Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den stora franska duellen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Mark Twain

ÄVEN OM VISSA kvickhuvuden är mycket angelägna att förlöjliga den moderna franska duellen, är denna i själva verket en av de farligaste institutioner vi har i våra dagar. Eftersom den utan undantag utkämpas i det fria löper deltagarna alltid risk att ådraga sig förkylning. Monsieur Paul de Cassagnac, Frankrikes oförbätterligaste duellant, har på grund härav så ofta varit angripen av snuva att han nu kan betraktas som kronisk sjukling, och Paris' mest framstående läkare är helt eniga om att i fall han fortsätter med duellerna i femton—tjugo år till så kan det komma att kosta honom livet för så vitt han inte hädanefter avgör sina tvister i ombonade rum där han inte besväras av fukt och drag. Detta kan kanske bli en tankeställare för dem som fortfarande hävdar att den franska duellen hör till det hälsosammaste som finns eftersom den ger tillfälle till motion i friska luften, och det borde även stämma ner tonen på de dåraktiga individer vilka påstår att de enda odödliga som finns här i världen är hatade monarker och franska duellanter.
   Men — för att komma till saken. Så snart jag fick höra talas om den sista väldiga sammandrabbningen mellan herrar Gambetta och Fourtou i franska nationalförsamlingen förstod jag att det skulle bli obehagliga följder. Jag förstod det därför att ett långvarigt och personligt vänskapsförhållande med monsieur Gambetta gjort mig förtrogen med denne herres desperata och oförsonliga karaktär. Även om hans kroppsliga dimensioner är enorma var jag på det klara med att hans hämndlystnad skulle tränga ut ända till de mest avsides belägna områdena av hans person.
   Jag väntade därför inte på att han skulle uppsöka mig utan gick i stället raka vägen hem till honom. Som jag väntat fann jag min tappre vän försjunken i det djupaste franska lugn. Jag säger uttryckligen franskt lugn, eftersom det mellan franskt lugn och till exempel engelskt lugn kan påvisas vissa avvikelser. Han rörde sig med raska steg mellan ruinerna av sitt möblemang och riktade emellanåt en fruktansvärd spark mot ett och annat fragment så att det flög tvärs över rummet och smulades sönder mot väggen. Denna verksamhet ackompanjerades av en aldrig sinande ström av eder som trängde fram mellan hans sammanbitna tänder och endast avbröts då han hejdade sig för att foga ännu en hårtott till den hög som börjat torna upp sig på bordet.
   Han slog armarna om halsen på mig och drog mig till sitt bröst så att jag så att säga hängde och dinglade över hans mage, så kysste han mig på båda kinderna och kramade mig en fyra fem gånger i sitt järngrepp varefter han slutligen pressade ner mig i en fåtölj. Så snart jag vaknade till sans igen började vi dryfta de praktiska sidorna av saken.
   Jag sade att jag utgick från att han ville ha mig till sekundant, vilket han besvarade med ett otvetydigt ja. Jag förklarade för honom att jag måste få tillstånd att uppträda under franskt namn för att ej bli utsatt för kritik hemifrån ifall någon skulle få sätta livet till. Han studsade en aning inför denna antydan om att dueller kanske inte åtnjuter någon större aktning i Amerika, men han gick dock med på mitt krav. Detta är förklaringen till att monsieur Gambettas sekundant i alla tidningsreferat betecknas som fransman.
   Först lyckades jag med fast hand förmå min duellant att upprätta sitt testamente. Jag sade att jag aldrig hört talas om en förnuftig människa som inlät sig på duell utan att först ha sitt testamente i ordning. Härpå svarade han att han aldrig hört talas om en förnuftig människa som bekymrade sig om dylikt. Då testamentet var klart, uttryckte han en önskan om att vi skulle formulera ett bon mot vilket skulle tjäna som hans 'sista ord till världen'. Vad ansåg jag till exempel om följande förslag: 'Jag dör för min Gud, för mitt land, för yttrandefriheten, för framåtskridandet och för människornas världsomfattande broderskap!'
   Jag invände att detta yttrande förutsatte en alltför utsträckt dödskamp. Det kunde vara mycket lämpligt för en person som under längre tid lidit av en tärande sjukdom, men uppfyllde absolut icke de krav på kärnfylld kraft som man gärna satte i samband med en döende krigare på ärans fält. Vi diskuterade länge fram och tillbaka olika förslag till 'sista ord' och till slut lyckades jag få honom att skära ned sin ursprungliga harang till följande sentens som han skrev ned i sin anteckningsbok för att kunna lära den utantill: 'Jag dör, på det att Frankrike må leva!'
   Jag framhöll att det inte fanns något logiskt samband mellan dessa båda led, men det hade ingen betydelse tyckte han. När det gällde en kämpes sista ord kom det inte an på logik utan på slagkraft.
   Nästa sak vi måste taga ställning till var valet av vapen. Min duellant sade nu att han plötsligt kände sig en smula opasslig, varför han ville överlåta såväl denna som övriga detaljer kring enviget åt mig. Jag skrev för den skull följande brev som jag sedan lämnade till monsieur Fourtous vän:

Min herre,
Monsieur Gambetta antager monsieur Fourtous utmaning och bemyndigar mig att såsom mötesplats föreslå Plessis-Piquet. Tidpunkt: i morgon bittida vid soluppgången. Vapen: yxor.

Eder ödmjuke tjänare
Mark Twain

Monsieur Fourtous vän läste brevet och en rysning genomfor honom. Så vände han sig till mig och sade i lätt förebrående ton:
   "Min herre! Jag utgår från att ni på allvar har betänkt vad som kommer att bliva följden av ett möte mellan parterna efter de riktlinjer ni här föreslår?"
   "Givetvis har jag det Men vad tänker ni närmast på?"
   "Blodsutgjutelsen."
   "Inte alls dåligt uträknat", sade jag. "Och vad hade ni och er duellant annars räknat med att utgjuta, om jag får ta mig friheten att fråga?"
   Det kunde han inte ge något svar på. Han insåg också genast att han trampat i klaveret och skyndade sig att bortförklara saken. Det skulle naturligtvis enbart uppfattas som ett skämt. Han tillfogade även att han och monsieur Fourtou med nöje gick med på att ställa upp med yxor, ja, det var egentligen vad de allra helst ville, men tyvärr var dessa vapen förbjudna enligt lag, varför jag måste komma med ett nytt förslag.
   Jag promenerade fram och tillbaka i rummet en stund och grubblade på saken. Så slog det mig att kulsprutor på femton stegs håll skulle passa utmärkt om man ville nå en snabb uppgörelse på ärans fält. Jag framkastade detta som ett förslag.
   Men inte heller detta kunde accepteras. Lagen lade åter hinder i vägen. Jag föreslog armégevär, dubbelpipiga hagelbössor och marinpistoler. Alla tre förslagen avvisades. Jag funderade en stund till och föreslog sedan helt ironiskt katapulter på 1 500 meters håll. Jag avskyr att slösa kvickheter på folk utan humor, och det kändes därför extra bittert då mannen högtidligt drog åstad för att förelägga sin klient detta mitt sista förslag.
   Strax därpå kom han tillbaka med beskedet att hans klient blivit mycket förtjust i mitt förslag om katapulter på 1 500 meters håll, men att han var tvungen att avböja det med hänsyn till de risker det innebar för utomstående personer som hade sin väg över slagfältet.
   "Tjaha", suckade jag. "Nu har jag tyvärr inget mer att komma med. Men kanske ni vill ha vänligheten att föreslå vapen. Kanske ni hela tiden har haft något i bakfickan?"
   Ett brett leende lyste upp hans ansikte och han skyndade sig att säga: "Ja, det kan ni vara förvissad om, monsieur!"
   Därefter började han gå på jakt och fiske i sina fickor, den ena efter den andra — och han hade åtskilliga — medan han hela tiden mumlade: "Men var i herrans namn har jag gjort av dem!"
   Till sist kröntes hans ansträngningar med framgång. Ur västfickan fiskade han upp ett par små manicker vilka jag tog med fram till fönstret och identifierade som två stycken pistoler, enkelpipiga med silverbeslag och synnerligen näpna. Jag var alltför rörd för att kunna säga något. Under tystnad fäste jag den ena vid min klockkedja och lämnade tillbaka den andra till min kollega. Min medbrottsling vecklade nu upp ett frimärke som visade sig innehålla ett antal patroner. Han gav mig en av dem. Jag frågade om detta innebar att våra duellanter endast hade rätt att avfyra ett skott vardera. Härpå svarade han att fransk lag icke tillät flera. Jag bad honom nu på mina bara knän att även föreslå avståndet, ty jag höll nu på att bli alldeles yr och omtumlad av alla sinnesrörelser jag utsattes för. Hans förslag löd på sextiofem meter. Nu kunde jag knappast behärska mig längre.
   "Sextiofem meter med de där små leksakerna?" sade jag. "Till och med vattenpistoler vore ju farligare på bara femtio meter. Betänk dock, min vän, att det är i dödens tjänst som vi båda har sammansvurit oss, och inte i det eviga livets!"
   Men trots alla mina argument och all min övertalningsförmåga kunde jag endast förmå honom att pruta ner avståndet till trettiofem meter, och även detta gjorde han med största motvilja.
   "Jag avtvår mina händer all skuld till denna fruktansvärda slakt", sade han med en suck. "Måtte dessa människors blod komma över edert huvud."
   Jag hade nu inget annat att göra än att återvända till min lejonhjärtade vän och berätta hela den förödmjukande historien. Då jag trädde in var monsieur Gambetta just i färd med att offra sin sista hårtott. Han störtade emot mig i det han utbrast:
   "Ni har träffat det ödesdigra avtalet? Jag läser det i eder blick!" "Det har jag."
   Han bleknade en aning och måste stöda sig mot bordet. Ett ögonblick stod han där och andades tungt och mödosamt till följd av sina upprörda känslor. Därefter viskade han hest
   "Vapnet, vapnet. Skynda er — vilket vapen?"
   "Detta!" sade jag och visade honom den lilla silverbeslagna manicken. Efter en kort blick på den dunsade han avsvimmad i golvet.
   Då han kvicknat till igen sade han dystert:
   "Det onaturliga lugn jag påtvingat mig har gått mig på nerverna. Men vik hädan du svaghet! Jag ska möta mitt öde som en man, som en fransman."
   Han reste sig och arrangerade sina lemmar i en attityd så sublim att ingen mänsklig varelse någonsin kommit i närheten av den och statyer endast tillfälligtvis närmat sig den. Så sade han med djupaste bas: "Se så, nu är jag lugn. Jag är redo. Röj avståndet!"
   "Trettiofem meter!"
   Det var givetvis komplett omöjligt för mig att lyfta upp honom, men jag rullade över honom på mage och hällde ner vatten längs ryggen på honom. Han repade sig snabbt och yttrade:
   "Trettiofem meter — utan stöd? Men vad lönar det sig att ställa frågor? Mannen har tydligen mord i sinnet, varför skulle han då bekymra sig om dylika bagateller? Men jag ska minsann sörja för att världen får klart för sig hur en fransk riddersman möter döden!"
   Efter en lång stunds tystnad frågade han:
   "Gjordes det ingen överenskommelse om att denne spinkige herres familj skulle ställa upp vid hans sida för att åstadkomma en rättvisare balans mellan våra kroppshyddor? Jag tänker emellertid inte nedlåta mig till att föreslå det, om han inte är finkänslig nog att själv bringa det på tal. För mig får han gärna dra fördel av den omständigheten, även om ingen hederlig duellant skulle göra det."
   Så satt han några minuter försjunken i djupt grubbel varefter han ånyo bröt tystnaden med följande fråga:
   "Tiden — vilken tid bestämdes för sammandrabbningen."
   "I morgon, vid gryningen."
   "Men det är ju rena vanvettet. Jag har aldrig hört på maken. Det är ju inte en levande själ vaken vid den tiden."
   "Det var just därför jag föreslog det. Menar ni därmed att ni önskar publik?"
   "Det här är inte rätta stunden att diskutera en sådan sak. Jag är mer än förvånad över att monsieur Fourtou har kunnat gå med på något så besynnerligt. Gå nu genast och avtala en annan tidpunkt"
   Jag störtade ner för trappan, ryckte upp porten mot gatan och faktiskt ramlade i armarna på monsieur Fourtous sekundant. Han sade:
   "Jag har den äran meddela att min klient å det bestämdaste motsätter sig den tidpunkt ni föreslagit och han ber er i stället framflytta duellen till klockan halv tio."
   "Det är oss en ära att medgiva eder förträfflige klient varje tänkbar ynnest. Vi går med på den föreslagna ändringen av tiden."
   "Jag ber eder mottaga min klients uppriktiga tack" Så vände han sig till en herre bakom sig. "Ni hörde, monsieur Noir, att tidpunkten ändrats till halv tio." Därefter bugade sig denne monsieur Noir, uttryckte sin tacksamhet och avlägsnade sig. Min medbrottsling fortsatte:
   "Om ni är införstådd med saken så åker era överkirurger och våra till slagfältet i samma vagn såsom brukligt är."
   "Det passar mig förträffligt, och jag är eder synnerligen förbunden för ni förde kirurgfrågan på tal, annars är jag rädd att den helt skulle ha fallit mig ur minnet. Hur många behöver jag? Två eller tre blir väl tillräckligt?"
   "Två för varje part brukar vara det vanliga. Jag tänker då på överkirurger, men i betraktande av våra klienters höga samhällsställning, vore det lämpligast och riktigast att var och en av oss utsåg ett antal konsulterande kirurger bland läkarkårens mest framstående medlemmar. Dessa kommer i sina privata ekipage. Har ni träffat avtal om någon likvagn?"
   "Likvagn... åh, du milde, var har jag mina tankar egentligen? Den detaljen ska jag med det snaraste gå i författning om. Jag förefaller er säkert mycket okunnig, men det får ni försöka ha överseende med. Det beror på att jag aldrig förr har varit med om en så här förnäm duell. Visserligen har jag haft att göra med en hel del dueller hemma på Stillahavskusten, men jag märker nu att det var tämligen primitiva tillställningar. Likvagn — jo jag tackar jag! Vi lät alltid de stupade ligga där de låg och sedan kunde de som hade lust komma och bunta ihop dem och köra bort dem. Har ni annars något att föreslå?"
   "Inget annat än att begravningsentreprenörerna som vanligt åker tillsammans. Deras underordnade och likbärarna kommer till fots, vilket också är i överensstämmelse med skick och bruk. Om jag får lov att infinna mig redan vid åttatiden så kan vi gemensamt göra upp om ordningsföljden inom processionen. Jag har den äran att rekommendera mig."
   Jag återvände till min klient som sade:
   "Nå, hur dags ska duellen börja?"
   "Halv tio."
   "Utmärkt. Har ni underrättat pressen?"
   "Min herre! Kan ni verkligen med hänsyn till vår trogna och långvariga vänskap anse mig i stånd till en dylik låg och simpel handling..."
   "Se så, se så, vad är det ni säger, käre vän? Har jag sårat er på något sätt? Förlåt mig i så fall. Kanske jag har lagt alltför mycket arbete på era skuldror. Fortsätt i så fall med de övriga detaljerna och bry er inte om den här. Den blodtörstige Fourtou kommer nog själv att sörja för den saken. Eller också kan ju jag — ja, jag ska för säkerhets skull skicka ett par rader till min journalistvän, monsieur Noir..."
   "Å, nu kommer jag att tänka på att ni kan bespara er den olägenheten. Monsieur Fourtous sekundant har redan underrättat monsieur Noir."
   "Hm, jag kunde just tänka mig det. Det är så likt Fourtou — den mannen kan inte leva utan publik."
   Klockan halv tio följande morgon närmade sig processionen slagfältet vid Plessis-Piquet i följande ordning: först kom vår egen vagn, där endast monsieur Gambetta och min egen enkla person färdades, så följde en vagn med monsieur Fourtou och hans sekundant, därefter en vagn med två vältalande skalder ur vars bröstfickor stack upp manuskripten till deras långa gudlösa liktal, så följde en vagn med överkirurgerna och deras instrumentlådor, sedan kom åtta privata ekipage med de konsulterande kirurgerna, så en droska med likbesiktningsförrättaren, sedan de båda likbilarna, så en vagn med begravningsentreprenörerna, så en lång svans med dessas assistenter och likbärare till fots och till sist framtonade genom morgondimman en lång rad sympatisörer, tillfälliga åskådare, polis och borgerskap. Det var som sagt en mycket ståtlig procession som säkert varit värd att betrakta om blott väderleken inte lagt hinder i vägen.
   Några samtal förekom icke. Jag tilltalade åtskilliga gånger min vän, men jag tror inte han märkte det, ty han var hela tiden sysselsatt med att kika på ett papper i plånboken medan han själsfrånvarande satt och mumlade: "Jag dör, på det att Frankrike må leva! Jag dör, på det att Frankrike må leva!..."
   Vid ankomsten till valplatsen stegade jag och min kollega upp de trettiofem metrarna och drog lott om platserna. Det sistnämnda var en ren formalitet, ty i ett dylikt väder var alla platser lika goda. Då dessa förberedelser var avklarade, vände jag mig till min klient och frågade om han var redo. Han stramade upp sig i hela sin vidd och sade barskt: "Jag är redo! Gör batterierna klara för skjutning!"
   Laddningen ägde rum i särskilt utvalda vittnens närvaro. På grund av vädret ansåg vi det klokt att utföra denna delikata uppgift i lyktsken. Därefter intog våra män sina respektive platser.
   Vid denna tidpunkt påpekade polisen att åskådarna hade makat sig fram ett bra stycke på båda sidor om valplatsen. Man bad oss därför uppskjuta duellen någon minut medan dessa stackars människor fördes i säkerhet.
   Denna begäran villfors.
   Sedan polisen beordrat de båda folkhoparna att ställa upp bakom duellanterna, var vi på nytt redo. Då emellertid sikten försämrades alltmer, kom jag och min sekundantkollega överens om, att innan vi lät den ödesdigra signalen för eldgivning ljuda, skulle vi var på sitt håll utstöta ett högt rop för att göra det möjligt för kämparna att veta i vilken riktning motståndaren befann sig.
   Jag återvände nu till min klient och blev en aning bekymrad då jag märkte att han förlorat en hel del av sitt ursprungliga stridshumör. Jag försökte efter bästa förmåga gjuta nytt mod i honom. "Uppriktigt talat, käre van", sade jag, "så är ju det här inte så farligt som det ser ut. Om man betänker vapnens karaktär, det begränsade antalet skott, det rikligt tilltagna avståndet och den täta dimman och härtill lägger den omständigheten att den ene av de stridande är enögd och den andre skelögd och närsynt, så tycker jag ärligt talat inte att duellen ska behöva få dödliga följder. Det finns faktiskt chans för er båda två att överleva. Så upp med humöret bara! Stå inte och häng med huvudet!"
   Dessa ord hade så god effekt på min klient att han genast sträckte fram handen och sade: "Nu är jag mig själv igen. Giv mig vapnet!"'
   Jag placerade pistolen — så liten och övergiven — mitt på hans oerhörda handflata. Han betraktade den och genomfors av en rysning. Och med brusten stämma förklarade han medan hans blick sorgset dröjde vid den lilla tingesten:
   "Ack, det är icke döden jag fruktar, det är lemlästningen!"
   Jag muntrade upp honom än en gång, och med så gott resultat att han sade:
   "Låt tragedin taga sin början. Ställ er bakom mig. Övergiv mig icke i denna allvarstyngda stund, min vän!"
   Det lovade jag honom. Därefter hjälpte jag honom att rikta pistolen mot den plats där jag förmodade att hans motståndare befann sig samt uppmanade honom att lyssna noga och sedan lägga an efter min sekundantkollegas rop. Så ställde jag mig rygg mot rygg med monsieur Gambetta och utstötte ett rungande "Oh-hoj!". Detta rop besvarades ur den täta dimman långt borta i fjärran och strax därpå upphävde jag ett nytt rop:
   "Ett — två — tre — eld!"
   Två dämpade ljud, ungefär som 'sprutt! sprutt!' nådde mina öron och i nästa ögonblick pressades jag till marken under ett berg av kött. Trots att jag var åtskilligt mörbultad lyckades jag emellertid uppfatta följande svaga viskning ovanifrån:
   "Jag dör på... på... vad tusan är det nu jag dör på? Jo visst ja — FRANKRIKE! Jag dör, på det att Frankrike må leva!"
   Kirurgerna började svärma omkring oss med sina instrument. De granskade noga varenda fläck av monsieur Gambettas väldiga hudareal med det lyckliga resultatet att de inte påträffade något som hade det minsta med en blessyr att göra. Därefter följde en scen som i alla avseenden var glädjande och upplyftande.
   De båda gladiatorerna föll varandra om halsen medan strömmar av stolta och lyckliga tårar forsade ur deras ögon. Den andre sekundanten omfamnade mig, kirurgerna, vältalarna, begravningsentreprenörerna, kort sagt — alla omfamnade alla, alla gratulerade och ropa de och hela luften fylldes av lovsång och obeskrivlig glädje.
   I det ögonblicket kände jag att jag hellre ville vara hjälten i en fransk duell än en konung med krona och spira.
   När sinnesrörelsen lagt sig en aning samlades de närvarande kirurgerna till rådplägning och efter en del vidlyftigt debatterande fastslog de som sin uppfattning att det fanns anledning förmoda — givetvis under förutsättning av den noggrannaste vård — att jag borde kunna överleva. Mina inre skador föreföll vara de allvarligaste eftersom ett bräckt revben tycktes ha trängt in i vänstra lungan samtidigt som många av mina inre organ förskjutits så långt bort från sina ursprungliga platser att det måste anses som tvivelaktigt om de någonsin skulle kunna förmås utföra sina funktioner inom så avlägsna och för dem så främmande områden av min kropp. Därefter satte man min vänstra arm på plats igen, vred högra höften i led och återskänkte näsan dess ursprungliga form Jag blev föremål för det allra största intresse, ja, även beundran, och många uppriktiga och varmhjärtade personer lät presentera sig för mig och sade alla att de var stolta över att ha fått möta den ende som under de senaste fyrtio åren kommit till skada i en fransk duell.
   Jag lades in i en ambulans i spetsen för processionen och fördes under pomp och ståt genom Paris och till sjukhuset såsom den mest lysande gestalten i det stora skådespelet.
   Så lyder den sanningsenliga berättelsen om vår tids minnesrikaste privata strid.
   Jag blev underligt nog inte tilldelad storkorset av Hederslegionen. Det är nämligen ytterst få som undgår denna utmärkelse.
   Jag har inget att förebrå någon. Jag handlade på eget ansvar och var beredd att taga konsekvenserna.
   Utan skryt vågar jag ändå påstå att jag inte är rädd för att ställa mig framför en fransk duellant, men så länge jag är vid mina sinnens fulla bruk kommer jag däremot aldrig mer att ställa mig bakom en dylik person.

Originalets titel: The Recent Great French Duel. Först publicerad i "Atlantic Monthly" februari 1879. Översättning av Mårten Edlund.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki