Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den underbara historien om Henry Sugar

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Roald Dahl

Henry Sugar var fyrtioett år gammal och ogift. Han var också rik. Han var rik därför att han hade haft en förmö­gen far, som nu var död. Han var ogift därför att han var för egoistisk för att dela sina pengar med en hustru.
   Han var en och åttiofem lång, men han var inte alls så stilig som han trodde att han var.
   Han var mycket mån om sin klädsel. Han gick i dyr­bara skräddarsydda kostymer, måttsydda skjortor och handgjorda skor.
   Han använde ett exklusivt rakvatten och smorde in händerna med en kräm som innehöll sköldpaddsolja.
   Var tionde dag gick han till sin frisör och fick håret putsat och samtidigt fick han också manikyr.
   Han hade låtit sätta kronor på framtänderna i överkä­ken för en enorm kostnad därför att de hade fått en ful gulaktig nyans. En liten vårta på vänstra kinden hade avlägsnats av en plastikkirurg.
   Han körde en Ferrari som måste ha stått i samma pris­klass som ett sommarställe.
   Han bodde i London på somrarna, men så snart den första frosten kom i oktober gav han sig iväg till Västin­dien eller södra Frankrike, där han bodde hos vänner. Alla hans vänner var rika genom arv.
   Henry hade inte gjort ett skapande grand i sitt liv och hans motto, som han själv hade hittat på, lydde: Det är bättre att utsätta sig för en mild reprimand än att utföra en besvärlig uppgift. Hans vänner tyckte det var dråpligt.
   Män som Henry Sugar kan man finna drivande om­kring som tångruskor överallt i världen. Man ser dem framför allt i London, New York, Paris, Nassau, Montego Bay, Cannes och Saint-Tropez. De är inte direkt dåliga människor. Men de är inte goda heller. De är inte av någon särskild betydelse. De är helt enkelt en del av staf­faget.
   De är alla förmöget folk av en sort som har en egenhetgemensam: de har en intensiv drift att bli ännu rikare än de redan är. En miljon är aldrig nog. Inte heller två miljoner. De har alltid detta omättliga begär efter att skaffa sig mer pengar. Och det beror på att de lever i ständig skräck för att vakna upp en morgon och finna att det inte finns någonting på banken.
   Alla dessa människor använder samma metoder för att försöka öka sin förmögenhet. De köper aktier och obligationer och ser hur de går upp och ner. De spelar roulett och black jack med höga insatser på kasinon. De spelar på hästar. De spelar på praktiskt taget allting. Henry Sugar hade en gång satsat tusen pund vid en kapplöpning mellan sköldpaddor på lord Liverpools tennisbana. Och han hade slagit vad om dubbla den summan meden som hette Esmond Hanbury i en vadhållning som var ännu dummare och gick ut på följande: de släppte ut Henrys hund i trädgården och iakttog den genom fönstret. Men innan de släppte ut hunden måste de i förväggissa vilket föremål hunden först skulle lyfta benet mot. Skulle det bli en vägg, en stolpe, en buske eller ett träd?
   Esmond valde en vägg. Henry, som hade studerat hun­dens vanor i flera dagar i avsikt att föreslå just det här vadet, valde ett träd och vann pengarna.
   Med sådant löjligt hasardspel försökte Henry och hans vänner bekämpa den mördande tristessen i att vara både sysslolös och rik.
   Som kanske har framgått drog sig Henry inte för att lura sina vänner lite om han fick en chans. Vadslagningen om hunden var absolut inte hederlig. Och det var inte heller vadet som gällde sköldpaddskapplöpningen, om ni vill veta det. Henry fuskade genom att i smyg stoppa lite sömnmedel i munnen på konkurrentens sköldpadda en timme före tävlingen.
   Och nu när ni har fått ett litet begrepp om vad för sorts människa Henry Sugar var kan jag börja min berättelse.
   En sommarweekend körde Henry från London till Guildford för att besöka sir William Wyndham. Huset var magnifikt och det var också ägorna, men tyvärr öste regnet ner när Henry kom dit på lördagseftermiddagen. Tennis kunde inte komma i fråga, inte heller krocket.
   Och man kunde inte bada i sir Williams utomhuspool. Värden och hans gäster satt dystra i salongen och stirrade på regnet som plaskade mot fönstren. De mycket rika tycker enormt illa om dåligt väder. Det är ett obehag som deras pengar inte kan göra något åt.
   Någon i rummet sade: "Vi kan väl ta och spela canasta med rejäla insatser."
   De andra tyckte det var en strålande idé, men eftersom det var fem personer inalles måste en sitta över. De drog var sitt kort. Henry fick det lägsta, oturskortet.
   De andra fyra satte sig och började spela. Henry var förargad över att inte få vara med. Han lämnade salongen och gick ut i den stora hallen. Han stirrade på tavlorna en stund, sedan strövade han genom huset, uttråkad på att inte ha något att göra. Till slut kom han in i bibliote­ket.
   Sir Williams far hade varit en berömd boksamlare och alla fyra väggarna i det enorma rummet var fyllda med böcker från golv till tak. Henry Sugar blev inte impone­rad. Han var inte ens intresserad. Detektivromaner och thrillers var de enda böcker han läste. Han vankade runt i rummet på måfå för att se om han kunde hitta någonav den sortens böcker han tyckte om. Men de som fanns i sir Williams bibliotek var alla volymer i skinnband med författarnamn som Balzac, Ibsen, Voltaire, Johnson och Pepys. Urtråkig smörja alltihop, tänkte Henry. Och han skulle just gå igen när hans blick fångades av en bok som var helt olik alla de andra. Den var så tunn att han aldrig skulle ha lagt märke till den om den inte hade stuckit ut en liten bit utanför hyllan. Och när han drog ut den såg han att det faktiskt inte var något annat än en vanlig skrivbok av det slag som skolbarn använder. Pärmen var mörkblå, men det stod inget skrivet på den. Henry öpp­nade boken. På första sidan stod det handskrivet med bläck:


   REDOGÖRELSE FÖR ETT MÖTE
   MED IMHRAT KHAN, MANNEN SOM
   KUNDE SE UTAN ATT ANVÄNDA ÖGONEN
   av
   Doktor John F. Cartwright
   BOMBAY, INDIEN
   DECEMBER 1934



Det låter ganska intressant, tänkte Henry. Han vände bladet. Det följande var handskrivet med svart bläck. Handstilen var tydlig och vårdad. Henry läste de första två sidorna stående. Plötsligt fann han att han fick lust att läsa vidare. Det här var verkligen bra. Det var fascine­rande. Han tog med sig den lilla boken till en skinnfåtölj vid fönstret och satte sig bekvämt till rätta. Sedan började han läsa från början igen.
   Detta är vad Henry läste i den lilla blå skrivboken:

Jag, John Cartwright, är kirurg på Bombays Allmänna sjukhus. På morgonen den 2 december 1934 satt jag i läkarnas dagrum och drack en kopp te. Det var tre andraläkare där utom jag, som alla tog sig en välförtjänt terast. Det var doktor Marshall, doktor Phillips och doktor Macfarlane. Plötsligt knackade det på dörren. "Kom in", sade jag.
   Dörren öppnades och in kom en indier som log mot oss och sade: "Ursäkta mig. Men får jag be mina herrar om en tjänst?"
   Läkarnas dagrum var strängt privat. Inga andra än läkare hade tillträde dit annat än i nödfall.
   "Det här är ett privatrum", sade doktor Macfarlane skarpt.
   "Ja, ja", svarade indiern. "Jag vet det och jag ber så mycket om ursäkt att jag tränger mig på så här, men jag har en väldigt intressant sak att visa er."
   Vi var alla fyra ganska irriterade och sade ingenting. "Mina herrar", sade han, "jag kan se utan att använda mina ögon."
   Vi uppmuntrade honom fortfarande inte att fortsätta. Men vi kastade inte heller ut honom.
   "Ni kan binda för mina ögon hur ni vill", sade han. "Ni kan vira om mitt huvud med hur många bandage som helst och jag kan ändå läsa för er ur en bok."
   Han verkade fullkomligt allvarlig. Jag började känna mig nyfiken. "Kom hit", sade jag. Han gick fram till mig. "Vänd er om." Han vände sig om. Jag lade mina händer hårt över hans ögon och höll ögonlocken slutna. "Nu ska en av de andra läkarna här hålla upp ett antal fingrar", sade jag. "Ni får säga hur många han håller upp."
   Doktor Marshall höll upp sju fingrar.
   "Sju", sade indiern.
   "En gång till", sade jag.
   Doktor Marshall knöt båda händerna och dolde alla fingrarna.
   "Inga fingrar", sade indiern.
   "En gång till", sade jag.
   Doktor Marshall knöt båda händerna igen och dolde fingrarna.
   "Inga fingrar", sade indiern.
   Jag tog bort händerna från hans ögon. "Inte illa", sade jag.
   "Vänta lite", sade doktor Marshall. "Vi gör ett annat försök." Det hängde en vit läkarrock på en hängare på dörren. Doktor Marshall tog ner den och rullade ihop den till en sorts lång scarf. Sedan virade han den runt indierns huvud och höll hårt i ändarna i nacken på honom. "Testa honom nu", sade doktor Marshall.
   Jag tog upp en nyckel ur fickan. "Vad är det här?"
   "En nyckel", svarade han.
   Jag stoppade ner nyckeln igen och höll upp en tom hand. "Vad är det här för föremål?" frågade jag.
   "Det finns inget föremål", sade indiern. "Er hand är tom."
   Doktor Marshall tog bort bindeln från mannens ögon.
   "Hur bär ni er åt?" frågade han. "Vad är det för knep?" "Det är inget knep", sade indiern. "Det är en riktigkonst som jag har lärt mig efter många års träning." "Vad då för sorts träning?" frågade jag.
   "Förlåt, sir", sade han, "men det är min hemlighet." "Varför kom ni hit då?" frågade jag.
   "Jag kom för att be er om en tjänst", sade han.
   Indiern var lång, omkring trettio år, och hade ljusbrun hy av ungefär samma nyans som en kokosnöt. Han hade en liten svart mustasch och dessutom var öronen helt täckta av underliga tussar av svart hår. Han bar en vit bomullsklädnad och hade sandaler på sina nakna fötter.
   "Det är så, mina herrar", fortsatte han, "att jag för närvarande förtjänar mitt uppehälle genom att uppträda på en kringresande teater och vi har just kommit hit till Bombay. Ikväll har vi premiär."
   "Var ska den äga rum?" frågade jag.
   "På Royal Palace Hall", svarade han. "På Acacia Street. Jag är stjärnan. Jag står på affischerna som 'Imhrat Khan, mannen som ser utan sina ögon'. Och det är min plikt att göra stor reklam för föreställningen. Om vi inte säljer biljetter får vi inte pengar till mat."
   "Vad har vi med den saken att göra?" frågade jag.
   "Det är intressant för er", sade han. "Mycket roligt. Låt mig förklara. Varje gång vårt teatersällskap kommer till en ny stad går jag själv direkt till det största sjukhuset och ber läkarna där binda för mina ögon. Jag ber dom göra det så professionellt som möjligt. Dom måste se till att mina ögon är helt täckta många gånger om. Det är viktigt att det här görs av läkare, annars tror folk att jag bluffar. När ögonen sen är ordentligt förbundna går jag ut på gatorna och gör nåt farligt."
   "Vad menar ni med det?" frågade jag.
   "Jag menar att jag gör nåt som är ytterst farligt för en som inte kan se."
   "Vad gör ni då?" frågade jag.
   "Det är mycket intressant", sade han. "Och ni ska få se mig göra det om ni vill vara så snälla och binda för ögonen på mig först. Det skulle vara en stor ynnest för mig om ni ville göra det, mina herrar."
   Jag såg på de andra tre läkarna. Doktor Phillips sade att han måste gå tillbaka till sina patienter. Doktor Macfarlane sade detsamma. Doktor Marshall sade: "Tja, varför inte? Det kunde vara skojigt. Det kan inte ta lång tid."
   "Jag håller med dig", sade jag. "Men låt oss göra det grundligt. Vi måste se till att han absolut inte kan kika."
   "Ni är mycket vänliga", sade indiern. "Gör för all del vad ni anser vara bäst."
   Doktor Phillips och doktor Macfarlane lämnade rummet.
   "Innan vi binder för ögonen på honom", sade jag tilldoktor Marshall, "måste vi först sluta till ögonlocken. När vi har gjort det täpper vi igen ögonen med nåt mjukt och kompakt och klibbigt."
   "Vad då till exempel?" frågade doktor Marshall. "Vad sägs om deg?"
   "Deg blir utmärkt", sade doktor Marshall.
   "Då så. Om du kilar ner till bageriet och skaffar lite deg tar jag honom med mig till operationssalen och klistrar igen hans ögonlock."
   Jag förde indiern ut ur dagrummet och ner genom den långa korridoren till operationssalen. "Lägg er där", sade jag och pekade på den höga bänken. Han lade sig ner. Jag tog fram en liten flaska ur skåpet. Den hade en pipett upptill. "Det här är nåt som heter kollodium", förklarade jag. "Det kommer att stelna över era ögonlock så att ni omöjligt kan öppna dom."
   "Hur får jag av det efteråt?" frågade han.
   "Sprit löser upp det mycket lätt", sade jag. "Det är alldeles ofarligt. Blunda nu."
   Indiern slöt ögonen. Jag droppade kollodium över båda ögonlocken. "Fortsätt att blunda", sade jag. "Vänta tills det har stelnat."
   På ett par minuter hade kollodiet bildat en hård hinna över ögonlocken och höll dem fast slutna. "Försök att öppna ögonen", sade jag.
   Han försökte men kunde inte.
   Doktor Marshall kom in med en skål med deg. Det var vanlig vit bröddeg. Den var mjuk och smidig. Jag tog en klump och smetade fast den över indierns ena öga och jag lät degen täcka huden runtom. Sedan tryckte jag till kanterna hårt. Jag gjorde likadant med det andra ögat.
   "Det är väl inte för obehagligt?" frågade jag.
   "Nej då", svarade indiern. "Det är utmärkt."
   "Du får binda för ögonen", sade jag till doktor Marshall. "Jag är så kladdig om fingrarna."
   "Med nöje", sade doktor Marshall. "Så här gör jag först." Han tog två tjocka vaddtussar och lade dem på degen på indierns ögon. Vadden klibbade fast vid degen och satt kvar. "Var snäll och sätt er upp", sade doktor Marshall.
   Indiern satte sig upp.
   Doktor Marshall tog en rulle drygt fem centimeter bred binda och började vira den runt mannens huvud. Bindan höll vadden och degen säkert på plats. Doktor Marshall fäste bandaget. Därefter tog han en binda till och började vira den, inte bara runt mannens ögon utan också runt hela ansiktet och huvudet.
   "Var snäll och lämna näsan fri så jag kan andas", bad indiern.
   "Naturligtvis", svarade doktor Marshall. När han var färdig fäste han änden på bandaget. "Vad sägs om det?" frågade han.
   "Utmärkt", sade jag. "Han kan omöjligt se genom allt det där."
   Hela indierns huvud var nu Omlindat med tjockt vitt bandage och det enda man kunde se var nästippen som stack ut. Det såg ut som om han hade genomgått en förfärlig hjärnoperation.
   "Hur känns det?" frågade doktor Marshall honom. "Bra", sade indiern. "Jag måste komplimentera mina herrar för det fina arbetet."
   "Då kan ni ge er iväg", sade doktor Marshall och log mot mig. "Visa oss hur bra ni är på att se allting nu."
   Indiern klev ner från bänken och gick rakt fram till dörren. Han öppnade dörren och gick ut.
   "Milda makter!" utbrast jag. "Såg du? Han la handen rakt på handtaget!"
   Doktor Marshall hade slutat att le. Han hade plötsligt blivit vit i ansiktet. "Jag följer efter honom", sade han och rusade mot dörren. Jag sprang efter.
   Indiern gick helt normalt genom sjukhuskorridoren. Doktor Marshall och jag var ungefär fem meter efter honom. Och det var riktigt kusligt att se mannen med huvudet helt omlindat med ett stort vitt bandage nonchalant promenera genom korridoren som vem som helst. Det var särskilt spöklikt som man visste att hans ögonlock var igenklistrade och täckta med deg och att han dessutom hade stora vaddtussar och bandage över dem.
   Jag såg ett indiskt sjukvårdsbiträde komma genom korridoren mot mannen. Han sköt en serveringsvagn framför sig. Plötsligt fick han syn på mannen med det vita huvudet och stelnade till. Den omlindade indiern steg lugnt åt sidan för vagnen och gick vidare.
   "Han såg den!" utbrast jag. "Han måste ha sett vagnen! Han gick runt den! Det är fullkomligt otroligt!"
   Doktor Marshall svarade inte. Hans kinder var vita och hela ansiktet var stelt, som om han hade fått en chock.
   Indiern kom fram till trappan och började gå nerför den. Han gick ner utan minsta besvär. Han lade inte ens handen på räcket. Flera människor kom uppför trappan. Alla stannade, flämtade till, stirrade och gick snabbt vidare.
   Vid foten av trappan vek indiern av åt höger och fortsatte mot dörrarna ut till gatan. Doktor Marshall och jag höll oss tätt efter honom.
   Ingången till sjukhuset ligger en bit in från gatan och en ganska pampig trappa leder från ingången ner till en liten gård med akacior runtom. Doktor Marshall och jag gick ut i det strålande solskenet och stod ute på trappavsatsen. På gården nedanför oss såg vi en skara på kanske ett hundratal människor. Minst hälften av dem var barfota barn och när vår indier med sitt vita huvud gick nerför trappan jublade de alla och skrek och trängde sig fram mot honom. Han hälsade dem genom att hålla båda händerna över huvudet.
   Plötsligt såg jag cykeln. En liten pojke stod och höll den nere vid ena sidan av trappan. Det var en helt vanlig cykel, men baktill, fastsatt vid gaffeln på något underligt sätt, satt ett enormt plakat på drygt ett par kvadratmeter. På plakatet stod det:


   IMHRAT KHAN, MANNEN SOM SER
   UTAN SINA ÖGON!
   IDAG HAR MINA ÖGON BLIVIT FÖRBUNDNA
   AV SJUKHUSLÄKARE!
   UPPTRÄDER IKVÄLL OCH
   HELA DENNA VECKA PÅ
   ROYAL PALACE HALL,
   ACACIA STREET, KL. 19.00
   MISSA DET INTE!
   NI KOMMER ATT FÅ SE UNDERVERK.



Vår indier hade kommit till foten av trappan och nu gick han rakt fram till cykeln. Han sade något till pojken och pojken log. Indiern satte sig på cykeln. Hopen beredde plats för honom. Och sedan — hör och häpna! — började mannen med de igenklistrade och förbundna ögonen cykla tvärsöver gården och rakt ut i den myllrande och tutande trafiken på gatan utanför! Skaran jublade ännu högre. De barfota barnen sprang efter honom, tjutande och skrattande. I någon minut hade vi honom inom synhåll. Vi såg honom cykla suveränt nerför den livligt trafikerade gatan medan bilar susade förbi honom och en hop barn rusade efter honom. Sedan svängde han runt ett hörn och var försvunnen.
   "Jag känner mig alldeles vimmelkantig", sade doktor Marshall. "Jag vågar inte tro mina ögon."
   "Vi måste tro det", sade jag. "Han kan omöjligt ha tagit bort degen under bindan. Vi släppte honom inte ur sikte en sekund. Och han kan absolut inte ha fått lossögonlocken, för det skulle ha tagit honom minst fem minuter med hjälp av bomull och sprit."
   "Vet du vad jag tror", sade doktor Marshall. "Jag tror att vi har bevittnat ett under."
   Vi vände om och gick långsamt tillbaka in i sjukhuset.

Resten av dagen var jag fullt upptagen med patienter. Klockan sex på kvällen slutade jag mitt skift och körde hem till min våning för att duscha och byta om. Det var den varmaste tiden på året i Bombay och till och med efter solnedgången var det tryckande hett. Även om man satt stilla i en stol utan att göra något trängde svetten fram ur porerna. Ansiktet glänste av fukt hela dagen och skjortan klibbade mot bröstet. Jag duschade kallt en lång stund och sedan tog jag mig en whiskygrogg på balkongen med bara en handduk runt midjan. Så satte jag på mig rena kläder.
   Tio minuter i sju var jag utanför Royal Palace Hall på Acacia Street. Stället såg inte mycket ut för världen. Det var en sådan där liten sjabbig lokal som man kan hyra billigt för möten och danstillställningar. En hel del indier trängdes utanför biljettluckan och en stor affisch ovanför entrén tillkännagav att INTERNATIONELLA TEATER­SÄLLSKAPET uppträdde varje kväll den veckan. Det skulle bli jonglörer och trollkonstnärer och akrobater och svärdslukare och eldslukare och ormtjusare och en enaktare kallad Rajan och Tigerkvinnan. Men överst och med de största bokstäverna stod det: IMHRAT KHAN, MIRAKELMANNEN SOM SER UTAN SINA ÖGON.
   Jag köpte biljett och gick in.
   Föreställningen tog två timmar. Till min förvåning hade jag stort nöje av den. De uppträdande var alla mycket skickliga. Jag tyckte om mannen som jonglerade med kökskärl. Han hade en kastrull, en stekpanna, en bakform, ett stort fat och en gryta flygande uppe i luften samtidigt. Ormtjusaren hade en stor grön orm, som nästan stod på stjärtspetsen och vaggade av och an i takt till flöjtmusiken. Eldslukaren slukade eld och svärdslukaren stack en smal spetsig värja minst en meter ner genom halsen och ner i magen. Till smattrande trumpetfanfarer kom så vår vän Imhrat Khan för att utföra sitt nummer. Bindlarna som vi hade satt på honom på sjukhuset var nu borttagna.
   Några i publiken kallades upp på scenen för att binda för ögonen på honom med stora tygstycken och scarfar och turbaner och till slut hade han så mycket tyg virat runt huvudet att han knappt kunde hålla balansen. Sedan gav man honom en revolver. En liten pojke kom in och ställde sig till vänster på scenen. Jag kände igen honom. Det var han som hade stått med cykeln utanför sjukhuset samma morgon. Pojken placerade en plåtburk uppe på huvudet och stod alldeles stilla. Publiken blev dödstyst när Imhrat Khan tog sikte. Han sköt. Knallen fick oss alla att hoppa till. Plåtburken flög iväg från pojkens huvud och hamnade på golvet med ett skramlande. Pojken tog upp den och visade publiken kulhålet. Alla applåderade och ropade bravo. Pojken log.
   Sedan ställde sig pojken mot ett träplank och Imhrat Khan kastade knivar runt hans kropp, de flesta mycket tätt intill den. Det var ett lysande nummer. Inte många människor kunde ha kastat kniv med sådan precision ens utan att ha ögonen förbundna, men här stod denne märklige man med huvudet så omlindat att det såg ut som en stor snöboll på en käpp och han kastade de vassa knivarna in i planket bara en hårsmån från pojkens huvud. Hela tiden log pojken och när det var över stampade publiken i golvet och tjöt av begeistring.
   Imhrat Khans sista nummer var ännu mer imponerande, om också inte så spektakulärt. En metallcylinder bars in på scenen. Åskådare fickinspektera den för att konstatera att det inte fanns några hål i den. Det fanns det inte. Cylindern sattes över Imhrat Khans omlindade huvud. Den gick ner över axlarna på honom, ända ner till armbågarna, och höll överarmarna tryckta intill sidorna. Men han kunde sträcka ut underarmarna och händerna. Någon satte en synål i hans ena hand och en bit bomullstråd i den andra. Utan några trevande rörelser trädde han elegant tråden genom nålsögat. Jag blev alldeles paff.
   Så snart föreställningen var slut gick jag in bakom scenen. Jag fann mr Imhrat Khan i en liten men prydlig loge, där han satt lugnt på en träpall. Den lille indiske pojken höll på att veckla av alla tygstycken och scarfar runt hans huvud.
   "Å", sade han, "min vän doktorn från sjukhuset. Kom in, sir, kom in."
   "Jag såg föreställningen", sade jag.
   "Och vad tyckte ni?"
   "Den var mycket bra. Jag tyckte ni var fantastisk." "Tack så mycket", sade han. "Det var en stor komplimang."
   "Jag måste gratulera er assistent också", sade jag med en nick mot pojken. "Han är mycket modig."
   "Han kan inte engelska", sade indiern. "Men jag ska tala om för honom vad ni sa." Han sade hastigt något till pojken på hindustani och pojken nickade allvarligt utan att svara.
   "Jo, jag gjorde er en liten tjänst i morse", sade jag. "Skulle ni vilja göra mig en i gengäld? Vill ni följa med och äta supé med mig?"
   Nu var alla bindlar borttagna från hans huvud. Han log mot mig och sade: "Jag tror att doktorn är nyfiken. Har jag inte rätt?"
   "Mycket nyfiken", svarade jag. "Jag skulle vilja tala med er."
   Återigen blev jag häpen över de ovanligt tjocka tussar av svart hår som växte utanpå hans öron. Jag hade aldrig sett något liknande på någon annan människa. "Jag har aldrig blivit utfrågad av en läkare förut", sade han. "Men det har jag inget emot. Det ska bli mig ett nöje att supera med er."
   "Ska jag vänta i bilen?"
   "Ja tack", sade han. "Jag måste tvätta mig och få av mig de här smutsiga kläderna."
   Jag beskrev min bil för honom och sade att jag skulle vänta utanför.
   Han dök upp en kvart senare, klädd i en ren vit bomullsklädnad och sandaler på de nakna fötterna. Och strax därefter satt vi två lugnt och skönt på en liten restaurang, som jag ibland besökte därför att den hade de bästa curryrätterna i stan. Jag drack öl till maten. Imhrat Khan drack läsk.
   "Jag är inte författare", sade jag till honom. "Jag är läkare. Men om ni vill berätta er historia för mig från början, om ni vill förklara hur ni har fått denna magiska förmåga att kunna se utan att använda ögonen, så ska jag skriva ner det så exakt jag kan. Och sen kanske jag kan få det publicerat i British Medical Journal eller till och med i nån känd tidskrift. Och på grund av att jag faktiskt är läkare och inte bara nån författare som försöker tjäna pengar på en historia kommer folk att ha mycket lättare att ta mig på allvar. Det skulle väl vara till hjälp för er att bli mer känd, eller hur?"
   "Det skulle vara till stor hjälp för mig", sade han. "Men varför vill ni göra det här?"
   "Därför att jag är fruktansvärt nyfiken", svarade jag. "Det är det enda skälet."
   Ihmrat Khan tog en munfull curryris och tuggade långsamt. Sedan sade han: "All right, min vän, jag går med på det."
   "Utmärkt!" utbrast jag. "Låt oss åka hem till mig så snart vi har ätit, så kan vi pratas vid i lugn och ro sen."
   Vi avslutade måltiden, jag betalade notan och sedan åkte vi till min våning.

I vardagsrummet tog jag fram papper och penna för att göra anteckningar. Jag har ett slags eget stenografisystem som jag använder när jag antecknar patienternas sjukdomsbeskrivningar och med det kan jag få med det mesta av vad en person säger, om han inte talar för fort. Jag tror jag fick med nästan allting som Imhrat Khan sade till mig den kvällen, ord för ord, och här följer det. Jag återger det exakt som han berättade det:
   "Jag är indier, hindu", sade Imhrat Khan, "och jag är född i Akhnur i staten Kashmir 1905. Mina föräldrar var fattiga och min far var biljettkontrollör vid järnvägen. När jag var tretton år kom en indisk trollkarl till vår skola och uppträdde. Han hette professor Moor, minns jag ­alla trollkonstnärer i Indien kallar sig professor — och hans trick var mycket bra. Jag blev oerhört imponerad och tyckte det var rena magin. Jag kände — vad ska jag kalla det? — jag kände en oemotståndlig önskan att själv lära mig denna magi, så två dagar senare rymde jag hemifrån, fast besluten att hitta och följa min nya hjälte, professor Moor. Jag tog med mig alla mina besparingar, fjorton rupier, och bara dom kläder jag gick och stod i. Jag bar en vit dhoti och sandaler. Det var 1918 och jag var tretton år.
   Jag fick reda på att professor Moor hade rest till Lahore, över tretti mil bort, så jag köpte en biljett, tredje klass, och satte mig på tåget för att följa efter honom. Jag hittade professorn i Lahore. Han uppträdde i en mycket billig föreställning. Jag berättade om min beundran för honom och erbjöd mig att bli hans assistent. Han antog mig. Lönen? Jo, min lön var åtta anna om dan.
   Professorn lärde mig att göra ringtricket och min uppgift var att stå på gatan utanför teatern och utföra det och ropa åt folk att komma in och se föreställningen.
   I sex hela veckor var allt utmärkt. Det var mycket bättre än att gå i skolan. Men sen fick jag en förfärlig chock när det plötsligt gick upp för mig att det inte fanns nån riktig magi hos professor Moor, att det hela var humbug och fingerfärdighet. Med ens slutade professorn att vara min hjälte. Jag förlorade allt intresse för mitt jobb, men på samma gång fylldes jag av en mycket stark längtan. Jag längtade framför allt efter att komma underfund med den verkliga magin och få veta nåt om den sällsamma kraft som kallas yoga.
   Därför måste jag leta reda på en yogi som var villig att anta mig som sin lärjunge. Det skulle inte bli lätt. Riktiga yogier växer inte på träd. Det finns bara nåra få i hela Indien. Dessutom är dom fanatiskt religiösa. Så för att lyckas hitta en lärare måste jag låtsas vara mycket religiös av mig.
   Nej, jag är faktiskt inte religiös. Och därför är jag vad man skulle kunna kalla en bedragare. Jag ville skaffa mig yogakraft enbart av själviska skäl. Jag ville använda den kraften till att bli berömd och rik.
   Och det är nåt som en sann yogi föraktar mer än nåt annat i världen. Ja, en sann yogi tror att en yogi som missbrukar sin gåva kommer att dö en tidig och bråd död. En yogi får aldrig uppträda offentligt. Han får utöva sin konst endast i absolut avskildhet och som en religiös akt, annars är han dömd till döden. Det trodde jag inte på då och det gör jag fortfarande inte.
   Så jag började söka efter en yogalärare. Jag lämnade professor Moor och åkte till Amritsar, en stad i Punjab, där jag anslöt mig till ett kringresande teatersällskap. Jag måste försörja mig medan jag sökte efter hemligheten och jag hade redan med framgång spelat amatörteater i skolan. I tre år reste jag omkring med den där teatertruppen i hela Punjab och till slut, när jag var sexton och ett halvt år, var jag det stora dragplåstret. Hela tiden sparade jag pengar och fick ihop den enorma summan av tvåtusen rupier.
   Det var då som jag fick höra talas om en man som hette Banerjee. Denne Banerjee sades vara en av Indiens riktigt stora yogier och han besatt sällsamma krafter. Folk berättade framför allt hur han hade fått den sällsynta förmågan att sväva fritt i luften, så när han bad lyfte sig hela hans kropp och svävade en halv meter över marken.
   Aha, tänkte jag. Det där måste vara rätta mannen för mig. Den där Banerjee är den som jag ska söka upp. Så jag lämnade genast teatersällskapet, tog mina besparingar och gav mig iväg till Rishikesh vid stranden av Ganges, där man påstod att Banerjee bodde.
   I sex månader letade jag efter Banerjee. Var var han? Var? Var fanns Banerjee? Jo då, sa man i Rishikesh, Banerjee hade verkligen varit i stan, men det var ett tag sen och inte ens då hade nån sett honom. Och nu? Nu hade Banerjee farit nån annanstans. Vart då? Tja, sa man, hur skulle man kunna veta det? Hur kunde man veta vad en sån som Banerjee företog sig? Levde han inte ett liv i fullständig avskildhet? Gjorde han inte det? Och jag sa jo. Jo, jovisst. Naturligtvis. Det var självklart. Till och med för mig.
   Jag använde alla mina besparingar till att försöka finna Banerjee, allting utom trettifem rupier. Men det var förgäves. Jag stannade i alla fall kvar i Rishikesh och försörjde mig på att göra vanliga trollkonster för mindre grupper. Det var trick som jag hade lärt mig av professor Moor och som jag hade lätt för eftersom jag är fingerfärdig av naturen.
   Så en dag när jag satt i det lilla hotellet i Rishikesh fick jag på nytt höra om yogin Banerjee. En gäst där sa att han hade hört att Banerjee nu bodde i djungeln inte så långt borta, men i den täta djungeln och helt ensam. Men var?
   Gästen var inte riktigt säker. 'Möjligen där borta, åt det hållet, norr om stan', sa han och pekade.
   Nå, det var allt jag behövde veta. Jag gick till torget och började köpslå om hyran för en tonga, som är häst och vagn, och jag hade just avslutat affären med kusken när det kom fram en man som hade stått och lyssnat i närheten och han sa att han också skulle åt det hållet. Han frågade om han kunde få följa med en bit och dela kostnaderna med mig. Jag blev förstås glad och vi gav oss iväg, mannen och jag i vagnen och kusken där framme. Vi följde en mycket smal stig som ledde rakt genom djungeln.
   Och då hände nåt rent fantastiskt. Min lycka var gjord! Medan jag satt och talade med min följeslagare fick jag veta att han var lärjunge till ingen mindre än just den store Banerjee och att han nu skulle besöka mästaren. Jag berättade rent ut att jag också skulle vilja bli yogins lärjunge.
   Han vred på huvudet och såg på mig, länge och ingående, och han var tyst minst ett par minuter. Sen sa han stilla: 'Nej, det är omöjligt.'
   Nå ja, tänkte jag, vi får väl se. Sen frågade jag om det verkligen var sant att Banerjee svävade fritt i luften när han bad. 'Ja', sa han. 'Det är sant. Men ingen får bevittna det. Ingen får komma i närheten av Banerjee när han ber.'
   Och så fortsatte vi i tongan och hela tiden talade vi om Banerjee, och genom att mycket beräknande ställa frågor så där i förbigående lyckades jag få reda på en del detaljer om honom, till exempel vilken tid på dan han började sina böner. Efter en stund sa mannen: 'Nu måste jag lämna er. Jag ska stiga av här.'
   Jag satte av honom och låtsades åka vidare, men när jag kommit runt en krök sa jag åt kusken att stanna och vänta. Sen hoppade jag snabbt ner på marken och smög mig tillbaka på stigen för att leta efter den där mannen, som var Banerjees lärjunge. Han var inte kvar på stigen. Han hade redan försvunnit in i djungeln. Men åt vilket håll? Vilken sida av stigen? Jag stod stilla och lyssnade.
   Jag hörde svagt prassel i buskarna. Det måste vara han, tänkte jag. Om inte måste det vara en tiger. Men det var han. Jag såg honom framför mig. Han banade sig väg genom den täta djungeln. Det fanns inte ens en liten stig där han gick, så han måste armbåga sig fram mellan höga bambuträd och all möjlig snårig vegetation. Jag smög mig efter honom. Jag höll mig ett hundratal meter efter honom för att han inte skulle höra mig. Men jag kunde höra honom. Det är omöjligt att ta sig ljudlöst genom mycket tät djungel, och när jag förlorade honom ur sikte, vilket hände gång på gång, kunde jag följa honom med hjälp av ljudet.
   I ungefär en halvtimme fortsatte den här spännande följa John-leken. Plötsligt kunde jag inte längre höra mannen framför mig. Jag stannade och lyssnade. Det var alldeles tyst i djungeln. Jag blev livrädd för att jag hade tappat bort honom. Jag smög vidare och helt plötsligt såg jag genom den täta undervegetationen en liten glänta och mitt i gläntan låg två hyddor. Det var små hyddor, gjorda helt av blad och grenar. Mitt hjärta hoppade till och jag kände en våldsam spänning inom mig, för jag var helt övertygad om att det var där yogin Banerjee bodde.
   Lärjungen var redan försvunnen. Han måste ha gått in i en av hyddorna. Allt var tyst. Nu började jag noga studera träden och buskarna och allt annat runtomkring. Det var ett litet vattenhål bredvid den närmaste hyddan och jag såg en bönematta bredvid det, och jag sa till mig själv att det måste vara där som Banerjee mediterade och bad. Tätt intill vattenhålet, knappt tretti meter bort, stod det ett stort träd, ett väldigt yvigt apbrödsträd med vackra grova grenar, som bredde ut sig på ett sånt sätt att man kunde lägga en bädd på dom och ligga där utan att bli sedd underifrån. Det där ska bli mitt träd, sa jag till mig själv. Jag gömmer mig i trädet och väntar tills Banerjee kommer ut för att be. Då kan jag få se allting.
   Men lärjungen hade talat om att bönestunden inte var förrän fem eller sex på kvällen, så jag skulle få vänta flera timmar. Därför gick jag genast tillbaka genom djungeln till stigen och talade med tongakusken. Jag sa till honom att han måste vänta. Då ville han ha extra betalt, men det spelade ingen roll, för då var jag så upphetsad att jag inte brydde mig om nåt annat, inte ens pengar.
   Och under hela den pressande middagshettan i djungeln väntade jag bredvid tongan och sen i den tunga fuktiga värmen på eftermiddagen, och när så klockan närmade sig fem banade jag mig tyst väg tillbaka till hyddorna. Mitt hjärta bultade så hårt att jag kunde känna hela kroppen skaka. Jag klättrade upp i mitt träd och gömde mig bland lövverket så att jag kunde se utan att själv bli sedd. Och jag väntade. Jag väntade fyrtiofem minuter.
   En klocka? Ja, jag hade ett armbandsur. Det minns jag tydligt. Det var en klocka jag hade vunnit på tombola och jag var mycket stolt över den. På urtavlan stod tillverkarens namn, Islamia Watch Co., Ludhiana. Så med min klocka kunde jag noga bestämma tiden för allt som hände, för jag ville komma ihåg varenda detalj i den här upplevelsen.
   Jag satt uppe i trädet och väntade.
   Sen kom plötsligt en man ut ur den ena hyddan. En lång och mager man. Han var klädd i orangefärgad dhoti och bar en bricka med mässingsskålar och rökelsekar. Han gick fram och satte sig med benen i kors på mattan vid vattenhålet och placerade brickan framför sig på marken, och alla rörelser han gjorde var mycket lugna och avvägda. Han lutade sig framåt och öste upp en handfull vatten ur vattenhålet och kastade det över ena axeln. Han tog rökelsekaret och förde det fram och tillbaka framför bröstet, långsamt och mjukt svepande. Han satte handflatorna mot knäna. Han gjorde en paus. Sen tog han ett djupt andetag genom näsborrarna. Jag kunde se att han tog ett djupt andetag och plötsligt såg jag att hans ansikte förändrades, det kom liksom ett förklarat skimmer över det, en sorts... ja, det blev liksom förklarat och jag såg hur hans ansikte förändrades.
   I fjorton minuter satt han kvar alldeles stilla i den ställningen och sen såg jag alldeles tydligt hur hans kropp lyftes långsamt, mycket, mycket långsamt, upp från marken. Han satt fortfarande med benen i kors och händerna på knäna och hela hans kropp lyftes långsamt upp i luften. Nu kunde jag se dagsljuset under honom. Tretti centimeter ovanför marken satt han... fyrti centimeter... fyrtifem... och snart satt han minst en halv meter ovanför bönemattan.
   Jag höll mig alldeles stilla där uppe i trädet och tittade, och jag sa hela tiden till mig själv: Titta noga nu. Mitt framför mig, bara tretti meter bort, sitter en man lugnt och fridfullt uppe i luften. Ser du honom? Ja, jag ser honom. Men är du säker på att det inte är en synvilla? Ar du säker på att det inte är fantasier? Är du säker på att du inte inbillar dig det? Är du säker på det? Ja, jag är säker, sa jag. Jag är helt säker. Jag stirrade häpen på honom. En lång stund fortsatte jag att stirra och sen sänkte sig kroppen långsamt mot marken igen. Jag såg hur den sjönk. Jag såg hur den långsamt sänkte sig ner mot marken tills den vilade på mattan igen.
   Enligt min klocka hade kroppen svävat fritt i luften i fyrtiosex minuter! Jag tog tid.
   Och länge, länge efteråt, över två timmar, satt mannen kvar absolut stilla som en stenstod utan att göra den minsta rörelse. Det verkade som om han inte andades. Hans ögon var slutna och hans ansikte hade fortfarande det där förklarade skimret och ett lätt leende uttryck, som jag inte har sett i nåt annat ansikte sen dess.
   Till slut rörde han på sig. Han rörde händerna. Han reste sig. Sen böjde han sig ner och lyfte upp brickan och gick långsamt in i hyddan igen. Jag var slagen av förundran. Jag kände mig exalterad. Jag blev dumdristig och klättrade snabbt ner från trädet och sprang rakt fram till hyddan och rusade in genom dörren. Banerjee stod framåtböjd och tvättade fötterna och händerna i ett handfat. Han vände ryggen mot mig, men han hörde mig och vände sig hastigt om och rätade på sig. Han såg mycket förvånad ut och det första han sa var: 'Hur länge har ni varit här?' Han sa det skarpt, som om han var förgrymmad.
   Genast berättade jag hela sanningen, talade om att jag hade suttit uppe i trädet och iakttagit honom, och till slut sa jag att min högsta önskan i livet var att få bli hans lärjunge. Jag bad honom att få bli det.
   Plötsligt tycktes han explodera. Han blev rasande och började skrika åt mig. 'Försvinn!' skrek han. 'Ut härifrån! Försvinn! Försvinn!' Och i ilskan tog han upp en liten tegelsten och slängde den på mig och den träffade mig på högra benet strax nedanför knät och rev upp ett sår. Jag har fortfarande ett ärr där. Jag ska visa er. Titta, precis nedanför knät.
   Banerjees vrede var fruktansvärd och jag blev mycket rädd. Jag rusade ut. Jag sprang tillbaka genom djungeln till tongakusken som väntade och vi åkte tillbaka till Rishikesh. Men på natten repade jag mod och jag fattade ett beslut: jag skulle återvända till Banerjees hydda varje dag och jag skulle tjata på honom tills han till slut vartvungen att anta mig som lärjunge bara för att få frid.
   Och det gjorde jag. Varenda dag uppsökte jag honom och varenda dag öste han sin vrede över mig som en vulkan. Han skrek och röt och jag stod där skrämd men också envis och upprepade hela tiden att jag önskade få bli hans lärjunge. Det pågick i fem dagar. Så plötsligt, vid mitt sjätte besök, blev Banerjee alldeles lugn och mycket hövlig. Han förklarade att han själv inte kunde anta mig som lärjunge. Men han skulle ge mig ett rekommendationsbrev, sa han, till en annan man, en vän, en stor yogi som bodde i Hardwar. Jag skulle resa dit och där skulle jag få hjälp och undervisning."

Imhrat Kahn gjorde en paus och frågade om han kunde få ett glas vatten. Jag gick och hämtade det. Han drack länge och långsamt, sedan fortsatte han sin berättelse:
   "Det här var 1922 och jag var knappt sjutton år gammal. Jag begav mig alltså till Hardwar och där fann jag yogin och tack vare att jag hade brevet från den store Banerjee gick han med på att undervisa mig.
   Vad var det då för undervisning?
   Ja, det var förstås det avgörande. Det var det jag hade längtat efter och sökt, så ni må tro att jag var en ivrig elev.
   Den första instruktionen, den mest elementära delen, gick ut på att man måste utföra mycket svåra fysiska övningar, som alla hade med muskelkontroll och andning att göra. Men efter några veckor blev även den ivriga eleven otålig. Jag sa till yogin att det var min andliga förmåga jag ville utveckla, inte den kroppsliga.
   Han svarade: 'Om du övar upp kontrollen över din kropp kommer kontrollen över din själ rent automatiskt.' Men jag ville uppnå bådadera på en gång och jag envisades och till slut sa han: 'Nåväl, du ska få göra övningar som hjälper dig att koncentrera det medvetna jaget.'
   'Det medvetna?' undrade jag. 'Varför säger ni det medvetna jaget?'
   'Därför att varje människa har två jag, det medvetna och det undermedvetna. Det undermedvetna är starkt koncentrerat, men det medvetna jaget, det som alla använder, är splittrat, okoncentrerat. Det ägnar sig åt tusentals olika saker, sånt som man ser omkring sig och sånt som man tänker på. Så man måste lära sig att koncentrera det på ett sånt sätt att man efter behag kan frammana en sak, en enda, och absolut ingenting annat. Om man arbetar intensivt på det ska man kunna koncentrera det medvetna jaget på vilket självvalt föremål som helst i minst tre och en halv minut. Men det tar omkring femton år.'
   'Femton år!' utbrast jag.
   'Det kan ta längre tid', sa han. 'Femton år är det normala.'
   'Men då kommer jag ju att vara en gammal man!'
   'Förtvivla inte', sa yogin. 'Tiden varierar från individ till individ. För några tar det tio år, för ett fåtal går det fortare, och i ytterst sällsynta fall dyker det upp en unik människa som kan utveckla förmågan på bara ett eller två år. Men det är en på miljonen.'
   'Vad är det för unika människor?' frågade jag. 'Ser dom annorlunda ut än andra?'
   'De ser ut som vem som helst', sa han. 'En unik person kan vara en enkel gatsopare eller en fabriksarbetare. Eller han kan vara en raja. Man kan inte avgöra det förrän övningarna har börjat.'
   'Är det verkligen så svårt', frågade jag, 'att koncentrera tankarna på ett enda föremål i tre och en halv minut?'
   'Det är nästan omöjligt', svarade han. 'Försök. Blunda och tänk på nåt. Tänk på ett enda föremål. Frammana det. Se det framför dig. Och om nåra sekunder kommer dina tankar att börja irra. Andra små tankar kommer smygande. Andra syner dyker upp. Det är mycket svårt. 'Så talade yogin i Hardwar.
   Och så började mina verkliga övningar. Varje kväll satte jag mig och slöt ögonen och manade fram ansiktet på den människa jag älskade mest, som var min bror. Jag koncentrerade mig på att se hans ansikte framför mig. Men så snart mina tankar började flacka slutade jag med övningen och vilade en stund. Sen försökte jag igen.
   Efter tre års daglig träning kunde jag koncentrera mig helt på min brors ansikte i en och en halv minut. Jag gjorde framsteg. Men så hände nåt intressant. Medan jag höll på med de här övningarna förlorade jag mitt luktsinne helt och hållet. Och jag har ännu i denna dag inte fått tillbaka det.
   Sen var jag tvungen att lämna Hardwar för att kunna förtjäna mitt bröd. Jag begav mig till Calcutta där det fanns större möjligheter och där började jag snart förtjäna riktigt bra på att göra trolleriföreställningar. Men jag fortsatte hela tiden med övningarna. Var jag än var satte jag mig varje kväll i en tyst vrå och övade mig på att koncentrera tankarna på min brors ansikte. Ibland valde jag nåt som inte var så personligt, till exempel en apelsin eller ett par glasögon, och det gjorde det ännu svårare.
   En dag reste jag från Calcutta till Dacca i östra Bengalen för att göra en trolleriföreställning på ett college där, och medan jag var i Dacca råkade jag se ett uppträdande av en fakir som gick barfota på glöd. Det var många åskådare där. Man hade grävt ett stort dike vid foten av en grässlänt. Publiken satt i hundratal på slänten och såg ner mot diket. Det var mellan sju och åtta meter långt. Det var fyllt med ved och träkol och man hade hällt över en massa fotogen. Fotogenen var antänd och snart hade hela diket blivit som en rödglödande ugn. Det var så hett att männen som skötte elden måste ha skyddsglasögon på sig. Det blåste kraftigt och vinden fick kolet att bli nästan vitglödande.
   Sen trädde den indiske fakiren fram. Han var naken sånär som på ett litet höftkläde och han var barfota. Publiken tystnade. Fakiren steg ner i diket och gick hela vägen över det glödande kolet. Han stannade inte men gick inte heller fort. Han gick bara lugnt på glöden och steg upp vid andra änden och hans fötter var inte ens svedda. Han visade fotsulorna för publiken. Alla stirrade häpna.
   Sen gick mannen genom diket en gång till. Den här gången gick han ännu långsammare och jag kunde i hans ansikte se ett uttryck av absolut koncentration. Den där mannen, tänkte jag, har utövat yoga. Han är en yogi.
   Efter uppträdandet ropade fakiren till publiken och frågade om det var nån som vågade komma ner och gå på glöden. Det blev tyst bland publiken. Jag kände plötsligt en våg av spänning inom mig. Det här var min chans. Jag måste ta den. Jag måste ha tro och mod. Jag måste försöka. Jag hade hållit på med mina övningar i över tre år nu och det var dags att ställa mig själv på ett svårt prov.
   Medan jag stod där och tänkte det där kom en ur publiken och anmälde sig frivilligt. Det var en ung indier. Han förklarade att han skulle vilja försöka. Det fick mig att bestämma mig och jag steg också fram och anmälde mig. Åskådarna hurrade åt oss bägge två.
   Nu fick den riktige fakiren bli kontrollant. Han sa åt den andre mannen att börja. Han måste först ta av sig sin dhoti, för annars kunde fållen fatta eld på grund av hettan. Och han måste förstås ta av sig sandalerna.
   Den unge indiern gjorde som han blev tillsagd. Men nu när han stod nära diket och kände den fruktansvärda hettan som steg upp från det började han se rädd ut. Han tog nåra steg bakåt och skyddade ögonen mot hettan med händerna.
   'Ni behöver inte göra det om ni inte vill', sa fakiren.
   Publiken satt spänd och väntade sig nåt dramatiskt. Den unge mannen var livrädd, men han ville visa hur modig han var och sa: 'Visst vill jag göra det.'
   Sen sprang han mot diket. Han stack först ner ena foten, därefter den andra. Han gav till ett fruktansvärt tjut, hoppade upp igen och föll till marken. Den stackars mannen låg där och skrek av smärta. Hans fotsulor var svårt brända och en del av huden hade slitits loss. Två vänner till honom sprang fram och bar bort honom.
   'Nu är det er tur', sa fakiren. 'Är ni beredd?'
   'Jag är beredd', sa jag. 'Men vill ni vara vänliga och vara tysta medan jag förbereder mig.'
   Det blev dödstyst bland åskådarna. Dom hade sett en man bli svårt bränd. Skulle den andre vara tokig nog att göra samma sak? Nån ropade: 'Gör det inte! Det är ju rena vanvettet!' Andra började också ropa och uppmana mig att låta bli. Jag vände mig mot dom och lyfte händerna för att tysta dom. Dom slutade ropa och stirrade på mig. Allas blickar var riktade på mig nu.
   Jag kände mig fullkomligt lugn.
   Jag drog min dhoti över huvudet och tog av mig sandalerna. Jag stod där i bara underkläderna. Jag stod alldeles stilla och slöt ögonen. Jag började koncentrera mig. Jag koncentrerade mig på glöden. Jag såg ingenting annat än glödande kol och jag koncentrerade mig på att det inte var hett utan kallt. Kolet är kallt, sa jag till mig själv. Det kan inte bränna mig. Det kan omöjligt bränna mig eftersom det inte finns nån hetta i det. Jag väntade en halv minut. Jag visste att jag inte fick vänta för länge, för jag kunde inte koncentrera mig helt på en sak längre än en och en halv minut.
   Jag fortsatte att koncentrera mig och gjorde det så intensivt att jag kom in i en sorts trans. Jag steg ner på glöden och gick ganska fort genom hela diket. Och se, jag blev inte bränd!
   Åskådarna blev alldeles vilda. Dom skrek och jublade. Fakiren rusade fram till mig och undersökte mina fotsulor. Han kunde knappt tro sina ögon. Det var inte ett enda brännsår på dom.
   'Vilket under!' utbrast han. 'Hur är det möjligt? Är ni yogi?'
   'Jag är på väg att bli det, sir', svarade jag stolt. 'Jag är på god väg.'
   Därefter klädde jag på mig och gick hastigt min väg och undvek publiken.
   Jag var förstås eld och lågor. Nu håller det på att ske, tänkte jag. Äntligen håller jag på att få kraften. Och hela tiden tänkte jag på en annan sak. Jag kom ihåg en sak som den gamla yogin i Hardwar sa till mig. Han sa: 'Det har hänt att vissa troende människor har utvecklat en så stark koncentration att dom kunnat se utan att använda ögonen.' Jag tänkte hela tiden på det och längtade efter att själv kunna uppnå den förmågan. Och efter min framgång med att gå på glödande kol bestämde jag mig för att koncentrera mig helt på detta enda mål — att kunna se utan att använda ögonen."

Först nu gjorde Imhrat Khan en paus i sin berättelse igen. Han drack lite mer vatten, sedan lutade han sig bakåt i stolen och slöt ögonen.
   "Jag försöker få med allting i rätt ordning", sade han. "Jag vill inte utelämna nånting."
   "Det här går ju utmärkt", sade jag. "Fortsätt."
   "Nåväl", sade han. "Jag var alltså i Calcutta och hade just lyckats gå på glödande kol och jag hade bestämt mig för att koncentrera all min energi på detta enda — att kunna se utan att använda ögonen.
   Tiden hade därför kommit att ändra lite i mitt övningsschema. Nu tände jag varje kväll ett ljus och började stirra in i lågan. En ljuslåga består av tre olikadelar — en gul i toppen, en lila längre ner och en svart inne i mitten. Jag placerade ljuset fyrti centimeter från mitt ansikte. Lågan var precis i jämnhöjd med mina ögon. Den fick inte vara ovanför eller nedanför. Den måste vara absolut i jämnhöjd, för då behövde jag inte göra den minsta justering av ögonmusklerna genom att titta uppåt eller neråt. Jag satte mig bekvämt till rätta och började stirra på den svarta delen av lågan, den inne i mitten. Allt det här gjorde jag bara för att koncentrera mitt medvetna jag, för att befria det från allt annat omkring mig. Så jag stirrade på den svarta fläcken i lågan tills allt omkring mig hade försvunnit och jag inte kunde se nåt annat. Sen slöt jag långsamt ögonen och började som vanligt koncentrera mig på en enda sak, som jag bestämde mig för, och som ni vet var det för det mesta min brors ansikte.
   Det gjorde jag varenda kväll innan jag gick och lade mig, och 1929, när jag var tjugofyra år, kunde jag koncentrera mig på ett föremål i tre minuter utan att låta mig distraheras av annat. Och det var då, när jag var tjugofyra år, som jag började bli medveten om en viss förmåga att se ett föremål med ögonen slutna. Det var inte alls nåt påtagligt, bara en liten underlig känsla att när jag slöt ögonen och såg intensivt på nåt, med enorm koncentration, så kunde jag se konturerna av föremålet som jag såg på.
   Långsamt började jag utveckla min inre synförmåga.
   Ni frågar mig vad jag menar med det. Jag ska förklara det exakt som yogin i Hardwar förklarade det för mig.
   Jo, vi har alla två synsinnen, precis som vi har två lukt-, smak- och hörselsinnen. Det finns det yttre sinnet, som är starkt utvecklat och som vi alla använder, och så finns det också ett inre. Om vi bara kunde utveckla dessa inre sinnen skulle vi kunna lukta utan hjälp av näsan, smaka utan att använda tungan, höra utan våra öron och se utan ögonen. Förstår ni? Det är så att vår näsa och tunga, öronen och ögonen bara är... vad ska jag säga?... bara är instrument som hjälper till att förmedla själva sinnesförnimmelsen till hjärnan.
   Och därför strävade jag hela tiden efter att utveckla mitt inre synsinne. Varje kväll utförde jag mina vanliga övningar med ljuslågan och min brors ansikte. Sen vilade jag en stund. Jag drack en kopp kaffe. Därefter band jag för mina ögon och satt i stolen och försökte frammana, försökte se, inte bara föreställa mig, utan faktiskt se alla föremål i rummet utan hjälp av ögonen.
   Och gradvis började det ge resultat.
   Snart övade jag mig på en kortlek. Jag tog det översta kortet på leken och höll det framför mig bakfram och försökte se genom det. Sen tog jag en penna och skrev ner vad jag trodde det var. Jag tog ett kort till och gjorde samma sak. Jag gick igenom hela leken på samma sätt och när det var klart jämförde jag mina anteckningar med alla korten. Redan första gången hade jag lyckats till närmare sjutti procent.
   Jag gjorde andra saker också. Jag köpte kartor och komplicerade sjökort och satte upp dom överallt på väggarna i mitt rum. Jag ägnade timmar åt att se på dom med förbundna ögon, försökte se dom, försökte läsa dom små bokstäverna i namnen på orten och floder. Varenda kväll i fyra år höll jag på med dom övningarna.
   Och så till slut 1933 — i fjol alltså när jag var tjugoåtta år — kunde jag läsa en bok. Med helt förbundna ögon kunde jag läsa en bok till slut.
   Nu hade jag äntligen fått denna förmåga. Det var alldeles säkert att jag hade den nu och jag var så otålig att jag inte kunde vänta utan genast satte in mitt nya nummer, där jag uppträdde med förbundna ögon, i min vanliga trolleriföreställning.
   Publiken blev förtjust. Den applåderade länge och kraftigt. Men inte en enda människa trodde att det var riktigt. Alla trodde att det bara var ett skickligt trick. Och det att jag var trollkonstnär gjorde ju att dom var övertygade om att jag bluffade. Trollkonstnärer är ju såna som lurar en genom sin skicklighet. Och därför trodde ingen på mig. Till och med läkarna som band för mina ögon mycket effektivt vägrade att tro att nån kunde se utan att använda sina ögon. Dom glömde att det kunde finnas andra sätt att sända synintryck till hjärnan."
   "Vad då för andra sätt?" frågade jag honom.
   "Uppriktigt sagt vet jag inte exakt hur det kommer sig att jag kan se utan att använda ögonen. Men vad jag vet är att när mina ögon är förbundna kan jag absolut inte använda dom. Seendet sker genom en annan del av min kropp."
   "Vilken del då?" frågade jag honom.
   "Vilken del som helst så länge huden är bar. Om ni till exempel placerar en metallskiva framför mig och sätter en bok bakom skivan kan jag inte läsa boken. Men om jag får hålla handen runt metallskivan så att handen ser boken, då kan jag läsa den."
   "Har ni nåt emot att jag testar er på det?" frågade jag. "Inte alls", svarade han.
   "Jag har inte nån metallskiva", sade jag. "Men det går ju lika bra med dörren."
   Jag reste mig och gick fram till bokhyllan. Jag tog ner första bästa bok. Det var Alice i Underlandet. Jag öppnade dörren och bad min gäst ställa sig bakom den, utom synhåll. Så öppnade jag boken på måfå och placerade den på en stol på motsatta sidan av dörren. Sedan ställde jag mig så att jag kunde se både honom och boken.
   "Kan ni läsa boken?" frågade jag.
   "Nej", svarade han, "naturligtvis inte."
   "All right. Stick nu in handen runt dörren, men bara handen!"
   Han förde handen runt dörrkanten tills den var mitt framför boken. Sedan såg jag hur handens fingrar särades brett och började darra lite och treva i luften som känselspröt. Och handen vreds runt så att utsidan var vänd mot boken.
   "Försök att läsa vänstra sidan ända uppifrån", sade jag.
   Det var tyst i kanske tio sekunder, sedan började han läsa ledigt utan pauser: " 'Har du gissat gåtan än?' frågade hattmakaren Alice. 'Nej, jag ger upp', svarade Alice. 'Tala om svaret för mig.' Jag har inte den minsta aning om det', sa hattmakaren. 'Inte jag heller', sa marsharen. Alice suckade. 'Kan ni inte använda er tid till något bättre', sa hon, 'än att slösa bort den på gåtor som inte har något svar...' "
   "Perfekt!" utbrast jag. "Nu tror jag er! Ni är rena undret!" Jag var enormt exalterad.
   "Tack, doktorn", sade han allvarligt. "Era ord gläder mig mycket."
   "En fråga bara", sade jag. "Angående spelkorten. När ni höll upp dom med baksidan mot er, förde ni då runt handen till andra sidan för att kunna se dom?"
   "Ni är mycket uppmärksam", sade han. "Nej, det gjorde jag inte. När det gällde korten kunde jag faktiskt se genom dom på nåt sätt."
   "Hur förklarar ni det?" frågade jag.
   "Jag kan inte förklara det", sade han. "Möjligen beror det på att ett spelkort är så tunt och inte kompakt som metall eller tjockt som en dörr. Det är den enda förklaring jag kan ge. Det finns så mycket här i världen, doktorn, som vi inte kan förklara."
   "Ja", sade jag, "det gör det verkligen."
   "Skulle ni vilja vara så vänlig och köra mig hem nu", sade han. "Jag känner mig väldigt trött."
   Jag skjutsade honom hem i min bil.
   Den natten gick jag inte och lade mig. Jag var alldeles för uppjagad för att kunna sova. Jag hade just bevittnat ett under. Den här mannen skulle få läkare i hela världen att slå kullerbyttor av förtjusning! Han skulle kunna förändra hela läkarvetenskapen! Från läkarsynpunkt måste han vara den värdefullaste människa som fanns. Vi läkare måste försäkra oss om honom och skydda honom. Vi måste sköta om honom. Vi fick inte låta honom försvinna. Vi måste ta reda på exakt hur det var möjligt att en bild kunde förmedlas till hjärnan utan användning av ögonen. Och om vi kunde det skulle kanske blinda kunna se och döva höra. Det var framför allt viktigt att den här fantastiske mannen inte lämnades vind för våg och tilläts flacka omkring i Indien, bo på billiga ställen och uppträda på andra klassens teatrar.
   Jag blev så upptänd av det här att jag efter en stund tog penna och anteckningsbok och noga började skriva ner allting som Imhrat Khan hade berättat för mig den kvällen. Jag använde anteckningarna som jag hade gjort under hans berättelse. Jag skrev i fem timmar utan uppehåll. Och klockan åtta nästa morgon, när det var dags att åka till sjukhuset, hade jag avslutat den viktigaste delen, de sidor som ni just har läst.
   Jag träffade inte doktor Marshall på sjukhuset förrän vid tepausen i dagrummet. Jag berättade för honom så mycket jag hann på de tio minuter vi hade på oss. "Jag tänker gå på teatern ikväll också", sade jag. "Jag måste få tala med honom igen. Jag måste övertala honom att stanna här. Vi får inte tappa bort honom nu."
   "Jag följer med dig", sade doktor Marshall.
   "Bra", sade jag. "Vi ser föreställningen först och sen bjuder vi ut honom på sup."
   En kvart i sju samma kväll körde doktor Marshall och jag i min bil till Acacia Road. Jag parkerade bilen och vi gick bort till Royal Palace Hall.
   "Det måste ha hänt nåt", sade jag. "Det är ju inga människor här."
   Det var ingen folkskara utanför och dörrarna var stängda. Teateraffischen satt kvar, men nu såg jag att det tvärsöver den stod textat med stora svarta bokstäver: KVÄLLENS FÖRESTÄLLNING INSTÄLLD. Det stod en gammal portvakt vid de låsta dörrarna.
   "Vad har hänt?" frågade jag honom.
   "Det är en som har dött", svarade han.
   "Vem då?" frågade jag fast jag redan visste svaret. "Han som ser utan sina ögon", svarade portvakten. "Hur dog han?" utbrast jag. "När? Var?"
   "Det sägs att han dog i sängen", sade portvakten. "Han somnade och vaknade aldrig mer. Sånt händer."
   Vi gick långsamt tillbaka till bilen. Jag kände en förkrossande sorg och vrede. Jag skulle aldrig ha låtit den där ovärderlige mannen åka hem efter vårt möte. Jag skulle ha bett honom stanna. Jag skulle ha gett honom min säng och tagit hand om honom. Jag skulle inte ha släppt honom ur sikte. Imhrat Khan var en undergörare. Han hade kommunicerat med mystiska och farliga krafter som var ouppnåeliga för vanliga människor. Och han hade brutit mot alla regler också. Han hade utfört underverk offentligt. Han hade tagit betalt för det. Och det värsta av allt var att han hade avslöjat en del av dessa hemligheter för en utomstående — mig. Nu var han död.
   "Så var det med det", sade doktor Marshall.
   "Ja", sade jag. "Nu är det slut. Ingen kommer nånsin att få veta hur han gjorde det."
   Detta är en sann och exakt redogörelse för allt som ägde rum vid mina två möten med Imhrat Khan.

Undertecknat John F. Cartwright, med dr
................................
Bombay den 4 december 1934


"Det må jag säga", sade Henry Sugar högt. "Det var verkligen högst intressant."
   Han slog igen skrivboken och satt och stirrade ut på regnet, som stänkte mot bibliotekets fönster.
   "Det här", fortsatte Henry Sugar högt för sig själv, "var en fantastisk upplysning. Det skulle kunna förändra mitt liv."
   Den upplysning som Henry syftade på var det att Imh­rat Khan hade övat sig i att läsa valören på ett spelkort från baksidan. Och hasardspelaren Henry, den ganska ohederlige hasardspelaren, hade genast insett att om ba­ra han genom övning kunde lära sig att göra samma sak skulle han kunna göra sig en jätteförmögenhet.
   En stund lät Henry tankarna dröja vid de otroliga saker han skulle kunna uppnå om han kunde läsa kort från baksidan. Han skulle vinna varenda gång i canasta och bridge och poker. Och vad som var ännu bättre — han skulle kunna gå på vilket kasino i världen som helst och göra rent bord i black jack och alla de andra hasardspe­len!
   På spelkasinon hängde nästan allt till slut på ett enda kort, det visste Henry mycket väl, och om man på för­hand visste valören på det kortet så hade man sitt på det torra!
   Men kunde han göra det? Kunde han verkligen träna upp sig till att klara det?
   Tja, varför inte? Det där med ljuslågan verkade inte vara särskilt svårt. Och enligt boken gick det ju bara ut på att stirra in i mitten av lågan och försöka koncentrera sig på ansiktet på den person som man tyckte mest om.
   Det skulle antagligen ta honom flera år att fullfölja det, men vem skulle inte mer än gärna öva sig några år för att vinna över alla kasinon vid varje besök?
   "Jag ska förbanne mig göra det", sade han högt. "Jag ska klara av det!"
   Han satt alldeles stilla i länstolen i biblioteket och tänk­te ut en plan. Framför allt skulle han inte tala om för någon vad han hade i kikaren. Han skulle stjäla den lilla skrivboken så att ingen av hans vänner kunde råka hitta den och få veta hemligheten. Han skulle ha boken med sig vart han gick. Den skulle bli hans bibel. Han kunde ju inte ge sig ut för att försöka få tag i en livs levande yogi som kunde undervisa honom, så boken fick bli hans yogi i stället. Den skulle bli hans lärare.
   Henry reste sig och stack den tunna blå skrivboken innanför kavajen. Han lämnade biblioteket och gick di­rekt upp till det sovrum han hade anvisats över weeken­den. Han tog fram sin väska och gömde boken under kläderna. Sedan gick han ner igen och letade reda på butlern, som var i serveringsrummet.
   "John", sade han till honom, "kan ni skaffa mig ett stearinljus? Bara ett vanligt vitt stearinljus."
   En butler är upplärd till att aldrig ställa frågor. Han lyder bara order. "Önskar ni en ljusstake också, sir?" "Ja. Ett ljus och en ljusstake."
   "Så gärna, sir. Ska jag komma upp till ert rum med det?"
   "Nej, jag väntar här tills ni har hittat ett."
   Butlern hittade snart ett ljus och en ljusstake. Henry sade: "Kan ni skaffa mig en linjal också?" Butlern kom med en linjal. Henry tackade honom och gick tillbaka till sovrummet.
   Väl där inne låste han dörren. Sedan drog han för alla gardinerna så att det blev halvmörkt i rummet. Han pla­cerade ljusstaken med ljuset i på toalettbordet och drog fram en stol. När han hade satt sig fann han till sin gläd­je att hans ögon var exakt i jämnhöjd med ljusveken. Med hjälp av linjalen mätte han upp avståndet mellan sitt ansikte och ljuset till fyrtio centimeter, precis som det föreskrevs i boken.
   Indiern hade frammanat bilden av den person som han tyckte mest om, som i hans fall var en bror. Henry hade inte någon bror. Han bestämde sig i stället för att få fram en levande bild av sitt eget ansikte. Det var ett bra val, för när man är så egoistisk och självcentrerad som Henry var, då är det egna ansiktet förvisso det ansikte man tyc­ker mest om av allt. Dessutom var det det ansikte han kände bäst. Han ägnade så mycket tid åt att se på det i spegeln att han kände vartenda drag och varenda rynka.
   Han tände veken med sin cigarrettändare. En gul låga framträdde och brann stadigt.
   Henry satt alldeles stilla och stirrade in i lågan. Det var riktigt som det stod i boken. När man tittade noga in i lågan såg man att den bestod av tre olika delar. En gul upptill, en lila längre ner och precis i mitten det lilla magiska kolsvarta området. Han stirrade på det lilla svar­ta området. Han koncentrerade blicken på det och fort­satte att stirra, och medan han gjorde det hände något märkligt. Han blev alldeles tom i huvudet och hans hjär­na slutade att mala och plötsligt kändes det som om han själv, hela hans kropp, fanns inne i lågan, omsluten av den, och satt skönt och bekvämt inne i det lilla svarta tomrummet.
   Utan minsta besvär fick Henry bilden av sitt eget ansik­te att dyka upp framför sig. Han koncentrerade sig på ansiktet och inte på något annat. Han utestängde alla andra tankar. Det lyckades han med helt och hållet, men bara i ungefär femton sekunder. Sedan började hans tan­kar irra och han fann att han tänkte på spelkasinon och hur mycket pengar han skulle vinna. Då tittade han bort från ljuslågan och tog en vilopaus.
   Det här var hans allra första försök. Han var storm­förtjust. Han hade lyckats. Visserligen hade han inte hål­lit ut så länge, men det hade ju inte heller den där in­diern gjort vid sitt första försök.
   Efter några minuter försökte han igen. Det gick bra. Han hade inget stoppur så att han kunde ta tid, men han kände att det här försöket absolut varade längre än det första.
   "Fantastiskt!" utbrast han. "Jag kommer att lyckas! Jag kommer att klara av det!" Han hade aldrig varit så be­geistrad över någonting i hela sitt liv.
   Från och med den dagen gjorde Henry det till en regel att göra övningar med ljuset varje morgon och varje kväll, oavsett var han var eller vad han höll på med. Ofta övade han mitt på dagen också. För första gången i sitt liv ägnade han sig åt något med helhjärtad entusiasm. Och han gjorde avsevärda framsteg. Efter ett halvår kun­de han koncentrera sig helt på sitt eget ansikte i inte mindre än tre minuter utan att en enda ovidkommande tanke störde honom.
   Yogin i Hardwar hade sagt till den där indiern att man måste öva i femton år för att uppnå ett sådant resultat!
   Men vänta lite! Yogin hade sagt något annat också. Han hade sagt (och nu kontrollerade Henry ivrigt i den lilla blå skrivboken för hundrade gången), han hade sagt att det i ytterst sällsynta fall dök upp en unik människa som kunde utveckla förmågan på bara ett eller två år.
   "Det är jag!" utbrast Henry. "Det måste vara jag! Jag är den där unika människan, en på miljonen, som har förmågan att uppnå yogakraft otroligt snabbt. Hurra! Nu dröjer det inte länge förrän jag spränger banken på vart­enda kasino i Europa och Amerika!"
   Men Henry visade vid det tillfället ovanligt tålamod och sunt förnuft. Han skyndade sig inte genast efter en kortlek för att se om han kunde läsa korten från baksi­dan. Tvärtom höll han sig borta från alla slags kortspel. Han slutade med bridge och canasta och poker så snart han hade börjat övningarna med stearinljuset. Dessutom slutade han att ränna på partyn och göra weekendutflykter till sina rika vänner. Han ägnade sig helt åt det enda syftet att uppnå yogakraft och allt annat fick vänta tills han hade lyckats.
   Någon gång under den tionde månaden blev Henry, precis som Imhrat Khan före honom, medveten om en viss förmåga att se ett föremål med ögonen slutna. När han slöt ögonen och stirrade stint på något, med intensiv koncentration, kunde han faktiskt se konturerna av det föremål som han betraktade.
   "Det börjar komma nu!" utbrast han. "Jag är på väg att lyckas! Det är fantastiskt!"
   Nu ägnade han sig intensivare än någonsin åt övning­arna med ljuslågan och mot slutet av det första året kun­de han faktiskt koncentrera sig på bilden av sitt eget an­sikte i inte mindre än fem och en halv minut!
   Då fann han tiden mogen att göra provet med spelkor­ten. Han befann sig i vardagsrummet i sin våning i Lon­don när han fattade beslutet och det var närmare mid­natt. Han tog fram en kortlek och papper och penna. Han darrade av spänning. Han placerade kortleken upp och ner framför sig och koncentrerade sig på det översta kor­tet.
   Det enda han kunde se till en början var mönstret på baksidan av det. Det var ett helt vanligt mönster av sma­la röda linjer, ett av de vanligaste spelkortsmönstren i världen. Nu vände han koncentrationen från själva mönstret till andra sidan av kortet. Han koncentrerade sig enormt intensivt på kortets osynliga framsida och han lät sig inte störas av någon annan ovidkommande tanke. Det gick trettio sekunder.
   Sedan en minut...
   Två minuter...
   Tre minuter...
   Henry rörde sig inte. Hans koncentration var intensiv och fullkomlig. Han höll på att visualisera andra sidan av kortet. Inga andra tankar fick tränga in i hans hjärna.
   Under den fjärde minuten började något hända. Lång­samt, magiskt men mycket tydligt blev de svarta symbo­lerna spader synliga och intill dem dök siffran fem upp.
   Spader fem!
   Henry kopplade av koncentrationen. Och med darran­de fingrar tog han upp kortet och vände på det.
   Det var spader fem!
   "Jag har lyckats!" utbrast han högt och rusade upp från stolen. "Jag såg genom kortet! Jag är på väg!"
   Efter att ha vilat en stund försökte han igen och den här gången använde han ett stoppur för att se hur lång tid det tog honom. Efter tre minuter och femtioåtta se­kunder tydde han kortet till ruter kung. Han hade rätt!
   Nästa gång hade han rätt igen och det tog honom tre minuter och femtiofyra sekunder. Det var fyra sekunder snabbare.
   Han svettades av upphetsning och utmattning. "Det får räcka för idag", sade han till sig själv. Han reste sig och hällde upp ett stort glas whisky åt sig, satte sig för att vila och glädjas åt sin framgång.
   Hans uppgift nu, sade han sig, var att öva och öva med korten tills han kunde se genom dem omedelbart. Han var övertygad om att det lät sig göras. Redan vid andra försöket hade han fått ner tiden med fyra sekunder. Han skulle sluta med övningarna med stearinljuset och helt koncentrera sig på korten. Han skulle hålla på dag och natt.
   Och det gjorde han. Men nu när han kände att den verkligt stora framgången var förestående blev han mer fanatisk än någonsin. Han lämnade inte våningen annat än för att handla mat och sprit. Hela dagen och ofta till långt in på natten satt han hukad över korten med stopp­uret bredvid sig och försökte förkorta tiden det tog ho­nom att läsa korten från baksidan.
   Inom en månad var han nere på en och en halv minut.
   Och efter ett halvårs intensivt koncentrerat arbete kun­de han göra det på tjugo sekunder. Men till och med det var för länge. När man spelar på ett kasino och givaren väntar på att man ska säga ja eller nej till nästa kort får man inte stirra på det i tjugo sekunder innan man be­stämmer sig. Tre eller fyra sekunder kan vara tillåtet. Men inte mer.
   Henry kämpade vidare. Men i fortsättningen blev det allt svårare att pressa ner tiden. Det tog honom en veckas hårt arbete att komma ner från tjugo sekunder till nitton. Från nitton till arton tog honom närmare två veckor. Och det gick ytterligare sju månader innan han kunde läsa ett kort på exakt tio sekunder.
   Hans mål var fyra sekunder. Han visste att han inte skulle kunna lyckas på ett kasino om han inte kunde se genom ett kort på högst fyra sekunder. Men ju närmarehan kom målet, dess svårare blev det att nå det. Det tog fyra veckor för honom att få ner tiden från tio sekunder till nio och ytterligare fem veckor att komma från nio tillåtta. Men vid det laget led han inte längre av det hårda arbetet. Hans koncentrationsförmåga hade nu utvecklats till den grad att han kunde arbeta tolv timmar i sträckutan minsta besvär. Och han visste med absolut säkerhet att han skulle lyckas till slut. Han tänkte inte ge upp. Dag efter dag, natt efter natt satt han hukad över korten med stoppuret bredvid sig och kämpade med otrolig intensitet för att förkorta tiden med de där sista envisa sekunderna.
   De sista tre sekunderna var de allra svåraste. Att kom­ma från sju sekunder till fyra, som var målet, tog honom exakt elva månader!
   Det stora ögonblicket kom en lördagskväll. Ett kort låg med framsidan ner på bordet framför honom. Han knäppte i gång stoppuret och började koncentrera sig. Genast såg han en röd fläck. Fläcken antog snabbt formen av ruter. Och nästan omedelbart dök en sexa upp i övre vänstra hörnet. Han knäppte på uret igen och kon­trollerade tiden. Fyra sekunder! Han vände på kortet. Det var ruter sex! Han hade lyckats! Han hade klarat det på exakt fyra sekunder!
   Han försökte igen med ett nytt kort. På fyra sekunder kunde han läsa att det var spader dam. Han gick igenom hela leken och tog tid för varje kort. Fyra sekunder! Fyra sekunder! Fyra sekunder! Samma resultat varje gång. Han hade äntligen lyckats! Det hela var över. Han var klar att sätta i gång!
   Och hur lång tid hade det tagit honom? Det hade tagit honom exakt tre år och tre månader av koncentrerat ar­bete.
   Och nu till kasinona!
   När skulle han börja?
   Varför inte samma kväll?
   Det var lördag. Alla kasinon var fulla av folk en lör­dagskväll. Så mycket bättre. Då skulle han inte ådra sig så mycket uppmärksamhet. Han gick in i sovrummet för att byta till smoking. På lördagskvällarna var det kutym med smoking på Londons stora kasinon.
   Han bestämde sig för att gå på Lord's House. Det finns långt över hundra lagliga kasinon i London, men inget är öppet för allmänheten. Man måste bli medlem innan man får tillträde. Henry var medlem i inte mindre än tio stycken. Lord's House var hans favoritställe. Det var det finaste och exklusivaste i hela landet.

Lord's House var en magnifik byggnad i georgiansk stil mitt i London och i över tvåhundra år hade den varit privatbostad för hertigar. Nu hade den övertagits av bookmakers och de storslagna rummen, där aristokratin och ofta kungligheter brukade samlas och spela ett stilla parti whist, var idag fyllda av en ny sorts klientel somspelade helt andra spel.
   Henry körde till Lord's House och stannade utanför den stora entrén. Han steg ur bilen men lät motorn gå. Genast kom en vaktmästare i grön uniform fram för att parkera den åt honom.
   Intill trottoarkanterna på båda sidor av gatan stod kan­ske ett dussintal Rolls-Royce. Endast de mycket rika be­sökte Lord's House.
   "Se, god dag, mr Sugar!" sade mannen bakom disken. Det var hans uppgift att aldrig glömma ett ansikte. "Vi har inte sett er på evigheter!"
   "Jag har varit mycket upptagen", svarade Henry.
   Han gick uppför den ståtliga breda trappan med snida­de mahognyräcken och fortsatte in i kassörens kontor. Där skrev han ut en check på tusen pund. Kassören gav honom tio stora rektangulära jetonger av skär plast. På varje stod det 100 pund. Henry stoppade dem i fickan och ägnade sedan en stund åt att strosa genom de olika spelsalarna för att göra sig hemmastadd igen efter så lång frånvaro. Det var mycket folk där. Välgödda kvinnor stod kring rouletthjulet som trinda hönor runt en matho. Ädelstenar och guld dinglade över deras barmar och från handlederna. Många av dem hade blått hår. Männen var klädda i smoking och inte en enda av dem var lång. Var­för, undrade Henry, hade den här sortens rika män alltid korta ben? Deras ben tycktes sluta vid knäna och sakna lår. De flesta av dem hade kalaskula, högröd ansiktsfärg och cigarr i munnen. Deras ögon glänste av penning­begär.
   Allt detta noterade Henry. Det var första gången i sitt liv som han såg på den här typen av rika kasinobesökare med avsmak. Dittills hade han alltid betraktat dem som kamrater, som medlemmar av samma grupp och klass som han själv. Nu ikväll verkade de vulgära.
   Kunde det bero på, undrade han, att den yogakraft han hade fått under de senaste tre åren hade förändrat honom en aning?
   Han stod och betraktade rouletten. Där på det långa gröna bordet placerade folk sina pengar och försökte gis­sa vilket fack den lilla vita kulan skulle falla ner i nästa gång hjulet hade snurrat färdigt. Henry såg på hjulet. Och plötsligt, kanske mer av vana än något annat, börja­de han koncentrera sig på det. Det var inte svårt. Han hade övat sig i total koncentration så länge att det hade blivit rutin. På bråkdelen av en sekund hade han helt och fullt koncentrerat sig på hjulet. Allting annat i rummet, oväsendet, människorna, ljuset, lukten av cigarrök, allt det hade plånats ut ur hans medvetande och han såg bara de vita numren runt kanten. Numren gick från 1 till 36 med 0 mellan 1 och 36. Mycket snabbt blev alla num­ren suddiga och försvann framför hans ögon. Alla utom ett, alla utom nummer arton. Det var det enda nummer han kunde se. Först var det lite suddigt och oklart. Sedan blev konturerna skarpare och det vita blev klarare, mer lysande, tills det började glöda som om det var ett starkt ljus bakom det. Det blev större. Det tycktes komma fa­rande mot honom. I det ögonblicket kopplade Henry av sin koncentration. Rummet framträdde för honom igen.
   "Har alla satsat?" sade croupiern.
   Henry tog upp en hundrapundsjetong och lade den på fältet med nummer arton på det gröna bordet. Fastän bordet var fullt av andra spelares insatser var han den ende på nummer arton.
   Croupiern satte i gång hjulet. Den lilla vita kulan rulla­de och hoppade runt kanten. Folk stirrade. Allas blickar var fästa på den lilla kulan. Hjulet saktade farten. Det stannade. Kulan vippade några gånger till, tvekade, föll sedan sakta ner i fack arton.
   "Arton!" ropade croupiern.
   Spelarna suckade. Croupierns assistent samlade ihop högarna av förlustjetonger med en långskaftad träraka. Men han tog inte Henrys jetong. De betalade honom tret­tiosex gånger insatsen. Tretusen sexhundra pund mot hans hundra. Han fick summan i tre tusenpundsjetonger och sex hundrapundsjetonger.
   Henry började få en sällsam maktkänsla. Han kände att han skulle kunna spränga banken om han ville. Han skulle kunna ruinera hela det här dyra lyxkasinot på någ­ra timmar. Han skulle kunna klå det på en miljon och alla de uttryckslösa uppklädda herrarna, som stod där och såg pengarna strömma in, skulle rusa omkring som skräckslagna råttor.
   Skulle han göra det? Det var en stor frestelse.
   Men det skulle betyda slutet på det hela. Han skulle bli känd och aldrig bli insläppt på ett kasino igen någon­stans i världen. Han kunde inte göra det. Han måste vara mycket noga med att inte väcka uppseende.
   Henry lämnade nonchalant roulettsalen och fortsatte till det rum där man spelade black jack. Han stod i dörr­öppningen och tittade på. Där var fyra bord. De var un­derligt formade, de där black jack-borden; de var alla halvmåneformade och spelarna satt på höga barstolar runt halvcirkelns utsida medan givaren stod innanför.
   Kortlekarna (på Lord's House använde man fyra lekar blandade tillsammans) låg i en ask, som var öppen i ena änden och kallades sko, och givaren drog ut korten ur skon ett efter ett med fingrarna. Baksidan av det översta kortet i skon var alltid synlig.
   Black jack, som spelet heter på kasinon, är mycket en­kelt. Det går också under namnet tjugoett eller vingt-et-un. Varje spelare försöker få de sammanlagda valörerna på sina kort att komma så nära tjugoett som möjligt, men om han kommer över tjugoett har han spruckit och giva­ren tar vinsten. I nästan varje parti står en spelare inför problemet om han ska ta ett kort till och riskera att spricka eller om han ska nöja sig med det han har. Men Hen­ry skulle inte ha det problemet. På fyra sekunder skulle han ha "sett igenom" det kort som givaren erbjöd honom och han skulle veta om han skulle ta det eller inte. Henry skulle kunna förvandla black jack till en fars.
   På alla kasinon har man en besvärlig regel för insatsen i black jack, som vi inte använder hemma. Hemma ser vi på det första kortet innan vi satsar och om det är bra satsar vi högt. Det får man inte göra på ett kasino. Där måste alla vid bordet satsa innan det första kortet delas ut. Dessutom får man inte höja insatsen senare genom att köpa ett kort.
   Inte heller någonting av detta skulle besvära Henry. Så länge han satt närmast till vänster om givaren skulle han alltid få det första kortet i skon i början av varje giv. Han skulle tydligt kunna se baksidan av kortet och han skulle kunna "läsa igenom" det innan han satsade.
   Nu stod Henry lugnt strax innanför dörröppningen och väntade på att det skulle bli en ledig plats till vänster om givaren vid något av de fyra borden. Han fick vänta tjugo minuter, men till slut fick han chansen.
   Han klättrade upp på den höga barstolen och gav giva­ren en av de tusenpundjetonger som han hade vunnit på roulett. "Kan jag få alltihop i tjugofempundsmarker, tack", sade han.
   Givaren var en ganska ung man med svarta ögon och gråaktig hy. Han log aldrig och han talade bara i yttersta nödfall. Hans händer var ovanligt långa och smala och det fanns aritmetik i hans fingrar. Han tog Henrys jetong och släppte ner den i en springa i bordet. Rader av olika kulörta, runda marker låg prydligt på en träbricka fram­för honom, marker på tjugofem, tio och fem pund, kan­ske ett hundratal av varje. Med tummen och pekfingret tog givaren upp en trave tjugofempundsmarker och pla­cerade dem i en hög på bordet. Han behövde inte räkna dem. Han visste att det var exakt tjugo marker i högen. De där smidiga fingrarna kunde med absolut precision plocka upp hur många marker som helst från en till tjugo utan att missa. Givaren tog upp en andra trave marker, så att det blev fyrtio sammanlagt. Han sköt dem över bordet till Henry.
   Henry travade markerna framför sig och medan han gjorde det kastade han en blick på det översta kortet i skon. Han kopplade på koncentrationen och på fyra se­kunder hade han sett att det var en tia. Han sköt fram åtta av sina marker, tvåhundra pund. Det var den högsta tillåtna insatsen i black jack på Lord's House.
   Han fick tian< och som andra kort fick han en nia, nitton sammanlagt.
   Alla nöjer sig med nitton. Man avvaktar och hoppas att givaren inte ska få tjugo eller tjugoett.
   Så när givaren kom till Henry igen sade han: "Nitton", och fortsatte till nästa spelare.
   "Vänta", sade Henry.
   Givaren stannade och återvände till Henry. Han höjde ögonbrynen och såg på honom med sina kalla svarta ögon. "Önskar ni nytt kort när ni har nitton?" frågade han lätt sarkastiskt. Han talade med italiensk brytning och det var både förakt och ironi i hans röst. Det var bara två kort i leken som inte skulle spräcka nitton, ett äss (som var värt 1) och en tvåa. Bara en idiot skulle chansa på ett nytt kort när han hade nitton och insatsen var två­hundra pund.
   Nästa kort som skulle ges låg fullt synligt i öppningen av skon. Det vill säga baksidan var fullt synlig. Givaren hade inte rört det än.
   "Ja", sade Henry. "Jag tror jag tar ett kort till."
   Givaren ryckte på axlarna och drog ut kortet ur skon. En klövertvåa hamnade elegant framför Henry bredvid tian och nian.
   "Tack", sade Henry. "Det där räcker utmärkt." "Tjugoett", sade givaren. Hans svarta ögon tittade upp på Henrys ansikte igen och blicken vilade på det, vak­sam, förbryllad. Henry hade fått honom ur balans. Han hade aldrig i sitt liv varit med om att någon som haft nit­ton begärt ett kort till. Men den här mannen hade gjort det och det med ett lugn och en visshet som var fullkom­ligt häpnadsväckande. Och han hade vunnit.
   Henry uppfattade uttrycket i givarens ögon och han insåg genast att han hade gjort ett dumt misstag. Han hade varit för smart. Han hade tilldragit sig uppmärk­samhet. Det fick han aldrig göra om. I fortsättningen måste han vara mycket försiktig med hur han använde sin kraft. Han måste till och med se till att han förlorade ibland och då och då måste han göra någon tabbe.
   Spelet fortsatte. Henrys övertag var så enormt att han hade svårt att hålla vinsterna nere vid en rimlig summa.
   Då och då begärde han ett tredje kort när han redan viss­te att han skulle spricka på det. När han såg att hans förs­ta kort skulle bli ett äss gjorde han genast en låg insats och sedan gjorde han ett stort nummer av att förbanna sig själv högljutt för att han inte hade satsat mycket mer.
   På en timme hade han vunnit exakt tretusen pund och då slutade han. Han stoppade på sig markerna och gick tillbaka till kassörens kontor för att lösa in dem mot reda pengar.
   Han hade fått ihop tretusen på black jack och tretusen sexhundra på roulett, sammanlagt sextusen sexhundra pund. Det kunde lika lätt ha blivit sexhundrasextiotusen pund. Ja, han sade sig att han nu med all säkerhet skulle kunna förtjäna pengar snabbare än någon annan man i världen.
   Kassören tog emot Henrys högar av jetonger och mar­ker utan att förändra en min. Han bar stålbågade glas­ögon och de ljusa ögonen bakom dem var inte intresserade av Henry. De såg bara på markerna på disken. Den mannen hade också aritmetik i fingrarna. Men han hade mer än det. Han hade aritmetik, trigonometri och kalkyl och algebra och euklidisk geometri i varenda nerv i krop­pen. Han var en mänsklig räknemaskin med hundratu­sen elektriska ledningar i hjärnan. Det tog honom fem sekunder att räkna Henrys hundratjugo marker.
   "Vill ni ha en check på det här, mr Sugar?" frågade han. Liksom mannen vid disken en trappa ner visste han vad alla medlemmarna hette.
   "Nej tack", sade Henry. "Jag tar det kontant."
   "Som ni vill", sade rösten bakom glasögonen och han vände sig bort och gick fram till ett kassaskåp längst in i kontoret, som måste ha innehållit miljoner.
   Efter kasinots mått mätt var Henrys vinst bara småpo­tatis. De arabiska oljeschejkerna var i London nu och de tyckte om hasardspel. Det gjorde också de skumma di­plomaterna från Fjärran Östern och de japanska affärs­männen och de engelska skattefuskande fastighetsmäk­larna. Svindlande summor vanns och förlorades, mest förlorades, på Londons stora kasinon varje dag.
   Kassören återvände med Henrys pengar och lade se­delbuntarna på disken. Fastän där fanns tillräckligt för att köpa ett mindre hus eller en större bil var huvud­kassören på Lord's House inte imponerad. Det var som om han bara gav Henry ett paket tuggummi, så lite notis tog han om pengarna som han lämnade ut.
   Vänta bara, min vän, tänkte Henry, när han stoppade på sig pengarna. Vänta bara. Sedan gick han därifrån.
   "Er bil, sir?" frågade mannen i den gröna uniformen när han kom ut.
   "Inte än", svarade Henry. "Jag tror jag ska ta mig en nypa frisk luft först."
   Han promenerade nerför gatan. Det var närmare mid­natt. Kvällen var sval och skön. Den stora staden var fort­ farande klarvaken. Henry kunde känna utbuktningen på smokingjackans innerficka där den stora sedelbunten låg. Han tog på den med ena handen. Han klappade den sakta. Det var mycket pengar för en timmes arbete.
   Och vad skulle ske i framtiden?
   Vad skulle hans nästa steg bli?
   Han skulle kunna få ihop en miljon på en månad. Han skulle kunna få ihop mer om han ville.
   Det fanns ingen gräns för vad han kunde få ihop. Medan Henry promenerade på Londons gator i den svala kvällen började han fundera över nästa steg.
   Om det här hade varit en uppdiktad historia och inte en sann skulle det ha varit nödvändigt att hitta på någon sorts överraskande och spännande slut på den. Det skul­le inte vara svårt att göra det. Något dramatiskt och ovan­ligt. Så innan ni får veta vad som verkligen hände Henry i verkliga livet kan det passa med en paus här ett ögon­blick för att se vad en skicklig skönlitterär författare skul­le ha gjort för att få en avslutning på den här berättelsen. Hans anteckningar skulle ha gått något i den här stilen:
   1. Henry måste dö. Liksom Imhrat Khan före honom hade han brutit mot yogins lag och hade använt sin kraft för egen vinning.
   2. Det blir bäst om han dör på något ovanligt och in­tressant sätt som överraskar läsaren.
   3. Han kan till exempel gå hem till sin våning och bör­ja räkna sina pengar och gotta sig åt dem. Medan han gör det kan han plötsligt råka känna sig dålig. Han har smärtor i bröstet.
   4. Han blir rädd. Han bestämmer sig för att genast gå till sängs och vila. Han tar av sig kläderna. Han går na­ken fram till klädskåpet för att ta sin pyjamas. Han passe­rar helfigursspegeln på väggen. Han stannar. Han stirrar på spegelbilden av sin nakna kropp. Automatiskt, av gammal vana, börjar han koncentrera sig. Och då...
   5. Plötsligt kan han "se igenom" sin egen hud. Han "ser igenom" den på samma sätt som han "såg igenom" spelkorten tidigare på kvällen. Det är som en röntgenbildfast mycket bättre. En röntgenstråle kan bara se benen och de mycket kompakta partierna. Henry kan se allting. Han ser pulsådrorna och venerna med blodet som pumpas genom honom. Han kan se levern, njurarna och tar­marna och han kan se hjärtat som slår.
   6. Han tittar på det ställe i bröstet som smärtorna strå­lar ut från... och han ser... eller tror sig se... en litenmörk klump inne i den stora venen som leder in i hjärtat på höger sida. Vad kunde en liten mörk klump göra inne i den venen? Det måste vara en blockering av något slag. Det måste vara en propp. En blodpropp!
   7. Först tycks proppen sitta fast. Sedan rör den sig. Rörelsen är mycket svag, inte mer än en eller två millimeter. Blodet i venen pumpas fram bakom proppen ochpressar sig förbi den och proppen rör sig igen. Den trycks framåt med ett ryck, drygt en centimeter. Den här gången fram mot hjärtat. Henry stirrar med fasa. I likhet med de flesta människor vet Henry att en blodpropp som har lossnat och förflyttar sig i en ven till slut kommer att nå hjärtat. Om proppen är stor fastnar den i hjärtat och man kommer troligen att dö...
   Det skulle inte vara något dåligt slut på en påhittad berättelse, men det här är inte påhitt. Det enda som är fingerat är Henrys namn och namnet på spelkasinot. Henry hette inte Henry Sugar. Hans namn måste skyd­das. Det måste fortfarande skyddas. Och av uppenbara skäl kan man inte nämna kasinot vid dess rätta namn. Bortsett från det är det en sann berättelse.
   Och eftersom det är en sann historia måste slutet också vara sant. En sann historia är kanske inte fullt så drama­tisk eller kuslig som en uppdiktad, men den är i alla fall intressant. Här följer vad som verkligen hände.
   Efter att ha promenerat på Londons gator i en timmes tid återvände Henry till Lord's House och hämtade sin bil. Sedan körde han tillbaka till sin våning. Han var för­bryllad. Han kunde inte förstå varför han kände så lite begeistring över sin fantastiska framgång. Om en sådan sak hade hänt honom tre år tidigare, innan han hade börjat med yogaövningarna, skulle han ha blivit från vet­tet av extas. Han skulle ha dansat på gatorna och rusat iväg till närmaste nattklubb för att fira med champagne.
   Det underliga var att han faktiskt inte kände sig det minsta glad. Han kände sig melankolisk. Det hela hade på något vis varit alltför lätt. Varje gång han hade gjort en insats hade han varit säker på att vinna. Det var ingen spänning, ingen förväntan, ingen risk att förlora. Han visste förstås att han i fortsättningen kunde resa världen runt och förtjäna miljoner. Men skulle det bli så roligt egentligen?
   Det gick långsamt upp för Henry att ingenting är roligt om man kan få hur mycket man vill av det. Framför allt inte pengar.
   Och så var det en annan sak. Var det inte möjligt att den process han hade gått igenom för att uppnå yoga­kraft helt hade ändrat hans livssyn?
   Visst var det möjligt.
   Henry körde hem och gick direkt och lade sig.
   Nästa morgon vaknade han sent. Men han kände sig inte på bättre humör nu än han hade gjort kvällen före. Och när han steg ur sängen och såg den enorma packen av pengar på toalettbordet, kände han plötsligt en myc­ket stark motvilja mot dem. Han ville inte ha dem. Han kunde inte för sitt liv förklara varför det var så, men fak­tum kvarstod att han helt enkelt inte ville ha dem.
   Han tog upp bunten. Den innehöll bara tjugopundsed­lar, trehundratrettio stycken för att vara exakt. Han gick ut på balkongen och där stod han i sin mörkröda sidenpyjamas och såg ner på gatan nedanför.
   Henrys våning låg vid Curzon Street, som ligger mitt i Londons fashionablaste och dyraste stadsdel, nämligen Mayfair. Ena änden av Curzon Street slutar i Berkeley Square, den andra i Park Lane. Henry bodde tre trappor upp och utanför sovrummet var det en liten balkong med järnräcke.
   Det var i juni månad, solskenet flödade och klockan var omkring elva. Fastän det var söndag var det ganska många människor som var ute och promenerade.
   Henry drog ut en tjugopundsedel från bunten och släppte ner den från balkongen. En vindpust tog tag i den och förde den åt sidan i riktning mot Park Lane. Henry stod och iakttog den. Den fladdrade och vred sig i luften och hamnade till slut på motsatta sidan av gatan, mitt framför en gammal man. Han var klädd i en lång brun sjaskig överrock och slokhatt och han gick långsamt för sig själv. Han fick syn på sedeln när den fladdrade förbi hans ansikte och han stannade och tog upp den. Han höll den med båda händerna och stirrade på den. Han vände på den. Han kikade närmare. Sedan lyfte han huvudet och tittade upp.
   "Hallå där!" ropade Henry med händerna kupade runt munnen. "Den är till er! Det är en present!"
   Den gamle mannen stod alldeles stilla och höll sedeln framför sig medan han stirrade upp på gestalten på bal­kongen.
   "Stoppa den i fickan!" ropade Henry. "Ta med den hem!" Hans röst hördes långt neråt gatan och många människor stannade och tittade upp.
   Henry drog fram en sedel till och kastade ner den. Människorna nedanför honom rörde sig inte. De bara stirrade. De kunde inte fatta vad som försiggick. En man stod där uppe på balkongen och han hade ropat något, och nu hade han just kastat ner något som såg ut som en papperslapp. Alla följde papperslappen med blickar­na när den kom fladdrande och den här hamnade nära ett ungt par som stod arm i arm på motsatta trottoaren. Mannen lösgjorde sin arm och försökte fånga papperet när det fladdrade förbi honom. Han missade det men plockade upp det från trottoaren. Han synade det noga. Folk på båda sidor av gatan höll blickarna riktade på den unge mannen. Det var många som tyckte att papperslap­pen var mycket lik en sedel av något slag och man vänta­de på att få närmare visshet.
   "Det är tjugo pund!" skrek mannen och hoppade upp och ner. "Det är en tjugopundsedel!"
   "Behåll den!" ropade Henry till honom. "Den är er!"
   "Menar ni verkligen det?" ropade mannen tillbaka och höll sedeln på armslängds avstånd. "Får jag verkligen behålla den?"
   Plötsligt blev det uppståndelse längs båda sidor av ga­tan och alla satte sig i rörelse på en gång. De sprang mitt ut i gatan och skockade sig nedanför balkongen. De lyfte armarna över huvudet och började ropa: "Men jag då! Får inte jag nån? Släng ner en till, herrn! Kasta ner nåra till!"
   Henry tog en fem, sex sedlar till och slängde ner dem.
   Det hördes skrik och tjut när papperslapparna spridde sig i vinden och dalade neråt, och det blev nästan rena handgemänget när de nådde ner till folkhopen. Men det hela gick mycket gemytligt till. Folk skrattade. De tyckte det var ett fantastiskt skämt. Där stod en man i pyjamas tre trappor upp och kastade dessa enormt värdefulla sed­lar rakt ut i luften. Det var många av dem som stod där på gatan som aldrig hade sett en tjugopundsedel i hela sitt liv förrän nu.
   Men nu började något annat hända.
   Det är otroligt hur snabbt en nyhet sprids längs gator­na i en stad. Nyheten om Henrys tilltag spridde sig medblixtens hastighet utmed hela Curzon Street och in i mindre och större gator längre bort. Från alla håll kom folk springande. Inom några minuter hade ett tusental män och kvinnor och barn blockerat gatan nedanför Hen­rys balkong. Bilförare som inte kunde passera steg ur si­na bilar och slöt sig till folkmassan. Och plötsligt var det kaos på Curzon Street.
   När det hade gått så långt lyfte Henry helt enkelt han­den, sträckte ut den och slängde hela sedelbunten rakt ut i luften. Mer än sextusen pund fladdrade ner mot den skrikande skaran nedanför.
   Den kalabalik som följde var verkligen sevärd. Folk hoppade upp för att fånga sedlarna innan de nådde mar­ken, och alla trängdes och knuffades och skrek och ram­lade omkull, och snart var hela gatan en massa av hop­slingrade, tjutande, kämpande människor.
   Genom oväsendet hörde Henry plötsligt att det ringde på hans dörr, länge och ilsket. Han lämnade balkongen och gick och öppnade. En stor polis med svart mustasch stod utanför med händerna i sidorna. "Ni!" röt han ils­ket. "Ni är den skyldige! Vad tusan håller ni på med egentligen?"
   "God dag, konstapeln", sade Henry. "Jag ber om ur­säkt för det här spektaklet. Jag trodde inte att det skulle bli så här. Jag gav bara bort lite pengar."
   "Det här är förargelseväckande beteende!" gormade polisen. "Ni skapar kaos! Ni anstiftar kravaller så att he­la gatan blir blockerad!"
   "Jag ber ju om ursäkt", svarade Henry. "Jag ska inte göra om det, jag lovar. Dom ger sig snart iväg."
   Polisen tog ner ena handen från sidan och visade upp en tjugopundsedel.
   "Aha!" utbrast Henry. "Ni har själv fått en. Så roligt! Det gläder mig verkligen!"
   "Nu är ni så god och slutar med det här ofoget!" sade polisen. "För jag har några allvarliga frågor att ställa till er om dom här tjugopundsedlarna." Han tog upp en anteckningsbok ur bröstfickan. "För det första", fortsatte han, "var har ni fått dom ifrån?"
   "Jag har vunnit dom", sade Henry. "Jag hade tur igår kväll." Sedan uppgav han namnet på den klubb där han hade vunnit pengarna och polisen skrev ner det i sin lilla bok. "Kolla det", tillade Henry. "Dom kan intyga att det är sant."
   Polisen sänkte anteckningsboken och såg rakt på Hen­ry. "Uppriktigt sagt", sade han, "tror jag på er historia. Jag tror ni talar sanning. Men det ursäktar inte på nåt sätt det ni har gjort."
   "Jag har inte gjort nåt galet", sade Henry.
   "Ni är en jäkla idiot!" skrek polisen, som började jaga upp sig igen. "Ni är en komplett jubelåsna! Om ni har haft turen att vinna en sån enorm summa pengar och ni vill ge bort dom, så ska ni väl inte stå och kasta ut dom på gatan!"
   "Varför inte?" frågade Henry leende. "Det är väl ett bra sätt att bli av med dom. Lika bra som nåt annat."
   "Det är ett jäkla idiotiskt urfånigt sätt!" röt polisen. "Varför gav ni dem inte till nån institution där dom kun­de ha varit till nytta? Till ett sjukhus till exempel. Eller ett barnhem. Det finns barnhem runtom i hela landet som knappt har pengar så det räcker till julklappar åt ungarna! Och så kommer det en dumskalle som ni, som inte vet vad det vill säga att lida nöd, och bara slänger ut pengar på gatan! Det gör mig så himla arg!"
   "Ett barnhem?" sade Henry.
   "Ja, ett barnhem!" röt polisen. "Jag växte upp på ett sånt så jag borde väl veta hur det är!" Därmed vände han på klacken och gick snabbt nerför trappan till gatan.
   Henry rörde sig inte. Polisens ord, och framför allt den äkta vrede som låg bakom dem, träffade vår hjälte med stor kraft.
   "Ett barnhem?" sade han högt. "Det var ingen dum idé. Men varför bara ett barnhem? Varför inte en massa?" Och mycket snabbt började den stora och fantastiska tan­ke ta form som skulle förändra allting för honom.
   Henry stängde ytterdörren och gick in i våningen igen. Med ens kände han en pirrande känsla i maggropen. Han började vanka av och an medan han gick igenom alla punkter som skulle göra hans lysande idé möjlig.
   "För det första", sade han, "kan jag komma över en mycket stor summa pengar varje dag i mitt liv.
   För det andra får jag inte gå till samma kasino mer än en gång om året.
   För det tredje får jag inte vinna för mycket på varje kasino, för då kan nån bli misstänksam. Jag bör inte över­stiga tjugotusen pund per kväll.
   För det fjärde. Tjugotusen pund per kväll i trehundra­sextiofem dagar om året blir — hur mycket?"
   Henry tog fram papper och penna och räknade ut det. "Det blir sju miljoner trehundratusen pund", sade han högt.
   "All right. Punkt fem. Jag måste vara på resande fot. Inte mer än två eller tre kvällar i rad i samma stad, i an­nat fall kan ryktet sprida sig. Jag får resa från London till Monte Carlo. Sen till Cannes. Till Biarritz. Till Deau­ville. Till Las Vegas. Till Mexiko City, Buenos Aires och Nassau, och så vidare.
   För det sjätte. Med dom pengar jag kommer att vinna ska jag upprätta absolut förstklassiga barnhem i alla län­der jag besöker. Jag ska bli en Robin Hood. Jag ska ta pengar från bookmakers och kasinoägare och ge dom till barnen. Låter det fånigt och sentimentalt? Ja, om det vore en dröm. Men som verklighet, om jag nu kan få det hela att fungera, skulle det inte alls vara fånigt och senti­mentalt. Det skulle bli nåt ganska fantastiskt.
   För det sjunde. Jag kommer att behöva nån som hjäl­per mig, en man som sitter här hemma och tar hand om alla pengarna och köper husen och organiserar det hela. En med sinne för affärer. Nån jag kan lita på. Varför inte John Winston?"

John Winston var Henrys revisor. Han skötte hans skat­teaffärer, hans investeringar och alla andra problem som hade med pengar att göra. Henry hade känt honom i arton år och det hade utvecklats en stark vänskap mellan de båda männen. Det bör dock observeras att John Win­ston dittills hade känt Henry endast som en rik lat play­boy, som aldrig hade gjort ett skapande grand i sitt liv.
   "Du måste vara galen", sade John Winston när Henry berättade för honom om sin plan. "Ingen har nånsin hit­tat på ett system att klå spelbankerna."
   Ur fickan tog Henry fram en spritt ny obruten kortlek. "Vänta ska du få se", sade han. "Vi spelar lite black jack. Du får sköta given. Och kom inte och säg att dom här korten är märkta. Det är en alldeles ny lek."
   I närmare en timme satt de båda männen allvarliga på Winstons kontor, vars fönster vette ut mot Berkeley Square, och spelade black jack. De använde tändstickor som marker och varje tändsticka var värd tjugofem pund. Efter femtio minuter stod Henry på inte mindre än tret­tiofyratusen pund plus!
   John Winston kunde knappt tro det. "Hur bär du dig åt?" frågade han.
   "Lägg leken på bordet", sade Henry. "Med framsidan ner."
   Winston gjorde det.
   Henry koncentrerade sig på det översta kortet i fyra sekunder. "Det där är hjärterknekt", sade han. Det var det. "Nästa är... hjärter tre." Det var det. Han fortsatte genom hela leken och namngav varje kort.
   "Du måste berätta hur du bär dig åt", sade John Win­ston. Den vanligtvis lugne och rationelle mannen lutade sig fram över skrivbordet med ögonen stora och tindran­de som stjärnor. "Du fattar väl att det du gör är fullkom­ligt omöjligt", sade han.
   "Det är inte omöjligt", sade Henry. "Det är bara myc­ket svårt. Jag är den ende i världen som kan göra det."
   Telefonen på John Winstons skrivbord ringde. Han lyfte luren och sade till sin sekreterare: "Inga fler samtal, tack, Susan, förrän jag säger till. Inte ens min fru." Han tittade upp och väntade på att Henry skulle fortsätta.
   Henry började förklara exakt hur han hade fått denna förmåga. Han berättade om skrivboken han hade funnit och om Imhrat Khan och sedan beskrev han hur han hade arbetat i ett sträck i tre år för att träna upp sin kon­centrationsförmåga.
   När han hade slutat sade John Winston: "Har du för­sökt gå på glödande kol?"
   "Nej", sade Henry. "Och jag tänker inte försöka hel­ler."
   "Hur kan du tro att du ska kunna lyckas med den här konsten på ett kasino?"
   Henry berättade om sitt besök på Lord's House kvällen före.
   "Sextusen sexhundra pund!" utbrast John Winston. "Vann du verkligen så mycket i reda pengar?"
   "Snälla du", sade Henry, "jag har ju just vunnit trettio­fyratusen av dig på mindre än en timme!"
   "Det har du, ja."
   "Sextusen var det minsta jag kunde vinna", sade Hen­ry. "Det var fruktansvärt svårt att undvika att vinna mer."
   "Du kommer att bli världens rikaste man."
   "Jag vill inte bli världens rikaste man", sade Henry. "Inte nu längre." Sedan berättade han om sina planer på barnhem.
   När han hade slutat sade han: "Vill du slå dig ihop med mig, John? Vill du bli min bankdirektör, min ad­ministratör plus en massa annat? Det kommer att ström­ma in miljoner varje år."
   John Winston, som var en klok och försiktig revisor, ville inte gå med på någonting på rak arm. "Jag vill se dig i aktion först", sade han.
   Samma kväll gick de tillsammans på Ritz Club på Curzon Street. "Jag kan inte gå på Lord's House igen på ett bra tag", sade Henry.
   När rouletthjulet började snurra första gången satsade Henry hundra pund på nummer tjugosju. Det vann. Andra gången satsade han på nummer fyra; det vann också. En sammanlagd vinst på sjutusen femhundra pund.
   En arab som stod närmast Henry sade: "Jag har just förlorat femtifem tusen pund. Hur bär ni er åt?"
   "Tur", sade Henry. "Rena rama turen."
   De gick vidare in i black jack-rummet och där vann Henry ytterligare tiotusen pund. Sedan slutade han.
   Ute på gatan sade John Winston: "Jag tror dig nu. Jag ställer upp."
   "Vi börjar i morgon", sade Henry.
   "Tänker du verkligen göra det här varenda kväll?"
   "Ja", sade Henry. "Jag ska förflytta mig mycket snabbt från plats till plats, från land till land. Och varje dag ska jag skicka vinsterna till dig via bankerna."
   "Vet du ungefär hur mycket det kan belöpa sig till på ett år?"
   "Miljoner", sade Henry glatt. "Omkring sju miljoner om året."
   "I så fall kan jag inte göra nåt här i landet", sade John Winston. "Skattmasen kommer att ta alltihop."
   "Res vart du vill", sade Henry. "Mig spelar det ingen roll. Jag litar helt på dig."
   "Jag reser till Schweiz", sade John Winston. "Men inte imorgon. Jag kan inte bara bryta upp så där hux flux. Jag är inte en obunden ungkarl utan ansvar som du. Jag måste tala med min fru och mina barn. Jag måste under­rätta mina kompanjoner på firman. Jag måste sälja mitt hus. Jag måste skaffa ett hus i Schweiz i stället. Barnen måste sluta skolan. Allt det där tar tid, förstår du väl!"
   Henry tog fram de sjuttontusen femhundra pund som han just hade vunnit och gav dem till den andre man­nen. "Här har du en liten slant så du klarar dig tills du har etablerat dig", sade han. "Men skynda dig. Jag vill komma i gång."
   Inom en vecka var John Winston i Lausanne och hade fått ett kontor högt uppe på den vackra sluttningen ovan­för Genèvesjön. Hans familj skulle följa efter så snart som möjligt.
   Och Henry skred till verket på kasinona.

Ett år senare hade han skickat drygt åtta miljoner pund till John Winston i Lausanne. Pengarna skickades fem dagar i veckan till ett schweiziskt företag som hette AB BARNHEM. Ingen utom John Winston och Henry visste var pengarna kom ifrån eller vad de skulle användas till. Och de schweiziska myndigheterna vill aldrig veta var­ifrån pengar kommer. Henry skickade pengarna via ban­kerna. Måndagens remissa var alltid störst därför att den omfattade Henrys vinster från fredag, lördag och sön­dag, då bankerna var stängda. Han förflyttade sig häp­nadsväckande snabbt och ofta hade John Winston ingen annan ledtråd till hans vistelseort än adressen till den bank som hade skickat pengarna en viss dag. En dag kunde de komma från en bank i Manila. Nästa dag från Bangkok. De kom från Las Vegas, från Curçao, från Freeport, Grand Cayman och San Juan, från Nassau, London och Biarritz. De kom från alla upptänkliga plat­ser där det fanns ett stort kasino i staden.

I sju år gick allt väl. Närmare femtio miljoner pund hade skickats till Lausanne och satts in i tryggt förvar på ban­ken. John Winston hade redan fått tre barnhem upprätta­de, ett i Frankrike, ett i England och ett i USA. Ytterliga­re fem var på väg.
   Sedan blev det lite trassel. Det finns en djungeltelegraf bland kasinoägare och fastän Henry alltid var ytterst no­ga med att inte vinna för mycket på något ställe under en kväll var det oundvikligt att ryktet spreds till slut.
   De kom på honom en kväll i Las Vegas när Henry ganska obetänksamt högg för sig hundratusen dollar på vart och ett av tre olika kasinon, som alla ägdes av samma gangstergäng.
   Vad som hände var följande. Morgonen därpå, när Henry höll på att packa på sitt hotellrum för att åka till flygplatsen, knackade det på dörren. En pickolo kom in och viskade till Henry att två män väntade på honom i lobbyn. Andra män, sade pickolon, bevakade bakvägen. Det var mycket tuffa typer, sade pickolon, och han gav inte mycket för Henrys chanser att överleva om han för­sökte lämna hotellet just då.
   "Varför talar ni om det här för mig?" frågade Henry. "Varför står ni på min sida?"
   "Jag står inte på nåns sida", sade pickolon. "Men alla vet att ni vann en massa pengar igår kväll och jag tänkte att ni kanske skulle ge mig en liten fin present om jag varnade er."
   "Tack", sade Henry. "Men hur ska jag komma här­ifrån? Ni ska få tusen dollar om ni kan hjälpa mig ut."
   "Det är enkelt", sade pickolon. "Ta av er kläderna och sätt på er min uniform. Sen går ni ut genom lobbyn med er väska. Men bind mig innan ni går. Jag måste ligga härpå golvet bunden till händer och fötter så att de inte tror att jag har hjälpt er. Jag säger att ni hade pistol och att jag inte kunde göra nåt."
   "Var är repet som jag ska binda er med?" frågade Henry.
   "Det har jag här i fickan", svarade pickolon och log.
   Henry tog på sig pickolons gula och gröna uniform, som inte satt alltför illa på honom. Sedan band han man­nen ordentligt med repet och stoppade en näsduk i mun­nen på honom. Till slut stack han in tio hundradollarsed­lar under mattan som pickolon kunde hämta senare.
   Nere i lobbyn stod två satta grovlemmade gorillor med svart hår och iakttog alla som kom ut ur hissarna. Men de kastade knappt en blick på mannen i pickolouniform som kom ut bärande på en väska och snabbt gick genom lobbyn och ut genom svängdörrarna som ledde till gatan.
   På flygplatsen bytte Henry flyg och tog nästa plan till Los Angeles. Nu skulle det inte gå fullt så lätt i fortsätt­ningen, sade han sig. Men den där pickolon hade gett honom en I Los Angeles, och i närliggande Hollywood och Beverly Hills där filmfolket bodde, letade Henry reda på den bäste sminkören i branschen. Det var Max Engelman. Henry uppsökte honom och tyckte genast om honom.
   "Hur mycket tjänar ni?" frågade Henry honom.
   "Tja, omkring fyrtitusen dollar om året", sade Max. "Jag ger er hundratusen", sade Henry, "om ni följer med mig och blir min sminkör."
   "Vad gäller saken?" frågade Max.
   "Det ska jag tala om", sade Henry. Och det gjorde han.
   Max var den andra person som Henry talade om det för. John Winston var den första. Och när Henry visade Max hur han kunde läsa korten blev denne alldeles paff.
   "Milda makter!" utbrast han. "Ni skulle kunna göra er en förmögenhet!"
   "Det har jag redan", sade Henry. "Jag har gjort mig tio förmögenheter. Men jag vill göra mig tio till." Han berättade för Max om barnhemmen. Med John Winstons hjälp hade han redan upprättat tre och fler skulle det bli.
   Max var en liten mörkhyad man som hade flytt från Wien när nazisterna kom. Han var ogift. Han hade inga band. Han blev vild av entusiasm. "Det är inte klokt!" utbrast han. "Det är det tokigaste jag nånsin har hört i hela mitt liv! Jag följer med er! Låt oss sätta i gång!"
   I fortsättningen följde Max Engelman med Henry över­allt och hade med sig en väska som innehöll en makalös uppsättning av peruker, lösskägg, polisonger, musta­scher och sminkutrustning. Han kunde förvandla Henry till trettio eller fyrtio olika oigenkännliga personer, och kasinoägarna, som alla höll utkik efter Henry, såg honom aldrig mer som mr Henry Sugar. Bara ett år efter episo­den i Las Vegas återvände faktiskt Henry med Max till den farliga staden och en varm stjärnklar kväll tog han enkelt hem åttiotusen dollar på det första av de stora kasinon som han hade besökt tidigare. Han kom förklädd till en äldre brasiliansk diplomat och de hade ingen aning om vem de egentligen hade råkat ut för.
   Nu när Henry uppträdde i olika skepnader på alla kasi­non var det förstås ett antal andra detaljer som han mås­te tänka på, till exempel falska identitetskort och pass. I Monte Carlo exempelvis måste en gäst alltid visa sitt pass innan han släpps in på kasinot. Henry besökte Monte Carlo elva gånger till med hjälp av Max, varje gång med nytt pass och i ny förklädnad.
   Max älskade sitt arbete. Han älskade att skapa nya ty­per åt Henry. "Idag har jag nåt alldeles nytt åt dig!" kun­de han säga. "Vänta ska du få se! Idag ska du vara en arabisk schejk från Kuwait!"
   "Har vi ett arabiskt pass?" frågade Henry då. "Och arabiska papper?"
   "Vi har allt", svarade Max. "John Winston har skickat mig ett utmärkt pass utställt på Hans Kunglig Höghet Schejk Abu Bin Bey!"
   Och så fortsatte det. Under årens lopp kom Max och Henry att bli förtroliga som bröder. De var två korsfarare som förflyttade sig snabbt och mjölkade världens kasinon och skickade pengarna direkt till John Winston i Schweiz, där företaget som hette AB BARNHEM blev rikare och rikare.

Henry dog i fjol vid sextiotre års ålder; hans arbete var fullbordat. Han hade hållit på med det i nästan tjugo år.
   Hans privata referensbok upptog trehundrasjuttioen större kasinon i tjugoen olika länder och på olika öar. Han hade besökt dem alla många gånger och han hade aldrig förlorat.
   Enligt John Winstons räkenskaper hade han samman­lagt förtjänat hundrafyrtiofyra miljoner pund.
   Han efterlämnade tjugoen väletablerade och välskötta barnhem runtom i världen, ett i varje land han hade be­sökt. Alla dessa administrerades och finansierades från Lausanne av John och hans stab.
   Men hur kan jag, som är varken Max Engelman eller John Winston, råka veta allt det här? Och hur kom det sig att jag skrev den här historien?
   Det ska jag berätta.
   Strax efter Henrys död ringde John Winston till mig från Schweiz. Han presenterade sig bara som chef för ett företag som hette AB BARNHEM och frågade om jag vil­le komma till Lausanne och träffa honom, för han skulle vilja att jag skrev en kort berättelse om organisationen. Jag vet inte hur han hade fått tag i mitt namn. Antagligen hade han en lista över författare och så hade han valt en på måfå. Han skulle betala mig bra, sade han. Och han tillade: "En märklig man har nyligen dött. Han hette Henry Sugar. Jag tycker folk bör få veta lite om vad han har gjort."
   I min okunnighet frågade jag om historien verkligen var tillräckligt intressant för att vara värd att skriva ner.
   "All right", sade mannen som nu kontrollerade hund­rafyrtiofyra miljoner pund. "Strunt i det. Jag kan be nån annan. Det finns gott om författare."
   Det retade mig. "Nej", sade jag, "vänta lite. Kan ni åtminstone inte berätta för mig vem den här Henry Sugar var och vad han gjorde? Jag har aldrig hört talas om ho­nom."
   I cirka fem minuter berättade John Winston för mig i telefonen en del om Henry Sugars hemliga karriär. Den var inte längre hemlig. Henry var död och skulle aldrig mer spela hasard. Jag lyssnade fascinerad.
   "Jag kommer med nästa flyg", sade jag.
   "Tack", sade John Winston. "Det skulle jag sätta värde på."
   I Lausanne träffade jag John Winston, som nu var över sjuttio år, och även Max Engelman, som var i ungefär samma ålder. De var båda fortfarande tagna av Henrys död. Max ännu mer än John Winston, för Max hade stän­digt följt honom i över tretton år. "Jag älskade honom", sade Max och en skugga föll över hans ansikte. "Han var en stor man. Han tänkte aldrig på sig själv. Han behöll aldrig ett vitten av de pengar han vann, utom vad han precis behövde till resor och kost och logi. Jag minns en gång när vi var i Biarritz och han just hade varit på ban­ken och lämnat en halv miljon franc som skulle skickas till John. Det var lunchdags. Vi gick in på ett ställe och åt en enkel lunch, omelett och en flaska vin, och när notan kom hade Henry inte pengar så han kunde betala den. Det hade inte jag heller. Han var en underbar män­niska."
   John Winston berättade för mig allt han visste. Han visade mig den gamla mörkblå skrivboken med doktor John Cartwrights berättelse, skriven i Bombay 1934, och jag skrev av den ord för ord.
   "Henry bar den alltid på sig", sade John Winston. "Till slut kunde han det hela utantill."
   Han visade mig företagets räkenskapsböcker med Henrys vinster införda dag för dag i tjugo år och det var verkligen något alldeles häpnadsväckande.
   När han hade slutat sade jag till honom: "Det är en stor lucka i den här historien, mr Winston. Ni har knappt berättat nåt om Henrys resor eller om hans äventyr på världens kasinon."
   "Det är Max' avdelning", sade John Winston. "Max vet allt om det eftersom han var tillsammans med ho­nom. Men han säger att han vill göra ett försök att själv skriva om det. Han har redan börjat."
   "Varför inte låta Max skriva alltihop då?" frågade jag.
   "Det vill han inte", sade John Winston. "Han vill bara skriva om Henry och Max. Det borde bli en fantastisk historia om han nånsin blir klar med den. Men han är gammal nu som jag och jag tvivlar på att han går i land med det."
   "En sista fråga", sade jag. "Ni kallar honom hela tiden Henry Sugar. Och ändå säger ni att det inte var hans rik­tiga namn. Vill ni inte jag ska uppge vem han egentligen var när jag skriver historien?"
   "Nej", sade John Winston. "Max och jag har lovat att aldrig avslöja det. Nåja, det kommer antagligen att läcka ut förr eller senare. Han kom ju trots allt från en ganska välkänd engelsk familj. Men jag skulle sätta värde på om ni lät bli att försöka ta reda på det. Kalla honom bara mr Henry Sugar rätt och slätt."
   Och det är vad jag har gjort.

Originalets titel: The Wonderful Story of Henry Sugar ur novellsamlingen: The Wonderful Story of Henry Sugar and Six More publicerad 1977. Översatt till svenska av Pelle Fritz-Crone 1989.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki