Fandom

Svenskanoveller Wiki

Den vita tofsvakteln

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av John Steinbeck

I


Mittemot den öppna spisen i vardagsrummet sträckte sig ett brett fönster från den låga fönsterbänken med dynan och kuddarna nästan ända upp till taket — små mångkantiga rutor infattade i bly. När man satt på fönsterbänken hade man den bästa utsikten över trädgården och bergsluttningen. Under ekarna i trädgården utbredde sig en skuggig gräsmatta — och kring varje ek låg en rund och ytterligt välskött rabatt med cinerarior, skiftande från scharlakansrött till ultramarin och så tyngda av blom att stjälkarna böjdes. Längs bortre kanten av gräsplanen stod en rad fuchsior som små symboliska träd. Framför fuchsiorna låg en grund damm, vars kant av ett särskilt skäl låg plant med gräsmattan.
   Strax utanför trädgården reste sig bergsluttningen otämjd med sina cascarasnår och gifteksbuskar, med torrt gräs och växande ekar; ja, det var en mycket vild bergsluttning. Här på gårdssidan kunde man inte märka att man var alldeles i närheten av staden.
   Mary Teller, det vill säga mrs Harry E. Teller, visste att fönstret och trädgården var riktiga, och detta visste hon på mycket goda grunder. Ty hade hon inte redan för många år sedan utsett platsen där huset och trädgården skulle ligga? Hade hon inte tusen gånger sett huset och trädgården framför sig, medan området ännu var bara ett stycke mark vid foten av ett berg? Ja, hade hon inte faktiskt i fem år tittat på alla herrar som varit uppmärksamma mot henne, och undrat om han och trädgården skulle passa ihop? Hon tänkte inte i första hand: "Skulle den här mannen tycka om en sådan trädgård?" utan: "Skulle trädgården tycka om en sådan man?" Ty trädgården var ett med henne, och när allt kom omkring måste hon ju ändå gifta sig med någon som hon tyckte om.
   När hon träffade Harry Teller föreföll det som om trädgården skulle tycka om honom. Det är möjligt att han blev lite förvånad när han efter frieriet trumpet stod och väntade på svar som karlar alltid gör, och Mary gav sig in på en beskrivning av ett trädgårdsfönster och en trädgård med gräsplan och ekar och cinerarior och bortom den en otämjd bergsluttning.
  — Jo visst, sa han en smula ointresserat. Mary frågade:
  — Tycker du det låter fånigt? Han dröjde med svaret lite surmulet.
  — Nej, visst inte.
   Sedan kom hon ihåg att han friat till henne, och hon svarade ja och lät honom kyssa henne. Hon sa:
  — Det ska vara en liten cementdamm som ligger plant med gräsmattan. Vet du varför? Jo, du kan inte ana vad det finns mycket Paglar uppe i berget, gulsparvar och vilda kanariefåglar och rödvinge-trastar, och vanliga sparvar och hämplingar, och massor av vaktlar. Och de kommer naturligtvis dit ner och dricker, tror du inte det?
   Hon var mycket söt. Han ville kyssa henne om och om igen, och hon lät honom göra det.
  — Och fuchsiorna, sa hon. Fuchsiorna får vi inte glömma. De ser ut som små tropiska julgranar. Vi måste låta kratta gräsmattan varje dag så att vi håller den fri från eklöv.
   Han skrattade åt henne.
  — Du är en lustig liten en, sa han. Tomten är inte köpt, och huset är inte byggt, och trädgården är inte ordnad; men du börjar redan oroa dig över eklöven på gräsmattan. Du är så söt. Du gör mig på något sätt — hungrig.
   När han sa det blev hon förvånad, och ett irriterat drag for över hennes ansikte. Men hon lät honom ändå kyssa henne en gång till, och sedan skickade hon hem honom och gick upp på sitt rum, där hon hade ett litet blått skrivbord med en anteckningsbok att skriva upp saker och ting i. Hon tog pennan, vars skaft bestod av en påfågelsfjäder, och hon skrev "Mary Teller" om och om igen. Ett par gånger skrev hon "Mrs Harry E. Teller".

II


Tomten blev köpt och huset blev byggt, och de gifte sig. Mary gjorde upp en omsorgsfull ritning till trädgården, och när arbetarna tog itu med den fick de inte vara i fred ett ögonblick. Hon visste på millimetern var allting skulle ligga. Cementarbetarna visade hon hurdan dammen skulle vara, hjärtformad men utan spets nertill och med sakta sluttande kanter så att fåglarna lätt skulle komma åt att dricka.
   Harry iakttog henne beundrande.
  — Vem kunde tro att en så söt flicka skulle vara så duktig, sa han. Även det fann hon behag i; hon kände sig så lycklig att hon sa: — Om du har lust så kan du plantera någonting i trädgården som du själv vill ha där.
  — Nej, jag tycker så mycket om att se hur du sätter din personliga prägel på den. Du får ordna trädgården efter ditt eget tycke.
   Hon höll mycket av honom för att han kände det så; men när allt kom omkring var det ju hennes trädgård. Hon hade planerat alltsammans och genomdrivit att det blev verklighet, och tänk med vilken omsorg hon hade vak färgerna i trädgården! Det skulle faktiskt inte ha varit rätt om Harry till exempel velat ha några blommor där som inte gick ihop med de övriga.
   Till slut låg gräsmattan grön, och cinerariorna stod i sina nedgrävda krukor och blommade kring ekarna. Fuchsiorna hade planterats med sådan försiktighet att inte ett blad vissnat.
   På fönsterbänken låg massor av kuddar i ljusa färger. Tygerna var soläkta, för solen kom in genom det fönstret en stor del av dagen.
   Mary väntade tills det hela var alldeles färdigt och låg där precis så som hon hade tänkt sig det; och en eftermiddag när Harry kom hem från kontoret tog hon honom med sig fram till fönstret.
  — Här ser du, sa hon lågt. Här ligger det nu just så som jag ville ha det.
  — Det är vackert, sa Harry, mycket vackert.
  — På sätt och vis tycker jag det är tråkigt att det är färdigt, sa hon. Men jag känner mig ändå väldigt glad. Säg, Harry, det här ska vi väl aldrig ändra på? Dör en buske så ska vi plantera en ny, alldeles likadan, på samma ställe.
  — Du är en konstig liten en, sa han.
  — Du förstår, jag har tänkt på den så länge att den har blivit en del av mig själv. Om vi ändrade på nånting vore det som att slita bort en del av mig själv.
   Han sträckte ut handen för att röra vid henne men drog åt sig handen igen.
   Hon log mjukt och stilla.
  — Jag håller så mycket av dig, sa han och teg sedan ett ögonblick. Men jag blir en smula rädd för dig också.
  — Du? Är du rädd för mig? Vad finns det hos mig som du kan vara rädd för?
  — Du är på något sätt oberörbar. Det finns någonting outgrundligt hos dig. Det är något som du säkert inte ens själv vet av. På sätt och vis är du lik din trädgård — ordnad och färdig, och sedan är det precis så. Jag är rädd för att gå omkring där, jag skulle kunna oroa någon av dina plantor.
   Mary fann behag i det han sa.
   Kära du, sa hon, det var du som lät mig få den. Det är du som har gjort den till min trädgård. Ja, du är rar och du är snäll. Och hon lät honom kyssa henne.

III


När de hade gäster kände han sig stolt över henne. Hon var så söt, så sval och fulländad. Skålarna med blommor på middagsbordet var utsökta, och om sin trädgård talade hon försynt, tveksamt, nästan som om hon talat om sig själv. Ibland tog hon gästerna med sig ut i trädgården. Hon pekade på en fuchsia.
  — Jag visste inte om han skulle klara sig, sa hon som om plantan varit en människa. Han satte i sig massor av växtnäring innan han beslöt sig för att ta sig. Hon smålog för sig själv.
   Hon såg mycket älsklig ut när hon arbetade i trädgården. Hon gick i en klänning av tryckt tyg i klara färger, med lång kjol och utan ärmar. Någonstans hade hon hittat en gammalmodig solhatt. Händerna skyddade hon med grova handskar. Harry tyckte om att se henne gå i trädgården med sin påse och sin stora sked och lägga växtnäring kring blommornas rötter. Han tyckte också det var roligt att på kvällarna gå ut med henne och jaga sniglar. Mary höll lyktan medan Harry skötte själva arkebuseringen: krossade sniglarna till smetiga och bubbliga gyttringar. Han förstod att hon tyckte det var otäckt, men ljuskäglan darrade aldrig. "Duktig flicka", tänkte han. "Under hennes spröda skönhet finns det någonting robust." Och hon gjorde också jakten mera spännande.
  — Där kommer det en stor en och kryper och kryper, kunde hon säga. Han vill åt den där stora blomman. Slå ihjäl honom! Slå ihjäl honom genast!
   När de efter jakten gick in igen skrattade de uppsluppet.
   Mary hade bekymmer för fåglarna.
  — De kommer inte ner och dricker, beklagade hon sig. Bara några. Jag undrar vad det kan vara som gör att de inte kommer hit.
  — Det är kanske bara att de inte har vant sig vid det än. De kommer nog så småningom. Det kanske finns någon katt i närheten.
   En rodnad for över hennes ansikte och hon drog djupt efter andan. De vackra läpparna stramade så att tänderna lyste fram.
  — Är det en katt, då ska jag lägga ut en förgiftad fisk, sa hon häftigt. Ingen katt ska få jaga mina fåglar!
   Harry måste lugna henne.
  — Vet du vad jag ska göra? Jag ska köpa en luftbössa. Kommer det då någon katt så kan vi skjuta den. Vi kan ju inte skjuta ihjäl katten med luftbössan, men det gör så pass ont att den inte törs komma tillbaka.
  — Ja, sa hon och hade blivit lugnare. Det kanske är bättre.
   På kvällarna var det mycket trivsamt i vardagsrummet. Lågorna steg upp som ett fladdrande draperi i den öppna spisen. Var det månsken brukade Mary släcka ljuset, och sedan satt de och såg ut genom fönstret, ut över den svala blå trädgården och de mörka ekarna.
   Där ute var det ofantligt stilla, oföränderligt. Och på andra sidan trädgården vidtog bergsluttningens mörka snår.
  — Det är fienden, sa Mary en gång. Det är världen som vill tåga in, grov och planlös och vanvårdad. Men den kommer inte in, för fuchsiorna släpper inte fram den. Det är därför fuchsiorna står där, det vet de själva också. Fåglarna får komma in. De bor där ute i vildmarken, men de kommer till min trädgård för att finna frid och få vatten. Hon skrattade lågt. I det där ligger det någonting mycket djupt, Harry. Jag vet inte riktigt vad det är. Nu börjar tofsvaktlarna komma ner. Det var minst tio stycken vid dammen i afton. — Jag skulle vilja se dina tankar inifrån, sa han. Det verkar som om de skulle fladdra omkring, men ändå är du sval och samlad. Ditt jag, det är så — säkert på sig självt.
   Mary gick bort och satte sig i hans knä ett ögonblick.
  — Inte är det så värst säkert. Men det vet inte du, och det är skönt för mig att du inte vet det.

IV


En kväll när Harry satt under lampan och läste tidningen rusade Mary upp ur stolen.
  — Jag glömde trädgårdssaxen där ute, sa hon. Det är daggigt och den rostar.
   Harry tittade upp över kanten på tidningen.
  — Kan inte jag gå efter den?
  — Nej, jag går. Du hittar den inte.
   Hon gick ut i trädgården och fann saxen, och sedan tittade hon genom fönstret in i vardagsrummet. Harry satt ännu och läste tidningen. Rummet var klart upplyst, som en tavla, som en scendekoration innan pjäsen börjar. En gardin av eld fladdrade upp under spiskåpan. Mary stod stilla och såg in. Där stod den stora, djupa stolen som hon suttit i för ett ögonblick sedan. Vad skulle hon ha gjort nu om hon inte gått ut? Tänk om bara själva hennes väsende, bara hennes ande och hennes syn hade lämnat rummet och Mary själv satt kvar i stolen? Hon kunde nästan se sig själv sitta där. De runda armarna och de långa fingrarna vilade på armstöden. Hennes fint tecknade, spröda ansikte vände profilen till och såg tankfullt in i brasan.
  — Vad tänker hon på? viskade Mary. Jag undrar vad som rör sig inom henne nu? Ska hon stiga upp ur stolen? Nej, hon sitter kvar. Urringningen på klänningen är för vid, se hur den glider ner mot axeln. Men det är riktigt vackert. Det verkar vårdslöst, men det är riktigt vackert. Nu — nu ler hon. Hon måtte tänka på någonting trevligt.
   Mary vaknade plötsligt till och märkte vad som hänt. Hon kände sig mycket lycklig. "Det var två olika jag", tänkte hon. "När jag såg mig själv var det som att ha två liv. Det kändes underbart. Jag undrar om jag kan se det igen när jag vill. Jag såg just det som andra ser när de tittar på mig. Det måste jag berätta för Harry." Men då formade sig en ny bild; hon såg sig själv förklara, söka beskriva vad som hänt. Hon såg honom titta över tidningen med ett forskande, förbryllat, nästan plågat uttryck i blicken. Han ansträngde sig alltid för att begripa när hon berättade något för honom. Han ville förstå, men han lyckades aldrig helt. Berättade hon om den syn hon sett i kväll, skulle han börja fråga om en massa saker. Han skulle vända och vrida på det, tills han förstört alltsammans. Han ville inte fördärva det hon berättade för honom, men det blev så ändå. Han skulle alltid ha så mycket ljus över sådant som skrumpnade ihop i ljuset. Nej, hon skulle inte berätta det. Någon gång längre fram skulle hon säkert få lust att gå ut och uppleva det på nytt, men om han fått fördärva det för henne skulle det inte lyckas.
   Genom fönstret såg hon Harry låta tidningen sjunka ner i knät. Han tittade upp mot dörren. Hon skyndade in, och hon höll fram saxen för att visa varför hon varit ute.
  — Titta, den började redan bli rostig. Innan i morgon skulle hela saxen ha blivit brun och ful. Han nickade och log mot henne.
  — Det står i tidningen att vi säkert får nya bekymmer med motionen i lånefrågan. De ställer svårigheter i vägen för oss. Någon måste ju låna ut pengar när folk vill ha.
  — Jag förstår mig inte alls på sådant, sa hon. Jag hörde någon som sa att ni hade inteckningar i nästan varenda bil i hela stan.
  — Inte i alla, skrattade han, men en hel del är det. Vi tjänar pengar när tiderna inte är riktigt så goda.
  — Det låter rysligt, tyckte hon. Det låter som att utnyttja andra på ett orätt sätt. Han vek ihop tidningen och lade den på bordet vid stolen.
  — Nej, jag tror inte det är orätt, sa han. Folk måste ha pengar, och det får de hos oss. Lagen fastställer hur hög räntan får vara. Den sidan av saken har vi ingenting med att göra.
   Hon sträckte ut sina vackra armar och händer över armstöden, som hon sett dem genom fönstret.
  — Nej, egentligen är det väl inte orätt, sa hon. Det bara låter som om du skulle utnyttja andras nödläge.
   Harry satt en lång stund och såg med allvarlig min in i brasan. Mary tittade på honom och hon visste att han grubblade över det hon sagt. Ja, det skadade inte att han fick se vad affärer egentligen var för något. Allting verkade mera rätt när man gjorde det själv än när man tänkte på det. En andlig städdag skulle Harry inte fara illa av.
   Efter en stund tittade han upp och såg på henne.
  — Men du tycker väl ändå inte att det är ett ohederligt yrke?
  — Jag vet ju ingenting om lån. Hur ska jag kunna säga vad som är rätt och inte?
  — Men känner du det som om det vore orätt? envisades Harry. Skäms du för mitt yrke? Jag tycker det vore tråkigt om du gjorde det.
   Mary kände sig plötsligt mycket glad och till freds.
  — Vad du är dum, inte skäms jag. Alla människor har rätt att förtjäna sitt levebröd. Det yrke du har sköter du bra. — Är du övertygad nu?
  — Ja, naturligtvis, lilla vän.
   Sedan hon kommit in i sitt lilla sovrum och lagt sig hörde hon en svag knäpp, och hon såg dörrvredet röra sig och sedan sakta glida upp igen. Dörren var låst. Det var ett tecken; vissa saker ville Mary inte tala om. Låset gav svar på en fråga, ett snabbt, bestämt, rent svar. Men det egendomliga med Harry var att han alltid kände så försiktigt på dörren. Det verkade som om han inte ville att hon skulle veta, att han känt på dörren. Men hon visste det alltid. Han var så försynt och rar. Det verkade som om han blev skamsen när han tog i dörren och kände att den var låst.
   Mary släckte, och när ögonen vant sig vid mörkret såg hon genom fönstret ut i trädgården och det svaga månskenet. Harry var rar, och han var förstående. Den där gången med hunden. Han hade kommit rusande in, ja faktiskt rusande. Han var så röd i ansiktet och upprörd att Mary fick en riktig chock. Hon trodde att det hänt en olycka. Hon fick en sådan chock att hon hade huvudvärk på kvällen. Harry hade ropat: "Joe Adams — hans irländska terrier har fått valpar! Fullblod, röda som jordgubbar!" Han hade verkligen gärna velat ha en valp. Det gjorde Mary ont att han inte kunde få någon. Men hon kände sig stolt över att han så snabbt kunde sätta sig in i hennes situation. När hon förklarade för honom hur en hund skulle — ställa till i trädgården, kanske gräva upp rabatterna och det allra värsta — skrämma bort fåglarna från dammen, då förstod Harry. Komplicerade ting, som den där synen genom fönstret, hade han nog svårt för, men det där med hunden förstod han. På kvällen när hon hade ont i huvudet, tröstade han henne och baddade hennes panna med eau-de-cologne. Det var fantasins förbannelse det där. Mary hade sett, alldeles tydligt sett framför sig hunden i trädgården, groparna i rabatterna, de sönderslitna plantorna. Det var nästan lika illa som om det verkligen hänt. Harry skämdes efteråt, men han kunde ju inte rå för att hon hade så livlig fantasi. Mary kunde inte skjuta skulden på honom, hur skulle han kunna veta det?

V


På kvällen, när solen gått ner bakom berget, kom den stund som Mary kallade trädgårdstimmen. Då kände hon sig som när hon gick i gymnasiet och hade kommit hem från skolan och övertagit köksarbetet. Det var en nästan helig stund. Mary gick ut i trädgården, över gräsmattan fram till en fällstol, som stod till hälften dold bakom en av ekarna. Där satt hon och såg på fåglarna som drack ur dammen, och hon kände hur hon hörde ihop med trädgården. När Harry kom hem från kontoret, stannade han inne och läste tidningen tills hon kom in från trädgården, stjärnögd. Hon kände besvikelse om hon blev störd.
   Sommaren höll på att brista fram. Mary tittade in i köket och såg till att allt var i ordning där. Hon gick genom vardagsrummet och tände brasan som redan lagts in i spisen, och därefter var hon redo för trädgården. Solen hade just gått ner bakom berget, och det blå kvällsdiset hade sänkt sig mellan ekarna.
   Mary tänkte: "Det är som om millioner nästan osynliga feer hade kommit in i min trädgård. Man kan inte se dem var och en för sig, men millionerna ger luften en annan färg." Hon smålog åt denna vackra tanke. Den klippta gräsmattan var fuktig och frisk av duschen från trädgårdssprutan. Cinerariorna slungade upp klara små färgmoln i luften. Fuchsiorna stod tyngda av blom. Knoppar som små röda julgransprydnader och utslagna blommor som flickor i balettkjolar. De var så riktiga, fuchsiorna, så absolut riktiga. Och de avskräckte fienden på andra sidan, busksnåren och de vanvårdade, risiga träden.
   I aftonljuset gick Mary över gräsmattan fram till sin stol och satte sig. Hon hörde fåglarna samlas för att flyga ner till hennes damm. "Att ha bjudningar", tänkte hon, "och att komma till min trädgård på aftonen. Så underbart det måste vara! Vad jag gärna skulle vilja komma hit till min trädgård för första gången. Om jag kunde vara två olika personer ... 'God afton, kom ut i trädgården, Mary.' — '0, vad här var förtjusande!' — 'Ja, jag trivs bra här, särskilt vid den här tiden på dagen. Men nu ska vi vara tysta, Mary. Skräm inte fåglarna." Hon satt tyst som en mus. Munnen var förväntansfullt halvöppen. Inne i busksnåren kvittrade tofsvaktlarna gällt. En gulsparv slog ner vid kanten av dammen. Två små flugsnappare fladdrade ut över vattnet och stod stilla i luften med virvlande vingar. Och sedan sprang tofsvaktlarna fram med små lustiga steg. De stannade och lade huvudet på sned för att se om kusten var klar. Ledaren, en stor fågel med tofs som ett svart frågetecken, gav en hornliknande signal som betydde "Ingen fara i sikte", och hela skaran kom ner för att dricka.
   Och sedan hände det, det underbara. Ut ur busksnåret kom en vit tofsvaktel springande. Mary frös till. Ja, det var en tofsvaktel, utan tvivel var det, och vit som snö. Vad detta var underbart! En rysning av välbehag, en våg av välbehag vällde upp i Marys bröst. Hon höll andan. Den lilla fina, vita vaktelhonan gick över till andra sidan av dammen, bort från de övriga, vanliga vaktlarna. Hon stod stilla och såg sig omkring och sedan doppade hon näbben i vattnet.
   "Men o!" ropade Mary inom sig. "Hon är lik mig!" Hennes kropp skälvde, lyft av en häftig extas. "Hon är lik mitt innersta väsen, mitt väsen destillerat till fullkomlig renhet. Hon måste vara tofsvaktlarnas drottning. Allt vackert som hänt mig samlar hon i detta enda vackra."
   Den vita tofsvakteln doppade åter näbben i vattnet och kastade huvudet tillbaka för att svälja.
   Minnena vällde upp i Mary och fyllde hela hennes bröst. Någonting vemodigt, alltid någonting av vemod. Paketen som kom; och extasen låg i att knyta upp snörena. Det som fanns i paketet var aldrig lika ...
   Den underbara kanderade frukten från Italien. "Ät den inte, lilla vän. Den smakar inte så gott som den ser ut." Mary åt aldrig upp den, men att se den var en extas sådan som denna.
   "En sån söt flicka Mary är. Hon är lik en gentiana, så stilla." Att höra det fyllde henne med en extas sådan som denna.
   "Mary lilla, nu måste du vara mycket modig. Din far har — gått bort." Förlusten av fadern fyllde henne de första ögonblicken med samma extas som denna.
   Den vita tofsvakteln sträckte vingen bakåt och lade fjädrarna till rätta med näbben. "Hon är det av mitt jag som är skönhet. Detta är mitt innersta, mitt hjärta."

VI


I trädgården blev den blå luften violett. Fuchsiaknopparna brann som små ljus. Och sedan kom en grå skugga fram ur busksnåren. Marys läppar skildes åt och munnen föll upp. En grå katt smög likt döden fram ur buskarna, smög mot dammen och de drickande fåglarna. Mary stirrade på den med fasa. Hennes hand fördes upp till den sammansnörda strupen. Sedan sprängde hon förlamningen. Hon skrek av skräck. Vaktlarna flög upp med viskande vingar. Katten tog ett språng in i buskarna. Mary bara skrek och skrek. Harry kom springande ut och ropade:
  — Mary! Vad är det Mary?
   Hon ryste till när han rörde vid henne. Hon föll i hysterisk gråt. Han lyfte upp henne och bar henne på armarna, in i hennes sovrum. Hon låg på sängen och skälvde i hela kroppen.
  — Kära du, vad är det? Vad var det som skrämde dig?
  — Det var en katt, klagade hon. Den smög sig fram mot fåglarna. Mary satte sig upp; ögonen lågade. Harry, du måste lägga ut gift. I kväll måste du lägga ut gift åt katten.
  — Lägg dig ner och vila. Du fick en sådan chock.
  — Lova mig att du lägger ut gift. Hon såg forskande på honom och märkte ett upproriskt ljus i hans blick. Lova.
  — Men kära vän, ursäktade han sig, det kan komma en hund och få det i sig. Djur plågas ohyggligt när de har fått gift.
  — Det bryr jag mig inte om, ropade hon. Jag vill inte ha några djur i min trädgård, inga såna där djur.
  — Nej, sa han, det gör jag inte. Nej, det kan jag inte göra. Men jag ska stiga upp tidigt i morron bitti. Jag ska ta med mig den nya luftbössan och skjuta på katten så att den aldrig kommer tillbaka. Luftbössan är kraftig. Katten ska få ett skott som den inte glömmer.
   Det var första gången han vägrat göra något som hon bett honom om. Hon visste inte hur hon skulle ta upp striden; men hon hade huvudvärk, fruktansvärd huvudvärk. När det värkte som värst försökte han gottgöra sin vägran att lägga ut gift. Han dränkte in en liten kompress med eau-de-cologne och baddade hennes panna. Hon undrade om hon skulle berätta något om den vita tofsvakteln. Han skulle inte tro det. Men om han visste hur viktigt det var för henne, skulle han kanske lägga ut gift åt katten. Hon väntade tills nerverna lagt sig till ro.
  — Du, det var en vit tofsvaktel i trädgården.
  — En vit tofsvaktel? Är du säker på att det inte var en duva? Där kom det. Från första början lyckades han förstöra det.
  — Jag vet hur en tofsvaktel ser ut, sa hon högljutt. Den var alldeles intill mig. En vit tofsvaktelhona.
  — Det vore någonting att få se, sa han. Jag visste inte att det fanns såna.
  — Men jag säger ju att jag har sett den.
   Han baddade hennes panna.
  — Det var väl en albino. Inget pigment i fjädrarna, nånting i den stilen.
   Hysterin växte åter inom henne.
  — Du förstår ingenting. Den där vita tofsvakteln, det var jag, det hemliga jag som ingen kommer åt, det jag som finns långt inne i mig.
   Harrys ansikte förvreds av ansträngningen att söka begripa.
  — Förstår du inte det? Det var mig katten ville åt. Den skulle döda mig. Det är därför jag vill lägga ut gift åt den. Hon såg på hans ansikte. Nej, han förstod inte, han kunde inte förstå. Varför hade hon berättat det? Hade hon inte varit så upprörd, skulle hon aldrig ha talat om det.
  — Jag ska sätta väckarklockan på ringning, försäkrade han. I morron bitti ska katten få sig en minnesbeta.
   Klockan tio gick han och lämnade henne ensam. När han gått steg Mary upp och låste dörren.
   Hon vaknade på morgonen när hans väckarklocka ringde. Det var ännu mörkt i hennes rum, men hon såg det gråa morgonljuset genom fönstret. Hon hörde hur Harry tyst klädde på sig. På tå gick han förbi hennes dörr och ut på gården, och han stängde försiktigt efter sig. Han höll den nya, blanka luftbössan i handen. I den friska gråa morgonluften sträckte han på kroppen och gick med lätta steg över den fuktiga gräsmattan. Han gick bort till ena hörnet av trädgården och lade sig framstupa i det fuktiga gräset.
   Det ljusnade. Man hörde redan tofsvaktlarnas metalliska kvitter. Den lilla bruna skaran kom ut ur busksnåren och stannade med huvudena på sned. Så signalerade den stora ledaren "Allt klart", och skyddslingarna sprang med snabba steg fram till dammen. Ett ögonblick senare följde den vita tofsvakteln efter. Den gick över till andra sidan av dammen och doppade näbben i vattnet och kastade huvudet tillbaka. Harry lyfte bössan. Den vita tofsvakteln vände på huvudet och såg åt hans håll. Luftbössan spottade ur sig en häftig viskning. Vaktlarna flög upp och försvann bland busksnåren. Men den vita tofsvakteln föll omkull och skälvde ett ögonblick och låg sedan stilla i gräset. Harry gick långsamt fram och tog upp den.
  — Jag hade inte tänkt skjuta den, sa han för sig själv. Jag ville bara skrämma bort den. Han såg på den vita fågeln som låg i hans hand. Under ögat och rätt in i huvudet hade skottet gått. Harry gick bort till fuchsiorna och kastade vakteln upp mellan snåren. I nästa ögonblick lade han ifrån sig bössan och gick knastrande upp genom snårskogen. Han hittade den vita tofsvakteln, bar den långt upp i bergsluttningen och begravde den under en hög med löv.
   Mary hörde honom gå förbi hennes dörr.
  — Harry, sköt du katten?
  — Den kommer aldrig tillbaka, sa han genom dörren.
  — Ja, jag hoppas du tog livet av den, men jag vill inte höra några detaljer.
   Harry gick in i vardagsrummet och slog sig ner i en djup stol. Det var ännu skumt där inne, men genom det stora fönstret såg man trädgården lysa utanför, och i ekkronornas toppar brann solskenet.
  — En sån fähund jag är, sa Harry för sig själv. Ett sånt odjur, att kunna döda något som hon höll så mycket av. Han sänkte huvudet och såg ner i golvet. Jag är ensam, sa han. Å herregud vad jag är ensam!

Ur Den långa dalen, 1990. Översättning Thorsten Jonsson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki