FANDOM


Av W. E. Johns


Biggles 01.jpg


   En tillfällig betraktare skulle ha trott att den lilla grupp piloter, som var samlade utanför division B-s hangar, befann sig i ett fullkomligt obekymrat sinnestillstånd. Mac Laren, som alltjämt bar sitt regementes kilt och mössa och hade kaptensstjärnorna på kragen, satt och balanserade obekvämt på en upprest plankstump. En skarp iakttagare skulle dock av de häftiga rökslingorna från den nytända cigarretten – den förra hade kastats endast halvrökt — ha förstått att den blaserade hållningen endast var spelad. Quinan, med uniformsrocken uppknäppt vid halsen och händerna begravna i overallfickorna, lutade sig vårdslöst mot hangarbyggnadens tunna vävvägg och tuggade nervöst på en avbränd tändsticka. Swayne, barhuvad och med en stor fläck av bränd olja på uniformens vänstra axel, satt på en upp- och nervänd tom oljedunk och plockade små tottar ull från skaften av sina fårskinnsfodrade kängor. Bigglesworth, allmänt känd som Biggles, en spänstig, blond, trevlig yngling, alltjämt i tonåren men dock gruppledare, skämtade inte om ditt och datt, som man kunnat vänta, utan talade om en ny avfyrningsanordning på en Vickers-kulspruta, som ökade effektiviteten med ännu ett hundra skott i minuten.
   Hans djuptliggande, ljusbruna ögon var aldrig stilla och de sprakade av liv på ett sätt som stod i underlig kontrast till hans bleka ansikte, där krigets spänning och åsynen av plötslig död redan hunnit rista sina linjer. Hans händer, små och fina som en flickas, flyttade sig oupphörligt upp till uniformsrockens halslinning. Han hade för endast sex timmar sedan dödat en man. Han hade dödat sex män under den senaste månaden — eller var det året kanske? — han hade glömt det. Tidsbegreppet hade på sistone blivit så underligt förvrängt. Och vad spelade det för roll? Han visste, att även han troligtvis skulle dödas och han hade for länge sedan upphört att bekymra sig om den saken. Hans vårdslösa hållning tydde på fullkomlig likgiltighet, men hans nervösa, korta falcettskratt, vilka då och då underströk hans anföranden, förrådde hans rätta sinnesstämning.
   Från hangarbyggnadens dunkla innandöme betraktade, spänt men förstulet, ett halvt dussin barhuvade mekaniker sina officerare medan de låtsades arbeta på ett stridsskadat Camel-plan. Det var något som såväl befäl som manskap tycktes ha gemensamt, nämligen ett ängsligt intresse för den västra horisonten av himlavalvet. Man väntade en försenad patrull. Ett faktum var, att den skulle ha varit inne för tio minuter sedan.
   —Nu kommer dom! Orden hade ögonblicklig verkan. Såväl officerare som manskap rusade ut och skuggande med händerna spanade alla upp mot skyn rätt mot den nedgående solen, varifrån det rytmiska motorsurret växte fram. Då tre punkter blev synliga mot himmelens purpur, var en knappast hörbar suck det enda beviset för hur spända nerverna varit hos alla dem på aerodromen som väntat och spanat. Expeditionsdörren öppnades och chefen major Mullen, kom ut. Han skulle aldrig ha erkänt att även han delat den allmänna oron, men han sällade sig nu till de övriga åskådarna på startbanan for att invänta de försenade planens ankomst.
   De tre Camelerna var på en knapp kilometers avstånd och inte högre än 300 meter, då en ny ton blandade sig i motormusiken. Det var det vinande, visslande ljudet, som uppstår när vinden pressas genom vingar och wires. Whoof! Whoof! Whoof! Tre vita rökskyar trollades fram högt över de nu glidande Camelerna. Bang — whoof! Bang — whoof! Aerodromens luftvärn hade nu blandat sig i leken. Inte en man av åskådarna rörde sig men allas blickar följde en glänsande punkt, vilken liksom lösgjort sig från det mörkblå himlavalvet.
   En vitmålad Fokker störtade ner som en meteor bakom den sista Camelen. Det syntes ett glimmande streck av kulor. Camelen vacklade ett ögonblick för att sedan falla rätt mot marken. Vid kulspruteeldens smatter släppte de två andra Camelerna på gasen och med brummande motorer steg de våldsamt uppåt i en halvcirkel. Ledaren, som först kom på rätt köl, satte av som ett streck efter Fokkern, vilken avbrutit sin dykning, stigit till 1,000 meter i en våldsam zoom, vänt och satt kurs mot fronten. Den nedskjutna Camelen föll inom aerodromens område; en eldkvast sköt upp mot himlen.
   Från början till slutet av den dramatiska händelsen hade det gått några sekunder under vilka de trollbundna åskådarna på flygfältet varken rört sig eller talat. Chefen återkom först till verkligheten och rusade, med en förbannelse på läpparna, bort till Lewis-kulsprutan, som stod uppmonterad utanför expeditionen. Halvvägs stannade han och satte av mot den flammande Camelen i den tillskyndande ambulansens kölvatten, endast för att strax tvärstanna ännu en gång, slå ut med armarna i en hopplös gest och sedan återvända mot hangaren.
   —Gå ur, du dåre! Vart tusan tänker du ta vägen?
   —Han är hemma nu, for han ut mot Biggles, som i ursinnig fart — utan hjälm och ögonskydd — höll på att klättra upp i en Camel.
   Då de två kvarvarande planen landade, bröt en kör av ivriga röster lös. Mahoney, gruppledaren, lutade sig mot sin maskins flygkropp. Hans läppar rörde sig men inte ett ljud hördes; han tycktes göra en kraftansträngning för att bli sig själv igen. Hans blick for över aerodromen. Han måste övertyga sig om, vem piloten i den andra Camelen var. Manley nästan föll ur sittrummet på det andra planet i sin iver att skynda fram till honom. 



   —Det var Norman — stackars sate! Första gången uppe, den förb — — —. Han fick ingen chans — inte ett — — —. Hans röst steg, slog över, blev gäll.
   —Tyst nu! kom det häftigt från chefen. Och sedan mera lugnt: — Sakta i backarna, Mahoney. Ett ögonblick fixerade gruppchefen och hans förman varandra bistert. Mahoneys ögon släppte taget först. Sakta drog han av sig läderjackan och lät den falla till marken med utstuderad långsamhet. Flyghjälmen och glasögonen fick göra sällskap och nu framträdde ett ansikte så vitt som en gipsmask.
   —Officerarna, för order — om jag får be, sade chefen och vände om på klacken. Mahoney tände en cigarrett och följde den lilla gruppen till divisionens expedition.
   —Var god och sitt allesamman, sade major Mullen.
   —Ett dåligt skådespel. Jag anklagar ingen. Vem som helst kunde ha råkat ut för detsamma. Det kunde ha hänt mig lika väl som dig, Mahoney. På sätt och vis var det ett lömskt trick, men hur som helst, gynnaren var i sin fulla rätt. Han har gjort det förr, längre norröver. Jag har hört om det. Tre gånger har det hänt vid division 197. Han kommer att göra om det och om han lyckas, är vi att klandra. Vi har fått vår läxa. Vi ska sätta stopp för det — ordentligt. Ni känner den oskrivna lagen beträffande att ha fått en officer nedskjuten på egen aerodrom? Vi kan inte visa oss på någon mäss, förrän vi straffat gärningsmannen. Ni vet, vad högkvarteret kommer att säga. Nog nu. Gå och få en drink, Mahoney. Om en halvtimme vill jag tala med alla gruppchefer.
   En halv timme senare sammanfattade major Mullen resultatet av sammankomsten.

— Jag anser Mahoney har rätt, sade han. — Fokkern kommer antagligen över linjerna på 6,000 meters höjd med avslagen motor. Han måste hela tiden ha lurat på dig, Mahoney. Han visste när tiden för er patrullering var ute och att ni inte hade tillräckligt med bensin för att förfölja honom. Vi gör så här, Mahoney. Du tar patrulleringen i morgon och kommer tillbaka i vanlig ordning. Bigglesworth, du tar din grupp upp i taket. Häng över Mossyfaceskogen tills du ser Mahoney komma tillbaka och följ honom hem. Håll dig så högt du kan och släpp inte Mahoney ur sikte för ett ögonblick. Om Fokkern dyker upp, så måste någon av er få honom. Om inte, fortsätter vi tills han kommer. Är allt klart? Gott. Låt oss gå och äta. — — —
   Följande morgon förde Mahoney sin grupp tillbaka in över Mossyface-skogen. Hans höjdmätare visade på 3,000 meter. Han kastade sig ofta tillbaka i sittrummet och granskade noga himlen ovanför, för att få syn på Biggles-gruppen, men himlen var strödd med lätta cirrusmoln, vilka dolde allt bakom sig. Mot denna bakgrund skulle en maskin vara lika synlig som en fluga mot ett vitt tak.
   Bit för bit, från horisont till horisont granskade han himlavalvet, men inte en fläck stod att upptäcka. Klockan 6,30 hade han, enligt planen, vänt hemåt, bibehållande sin höjd tills han nådde fronten. Hans vaksamma öga lämnade de högre regionerna blott några ögonblick för att se, om Manley och Forrest, de två andra piloterna, höll sina platser. Han passerade fronten genom den obligatoriska stormbyn från luftvärnet och började sedan en lång glidflykt mot aerodromen. Det fanns absolut ingenting i luftrummet, som verkade oroande.
   Men vad fanns ovan molnen? Han önskade, att han kunnat se det. Han flög med blicken riktad rätt upp. Varje krigstränad flygare avskyr ogenomskinliga gardiner. Under bråkdelen av en sekund tyckte han sig skymta en svart fläck mot molnen, men den försvann innan han riktigt hunnit fästa blicken på den. Han fortsatte dock att intensivt fixera stället, sträckte upp sin högra arm, vaggade på vingarna, gav motorn gas och värmde kulsprutorna medelst en kort salva. Vad försiggick där uppe? Han skulle snart få veta det. En maskin, om vän eller fiende kunde han inte avgöra, omvälvd av lågor störtade ner ur molnen efterlämnande en tjock svans av rök. Mahoney stelnade till där han satt. Strax efteråt följde en Camel, vilt spinnande utan kontroll. Därefter ännu en Camel, flyende hemåt, förföljd av fem Fokkers. Mahoney mumlade en ed mellan sina sammanpressade läppar och svängde runt uppåt i en vid båge, väl vetande att han inte hade någon chans att hinna upp Fokker-maskinerna och hjälpa Camelerna, som nu passerade fronten med sådan hastighet att vingarna hotades att slitas bort. Luftvärnet lade en barrikad av eld mellan förföljarna och deras offer och efter ett ögonblicks tvekan vände också de svartkorsade maskinerna och dök hemåt. Mahoney rusade efter den ensamme Camelen, vars pilot, då han såg honom komma, strypte gasen för att invänta honom.
   De landade tillsammans och chefen sprang ut för att möta dem. Bigglesworth – det var han som var piloten på den ensamma Camelen — kom först ur planet. 



   —Ingen stirrar på dig, Biggles, sade chefen. – . Ta det lugnt och berätta vad som hänt.
   Biggles trevade efter sitt cigarrettetui. — Vi är klåpare, mumlade han bittert. — Piloter, eh? Vi borde åka på sparkcyklar i Kensington Garden. Vad har vi gjort? Jo, just vad de förbaskat väl visste att vi skulle göra och de väntade på oss hela svärmen. Han strök sig trött över ansiktet, lät flyghjälmen falla till marken och fortsatte lugnt: 

— Jag var uppe på 7,000 meter eller så högt jag kunde och — väntade. Det gjorde de andra också men jag såg dem inte först. De måste ha hållit sig dolda i den förbaskade soppan. Jag såg Mahoney komma med kurs mot Mossyface och sedan såg jag den vita Fokkern, ensam. Han var inte där för din skull, Mahoney, utan han var där för att få ner mej. Jag förstod inte det då. Såg Fokkern gå ner och lät lura mej. Jag trodde han var ett lätt byte och dök efter honom. Varifrån de andra kom, vet jag inte. De var omkring oss innan vi hunnit till molnen. Det första jag såg var kulspruteelden och hur stackars Mad störtade ned i lågor. Jag for ner på den vita fågeln som en tegelstenssäck, men jag tappade bort honom bland molnen. Under tiden hade Swayne störtat och jag satte kurs hemåt — förbaskat lycklig ha kommit hit. Det är alltsammans. Han vände och gick mot mässen. Major Mullen gav akt på honom utan att yttra ett ord.
   —Jag vill tala med dig, Mahoney och även med dig, Mac, sade han sedan och tillsammans begav de sig till expeditionen.
   —Vi måste göra något åt det här, började han bryskt.
   —Vi kommer att få förflyttning till hemmatjänstgöring, om det här fortsätter. Bigglesworth kommer att göra sitt yttersta, men om han inte får den där Fokkern, så förlorar han sitt självförtroende. På två dagar har vi förlorat tre maskiner och vi kommer att förlora flera, om vi inte stoppar den där vita djävulen.
   Bigglesworth kom in. — Hallå, Biggles, sitt ner, sade chefen lugnt. Biggles nickade. — Jag har funderat på saken, sir, började han. — Vi har märkt att den där Fokkern inte angriper ledaren. Han attackerar alltid den sista i formationen; ni såg hur han fick Norman. Därför ska vi i morgon utföra den vanliga patrullen på tre. Mahoney eller Mac kan vara ledaren och jag ska tillhöra gruppen. Jag ska låtsas vara rädd för allt och kränga till vid varje luftvärnskrevad. På hemvägen sackar jag efter alltmer. Det ska lura ner honom. Om han kommer är jag beredd och vi får se, vilken som kan skjuta fortast och säkrast. Om han får mej gott — — då får han mej, men om inte, så får jag honom. Han har visserligen höjden, men det kan inte hjälpas. — Alla här måste ta varje brukbar maskin och gå högt upp för att hålla de andra borta, om de ämnar blanda sig i leken. Inte göra någonting, om d e inte tänker komma ner. Låt dem börja, så får ni höjden på dem.
   Chefen nickade. — Det förefaller riktigt, sade han.
   —Jag har endast en sak att tillägga och det är, att jag själv anför planen där uppe. Du kan lita på, att jag kommer att göra det hett för alla, som tänker blanda sig i din uppvisning. Nog nu. Vi ska sätta i gång med saken i morgon. — —  



   Morgonens skära nyans hade gått över i turkosblått då Mahoney vände hemåt efter fullbordad patrull. En maskin i hans grupp sackade efter och för hundrade gången vände han sig om och vinkade tecknet att sluta upp på plats. Men han log, då han gjorde det. Biggles hade perfekt spelat en nybörjares roll. Till och med nu kom en luftvärnskrevad honom att snabbt falla ur kursen. Mahoneys spanande ögon vilade aldrig, sakta och metodiskt genomsökte de varje sektion av luftrummet, över och under. Långt framför dem ilade en Rumpler hemåt, följd av en lång rad vita krevader från det engelska luftvärnet, men Mahoney avstod från att förfölja den. Långt åt nordost styrde en formation »Nior» ut i det blå, med en eskort av Bristol-plan högt över sig. — Han spanade uppåt länge och oroligt. Han upptäckte ingenting, men han visste att någonstans i det blå tomrummet åtminstone e n formation stridsflygare iakttog honom i denna stund. Även Biggles var på sin vakt. Han hade skjutit upp glasögonen för att se bättre. Då och då dök han litet för att få högre fart, så att iakttagarna där uppe skulle tro, att han försökte hålla sin position. De var på hemväg nu. Om den vita Fokkern var i närheten, skulle han snart ge sig till känna.
   De hade kommit över fronten. De två andra Camelerna hade fallit till 1,500 meter, men han höll sig något över dem. En gång gjorde han en looping för att visa sin glädje över att vara säkert tillbaka på den egna sidan. Men varför kom aldrig gynnaren?
   De två andra Camelerna voro nu närapå en mil* framför, ( 1 engelsk mil lika med c:a 1/6 svensk.)

då Biggles plötsligt fixerade blicken på en punkt långt över sig. Var det, eller var det inte? Jo! Långt över och bakom honom glänste det svagt till ett ögonblick och han visste att en solstråle hade reflekterats mot en maskin, om vän eller fiende kunde han inte säga. Han höll blicken stadigt fästad mot platsen. Nu kunde han se maskinen, en liten svart punkt som hastigt växte i storlek. — Ett bistert leende krusade Biggles läppar.
   —Här kommer höken och jag är sparven. Nu får vi se, hur det går.
   Maskinen var tydligt skönjbar nu. Det var en Fokker. Det syntes inget spår av luftvärn, så han antog att Fokkern slagit från motorn och inte ännu blivit sedd från marken. Biggles gav sin motor gas och vände nosen neråt, för att få upp farten så mycket som möjligt, utan att fienden ovanför skulle misstänka något. Fokkern kom ner med ljusets hastighet. En hastigt uppblossande krevad långt ovanför visade att piloten hade blivit röjd genom vinden.
   Biggles dök neråt och satte av hemåt. Fart och åter fart var vad han behövde för att komma upp bakom Fokkern. Hur nära vågade han låta honom komma? Kunde Fokkern träffa honom vid första salvan? Han måste ta risken. Vid 70 meters avstånd sprutade en eldström ur Fokkerns Spandau-kulsprutor. Biggles rörde på roderspaken och då kulorna for mellan vingplanen, drog han höjdspaken åt sig. Från en halv looping såg han sig hastigt om efter sin motståndare och han drog andan då Fokkern svepte förbi på knappa tre meters avstånd. Piloten betraktade honom och han fick ett klart intryck av mannens ansikte. Biggles satte genast efter honom. Genom vindskyddet såg han, att den andra maskinen alltjämt steg högre.
   Rat-tat-tat — Han förbannade sin otur. Kulsprutan hade grötat igen i det kritiska ögonblicket. Förgäves bearbetade han avtryckaren. Fokkern hade beskrivit en »Immelman»-sväng och kom bakom honom nu, men Biggles var på sin vakt och reste upp sin Camel för att möta fienden rätt framifrån. Svagt skymtade Biggles en annan Fokker, som visslade ned, omvälvd av rök och eld, och flera plan ovanför den. Den vita Fokkern svängde och han följde efter.
   De cirklade runt nu, båda maskinerna, i en vertikal bana. Knappast trettio meter skilde dem åt. Fokkern vann sakta höjd och Biggles tänkte vagt: — Tio cirklar till och han är över mig och då är det god natt. Det fanns en chans kvar, en desperat utväg. Han visste, att i samma minut han bröt den vilda karusellen, skulle Fokkern vara efter honom och ha honom inom skotthåll. Hur han än bar sig åt skulle ändå Fokkern till sist få övertaget. Vilken manöver han än gjorde skulle Fokkern göra en likadan. Det fanns ingen utsikt att kunna skaka av sig denne man, som tydligen kunde sin sak, men om han sköt ut ur cirkeln, skulle han kunna få ett försprång på hundra meter och om han då gjorde en looping, skulle han träffa Fokkern från sin loopings topp, då den passerade under i hans kölvatten. Om han var tillräckligt snabb skulle de kollidera; sak samma att de bägge tillsammans skulle få, göra resan till evigheten.
   En känsla av våldsam upphetsning bemäktigade sig honom. — Kom an, bara, skrek han. — Jag ska ta ledningen. Och han bröt ut ur ringdansen. Han förde desperat höjdspaken framåt, då något smällde mot det närmaste mittstödet, och sedan drog han den tillbaka för att åstadkomma en »lätt zoom». En snabb blick över axeln visade honom Fokkern hundra meter bakom. Han drog höjdspaken rätt in i magen till en brant looping och hans blickar överfor himlen medan han tryckte på avfyraren.
   Blå himmel — blå himmel — horisonten — gröna fält — —  . Men var fanns Fokkern? Ah, där var den, flygande rätt i hans ström av kulor. Han såg hur piloten sjönk ihop på sin plats. Han fortsatte sin looping ännu ett ögonblick och slängde sedan över Camelen på rätt köl, medan han hela tiden iakttog Fokkern. Den for hit och dit som en skadskjuten fasan. Den stegrade sig; nosen svängde över och med brummande motor rusade den nedåt i en nästan vertikal dykning. Biggles såg, hur övre vingparet veks tillbaka, sedan vände han bort blicken. Han hade helt plötsligt känt sig kraftlös och mycket trött.
   En mil därifrån flydde fem rätvingade Fokkers mot fronten, förföljda av fyra Cameler. En annan Camel försökte landa på ett upplöjt fält rätt under. Just som Biggles fick syn på det, nuddade hjulen marken och planet slog runt. En figur kröp ur, stirrade uppåt och vinkade. Biggles stjälpte ner åt sidan och landade på nästa fält. Major Mullen, piloten på det förolyckade planet, sprang honom till mötes.
   —Duktig gosse, skrek han. — Du klarade av det.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki