Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den utvalda

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Den utvalda
Maria Küchen

Svamparna liksom lyste. I dunklet sände de ut sina signaler: Vi har makt. Stor makt.
   Enstaka exemplar hittade hon rätt ofta, men detta? Ett bestånd på åtminstone trettio stycken? Hon log och tyckte att skogen nynnade in i hennes öra: Varsågod.
   Det var ju bara att börja plocka. Men först stod hon still en stund och andades. Inte för att det behövdes, men det kändes bra att göra sig närvarande.
   Hon sjönk ner på knä, utan att bry sig om markfukten som trängde igenom jeansen och kylde hennes ben, och plockade varligt så hon fick med allt. När hon var klar, var det som om korgen fyllts med ett fluorescerande grönvitt sken som måste döljas, så hon tog av sig halsduken och la den över, stoppade om de sköra svampkropparna som om de varit barn, nej dockor.
   Bara han har gått när jag kommer tillbaka, tänkte hon. Ingen fara. Han hade bråttom hem till Tina, till en het dusch som skulle skölja bort hennes lukter.
   I början hade hon varit rädd att han skulle bli kär. Han var ju som tokig i henne, över henne, roterande, stötande, vansinnigt skönt var det, hon skrek och bet och kysste och kved och han grät, till slut, efteråt, efter det tredje eller fjärde mötet, hon mindes inte exakt:
  — Jag tror jag älskar dig. Men jag kan inte lämna min familj. Förstår du det?
   Du älskar mig inte, tänkte hon vänligt. Du blandar ihop saker. Det gör inget. Det är OK.
  — Det är OK, Jonny.
  — Säkert?
  — Helt säkert.
   Ibland mötte hon Tina i affären — en söt tjej, sötare än hon själv, flickblond och späd — och hejade som om ingenting. Och Tina hejade tillbaka, med ett leende som öppnade hennes ansikte och släppte in ljus. Tina log alltid så. Mot alla.
   Huset hade varit skamligt billigt. Hon hade knappt ens behövt låna pengar. Ett fallfärdigt ruckel i en döende bygd, kunde man tycka, men då visste man inget. Människorna här levde som fiskar, i ständig rörelse som ilande skuggor under ytan, den blanka glittriga yta som var det av landet som syntes i TV.
   De fyllde sina dagar helt. Särskilt männen hade sitt. De hade bössa, plasteka, kastspö, brännvin och ovanpå detta träden, sjöarna, hela himlen. Det var dålig mobiltäckning i skogarnas inre, fortfarande noll mottagning trots alla storslagna löften från operatörerna långt borta; männen brukade klaga på det. Det ställde till trassel under älgjakten, muttrade de, krånglade till kontakten mellan drevet och gubbarna på pass. Även om man naturligtvis inte svarade i mobiltelefon när man stod mitt i ett timmerbröte och väntade på vilt.
   I den väldiga, viktiga tystnaden hade man telefonen i fickan så de ljudlösa vibratorsignalerna kändes mot höften, som ett tecken. Om det nu alltså fanns täckning på just den fläcken i såten.
   Det var just därför hon flyttat hit, för den dåliga täckningens skull. För att skydda sin hälsa.
   Från hennes hus — det råkade vara så — kunde Jonny inte ringa hem och ingen kunde nå honom. Det var hon och han i det mörka bråddjupet längst in, sista biten fanns det inte ens farbar väg, man fick kliva genom riset i sina stövlar och när man kom fram
   När hon öppnade dörren
  —  Fanny Fanny Fanny Fanny Fanny
   Han upprepade hennes namn som ett mantra, namnet som hon alltid hatat men som blev till guld i hans mun. Och hon slök honom, hans sprittande fisk i henne, slöt läpparna omkring honom tills han skrek och skrek och hon kom i gyllene vågor.
   Hur de först hade mötts mindes hon knappt. I kyrkan kanske? Folket här brukade gå dit. Kanske inte för gudstjänstens skull, mera för fikat efteråt och umgänget. Jo, hon hade säkert mött honom vid något kyrkkaffe, berättat sin historia och fått frågan, från honom som från flera av de andra männen:
  — Ifall du skulle behöva hjälp med något där ute i skogen. Då måste du ju säga till.
   Han hade tagit bort ett fågelbo ur hennes skorsten. Sen, som det brukade heta, hade det ena gett det andra. Men nu, i dag, när hon kom hem med alla de skinande svamparna, var han borta.
   Bra.
   Hon trädde upp svamparna på snöre och hängde dem på tork i närheten av kaminen. Huset var större än hon behövde, ett helt rum kunde användas till hennes verksam het som var diffus, osorterad, lekfull. Avsiktslöst samlade hon på sig allt som hade potens.
   Egentligen var det fånigt. Det vore mer praktiskt att gå till apoteket och köpa magnecyl där salicylsyran var perfekt kontrollerad och doserad, än att själv experimentera med älggräs som hon gjorde. Men hon tyckte om det poetiska i tanken att älggräs stillade smärta, att johannesört och vänderot gav ro. Och hon fascinerades, helt oskyldigt, utan ond avsikt, av makten som de dödligt giftiga växterna utstrålade: Sprängört, gullregn, vit flugsvamp.
   I fuktsänkan en bit från hennes hus växte kvanne. Eller angelikaört, vild angelika, helig trefaldighetsört, ängel, ärkeängel, heligand — kärt barn, många namn. "En mäkta verkan sägs angelie innebära, ty de som av den rot ett litet stycke skära och hålla i sin mun, dem kan förgift ej döda, ond luft och trolldom ej tillfoga någon möda."
   Hennes rum var fullt av örter och böcker, hennes mun full av formler. Inne sprakade elden i vedspis och kaminer, ute susade vinden. Där fanns ingen trafik, inga kraftledningar, inget utom vildmarkens blåst.
   Hon levde i ett annat universum än Jonnys. Han fattade inte hur hon pallade. Det hade han sagt rakt ut. Hemma hade han widescreen-TV, två datorer, avancerade sladdlösa verktyg, köksmaskiner, bärbar digital telefon, varmluftsugn, mikro —
   Han hade elektricitet, kort sagt. Hon hade besökt honom i villan en enda gång — i all anständighet, innan det oegentliga började — och omedelbart fått besvär. Och om de nu byggde ut mobilnätet ytterligare, som de hotade med, vart skulle hon ta vägen?
   I kyrkans samlingslokaler mådde hon hyfsat bra trots lysrören, men det var svårt att gå och handla — allt artificiellt ljus, alla surrande frysar och kylar — och nästan omöjligt att besöka vårdcentralen eller biblioteket.
  — El-allergiker? Eh... Dina problem är nog snarare psykosomatiska. Jag föreslår att du söker hjälp i form av terapi.
   Företagsläkaren hade varit mycket vänlig. De andra läkarna också. De hade allihop samma förslag till bot för hennes klåda, hennes yrsel, hennes huvudvärk och hudrodnader, så till sist hade hon gett upp. I går chef på Försäkringskassan, i dag toka i skogen. Hon hade inte tänkt sig att livet skulle ta den vändningen, men vad göra?
   Hon var åtminstone frisk nu. Inga utslag mer och ingen sveda.
   Att de kallade henne "häxan" bakom hennes rygg gjorde inget så länge de var snälla. Hon hade vad hon behövde. Sociala problem hade hon aldrig haft, hon småpratade leende om ditt och datt vid kyrkkaffet som alla andra, och Jonny, tja, han höll hennes kropp lugn. Han älskade henne till ro.
   På söndagarna satt hon i kyrkbänken. Alltid. Hon tillhörde kärnan av absolut trogna mässbesökare — en kärna som vuxit sen hon flyttat hit för ett par år sen. Då hade de varit fem—sex stycken, de flesta gamla. Nu kom människor i alla åldrar.
   Tina sjöng i kören. Fanny hörde hennes sköra sopran vibrera på bristningsgränsen och såg som ett ljus kring hennes huvud.
   Kanske borde jag skämmas, tänkte hon.
   Men det fanns ingen skam i henne.
   Hon skötte sitt, levde sitt liv som alla andra, gjorde ing en förnär. En man bedrog sin kvinna med henne, det var sant, men var det egentligen hennes problem? Hennes ansvar? Moraliskt? Det var han som var gift, inte hon. Hon bedrog ingen.
   Svamparna sken oskuldsvita i kvällsdunklet i hennes rum. På kvällen, medan hon kammade ut håret på farstutrappen och flätade det, tyckte hon att himlen viskade till henne: Du har ingen skuld.
   Skyn var strösslad av stjärnor som rasslade i vinden, klingade och svirrade. Men så fort hon somnat blåste ovädret in. Höstens väta och röta, de bruna löven som täckte mossan, blåbärsris, oplockade svampar — allt snöades över. Nästa morgon brann en järnhård kyla i snålvinden och hon fick ta fram skoveln.
  — Vinter, konstaterade Jonny.
  — Mhm. Vinter.
   De pratade inte mycket. När de gjorde det kom orden enstavigt men vänligt, som i ett gammalt äktenskap. Hon tyckte hon kände honom. Hon älskade hans kropp. Hans liv avundades hon honom inte och hon vårdade sin frihet, men hon älskade hans kropp som om den varit en del av henne själv.
   De låg under hennes täcke och såg vintern virvla vit där ute — mer snö, ännu mer skottande. Han måste gå innan det blev för sent. Att snöas in här, här i hennes hus, vore katastrof för honom.
   Han måste överhuvudtaget komma mer sällan och stanna kortare stunder, sa han, annars skulle det snart inte finnas några bortförklaringar mer.
   Hennes önskan var enkel och ren. Hon ville dela. Dela öppet, utan osämja. Hon ville inte Tina något ont.
  — Du kan inte vara riktigt klok, du, skrattade han. Hon skulle döda dig om hon visste. Alltså, jag menar allvar.
   Han drog på sig kläder och stövlar. Hon följde honom ut på trappen, såg hans mörka gestalt slukas av skogen och snön, lyfte ansiktet mot molnen och stirrade in i det svindlande vita med vidöppen blick.
   Flingorna föll mot henne tungt, snabbt. De var så stora och så många att hon trodde det skulle göra ont när de träffade hennes hud. Oförtrutet, utan att blinka, såg hon ovädret i ögonen.
   Tö följde på kylan, snön rann undan. Det var första advent om ett par veckor men ingen julstämning i sikte. Världen var grå, grå, grå som våta raggsockor. Dagarna, intill förväxling lika, rann undan en efter en och slukades av den vattensjuka marken.
   Först ville hon inte öppna dörren den morgonen när det knackade på. Hon hörde ju att det inte var Jonny. Han bankade aldrig på hennes dörr på det här hysteriska viset, slog inte med knytnävarna.
   Han som brukade komma ofta, nästan varje dag, oanmäld, som en katt.
   Hade brukat göra det.
   Som en rymdfarare från en värld till en annan.
   Tårarna steg i ögonen men hon gned bort dem. Bankandet fortsatte. Något kunde ha hänt, något hemskt, en olycka, så hon öppnade trots allt och där stod flickan.
  — Får jag komma in? Du är häxa va?
   Hon var helt osannolikt sminkad. De hårdplockade ögonbrynen fick henne att se förnärmad ut. Kolsvarta streck markerade ögonen, läpparna glänste, jeansen smet åt, jackan var kort och blank. I flickans örsnibbar dinglade väldiga guldringar.
   Herregud, tänkte Fanny. Det är inget konstigt med henne. De ser ju faktiskt ut så där. Jag gjorde det också.
  — Jag vill helst vara ifred, sa hon.
  — Jamen jag måste prata med dig om en skitviktig grej! Snälla!
   Vid Fannys köksbord trasslade flickan in sig i en ändlös, halvt obegriplig historia om kärleksförvecklingar som tydligen gick ut på att hon var ihop med en kille som hennes bästis stötte på, och så hade det visat sig att killen hade haft sex på fester inte bara med bästisen utan med flera andra också, men hon älskade honom fortfarande för han var världens gulligaste, och hon ville att han skulle älska henne också, så hon undrade
  —  En kärleksdryck?! avbröt Fanny. Men lägg av!
   Hon kunde inte hålla sig för skratt. Flickan stirrade på henne, så hjälplös, så sårad att hon skämdes, men hon lyckades ändå inte sluta skratta.
  — Du, sa hon till sist. Det finns inga kärleksdrycker. Och om jag får säga vad jag tycker så är den där skitstöveln inte värd besväret. Han bara leker med dig och alla andra, så jag tycker du ska —
  —  Men någonting! Någonting man kan ge honom så att han älskar mig, eller något jag kan ge mig själv så att jag slutar älska honom! Snälla!
   Tårarna ritade svarta spår i tjejens ansikte nu. Underläppen darrade som på ett barn. Det sved i hjärtat av medlidande när hon såg på flickstackarn och föreställde sig den där självbelåtna idioten till tonårsgrabb som fick henne att lida så.
  — Det är han som borde få något, muttrade Fanny. Vit flugsvamp eller så. Så att han dör. Flickans ögon vidgades:
  — Men jag vill inte döda honom! Aldrig! Jag är ju kär i honom, ju!
  — OK. Då ska du få något, då. Du ska få en medicin som stillar känslor, en antikärleksdrog. Vänta här.
   "En mäkta verkan sägs angelie innebära, ty de som av den rot ett litet stycke skära och hålla i sin mun, dem kan förgift ej döda, ond luft och trolldom ej tillfoga någon möda." Hon mumlade sin formel men bytte ut orden "ond luft och trolldom" mot "olycklig kärlek" medan hon stoppade en liten bit kvannerot i flickans mun.
  — Såja. Gå hem nu. Gå hem och glöm honom.
  — Men
  — Inga men! Du ska suga på den magiska roten tills du tröttnar, men behåll den när du har spottat ut den. Använd den när du behöver. Den får dig att glömma honom.
   Flickan fick bråttom ut ur huset. Lättad men skakad halvsprang hon sin väg.
   Flickan hade tagit henne på allvar. Blodigt allvar. Det var så det började.
   Jonny kom inte mer och hon slutade besöka kyrkan, ville inte riskera att möta honom i hans värld. Blundade hon kunde hon föreställa sig Tina, ljus och ren i kören i det mångfärgade skenet från rosettfönstret. För att döva smärtan och fylla sina dagar lät hon det fortsätta, springet i hennes hus som flickan hade satt igång.
   De flesta ville ha kvannerot. Det hade ju fungerat på deras kompis som blivit botad från olycklig kärlek. Hjälpte det mot annat också?
  — Det hjälper mot allt vad du vill, sa hon trött.
   De trodde henne. De återkom, de pratade med sina vänner som också började dyka upp, som spred ordet ytterligare om häxan i skogen som kunde hjälpa och döda.
  — Det är lögn, försökte hon. Jag kan inte döda någon, och om jag kunde så skulle jag inte vilja.
   Men ryktet om henne hade vuxit sig starkare än henne själv
   Och en dag stod en ängel i dörren.
   Vintern hade återvänt, ren och nådig, gnistrande. Tina hade en luddig vit angoramössa på huvudet som fick henne att likna ett barn. Hon stampade i sina kängor, blåste på fingrarna:
  — Jag kom ju i bil hit, sa hon. Visste inte att det ändå var så långt att gå, att det inte fanns väg ända fram. Höll knappt på att hitta, faktiskt. Du får kanske sätta upp en skylt snart?
   Frågan i hennes ögon vibrerade osäkert, fågelungeaktigt. Fanny granskade henne tills hon log sitt rena vida leende:
  — Jag vill absolut inte tränga mig på. Men jag får kanske komma in? Jag också?
   Hon skulle döda dig om hon visste. Alltså, jag menar allvar
.
   Tinas späda kropp darrade av köld. Fanny vägde för och emot, vägde sitt eget liv. Det tog bara ett ögonblick. Sen steg hon åt sidan.
   Frostrosor blommade på fönstret. I smygen hukade pelargonerna, vintertaniga och bleka. Man borde skaffa katt, tänkte Fanny. Som i sagan om den lilla, lilla gumman.
   Hon försökte minnas sin tillvaro sådan den sett ut innan sjukdomen slog rot i henne. Tjejerna på jobbet, männen hon älskat att älska, krogrundor, biobesök, TV-kvällar — det hade varit ett helt vanligt liv. Ett liv som inte, såvitt hon kom ihåg, hade innehållit några egenheter eller detaljer alls.
   En blank yta bara. Vitt i vitt. Ett förflutet utrunnet som vatten, uppslukat, borta.
  — Varifrån kommer du? frågade Tina. Jag menar, innan du flyttade hit ut i skogen, var bodde du då?
  — Ingenstans, mumlade hon. Jag kommer från ingenstans.
   Tina fick ett nytt ljus i blicken; samma ljus, insåg Fanny, som plötsligt tänts i den där flickans ögon, den olyckligt förälskade tonårstjejen vars namn hon fortfarande inte visste.
  — Då är det sant, alltså. Att du är -- att du är speciell. Att du kan hjälpa.
   Jag borde sätta punkt för det här nu, tänkte Fanny. Jag kan fortfarande stoppa det. Kanske.
   Tigande följde hon frostrosornas slingrande mönster med blicken. De täckte hela fönstret. Man såg inte ut. Vitt i vitt, vackert, skymmande
  —  Så här är det, förstår du, fortsatte Tina, att jag tänker döda någon.
   Fanny vred blicken inåt. Hon stirrade in i sig själv och såg bara vinter; snövidder utan några spår, vitt i vitt i vitt så långt ögat nådde. Hon sökte efter sitt eget hjärta, efter något glödande rött i allt det vita, men hittade inget. Utan hjärta, ingen skräck, tänkte hon.
   Sen brast tråden och det blev helt tomt i henne. Hon fixerade Tina, ansiktet som utstrålade godhet, hennes sköra hals, de tunna handlederna. Hon tänkte: Jaha, döda du. Men hur?
  — Jag tänker döda min man, sa Tina. Och jag tror att du kan hjälpa mig. Vill du det?
   Himlen speglar sig i jorden, tänkte Fanny. Ont speglar sig i gott.
   Varifrån orden kom hade hon inte en blek aning om. Hon reste sig, öppnade luckan till vedspisen och petade in en klabbe som genast tog fyr. Elden började susa starkt uppåt rökgången, ett tryggt ljud. Så där föreställde hon sig att det lät i blodådrorna. Ett foster, vaggat och gungat inuti sin mamma, lyssnade på blodets susande som på elden i spiseln
  —  Han bedrog mig medan jag väntade våra barn, sa Tina. Han har gjort det sen vi blev ihop och han kommer alltid att fortsätta. Det finns inte en kvinna här på bygden som han inte har —
   Hon avbröt sig, bet sig hårt i läppen. Fanny slog sig ner mittemot henne och tog hennes händer.
  — Det finns inte en kvinna här på bygden som han inte har knullat, konstaterade hon.
   Tina nickade. Tårarna vällde upp i hennes ögon. Hon lät dem rinna utan att ge ifrån sig ett ljud.
  — Du är väl den enda han inte har varit på, sa hon efter en stund. Jag menar, du är inte som vi andra, du lever ju på ditt eget vis här ute, utanför allting. Och du verkar så —
  —  Så stark? Stolt, liksom? Som att jag inte skulle gå med på det?
   Tina nickade igen och såg upp på henne, på Fanny, som om hon varit en flicka och Fanny varit mamman, den visa och goda.
   Sprängört, tänkte Fanny. Gullregn, vit flugsvamp.
   Man tror sig vara särskild, tänkte hon, men man är en i mängden.
   Man tror sig vara åtrådd men är en leksak.
   Man tror att man är Någon, men man är ingen.
   Hon tänkte: Han använde mig. Han använde mina systrar. Han använder. Han skadar —
   Nej, hon tänkte inte allt detta, det tänkte i henne, som en ström av mörker långt underifrån:
   Så. Jag ger mig. Ni har valt mig. Jag är er utvalda. Jag är häxan i skogen.
   Hon höll Tinas händer tills de inte kändes kalla längre. Elden väste. Frostrosorna blommade. En blick inåt — en snabb, en sista — sa henne att vintern i henne var borta.
   Allt hade blivit rött. Allting levde och blödde.
  — Klart jag vill hjälpa dig, sa hon. Att döda är lätt.

Källa: "Svarta diamanter"; Alfabeta Bokförlag AB, Stockholm 2004.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki