Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den stora automatiska grammatisatorn

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

"Tja, min käre Knipe, jag har kallat in er för att nu när allt är klart få säga er att jag anser att ni har skött er förträffligt."
   Adolph Knipe stod tyst och orörlig framför mr Bohlen skrivbord. Orden tycktes inte väcka någon som helst hänförelse hos honom.
   "Är ni inte nöjd?"
   "Jo då, mr Bohlen."
   "Läste ni vad tidningarna skrev i morse?"
   "Nej, mr Bohlen."
   Mannen bakom skrivbordet drog åt sig en hopviken tidning och började läsa: "Arbetena med den stora automatiska räknemaskin, som beställdes av regeringen för någon tid sedan, har nu avslutats. Maskinen, som antagligen är den för närvarande snabbaste i världen, skall tillgodose vetenskapens, industrins och administrationens ständigt växande behov att med minsta möjliga tidsutdräkt få fram matematiska kalkyler — kalkyler som med hittills övliga metoder skulle ha varit fysiskt ogenomförbara eller krävt längre tid än problemen i sig själva var värda. Ett begrepp om den hastighet med vilken den nya maskinen arbetar, sade mr John Bohlen, chef för den ingenjörsfirma som burit huvudansvaret för konstruktionen, får man om man betänker att den på fem sekunder besvarar problem som armars skulle sysselsätta en matematiker en månad. På tre minuter får man fram en kalkyl som utförd för hand (om det alls vore möjligt) skulle fylla en halv miljon folioark. Den nya maskinen drivs av elektriska impulser, vilka alstras med en hastighet av en miljon i sekunden, och kan lösa alla uppgifter som går att förvandla till addition, subtraktion, multiplikation och division. Det finns i praktiken inga gränser för vad den kan uträtta ..."
   Mr Bohlen såg upp i den yngre mannens långa melankoliska ansikte. "Är ni inte stolt, Knipe? Är ni inte glad?"
   "Jo visst, mr Bohlen."
   "Jag behöver väl inte framhålla att er insats, i synnerhet beträffande planritningarna, har varit synnerligen värdefull. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att utan er och en del av era idéer skulle projektet fortfarande befinna sig på ritbordsstadiet."
   Adolph Knipe flyttade fötterna på mattan och såg på sin chefs små vita händer och de nervösa fingrarna, som lekte med en kontorsklämma, böjde upp den och rätade ut hårnålskurvoma. Han tyckte inte om chefens händer. Han tyckte inte om hans ansikte heller med den lilla munnen och de smala purpurfärgade läpparna. När han talade rörde han bara på underläppen — det var obehagligt att se.
   "Är ni bekymrad för något, Knipe? Något som trycker er?" "Nej då, mr Bohlen."
   "Hur skulle det vara om ni tog er ledigt en vecka? Det skulle säkert göra er gott. Och ni har sannerligen förtjänat det."
   "Jag vet inte det, mr Bohlen."
   Den äldre mannen väntade. Han såg på den gängliga kutryggiga gestalten framför sig. En besvärlig pojke. Varför stod han alltid och hängde så där? Varför kunde han inte stå rak? Varför skulle han alltid se så slarvig och ovårdad ut med fläckar på rocken och håret hängande i ansiktet?
   "Jag skulle verkligen vilja att ni tog semester ett slag, Knipe. Ni behöver det."
   "Som ni vill, mr Bohlen."
   "Ta en vecka. Eller två om ni vill. Res nånstans där det är varmt. Var ute i solen. Bada. Koppla av. Sov. Och kom sen tillbaka, så kan vi talas vid om framtiden."
   Adolph Knipe tog bussen hem till sin tvårumslya. Han kastade rocken på soffan, slog upp ett glas whisky och satte sig vid skrivmaskinen som stod på bordet. Mr Bohlen hade rätt. Ja, visst hade han rätt. Fast han visste inte var skon klämde. Han trodde nog att det var en kvinna. Så fort en ung man är lite ur gängorna, tror folk alltid att det är en kvinna.
   Han böjde sig fram och började läsa igenom det halvskrivna papperet som satt i maskinen. "Nära ögat" löd överskriften, och det började: "Natten var mörk och stormig, vinden ven i träden, regnet öste ner ..."
   Adolph Knipe tog en klunk whisky, smakade på den maltbeska aromen, kände rännilen av kall vätska sippra genom strupen och stanna överst i magen, först kall men så bredde den ut sig och blev varm, skapade ett litet område av värme i tarmen. Fan ta mr John Bohlen! Och fan ta den stora elektriska räknemaskinen! Fan ta ...
   Plötsligt spärrade han upp mun och ögon som i undran. Långsamt lyfte han huvudet och satt stilla, absolut stilla, och stirrade in i väggen mitt emot med en blick som nu kanske var mera häpen än undrande, den irrade inte längre utan var fast och stadig. Så satt han fyrtio, femtio, sextio sekunder. Därpå spred sig sakta, nästan omärkligt en förändring över hans ansikte (huvudet höll han fortfarande stilla) : förvåning blev förtjusning, i början mycket liten, bara i mungiporna, men så växte den och bredde ut sig till dess att hela ansiktet hade öppnat sig och lyste av hänförelse. Det var första gången på många månader som Adolph Knipe hade lett.
   "Naturligtvis", sade han högt, "det är ju fullkomligt löjligt." Han log igen, drog upp överläppen och blottade tänderna på ett egendomligt sensuellt sätt.
   "En strålande idé, men så outförbar att det nästan inte lönar sig att fundera på den."
   Från den stunden funderade Adoph Knipe inte på något annat. Idén fascinerade honom, till en början därför att den gav honom ett — om också svagt — löfte att få en djävulsk hämnd på sina värsta fiender. De första tio eller femton minuterna lekte han förstrött med den ur denna synpunkt, men plötsligt överraskade han sig med att undersöka den på fullt allvar som en praktisk möjlighet. Han tog papper och penna och gjorde några förbe-: redande anteckningar. Men han kom inte långt. Nästan genast snavade han på den gamla sanningen att en maskin, hur inventiös den än är, inte kan tänka själv. Den kan inte klara andra problem än dem som kan upplösas i matematiska termer — pr. blem som har en, och bara en, riktig lösning.
   Det var ett krux. Och det tycktes inte finnas något sätt att komma förbi det. En maskin kan ju inte ha någon hjärna. Å. andra sidan så kan den ju ha minne, inte sant? Hans egen elektris- ka räknemaskin hade ett fantastiskt minne. Man behövde bara .förvandla elektriska impulser — genom en kvicksilverpelare — ultraljudvågor för att maskinen skulle lagra tusentals siffror på en gång, och sedan kunde den plocka fram dem en och en precis när de behövdes. Skulle det inte vara möjligt att efter samma princip konstruera ett "minne" av i det närmaste obegränsad omfattning?
   Hur, skulle det gå till då?
   Plötsligt slogs han av en ovedersäglig men enkel liten sanning, nämligen denna: Engelska grammatiken styrs av regler som är nästan matematiska i sin stränghet! Får man ett antal ord och uppgift om vad som ska sägas, finns det bara ett korrekt sätt att ordna de givna orden på.
   Nej, tänkte han, det stämmer inte riktigt. I många mening kan ord och uttryck placeras på flera sätt, vilka alla är grammatikaliskt riktiga. Än sen då? Teorin är i och för sig riktig. Alltså faller det ju av sig självt att en maskin, byggd efter samma principer som en elektrisk räknemaskin, måste kunna konstrueras så att den ordnar ord (i stället för siffror) i rätt ordning och i enlighet med grammatikens regler. Ge den verb, substantiv, adjektiv och pronomen, lagra dem i dess "minne" som i en ordbok och ordna det så att varje ord kan plockas fram när det behövs. Fyll därpå maskinen med intriger, och låt den sköta resten.
   Nu gick det inte att hejda Knipe längre. Han satte omedelbart i gång, och de närmaste dagarna fylldes av intensivt arbete. Vardagsrummet belamrades med pappersark: formler och kalkyler, listor på tusentals ord, uppslag till noveller, sorterade och indelade i underavdelningar, oändliga utdrag ur Roget's Thesaurus, sidor fyllda av mans- och kvinnonamn, hundratals efternamn hämtade ur telefonkatalogen, invecklade ritningar av ledningar, kopplingar, kontakter och termostatventiler, skisser av maskiner som kunde slå hål av olika storlek och fason i små kort och utkast till en egendomlig elektrisk skrivmaskin som kunde slå tiotusen ord i minuten. Samt också till ett slags kontrollbord med en rad små knappar, var och en bärande namnet på en känd amerikansk tidskrift.
   Han arbetade i en sorts extas, vankade omkring i rummet bland högarna av papper, gnuggade händerna, talade högt för sig själv; ibland grinade han skadeglatt och mumlade bloddrypande förbannelser, i vilka ordet "förläggare" alltid tycktes förekomma. Efter femton dagars oavbrutet arbete samlade han ihop arken i två stora pärmar som han bar — nästan i språngmarsch — till John Bohlen Inc., elektrisk ingenjörsfirma.
   Mr Bohlen verkade förtjust att se honom igen.
   "Kors i Herrans namn, Knipe, ni ser ju ut som hälsan själv! Har ni haft en trevlig semester? Var har ni varit?"
   Han är lika ful och ovårdad som förut, tänkte mr Bohlen. Varför kan han inte stå rak i ryggen? Han ser ju ut som en sprättbåge. "Ni ser ju ut som en annan människa." Jag undrar vad han flinar åt. Hans öron verkar större för var gång jag ser honom.
   Adolph Knipe lade pärmarna på skrivbordet. "Titta på det här, mr Bohlen!" utbrast han. "Titta på det här!"
   Och så hällde han ur sig sin historia. Han öppnade pärmarna och lade ritningarna framför den lamslagna mr Bohlen. Han talade i över en timme, förklarade allt, och när han hade slutat, tog han ett steg bakåt, andlös, upphetsad, och väntade på chef ens utlåtande.
   "Vet ni vad jag tror, Knipe? Jag tror att ni har blivit tokig." Försiktigt nu, sade mr Bohlen till sig själv. Måste handskas varsamt med honom. Han är ovärderlig för oss. Om han bara inte såg så hemsk ut med sitt långa hästansikte och sina betar till tänder. öronen är ju stora som rabarberblad.
   "Ja, men mr Bohlen, det går! Jag har bevisat för er att det går! Det kan ni inte förneka!"
   "Ta det lugnt nu, Knipe. Ta det lugnt och hör på mig." Adolph Knipe såg på mr Bohlen och tyckte sämre om honom för varje sekund som gick.
   "Idén", sade mr Bohlens underläpp, "är utmärkt — jag skulle nästan vilja säga genial —, och det bekräftar bara min redan förut höga tanke om er begåvning, Knipe. Men ni får inte ta den för allvarligt. Käre vän, vad skulle vi ha för nytta av den? Vem i fridens namn vill ha en maskin som skriver böcker? Och var ligger pengarna i den? Det skulle verkligen roa mig att veta!"
   "Får jag slå mig ner, mr Bohlen?"
   "Var så god."
   Adolph Knipe satte sig på kanten av en stol. Den äldre mannen iakttog honom med vaksamma bruna ögon och undrade vad som nu skulle komma.
   "Om ni tillåter, mr Bohlen, så skulle jag vilja förklara hur det kom sig att jag satte igång med det här."
   "Var så god, mr Knipe." Man måste lirka med pojken, tänkte mr Bohlen för sig själv. Han var verkligen en tillgång — nästan ett slags geni — värd sin vikt i guld för firman. Man behövde ju bara kasta en blick på de där papperna. Det mest fantastiska projekt man någonsin hade sett. Ett mästerverk. Fast givetvis fullständigt bortkastat. Inget kommersiellt värde. Men det bevisade ju pojkens begåvning.
   "Det är nog en sorts bekännelse, mr Bohlen. Jag tror att det förklarar varför jag alltid har varit ... nere liksom."
   "Berätta vad ni vill, Knipe. Jag är här för att hjälpa er — det vet ni."
   Den unge mannen lade ihop händerna i knät och tryckte armbågarna mot kroppen. Det såg ut som om han plötsligt hade börjat frysa.
   "Saken är nämligen den, mr Bohlen — om jag ska vara alldeles uppriktig — att jag inte trivs något vidare med mitt arbete här. Jag vet att jag sköter det bra, men mitt hjärta är inte med i det. Det är inte det arbete jag helst av allt skulle vilja göra."
   Mr Bohlens ögonbryn flög upp i pannan som raketer. Hela hans kropp blev stilla och avvaktande.
   "Ser ni, mr Bohlen, i hela mitt liv har jag velat bli författare. "Författare?!"
   "Ja, mr Bohlen. Ni kanske inte tror det, men varenda minut av min fritid har jag ägnat mig åt att skriva. På de senaste tio åren har jag skrivit flera hundra noveller. Femhundrasextisex för att vara exakt. I genomsnitt en i veckan."
   "Kors i Herrans namn! Varför har ni gjort det?"
   "Det är nånting som driver mig, sir."
   "Vad skulle det vara då?"
   "Skapardriften, mr Bohlen." Var gång han såg upp, fastnade hans blick på mr Bohlens läppar. De blev tunnare och tunnare, mer och mer purpurfärgade.
   "Får jag fråga vad ni gör med de där novellerna, Knipe?"
   "Det är just det som är knuten, mr Bohlen. Ingen vill köpa dem. Så fort jag är färdig med en novell, skickar jag i väg den på den vanliga rundan. Den åker från den ena tidskriften till den andra. Det är det enda som händer, mr Bohlen. De skickar bara tillbaks dem igen. Det är mycket nedslående."
   Mr Bohlen andades ut. "Jag förstår så väl hur ni känner det, min gosse." Hans röst dröp av medkänsla. "Vi måste alla förr eller senare gå igenom liknande prövningar här i livet. Men nu ... nu när ni har fått bevis — ovederläggliga bevis — av experter... jag menar förläggarna ... på att era historier inte ... hur ska jag uttrycka mig ... inte håller måttet, är det på tiden att ni lägger upp. Glöm alltsammans, min gosse. Stryk ett streck över det!"
   "Nej, mr Bohlen! Nej! Det är inte sant! Jag vet att mina noveller är bra. Herre Gud, när man jämför dem med den smörja som en del av de där tidskrifterna trycker — de larviga, urtråkiga noveller som man läser i dem vecka efter vecka — jag försäkrar er, mr Bohlen, det gör mig vansinnig!"
   "Ett ögonblick, min gosse ..."
   "Läser ni nånsin tidskrifter, mr Bohlen?"
   "Ursäkta, Knipe, men vad har det att göra med er maskin?"
   "Allt, mr Bohlen, allt! Vad jag ville säga var att jag har studerat de där tidskrifterna, och det verkar som om var och en kör med sin särskilda typ av historier. Det vet författarna — de som har haft tur — och så skriver de därefter."
   "Ett ögonblick, min käre gosse. Lugna er lite. Jag tror inte att det här leder till nånting."
   "Jag ber er, mr Bohlen, låt mig fortsätta till punkt. Det är oerhört viktigt." Han tystnade för att hämta andan. Nu var han upprörd, slängde med händerna medan munnen gick. Det långa ansiktet med sina hästbetan och de stora öronen formligen glödde av hänförelse, och han hade så mycket saliv i munnen att orden lät våta när han talade. "På min maskin, mr Bohlen, finns en justerbar kopplingsanordning mellan 'intrig-minnet' och 'ordminnet', så att jag kan få fram vilken sorts historia jag vill bara genom att trycka på en knapp."
   "Ja, ja, Knipe, mycket bra, mycket intressant — men vad tjänar det till?"
   "Det ska jag förklara, mr Bohlen. Marknaden är begränsad. Vi måste kunna producera rätt vara i rätt ögonblick, närhelst vi så önskar. Det är en ren affärsfråga. Nu betraktar jag förslaget ur er synpunkt — som ett kommersiellt lönande företag."
   "Min käre Knipe, det kan aldrig någonsin bli ett kommersiellt lönande företag. Ni vet lika bra som jag vad det kostar att bygga en sån där maskin."
   "Ja, det gör jag. Men med förlov sagt så tror jag inte ni vet vad tidskrifterna betalar för en novell."
   "Vad betalar de?"
   "Ända upp till tvåtusenfemhundra dollars. Men för det mesta håller det sig omkring tusen, skulle jag tro."
   Mr Bohlen hoppade till.
   "Jo, så är det, mr Bohlen."
   "Otänkbart, Knipe. Fullkomligt löjligt!"
   "Nej, mr Bohlen, det är sant!"
   "Vill ni verkligen inbilla mig att de där tidskrifterna skulle ge folk så mycket pengar bara för ... bara för att de totar ihop en historia? Herre Gud, Knipe, författare måste ju vara miljonärer!"
   "Just precis, mr Bohlen! Och det är här min maskin kommer in. Om ni bara hör på en minut, så ska jag förklara alltsammans. Jag har tänkt igenom varenda detalj. De stora tidskrifterna har i genomsnitt tre noveller i varje nummer. Låt oss ta de femton största — de som betalar bäst. Ett par av dem är månadstidskrifter, men de flesta kommer ut en gång i veckan. Det gör omkring fyrti noveller i veckan eller med andra ord fyrtitusen dollars. Med vår maskin — när vi har kört in den ordentligt — kan vi täcka nästan hela marknaden!"
   "Min käre Knipe, ni är tokig!"
   "Nej, mr Bohlen, jag försäkrar er att det är som jag säger. Förstår ni inte att vi kan slå ut författarna enbart genom det överväldigande omfånget av vårt material! Den här maskinen producerar en femtusenordsnovell, utskriven och färdig att avsändas, på trettio sekunder. Hur skulle författarna kunna konkurrera med den? Det skulle jag just vilja veta, mr Bohlen!"
   Nu lade Adolph Knipe märke till en lätt förändring i mr Bohlens uttryck, en extra klarhet i blicken, en vidgning av näsborrarna, hela ansiktet blev stilla, nästan orörligt. Han fortsatte hastigt: "Nu för tiden, mr Bohlen, har handgjorda varor inte en chans. De kan inte konkurrera med massproduktionen, i synnerhet inte här i landet — det vet ni. Mattor, stolar, skor, tegelstenar, porslin — vad ni vill, allt görs på maskin. Kvalitén blir kanske sämre, men det spelar ingen roll. Det är produktionskostnaderna som räknas. Och noveller — det är bara ännu en produkt, precis som mattor och stolar, och ingen bryr sig ett spår om hur de produceras bara de finns när de behövs. Vi kan sälja noveller en gros, mr Bohlen! Vi kan underbjuda varenda författare här i landet! Vi kan dumpa marknaden!"
   Mr Bohlen makade upp sig i stolen. Han lutade sig framåt och stödde båda armbågarna på skrivbordet, hans min var uppmärksam, de små bruna ögonen lämnade inte den talande.
   "Jag tror fortfarande inte att det går, Knipe."
   "Fyrtitusen i veckan!" skrek Adolph Knipe. "Även om vi prutar till hälften, det vill säga tjugotusen i veckan, så blir det ändå en miljon om året!" Och han tillade mjukt: "Ni fick inte en miljon om året för den där gamla räknemaskinen, eller hur, mr Bohlen?"
   "Allvarligt talat, Knipe, tror ni verkligen att de skulle köpa dem!"
   "Mr Bohlen, vem i fridens namn tror ni köper handskrivna noveller när de kan få andra till halva priset? Ingen. Det ligger väl i öppen dag?"
   "Och hur skulle vi sälja dem? Vem skulle vi säga hade skrivit dem?"
   "Vi sätter upp en egen litterär agentur och distribuerar dem genom den. Och så hittar vi på de författarnamn vi behöver." "Jag tycker inte om det, Knipe. Smakar det inte lite humbug på något sätt?"
   "Och en sak till, mr Bohlen. Vi kan utvinna en hel mängd värdefulla biprodukter när vi väl har kommit i gång. Ta annonsörerna till exempel! Ölfabrikanter och liknande betalar nästan vad som helst nu för tiden om berömda författare lånar sina namn åt deras produkter. Herre Gud, mr Bohlen, det är inte en leksak för barn vi talar om utan ett allvarligt finansprojekt."
   "Sakta i backarna, Knipe."
   "Och en sak till. Det finns inget skäl varför vi inte skulle sätta ert namn på några av de bättre novellerna, om ni så önskar."
   "Käre Knipe, vad skulle jag ha för glädje av det?"
   "Jag vet inte, mr Bohlen, men en del författare blir ju mycket uppburna — Erle Gardner och Kathleen Norris till exempel. Vi måste ha namn, och jag tänker absolut använda mitt eget på en eller ett par noveller, om det kniper."
   "Författare?" sade mr Bohlen fundersamt. "Tänk vad de skulle bli paffa på klubben, om de såg mitt namn i en tidskrift — en fin tidskrift förstås."
   "Naturligtvis, mr Bohlen."
   Ett ögonblick syntes en drömmande fjärrskådande blick i mr Bohlen ögon, och han log. Så ryckte han upp sig och började bläddra igenom planritningarna på bordet framför honom. "Men det är en sak som jag inte förstår riktigt, Knipe. Var kommer intrigerna ifrån? Maskinen kan ju omöjligen hitta på dem."
   "Å, det är inget problem, mr Bohlen. Varenda människa har intriger på lager. Det ligger tre eller fyrahundra färdiga och utskrivna i pärmen till vänster om er. Det är bara att mata in dem i maskinens 'intrigminne'."
   "Fortsätt!"
   "Det finns många andra små finesser, som ni kommer att upptäcka när ni studerar planritningarna lite närmare. Jag ska bara nämna en. Det finns ett litet knep som nästan alla författare begagnar, och det är att införa åtminstone ett långt svårbegripligt ord i varje historia. Det kommer läsaren att tro att författaren är en mycket klok och mycket djupsinnig man. Jag har ordnat det så att maskinen gör likadant. Det finns en hel hög långa ord lagrade just för det ändamålet."
   "Var?"
   "I maskinens 'ord-minne' ", sade Adolph Knipe upplysningsvis.
   Nästan hela den dagen diskuterade de båda männen den nya maskinens möjligheter. Till sist sade mr Bohlen att han skulle tänka på saken. Morgonen därpå var han stillsamt entusiastisk. Inom en vecka var han eld och lågor för
   "Vi säger att vi håller på att bygga en ny typ av räknemaskin, Knipe, så att ingen får nys om det."
   "Ja visst, mr Bohlen."
   Och inom sex månader var maskinen färdig. Den var inhyst i en särskild tegelbyggnad längst bort på fabriksområdet, och när den var redo att tas i bruk, tilläts ingen utom mr Bohlen och Adolph Knipe att komma i närheten av den.
   Det var ett spännande ögonblick när de båda männen — den ene fetlagd, undersätsig och kortbent, den andre lång, tunn och kutryggig — stod framför kontrollbordet och gjorde sig redo att sätta i gång den första novellen. Runt omkring dem löpte väggar som delade upp maskinhallen i många små korridorer, och väggarna var täckta av sladdar och ledningar och kontakter och strömbrytare och proppar och väldiga glasventiler. Båda var nervösa, mr Bohlen hoppade från den ena foten till den andra, ur stånd att hålla sig stilla.
   "Vilken knapp?" frågade Adolph Knipe och lät blicken glida över en rad små vita skivor som liknade tangenterna på en skrivmaskin. "Var så god och välj, mr Bohlen. Det finns massor av tidskrifter att välja mellan — Saturday Evening Post, Collier's, Ladies' Home Journal — vad ni vill."
   "Herre Gud, Knipe, hur ska jag veta vilken jag ska ta?" Han studsade upp och ner som om han hade nässelfeber.
   "Mr Bohlen", sade Adolph Knipe allvarligt, "inser ni att det i detta ögonblick står i er makt att genom en enkel fingerrörelse bli den mångsidigaste författaren på. den hår kontinenten?"
   "Sätt i gång nu, Knipe, så är ni snäll — och hoppa över alla inledningar."
   "Som ni vill, mr Bohlen. Då tar vi väl vänta få se ... den här." Han sträckte fram ett finger och tryckte ner en knapp med rubriken Today's Woman med små svarta bokstäver. En skarp smäll hördes, och när han tog bort fingret satt knappen intryckt, längre in än de andra.
   "Det var det, det", sade han. "Då sätter vi i gång då?" Han sträckte upp armen och drog ner en spak på väggen. I samma ögonblick fylldes rummet av ett starkt surrande ljud, det fräste av elektriska gnistor och slamrade i små snabba pistonger, och nästan omedelbart började kvartoark glida ut ur en springa till höger om kontrollbordet och falla ner i en korg under. De spottades fram snabbt, ett i sekunden, och på mindre än en halv minut var allt över. Arken slutade komma.
   "Så där ja!" utbrast Adolph Knipe. "Där har ni er novell." ¤De ryckte åt sig arken och började läsa. Det första de fick tag i började så här: "Aifkjmbsacegwcztpplnvoqudskigt&c,fuhpekanvbertyuiolkjhfgdsazxcvbm,peruitrehdikgmvnb,wmsuyuidhj ..." De läste de övriga arken. Stilen var på det hela taget likadan på allesammans. Mr Bohlen började skrika. Knipe försökte lugna honom.
   "Så ja, så ja, mr Bohlen! Det här är ingenting att oroa sig för, det försäkrar jag. Bara en liten justering. En liten felkoppling nånstans, det är alltihop. Ni får inte glömma, mr Bohlen, att vi har över trehundratusen meter ledningar här i rummet. Ni får inte vänta er att allt ska gå som smort första gången."
   "Det kommer aldrig att gå", sade mr Bohlen.
   "Tålamod, mr Bohlen, tålamod!"
   Adolph Knipe tog itu med att uppspåra felet, och efter fyra dar tillkännagav han att allt var klart för nästa försök.
   "Det kommer aldrig att gå", sade mr Bohlen. "Jag vet att det inte kommer att gå."
   "Knipe log och tryckte på en knapp som var märkt Reader's Digest. Så drog han i spaken, och åter fyllde det egendomliga hetsande surrande ljudet rummet. En maskinskriven sida flög ut ur springan ner i korgen.
   "Var är resten då?" skrek mr Bohlen. "Den har stannat! Den fungerar inte!"
   "Jo då, mr Bohlen. Den fungerar visst. Det är ju för Reader's Digest."
   Den här gången började det så här: "Deflestamänniskorsvävarännuiokunnighetomattettepokgörandebotemedelmotenavvårtidsmestfruktadesjukdomarharupptäckts,ettbotemedelsomavalltatt dömakommerattskänkadedrabbadebeståendelindring ..." Och så vidare.
   "Det är ju rena rappakaljan!" röt mr Bohlen.
   "Nej, mr Bohlen, det är fint. Ser ni inte det? Det är bara det att hon inte gör mellanrum mellan orden. Det är en enkel sak att rätta till. Men artikeln har vi. Titta, mr Bohlen! Allt är i sin ordning utom att alla ord hänger ihop."
   Och så förhöll det sig verkligen.
   Vid nästa försök ett par dar senare fungerade allt perfekt, till och med kommateringen. Den första novellen de gjorde — för en känd damtidning — var en pålitlig, intrigfylld berättelse om en ung man som ville ha påökt av sin rike arbetsgivare. Den unge mannen, hette det i berättelsen, vidtalade en vän att överfalla den rike arbetsgivarens dotter en mörk kväll när hon körde hem i sin bil. Den unge mannen, som just råkade gå förbi, slog revolvern ur sin väns hand och räddade flickan. Flickan var tacksam. Men fadern var misstänksam. Han tog den unge mannen i ett skarpt korsförhör. Den unge mannen bröt samman och erkände. Men i stället för att sparka ut honom sade fadern att han beundrade den unge mannens uppfinningsrikedom. Flickan be- undrade hans ärlighet — och hans utseende. Fadern befordrade honom till chef för kassakontoret. Flickan gifte sig med honom.
   "Fantastiskt, mr Bohlen? Precis som det ska vara!" "Jag tycker det är rena larvet."
   "Nej, mr Bohlen, den kommer att gå som smör!"
   I sin upphetsning körde Adolph Knipe sex noveller till och fick dem färdiga på lika många minuter. Allihop — utom en, som av någon anledning blev lite oanständig — verkade kolossalt lyckade.
   Nu var mr Bohlen blidkad. Han gick med på att sätta upp en litterär agentur i en lokal inne i stan och göra Knipe till chef. Inom ett par veckor var allt klart. Därpå postade Knipe det första dussinet noveller. Han satte sitt eget namn på fyra, mr Bohlens på en, och åt resten hittade han på namn.
   Fem av novellerna antogs genast. Den som gick i mr Bohlens namn kom i retur med ett brev från redaktören, i vilket det stod:
   "Skickligt gjord, men enligt vår uppfattning slår den inte riktigt. Vi skulle dock vilja se mer av denne författares verk ..." Adolph Knipe tog en taxi ut till fabriken och körde en ny novell till samma tidskrift. Han skrev åter mr Bohlens namn på den och postade den omedelbart. Den köpte de.
   Pengarna började strömma in. Sakta men säkert ökade Knipe produktionen, och inom ett halvår levererade han trettio noveller i veckan och sålde omkring hälften.
   Han började göra sig ett namn i litterära kretsar som en produktiv och framgångsrik författare. Detsamma gjorde mr Bohlen (fast inte fullt så gott, men det visste han inte om). Samtidigt skapade Knipe ett dussintal fiktiva lovande unga författare. Allt gick som en dans.
   Vid det här laget beslöts att maskinen skulle ändras så att den kunde skriva romaner lika väl som noveller. Mr Bohlen, som nu hade fått blodad tand och törstade efter än större ära i den litterära världen, insisterade på att Knipe omedelbart skulle ta itu med denna fantastiska uppgift.
   "Jag vill göra en roman", sade han ideligen. "Jag vill göra en roman."
   "Det ska ni också få, mr Bohlen. Men ni måste ha tålamod. Omkonstruktionen är en mycket komplicerad historia."
   "Alla säger att jag borde skriva en roman", sade mr Bohlen. "Bokförläggarna hänger efter mig dag och natt och tjatar på mig att sluta plottra bort mig på noveller och göra nånting ordentligt i stället. En roman är det enda som räknas, säger de."
   "Vi ska alla göra romaner", svarade Knipe. "Så många vi vill. Men ni måste ge er till tåls."
   "Hör på, Knipe. Jag vill göra en allvarlig roman, nånting som kommer folk att hoppa till och vakna. Jag är ganska trött på de där novellerna som ni har satt mitt namn på på sista tiden. Uppriktigt sagt, så har jag nästan börjat misstänka att ni försöker dra mig vid näsan."
   "Dra er vid näsan, mr Bohlen?"
   "Genom att behålla alla de bästa för er själv, för det är precis vad ni har gjort."
   "Absolut inte, mr Bohlen!"
   "Så nu vill jag vara säker på att det jag skriver blir en högklassig, intelligent bok. Har ni förstått?"
   "Mr Bohlen, med det kontrollbord jag håller på att konstruera kommer ni att kunna skriva vilken sorts bok ni vill."
   Och det var sant, ty inom ett par månader hade Adolph Knipes geni inte bara apterat maskinen för romanförfattande utan också konstruerat ett underbart nytt kontrollsystem, som satte författaren i stånd att på förhand utvälja praktiskt taget vilken typ av intrig och vilken stil han behagade. Kontrollbordet hade så många rattar och knappar och spakar, att det såg ut som instrumentbrädan i ett jättelikt flygplan.
   Den blivande författaren valde först genre — genom att trycka ner en, av en rad större knappar, märkta "Historia", "Satir", "Filosofi", "Politik", "Romantik", "Erotik", "Humor", "Folklighet" etc. Därpå valde han i andra raden sitt ämne: militärliv, pionjärtid, inbördeskrig, världskrig, rasproblem, Vilda Västern, livet på landet, barndomsminnen, livet till sjöss, havsbotten och många många andra. Den tredje raden knappar gav honom möjlighet att söka ut sin litterära stil: klassisk, bisarr, mustig, Hemingway, Faulkner, Joyce, feminin etc. Den fjärde raden gällde persongalleri, den femte miljö — och så vidare och så vidare, tio långa rader av väljarknappar.
   Men det var inte allt. Även under utskrivningsproceduren (som tog ungefär en kvart per roman) måste han utöva kontroll, och för att kunna göra det måste han sitta i ett slags förarsäte och dra ut (respektive trycka in) ett batteri av klaffar ungefär som på en orgel. Härigenom kunde han efter behag införa eller växla mellan ett femtiotal olika stämningar som till exempel spänning, förvåning, skämt, patos och mystik. Otaliga instrumenttavlor och visare angav hela tiden exakt hur långt han hade kommit i sitt arbete.
   Till sist var det frågan om "passion". Efter att under ett helt åt grundligt ha studerat böckerna överst på bestsellerlistan hade Adolph Knipe kommit till den slutsatsen att passion var den viktigaste ingrediensen av alla — en magisk katalysator som kunde förvandla den sämsta roman till en braksuccé, i varje fall ekonomiskt sett. Men Knipe visste också att passion är ett mustigt och starkt berusande ämne som noga måste ransoneras — rätt proportion i rätt ögonblick —, och till den ändan hade han uppfunnit och konstruerat en passionskontroll, bestående av två känsliga justeringsventiler som manövrerades med fötterna ungefär som gaspedalen och bromsen i en bil. Den ena pedalen reglerade det mått passion som skulle tillföras, den andra intensiteten. Detta medförde förstås — och det var enda nackdelen med hela apparaten — att författandet av en roman enligt Knipe-metoden måste bli ungefär detsamma som att flyga ett plan, köra en bil och spela orgel på en gång, men det bekymrade inte uppfinnaren. När allt var klart, eskorterade han stolt mr Bohlen in i maskinhallen och började förklara hur det nya underverket manövrerades.
   "Herre Gud, Knipe! Det där kommer jag aldrig att klara! Det är fan ta mig lättare att skriva eländet för hand."
   "Ni vänjer er snart, mr Bohlen, det försäkrar jag. Om en vecka eller två kommer ni att kunna göra det utan att tänka ens. Det är precis som att lära sig köra bil."
   Det var faktiskt inte fullt så lätt, men efter många timmars övning började mr Bohlen få ett hum om hur han skulle göra, och sent en kväll bad han Knipe ställa allt i ordning för körning av den första romanen. Det var ett ögonblick, fyllt av nästan olidlig spänning, när den fete lille mannen nervöst kröp upp i förarsätet medan den långe gänglige Knipe upphetsat pysslade omkring honom.
   "Jag tänker skriva ett gediget verk, Knipe."
   "Det är jag säker på att ni kommer att göra, mr Bohlen." ¤Med pekfingret pressade mr Bohlen omsorgsfullt in de nödvändiga förväljarknapparna:
   Genre — satir ¤Ämne — rasproblem
   Stil — klassisk
   Personer — sex män, fyra kvinnor, ett barn
   Längd — femton kapitel
   Samtidigt stirrade han oavvänt på tre av orgelklaffarna "Kraft", "Mystik", "Djup".
   "Är ni klar, mr Bohlen?"
   "Ja, ja. Jag är färdig."
   Knipe drog i spaken. Den stora maskinen började brumma. Ett mäktigt djupt surrande ljud hördes från femtiotusen oljade kuggar och hjul och pistonger i rörelse, och över det smattret från den pilsnabba elektriska skrivmaskinen, ett gällt, nästan outhärdligt vinande. Ner i korgen flög de färdigskrivna arken — ett varannan sekund. Men oväsendet och spänningen och nödvändigheten av att sköta klaffar och hålla ett öga på kapitelräknaren och hastighetsmätaren och trampa på passionspedalerna gjorde att mr Bohlen råkade i panik. Han reagerade precis som en som håller på att lära sig köra bil — satte båda fötterna hårt på pedalerna och höll kvar dem där tills maskinen stannade.
   "Tillåt mig att lyckönska er till er första roman, mr Bohlen", sade Knipe och tog upp den tjocka bunten pappersark ur korgen.
   Små svettpärlor tillrade över mr Bohlens ansikte. "Det var faktiskt ett jäkla jobb."
   "Men nu är det gjort, mr Bohlen."
   "Får jag se, Knipe? Hur låter det?"
   Han började läsa första kapitlet och räckte blad efter blad till den yngre mannen.
   "Kors i Herrans namn, Knipe! Vad vill det här säga?" Mr Bohlens tunna purpurfärgade fiskläppar darrade lätt när de formade orden, hans kinder svällde sakta.
   "Ja men, Knipe! Det är ju oerhört!"
   "Jag måste medge att det nog är i saftigaste laget, mr Bohlen." "I saftigaste laget! Det är ju fullkomligt hårresande! Jag kan omöjligt sätta mitt namn under det här."
   "Nej, mr Bohlen."
   "Knipe! Har ni spelat mig ett fult spratt?"
   "Nej då, mr Bohlen. Absolut inte!"
   "Det ser i alla fall ut så."
   "Kan det inte möjligen vara så att ni har tryckt lite för hårt på passionspedalerna, mr Bohlen?"
   "Hur fan ska jag veta det?"
   "Försök en gång till!"
   Så mr Bohlen körde en ny roman, och den här gången gick allt efter beräkning.
   Inom en vecka hade manuskriptet lästs och antagits av en entusiastisk förläggare. Knipe gjorde en i sitt eget namn och så ett dussin till, medan han ändå var i farten. Innan någon visste ordet av, hade Adolph Knipes Litterära Agentur blivit berömd för sitt stora stall av lovande unga romanförfattare. Och åter började pengarna rulla in.
   Det var då som unge Knipe avslöjade en verklig affärsbegåvning.
   "Mr Bohlen", sade han, "vi har fortfarande alldeles för stark konkurrens. Varför absorberar vi inte helt enkelt alla andra författare i landet?"
   Mr Bohlen, som nu hade anlagt buteljgrön sammetsrock och låtit håret växa så att det täckte två tredjedelar av öronen, var fullt belåten med allt som det var. "Jag förstår inte riktigt vad ni menar, Knipe. Man kan väl inte absorbera författare?"
   "Det är klart att man kan. Precis som Rockefeller gjorde med oljebolagen. Man köper ut dem bara, och om de inte vill sälja, så äter man ut dem. Hur enkelt som helst!"
   "Sakta i backarna, Knipe! Var försiktig!"
   "Här har jag en lista på femti av de mest framgångsrika författarna i landet. Min avsikt är att erbjuda var och en av dem ett livstidskontrakt med ett visst årligt underhåll. Det enda de behöver göra är att förbinda sig att aldrig mer skriva en rad och så naturligtvis att låta oss använda deras namn på våra alster. Vad säger ni om det?"
   "De kommer aldrig att gå med på det."
   "Ni känner inte författare, mr Bohlen. Vänta bara ska ni få se!"
   "Men den där skapardriften då, Knipe?"
   "Bara humbugen! Den enda de är intresserade av är pengar precis som alla andra."
   Till sist gick mr Bohlen motvilligt med på att göra ett försök, och med författarlistan i fickan gav sig Knipe av i en stor Cadillac, förd av privatchaufför, för att uppsöka sina offer.
   Först for han till mannen överst på listan, en mycket stor och underbar författare, och kom utan besvär in till honom. Han berättade sin historia och öppnade en väska med provromaner samt lade fram ett kontrakt som den store författaren skulle underteckna och som garanterade honom så och så mycket per år så länge han levde. Författaren lyssnade artigt, kom till den slutsatsen att han hade att göra med en förrymd galning, gav honom en drink och visade honom bestämt på dörren.
   När nummer två på listan förstod att Knipe menade allvar, angrep han honom med en tung brevpress av metall, så att upp- finnaren hals över huvud måste fly genom trädgården, följd av en ström av okvädinsord och obsceniteter vars make han aldrig hade hört.
   Men det krävdes mer än så för att knäcka Adolph Knipe. Han var besviken men på intet vis avskräckt, klev upp i den stora bilen och gav sig i väg för att uppsöka nästa klient. Det var en dam, mycket känd och populär, vars tjocka romantiska böcker gick ut i miljonupplagor. Hon tog älskvärt emot Knipe, bjöd honom på te och lyssnade uppmärksamt till vad han hade att säga.
   "Det låter mycket lockande", sade hon. "Men det är lite svårt att tro på det."
   "Madame", svarade Knipe. "Följ med mig och se med egna ögon. Min bil står nedanför och väntar."
   De for i väg, och i sinom tid lotsades den kända författarinnan in i maskinhuset där underverket stod. Knipe förklarade ivrigt hur det fungerade, och efter en stund lät han henne till och med sätta sig i förarsätet och mixtra med knapparna.
   "Madame", sade han plötsligt, "har ni lust att göra en bok nu?"
   "O ja!" utbrast hon. "Hemskt gärna!"
   Det var en mycket duglig dam, som tycktes veta vad hon ville. Hon valde själv ut sina knappar och fick ihop en riktigt lång romantisk passionsfylld sak. Hon läste igenom första kapitlet och blev så hänförd att hon skrev under kontraktet på fläcken.
   "Nu är vi av med en av dem i alla fall", sade Knipe efteråt till Bohlen. "En av de värsta till på köpet."
   "Bra gjort, min gosse."
   "Och vet ni varför hon skrev på?"
   "Nej?"
   "Det var inte för pengarnas skull. Hon är rik som ett troll." "Men varför då?" Knipe log, drog upp överläppen och blottade en lång blek remsa tandkött. "Bara därför att hon såg att den maskingjorda boken var bättre än hennes egna."
   I fortsättningen fattade Knipe det kloka beslutet att endast inrikta sig på medelmåttorna. De som var bättre — men de var så få att de inte spelade någon större roll — var tydligen inte så lätta att övertala.
   Efter några månaders idogt arbete hade han förmått omkring sjuttio procent av författarna på listan att skriva på sina kontrakt. Han fann att de äldre — de vilkas idéer hade börjat sina och som hade slagit sig på att dricka — var lättast att tas med. De yngre var lite besvärligare. De blev gärna fula i mun, ibland rentav våldsamma när han kontaktade dem, och mer än en gång ådrog han sig lättare skador vid sina rundresor.
   Men på det hela taget måste det betecknas som en tillfredsställande början. Förra året — det första hela år som maskinen arbetade — ansågs det att minst hälften av alla romaner och noveller utgivna på engelska hade producerats av Adolph Knipe på hans Stora Automatiska Grammatisator.
   Förvånar det er?
   Det tvivlar jag på.
   Och värre blir det. Med var dag som går sprids hemligheten och allt fler skyndar att skriva på mr Knipes kontrakt. Och hela tiden dras tumskruvarna allt hårdare åt på dem som ännu tvekar att sätta sina namn på den streckade linjen.
   I detta ögonblick, medan jag sitter här och lyssnar till tjuten från mina nio svältande barn i rummet bredvid, kan jag känna min egen hand krypa närmare och närmare det guldkantade kontrakt som ligger på andra sidan skrivbordet.
   Giv oss kraft, o Gud, att låta våra barn svälta!

Källa: "Någon som du" Bonniers 1964. Översatt av Birgitta Hammar. Originalets titel: "The Great Automatic Grammatizator".

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki