Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den sjunde hönan

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Saki (H. H. Munro)

DET ÄR INTE det dagliga knoget på kontoret som jag beklagar mig över, sa Blenkinthrope förtrytsamt; det är det ledsamma grå enahanda på fritiden. Ingenting intressant händer mig, ingenting märkligt eller ovanligt. Till och med sådana bagateller som jag verkligen försöker intressera mig för tycks inte intressera andra. Det finns ett och annat i min trädgård till exempel.
  — Den där potatisen som vägde över ett kilo, sa hans vän Gorworth.
  — Har jag berättat om den? sa Blenkinthrope; jag talade just om det för de andra på tåget i morse. Jag minns inte om jag har berättat det för dig.
  — Ska vi vara noga så sa du att den vägde knappt ett kilo, men jag räknade med att abnorma grönsaker och sötvattensfisk har ett liv efter detta, då de fortsätter att växa.
  — Du är precis som de andra, sa Blenkinthrope sorgset, du bara driver med mig.
  — Det är potatisens fel, inte vårt, sa Gorworth; vi är inte det minsta intresserade av den, helt enkelt därför att den inte är intressant. De där som reser med samma tåg som du är i samma predikament; deras liv är alldagligt, ointressant för dem själva, och med all säkerhet blir de inte alls hänryckta av de alldagliga händelserna i andras liv. Berätta något häpnadsväckande, dramatiskt, pikant som har hänt dig själv eller någon i din familj så kan du genast fånga deras intresse. De kommer då att tala om dig med en viss stolthet för alla sina bekanta. »Jo, det är en som jag känner mycket väl, en kille som bor åt mitt håll, han fick två fingrar avklippta av en hummer när han bar hem den till kvällsmat. Doktorn säger att man kanske blir tvungen att kapa hela handen.» Sådant kan man kalla högklassig konversation. Men tänk dig bara att man skulle stiga in på en tennisklubb och säga: »Jag känner en figur som odlar potatis, och han fick en som vägde elva hekto.»
   Blenkinthrope svarade med otålighet:
  — Käre vän; jag sa väl för tusan nyss till dig att ingenting märkvärdigt någonsin händer mig!
  — Hitta på någonting, sa Gorworth. Ända sen han fick premium i småskolan för utmärkta bibelkunskaper hade han ansett sig ha rätt att vara något mindre nogräknad än de andra i de kretsar där han rörde sig. Mycket må säkerligen vara den förlåtet som i sin ungdom har kunnat räkna upp sjutton olika träd som omnämns i Gamla Testamentet.
  — Vad då för någonting? frågade Blenkinthrope rätt snäsigt.
  — I morse kröp en orm in i mitt hönshus och tog livet av sex bland sju unghönor; han hypnotiserade dem först och sen högg han till när de stod där hjälplösa. Den sjunde unghönan var en sån där fransk med fjädrar som faller ned i ögonen och det var det som gjorde att hon klarade biffen mot hypnotisören, hon bara flög på så mycket hon kunde se av honom och hackade honom i småbitar.
  — Tack ska du ha, sa Blenkinthmpe kyligt; det var verkligen duktigt påhittat. Om någonting sådant faktiskt hade hänt i min hönsgård så erkänner jag att jag skulle ha blivit mycket stolt och det skulle ha fägnat mig mycket att få tala om det för andra. Men jag föredrar att hålla mig till sanningen, även om den är enkel och anspråkslös.
   Men hur det var så släppte inte hans tankar historien om den sjunde unghönan. Han kunde se för sig hur han satt i kupén och fångade medpassagerarnas uppmärksamhet och intresse med sin berättelse. I hans undermedvetna började alla möjliga små detaljer och förbättringar att spira upp.
   Tankfullhet ingick som dominerande del i hans sinnesstämning när han följande morgon tog plats i kupén. Mitt emot honom satt Stevenham, som hade förvärvad erkänd rang av person med vikt och betydenhet därigenom att en farbror till honom hade fallit ned död då han var i färd med att rösta vid ett parlamentsval. Det var tre år sedan det hade hänt men man böjde sig ännu för Stevenham i alla frågor som rörde politik hemma och i utlandet.
  — Tjänare, tjänare! Hur är det med den där jättesvampen eller vad det nu var för något? var all den uppmärksamhet som medpassagerarna visade Blenkinthrope.
   Unge Duckby, som han stillsamt ogillade, lade beslag på allas uppmärksamhet genom att redogöra för en smärtsam förlust som man hade lidit i familjen.
  — Fick fyra unga duvor bortrövade av en kolossal råtta i går kväll. Det måste ha varit ett riktigt monstrum, det kunde man se på hålet som hon hade gjort då hon trängde sig in i duvslaget.
   Inga råttor av måttlig storlek tycktes någonsin utföra sina rövaroperationer i de här trakterna; de var alla ofantliga i sin ofantlighet
  — Det var verkligen synd, fortsatte Duckby då han såg att han hade fångat åhörarnas uppmärksamhet och aktning; fyra duvungar väck i ett enda svep. Det skulle nog inte vara lätt att hitta maken till otur!
  — Jag blev av med sex utav sju unghöns i går eftermiddag, det var en orm som tog kål på dem, sa Blenkinthrope med en röst som han knappt kände igen som sin egen.
  — En orm! kom det i korus.
  — Han förhäxade dem med sina förfärliga, blänkande ögon, den ena efter den andra, och sen högg han till medan de stod där hjälplösa. En sängliggande grannkvinna, som var oförmögen att ropa på hjälp, såg det hela från sitt sovrumsfönster.
  — Har man nånsin hört på maken! kom det i korus, i flera variationer.
  — Det intressantaste av alltihop är det där med den sjunde hönan, den som inte blev dödad, återtog Blenkinthrope och tände långsamt en cigarrett. Hans försagdhet hade lämnat honom, och han började inse hur lätt och tryggt man bär sedligt fördärv då man väl en gång har haft mod att börja. De sex döda fåglarna var minorcahöns; den sjunde var en houdan-höna med en tofs av fjädrar som hänger ned över ögonen på henne. Hon kunde knappt se ormen och därför blev hon naturligtvis inte hypnotiserad, som de andra. Hon kunde nätt och jämnt se någonting som ringlade sig på marken, och hon gick löst på detta något och hackade det till döds.
  — Det var det jäv...! utropade de församlade i korus.
   Under loppet av de följande dagarna upptäckte Blenkinthrope hur föga förlusten av ens självrespekt gör intryck på en då man har vunnit omvärldens högaktning. Hans historia fann vägen till en tidskrift för fjäderfäavel och saxades därpå av ett landsortblad, eftersom saken var av allmänt intresse. En dam i Nordskottland skrev och berättade om en liknande händelse som hon hade bevittnat det var då fråga om en vessla och en blind ripa.
   Leverantören av historien om den sjunde unghönan njöt en tid i fulla drag av sitt nya anseende såsom betydande person, en sådan som har del i sin tids sällsamma begivenheter.
   Men sedan måste han träda tillbaka till en kall grå bakgrund då en av medpassagerarna, Smith-Paddon, plötsligt blomstrade upp till vikt och betydenhet på grund av att hans lilla flicka hade blivit påkörd och nästan kommit till skada av en bil tillhörande en operettaktris. Skådespelerskan hade inte befunnit sig i bilen vid tillfället i fråga, men man kunde se henne på otaliga fotografier i Zoto Dobreens bildtidningar vilka intresserat förhörde sig om hur det stod till med Maisie, dotter till herr Edmund Smith-Paddon. Uppfyllda av detta nya intresse för det mänskliga blev medpassagerarna nästan ohövliga när Blenkinthrope försökte redogöra för en anordning som han hade tänkt ut för att hålla huggormar och pilgrimsfalkar borta från sina kycklingburar.
   Gorworth, inför vilken han lättade sitt hjärta, gav honom samma råd som förut
  — Hitta på någonting.
  — Ja men vad då?
   Detta raskt uttalade lilla ja i förening med den följande frågan förrådde en betydelsefull omkastning i Blenkinthropes etiska synsätt.
   Några dagar senare röjde Blenkinthrope ett avsnitt av familjekrönikan för den sedvanliga församlingen i järnvägskupén.
  — Någonting besynnerligt har hänt min faster, hon som bor i Paris, började han. Han hade flera fastrar men geografiskt sett var de alla utspridda över Storlondons yta. Hon satt på en bänk i Boulognerskogen en eftermiddag för någon tid sedan efter en lunch på rumänska legationen.
   Hur mycket historien än vann ur pittoresk synpunkt genom införandet av diplomatisk »atmosfär» så upphörde den från det ögonblicket att tillvinna sig något som helst gynnsamt mottagande såsom dagsnyhet. Gorworth hade varnat den nyomvände och påpekat för honom att just detta skulle drabba honom, men nybörjarens traditionella iver hade segrat över klokheten.
  — Hon satt och kände sig rätt dåsig, vilket antagligen berodde på champagnen hon hade druckit; hon är inte van att dricka champagne mitt på dagen. Det gick ett dämpat mummel av beundran genom sällskapet. Blenkinthropes fastrar var inte vana vid att dricka champagne ens mitt i året, ty de betraktade champagne såsom något vilket uteslutande hörde till jul och nyår.
  — En kort stund därefter gick en ganska förnäm herre förbi hennes bänk och stannade ett ögonblick för att tända en cigarr. I samma nu kom en ung man fram bakom honom, drog ut klingan till en värjkäpp och stötte den rakt igenom honom ett halvt dussin gånger. »Skurk, ni känner inte mig», skrek han till sitt offer. »Mitt namn är Henri Leturc.» Den äldre mannen torkade bort något av det blod som hade stänkt ned hans kostym, vände sig till angriparen och sa: »Och sedan när har mordförsök ansetts vara detsamma som en presentation?» Sedan tände han den cigarr som han inte hade hunnit få fyr på och gick sin väg. Min faster hade tänkt ge hals för att locka dit polisen, men då hon märkte med vilken likgiltighet dramats huvudperson behandlade saken anade hon att det skulle ha uppfattats som en oförsynthet om hon hade inskridit. Jag behöver naturligtvis knappast säga att hon tillskrev hela händelsen verkningarna av det kvava vädret och legationens champagne. Men nu kommer det förbluffande i min historia. Fjorton dar senare blev en bankdirektör nedstucken med en värjkäpp just på det där stället i Boulognerskogen. Mördaren var son till en skurgumma som hade haft arbete i banken men som hade avskedats av direktören på grund av hennes kroniska alkoholism. Mördarens namn var Henri Leturc.
   Från denna stund accepterades Blenkinthrope i tysthet som sällskapets Münchhausen. Man skydde inga ansträngningar för att dag efter dag locka honom till att pröva deras förmåga av lättrogenhet, och i den bedrägliga tillförsikten att han hade lätt övertygade och mottagliga åhörare blev Blenkinthrope ihärdig och uppfinningsrik i sin beredvillighet att fylla behovet av förunderliga och underbara ting. Duckoys satiriska historia om en tam utter som hade en simbassäng i trädgården och som gnällde oroligt när vattenavgiften inte var betald kunde knappast betraktas som otillåten parodi på en del av Blenkinthropes vildare försök.
   En kväll då Blenkinthrope trädde in i sin villa fann han sin hustru framför några spelkort som hon granskade med osedvanligt spänd uppmärksamhet.
  — Samma gamla patiens? undrade han med en viss likgiltighet.
  — Nej då, älskling; det här är Dödens Huvud. Jag har aldrig fått den att gå ut, och av en eller annan anledning skulle jag bli rädd om den gick ut. Mamma fick den bara att gå ut en enda gång i sitt liv; hon var också rädd för den. Hennes mormors syster lyckades en gång och hon dog av sinnesrörelse ögonblicket efter, och mamma hade alltid något slags förkänsla att hon skulle dö om hon någonsin fick den att gå ut. Hon dog samma natt som den verkligen gick ut. Det är visserligen sant att hon hade gått och känt sig krasslig en tid, men det var ju ett märkligt sammanträffande.
  — Låt bli den om du är rädd för den, sa Blenkinthrope, och efter denna praktiska kommentar gick han ut ur rummet. Någon minut senare ropade hans hustru på honom.
  — John! jag fick en sådan chock, för den gick nästan ut. Det var bara ruterfemman som låg i vägen. Jag trodde faktiskt att den hade gått ut.
  — Ja, men den går ju ut, sa Blenkinthrope som hade kommit in igen; om du lägger klöver åtta på den där nian så kan man flytta femman till sexan.
   Hans hustru gjorde som han hade sagt; det skedde med snabba, skälvande fingrar, och så lade hon de återstående korten på deras respektive högar.
   Därefter gjorde hon detsamma som sin mor och syster till sin mors mormor.

Blenkinthrope hade verkligen varmt hållit av sin hustru, men genom känslan av denna smärtsamma förlust trängde sig en förhärskande tanke. Någonting sensationellt och verkligt hade till slut hänt honom, nu var det inte längre fråga om grå, färglös redogörelse. Rubriker som träffande skulle kunna beskriva den olycka vilken drabbat hans hem tog oavlåtligt form i hans hjärna. »Nedärvd föraning går i uppfyllelsen.» »Patiensen Dödens Huvud, ett tidsfördriv som bestyrkte riktigheten av sitt olycksbådande namn i tre släktled.»
   Han skrev ned en utförlig historia om den ödesdigra händelsen och sände den till Essexposten vars redaktör var god vän till honom, och en annan god vän fick en sammanträngd redogörelse av förloppet för dess vidarebefordran till redaktionen av en av de mest spridda dagliga tidningarna. Men i båda dessa fall stod hans rykte som storljugare fatalt i vägen för förverkligandet av hans ärelystna planen. Det passar sig inte att berätta münchhauseniader då man har sorg, det var hans vänner överens om, och ett kort meddelande i vilket man betygade sitt deltagande med anledning av att »vår aktade granne, herr John Blenkinthrope, oväntat förlorat sin hustru genom hjärtförlamning» stod att läsa bland nyheterna i lokaltidningen och utgjorde det bedrövliga slutet på hans drömmar om att nå en vidsträckt publicitet.
   Blenkinthrope drog sig undan sina forna medpassagerare och började nu resa in till stan med ett tidigare tåg. Ibland försöker han vinna någon tillfällig bekantskaps intresse och förståelse med detaljer om sin bästa kanariefågels skicklighet i vissling eller sin största betas dimensioner; han känner knappt igen sig själv och har svårt att tro att han är samme man som en gång omtalades och utpekades såsom ägaren till den sjunde hönan.

Ur Filantropen och den lyckliga katten och andra histo­rier, N&K 1948. Översättning: John Karlzén.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki