FANDOM



Av John Nihlén

   Prosten Abraham Ryde som dog någon gång på tjugotalet var en hängiven bygdeforskare och en av de mest fängslande berättare jag någonsin råkat. Ett särskilt intresse ägnade han kyrkans och prästgårdens historia i Vigerud. Under sina sista år sysslade han mest med prästerskapets historia i denna socken och hade ur arkiv och folkmun lyckats få fram ett material så rikt och spännande att det delvis kunde göra tjänst som ren underhållningslektyr.
   När jag sista gången besökte prosten Ryde — det var ett par år före hans död visade han mig grundligt den gamla prästgården. Den var byggd av sten i två våningar med ett brant tegeltak. Murarna var tjocka som på en medeltida borg och hela anläggningen gav intrycket av en gammal kärv fästning. Till vänster låg det väldiga köket och därunder en källare där forna präster samlade in sitt tionde. Till höger låg prostens arbetsrum. Här stod ännu den jättelika öppna spisen kvar och användes. Djupa fönsternischer med bänkar och dynor, ett väggfast ekskåp fyllt av manuskriptluntor, en nisch med den helige Sebastians bild och för övrigt fyllda bokhyllor från golv till tak. Vilket eldorado för en gammal lärd prost, som aldrig tröttnade att forska vidare och avslöja gångna tiders verk och människor!
   —Det som inspirerar mig mest, sade prosten, är vetskapen om att präster har levat och arbetat i detta rum före mig i mer än sexhundra år. Det känns som om de fortfarande fanns kvar i rummet och jag inbil lar mig ibland att jag talar med dem.
   Det var detta som hade lockat prosten att närmare lära känna sina föregångare. Och nu hade han på sitt bord anteckningar om ett tjugotal präster, som residerat i Vigeruds prästgård.
   Märkligast av dem alla var Ulmer som levde i slutet av i 600-talet. Hans minne hade ännu inte förbleknat i bygden och Ryde hade lockat åtskilliga av de gamla i socknen att berätta om den fruktade prästen.
   —Det är den av mina företrädare som intresserar mig mest, sade prosten, när vi satt framför brasan och lät de gamla gudsmännen passera revy. Och det är inte utan att jag ibland känner hans närhet i detta rum. En skugga glider genom fönsternischen — det virvlar till i brasglöden — Sebastian darrar och min hund gnäller och kryper in under skrivbordet — då känner jag att Ulmer är i närheten. Eller när jag hör det hemska skrattet . . . Det hände mig senast i går sedan det hade blivit lugnt i huset och tjänarna gått till vila. Jag satt här och arbetade då jag fick höra ett utdraget skratt. Det kom från köket och jag gick ut för att se vem det kunde vara. Men ingen var där, köket var alldeles tomt och endast en svag glöd brann i köksspisen. Skrattet hördes tydligt. Ibland var det bullrande, ibland drogs det ut i långa tjut. Jag stod länge och lyssnade; till slut dog det bort, elden i spisen slocknade och jag frös. Det var många år sedan jag hörde det hemska ljudet men jag visste vad det betydde: Det var den skrattande stenstoden. Du skall snart få höra dess historia som just har sitt upphov från Ulmer.
   Jag börjar bli gammal förstår du, sade prästen, och umgänget med mina företrädare har gjort mig egendomligt lyhörd. Men jag har faktiskt respekt för den kraftige Ulmer. Det var tydligen ingen dålig ämbetsman, långt därifrån. Sitt kall skötte han utan anmärkning från biskop eller domkapitel — underligt nog skulle man vilja säga. Och han gjorde en hel del för att bättra upp den tidens hopplöst primitiva jordbruk. Det sägs också att han inrättade en särskild skola i prästgården, där begåvade barn från socknen fick lära sig läsa. Och han var känd vida omkring för sin förmåga att bota sjuka.
   Stor lärdom måste han ha haft och en obetvinglig makt över människor. Han kunde betvinga dem med en blick och få dem på knä bara genom att lätt vidröra axeln. En mystisk kraft strömmade ut ur honom och många fromma människor i bygden såg i honom ett djävulens redskap.
   Och allt var nog inte som det skulle. Jag tror inte att han var av den rätta tron, och det var allmänt känt att han flitigt brukade en svartkonstbok. Innehållet i den boken, berättar de gamle, var så fasansfullt, och ingen kristen människa kunde läsa det utan att lamslås av skräck. Den innehöll också en rad mystiska tecken som ingen annan än Ulmer kunde tyda.
   Ur den boken, sades det, fick han sin kunskap om hur sjukdomar botades och den gav honom också kraft att härska och befalla över människor och förgöra sina fiender. Inte så underligt att sockenborna till sist inte vågade sända sina barn till hans skola, för han lärde dem inte bara att läsa utan gav också en och annan av sina skyddslingar inblick i den svarta magin.
   Det var egentligen bara en man i socknen som inte var rädd för prästen. Det var Per, hans egen dräng, en styvsint och kraftig bondpojke, som fruktade varken gud eller djävulen. Han skrattade åt Ulmers svartkonster och lät sig aldrig betvingas av hans makt.
   Men det gick olyckligt för Per.
   En gång, så lyder berättelsen, beslöt Per att han skulle skrämma sin husbonde. Och det skulle ske på själva kyrkogården, dit prästen brukade gå om kvällarna medförande sin svartkonstbok.

SkrattandeStenstod 1.png


   Per gömde sig under en hiskelig ulvafäll som han hade fått låna av en granne och sprang med ett fasansfullt läte fram mot prästen när denne nalkades kyrkan. Men drängen hade misstagit sig på sin herre, Ulmer blev inte rädd. Han stannade bara och frågade besten som måste ha tett sig ganska hemsk i höstmörkret:
   "Är det du Per?"
   Då stannade också ulven och Per kände hur han isade till av rädsla. Han blev stel i kroppen när han hörde prästens röst; han kunde inte röra sig ur fläcken och fick inte ett ord ur strupen.
   Ulvafällen hade fallit åt sidan och Per ser i dödlig skräck hur Ulmer tar fram sin svartkonstbok. Han slår sakta upp den och börjar läsa ord och meningar som Per inte kan förstå. Men rösten kommer som ett dån från underjorden och fruktan griper tag i drängen. Han känner en fasansfull tyngd i benen, det är som en osynlig kraft drar honom mot jorden. Han spjärnar emot men hans kraft är slut. Sakta sjunker hans fötter ner i den svarta kyrkogårdsjor den. Ända till knäna dras han ner och då hör han åter Ulmers mörka röst:
   "Är det du Per?"
   Drängen känner dödens kyla i kroppen. Han vill skrika och kämpa men intet är han mäktig. Inte heller denna gång kan han ge prästen svar på frågan.
   De mystiska orden ur svartkonstboken dånar mot kyrkomuren allt under det drängen sjunker djupare och djupare ner i jorden.
   För tredje gången ställer prästen sin fråga till Per men inte heller denna gång kan han svara.
   När han slutligen har sjunkit ner till armarna och känner den kalla jordens tryck på bröstet löses hans tunga i dödens skräck och han ropar förtvivlat:
   "Det är jag, det är jag, käre Far! Hjälp mig, hjälp mig för Guds och Kristi skull!
   Prästen slår igen svartkonstboken och svarar med hård och obeveklig röst:
   "Nej, det är för sent! Du skall dö och du skall jordas så som min svarta bok föreskriver."
   Vid dessa ord sjönk drängen så djupt ner i jorden att endast axlarna var över marken.
   Då steg Ulmer sakta fram, lade svart-konstboken på Pers huvud och trampade på hans axlar så att han helt och hållet försvann i jorden ...
   Leende gick Ulmer in i prästgården med ulvafällen och svartkonstboken.
   Fällen är för länge sen borta men den magiska boken har jag i min ägo, sade prosten och pekade mot det väggfasta ekskåpet. Men låt oss fortsätta:
   Den olycklige drängen Per försvann och kom aldrig åter. Man sökte honom överallt men ingen kunde ge besked om var han var. Då bad man prästen hjälpa till och tänkte att han med sina svartkonster skulle skaffa fram honom. Men Ulmer log och skakade på huvudet i det han menade, att den lede själv hade tagit hand om drängen.
   Då gick det talet ut i bygden att Ulmer hade sin hand med i drängens försvinnande. Och prästen blev mer fruktad och avskydd än någonsin.
   Nåväl, även denne präst gick till sina fäder. Jag har dag och år för hans död: 13 april 1698. Men underligt är att han inte finns bland prästgravarna. Det står en gammal anteckning om honom som förmäler att "Ulmer försmådde vila i den vigda jorden". Var blev han av? Ja, sannerligen, jag vet det inte. Men kanske skall gåtan en gång lösas.
   Tiden gick och de flesta glömde både Ulmer och den försvunne drängen. Det kom nya präster till socknen och den svarta magin släppte sitt grepp om församlingen.
   Nära hundra år efter det hemska dramat — det var på 178o-talet — inträffade en händelse, som ännu är i färskt minne och som du närmare kan studera i dessa anteckningar; prosten lade sin hand på en tjock lunta med manuskript och teckningar. Den inträffade när Segerstad var församlingens herde.
   Dödgrävaren höll på att gräva en ny grav på kyrkogården när han med spaden stötte på ett hårt föremål; det var helt nära den norra, nu igenmurade portalen. Det såg underligt ut — det liknade en människa. Grävaren kastade förskräckt sin spade och löpte till prästen. Denne gick ut på kyrkogården och med förenade ansträngningar grävde man fram föremålet. Det var en stenstod, en människa i naturlig storlek. Dödgrävaren darrade av rädsla men prästen lät sig inte bekomma utan strök lugnt av jorden från det han trodde vara en gammal staty eller skulptur från den forna kyrkan.
   Men vilken underlig stod! Den föreställde en ung man med ansiktet förvridet av smärta och skräck och armarna sträckta uppåt som i bön. Den var gjord av en egendomlig mörkgrå sten och varje detalj på kroppen var framställd med kuslig realism. Det verkade nästan som en avgjutning av en människa i dödskamp.
   Här kan du få se en teckning av stenstoden — prosten plockade fram ett gulnat ark och gav mig. Det, var en enkel pennteckning som Segerstad hade gjort medan stoden ännu låg kvar ute på kyrkogården. Trots att teckningen var ganska klumpigt gjord fick man intrycket av någonting skräckfyllt och övernaturligt, en slags naturalistisk skulptur av enastående slag.

SkrattandeStenstod 2.png


   Prosten lade in teckningen igen och fortsatte:
   —Kyrkoherde Segerstad såg emellertid ingenting övernaturligt i stoden och brydde sig förresten föga om sådana egenheter. Helst hade han velat gräva ner den i jorden igen, men då dödgrävaren liksom hans egen dräng vägrade flyttade han den lugnt in i köket. Tänk dig att denna hemska stenbild stod i ett hörn i stora prästgårdsköket! Jag skall visa dig precis var den hade sin plats.
   Men där blev den inte länge. Friden och arbetsglädjen försvann från prästgården och de egendomligaste ting hände i köket. På kvällen, just när arbetet var slut för dagen och folket skulle gå till vila, hördes det underliga skrattet. I början trodde man att det var drängarna som uppvaktade prästgårdspigan; hon var nämligen ung och vacker och hade sin sovplats i köket. Men prästen gjorde en undersökning och fann att drängarna var oskyldiga.
   Skrattet fortsatte och hördes nästan varje kväll. Det kom någonstans inifrån köket men ingen människa kunde lista ut vem som skrattade och vad man hade så roligt åt.
   Ibland var det ett godmodigt fnissande men ofta dånade ett rått och djävulskt hånskratt genom hela prästgården. Det kunde också hända att det övergick till gråt och rop om hjälp.
   Det finns många historier om detta än i dag i bygden. Och här har nog folkfantasin och folkhumorn spelat in. Betecknande är denna uppteckning som jag har gjort på ålderdomshemmet :
   En kväll när skrattet hade varit särskilt skrämmande sprang pigan in till prästen och sade att hon ville flytta. I varje fall ville hon inte längre bo kvar i köket. Hon berättade för prästen att nästan varje kväll då hon hade släckt elden och enligt gammal sed slagit kors över den hade skrattet börjat. Och just denna kväll hade hon tydligt hört att skrattet kom från hörnet där stenbilden stod.
   Ingen hade tidigare varit rädd för stoden. Pigorna hade till och med använt den som hylla, där de placerade kokkärl och tallrikar. Men nu hade kökspigan fått för sig att det var stenstoden som skrattade och hon bad prästen följa med in i köket.
   Han följde pigan och just när de kom ut i köket hördes tydligt det hemska skrattet. Det började dämpat och oskyldigt — det var som den osynlige hade gement roligt åt någonting — men drogs sedan ut i ett långt, fasansfullt nödrop. Ljudet kom från stenstoden!
   Då förstod prästen att något måste göras. Han gick efter sin bibel, läste först en besvärjelse över stoden — så berättas det verkligen! — och frågade sedan i Guds namn vad han skrattade åt.
   En röst lösgjordes ur stenbildens inre och började tala med en dov avlägsen ton. Pigan blev förskräckt och föll på knä men
   prästen hörde lugnt på.
   Rösten berättade att han var drängen Per som tjänade under den onde prästen Ulmer. Han förtalte vidare, på åldrigt språk, hur han sänktes ner i jorden utan jordfästning och sakrament. Sakta hade han förvandlats till sten men själen fanns ännu kvar inne i hans kropp.
   Så hade dödgrävaren hittat honom och han kom in i köket. Där hade han försökt ropa på hjälp men ingen hade hört honom.
   Vad han skrattade åt kunde han också förklara:
   I prästgårdsköket härskade ingen kristlig anda. Drängarna svor och ofta hade de syndigt tal med pigorna. Därför samlades många onda andar i köket. Men dessa måste fly när man slog kors över elden och så snabbt som möjligt ila därifrån. En av djävlarna var halt och när det onda följet flydde i största hast för korsets makt blev han alltid kullknuffad av de andra, kom efter och låg sedan och sparkade på dör ren! — Det var denna dråpliga syn stenbilden skrattade åt!
   Nästa dag ordnade prästen en kristlig begravning för stenbilden. Han lade den i en kista men utan att sätta på locket och förde den till en grav på kyrkogården.
   När prästen utsade de ord varigenom stoftet överlämnades till förgängelsen men tillförsäkrades uppståndelse, fick de kringstående vittnena till sin häpnad se hur den mörka stenstoden föll sönder till stoft.
   Så berättade för mig en gammal man, slutade prosten, men hela sanningen har ännu inte kommit fram. Jag kan ännu ibland höra stenbildens skratt ute i köket. Och ofta känner jag Ulmers närhet i mitt rum. Vem kan lösa den gåtan! Kanske skall jag en gång lyckas, men då måste jag ha några år till på mig.
   Prosten Ryde fick aldrig lösa gåtan. Eller kanske tog han den med i graven.
   Han ligger begravd på Vigeruds kyrkogård — inte långt från kyrkmuren.

Ur "Varulven", AB Wahlström & Widstrand, Stockholm 1945. Illustrerad av Monica Schultz

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki