Fandom

Svenskanoveller Wiki

Dessa ljusa nätter

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Olov Jonason

    VARJE KVÄLL TÄNDE DE en eld på gården och vi kunde inte förstå varför de gjorde det. Vi kunde inte se vad de gjorde på gården därför att det var buskar i vägen. Inte från någon plats på kullen kunde vi se dem när de satt på gården men vi kunde se lågorna från elden och vi kunde se deras hus och flaggstången. Deras flagga satt uppe hela natten. De tog aldrig ner den. De glömde det kanske på kvällen.
    Andersson sa att de satt och putsade stövlarna och det kan hända att de gjorde det. Vi kunde höra dem sjunga kring elden, de hade lagt mycket ris på den och lågorna var högre än buskarna som skymde.
    Gubben som brukade komma över till oss sa att de eldade för myggorna. För myggorna? sa vi. Jag tror det, sa han. Vi tyckte att det var underligt allihopa.
    Varje kväll brukade de kasta patroner i elden så att det smällde och många nätter kunde vi vakna av skott och ligga vakna och tänka på dem innan vi somnade igen. Till slut blev vi vana vid det. Vi var fem man. Vi hade fått upp madrasser och vi hade fått över några flaskor öl. Vi drack ur dem till maten så att vi var varma. Vi hade en tråd upp till kullen till kuren som vi hade byggt av björkslanor som vi inte hade barkat. Näverlapparna fladdrade ännu från dem.
    Gubben som brukade komma över till oss sa att de sköt på allting, på fjärilar, på småfåglar och på gäddor i sjön. De var ganska lekfulla. En gång hade de skickat iväg ett skott en halv meter över huvet på en av gubbens pojkar. De hade inte menat det förstås. Gubben frågade om inte jag kunde göra nånting åt det. Jag sa att jag inte kunde göra nånting åt det så länge de inte sköt på oss.
    Om de sköt över gärdsgårn skulle jag i alla fall kunna säja till dem, tänkte jag.
    Många nätter låg jag och tänkte på vad de hade sagt till mej. De var unga och magra män, de var alla mycket mindre än vi och mycket magrare. Deras hjälmar var så tunga att de blev kutryggiga av dem - men de var alltid blanka. Blanka som blanka blad. Deras hjälmar blänkte som bladen på buskarna. De hade prydliga, välpressade uniformer. Det var deras egna. De kom från städer. Ibland såg vi dem gå två och två utefter gränsen - de gick uppför bergen på båda sidor om vårt röse med karbinerna på axlarna men oftast låg de i gräset med en cigarrett i munnen. Någon hade sagt till mej för länge sen att när jag kom dit upp skulle jag få höra hur det sjöng om deras gevär men jag hörde aldrig att det sjöng om deras gevär.
    Jag tänkte på att så många hade sagt till mej att det skulle sjunga om deras gevärsföringar men jag hörde aldrig deras gevär sjunga. Hedersord.
    Jag hade själv trott det hela tiden tills jag kom dit upp. Så många hade talat om deras disciplin. När vi gick mot posteringarna hade vi hjälmarna på den sista biten och alla knappar var knäppta fast det inte fanns en officer på två mils håll. Vi trodde att deras gevär skulle sjunga så att det hördes över gränsen men deras gevär sjöng aldrig.
    De var små kutryggiga människor, deras ansikten var magra och deras lemmar spensliga, deras ögon var bleka, osäkra.
    Många nätter sedan vi hade slutat med pokern låg jag och tänkte på vad deras chef hade sagt till mej första gången jag talade med honom.
    Dessa ljusa nätter! hade han sagt. Han hade sagt det flera gånger. Jag tror att han var den enda som tyckte om dem. Alla de andra ville därifrån. Jag talade med deras chef fyra gånger under en månad. Ofta såg jag dem utefter gärdsgården - två och två - likadana, med samma tunga hjälmar och samma ansikten, med cigarretter i munnen men jag talade aldrig med någon av dem.
    När jag inte var där brukade de komma fram och teckna åt posterna och visa dem blyertsstreck som de hade gjort, klumpiga bilder av könsorgan och kvinnor. De ville ge dem åt posterna.
    Varje natt låg jag och tänkte på att så många människor trodde att det sjöng om deras gevär. Det var en fabel som vandrade omkring tre mil innanför gränsen och framför allt femton mil. Jag kunde inte förstå det.
    De dagarna spelade vi rätt mycket poker. Det var kring midsommar efter att Frankrike hade fallit. Deras chef hade sagt till mej att han hade begärt sej till Sydafrika därför att han kunde afrikanska. En gång hade jag fått hjälpa en bonde över med en tjur. Jag hade försökt att förklara det för deras chef men jag kunde det bara på engelska så jag frågade om han kunde engelska och han svarade "a little", men när jag började förstog han ingenting. Bezinn! Bezinn! sa han och jag gissade att han menade begin.
    Han sa hela tiden: Bezinn! Bezinn! och jag började men han förstog det inte.
    Varje kväll tände de en eld på gården och kastade patroner i den. Ingen av oss kunde förstå varför de gjorde det. Vi gjorde det aldrig. Vi sköt aldrig på gäddor och vi hade ingen lust.
    Vi hade två mil ner till kompaniet och vi klövjade vår mat genom skogen som var full av pass och raviner och småstigar. Vi hade en stor valack som hade svårt att gå bland stenarna och som till slut blev halt.
    Dessförinnan klövjade vi varannan dag. Det tog fem timmar. De körde maten så långt de kunde på bil och sedan klövjade vi den och de som var nere efter den var uppe igen sent på kvällen.
    Vi fick kött och korv och risgryn och konserver och socker och kaffe och bröd och post. Tidningar också. Vi fick mycket bröd den sommaren. Mycket kött också. Det var alltid bra. Till midsommaren fick vi fem pilsner. Midsommarnatten hade vi hundra flaskor öl och fem svenska pilsner. De fem pilsnerna gav vi hästen men han ville inte ha dem heller. Andersson och Eriksson smakade ingenting men vi andra drack oss varma av ölet och en halv liter HB som vi också hade fått över och som vi slog i baiern.
    Vi var inte fulla. Vi sparade ölet så att vi skulle ha det hela tiden som vi låg där.
    Det var en underlig kväll. De var inte ens ute. De tände ingen eld på gården, de putsade inga stövlar. Men runt omkring dem var det människor som sjöng och spelade.
    På natten gick jag mellan tre rösen - över berget i söder och ner i dalen över kullen och upp på det andra berget i norr. Från röset i norr kunde jag se deras flagga hänga sloknad i dalen och deras fönster var svarta. På andra sidan var det en sjö och det var en båt på den. Det var en kvinna som vi kände - hon hette Agnes, hennes man brände i skogen. Hon hade varit över hos oss och spelat mandolin och vi hade gett henne socker. Hon var ljus och ung.
    Hon var ensam i båten men jag ville inte gå ner till stranden. Jag ville inte träffa henne ensam. Hon hade två små pojkar som brukade ro mej över.
    En gång var hon över med ett par av pojkarna som låg på andra sidan sjön. Hennes mor eller hennes man menar jag, kom hem från skogen och letade efter henne. Hans mor kom också ner och småpojkarna med. De stog på stranden och ropade efter henne. Hennes man hade varit borta flera år då. Han hade kommit hem och fortsatt att bränna efter kriget.
    Ofta har jag tänkt på denna natt sedan. Jag satt i tre timmar och tittade på henne på sjön och hon var därute lika länge.
    Sjön hade de glömt att ockupera, de var nere och sköt på gäddorna i den men det var sällan de gick så långt.
    Jag satt mellan ett och fyra och tittade på henne, hon kunde inte se mej. Det var alltihopa. Det var nästan alltihopa som hände däruppe de tre veckor som vi låg där.
    Ofta har jag tänkt på den där natten och nätterna omkring den. Varje natt var jag uppe mellan fyra och sex och gick längs gärdsgården över bergen och ner mot sjön. Dessa nätter var ljusa.
    En timme satt jag i kuren och tittade på dem men ingen av dem var ute. Ingen av dem patrullerade längs gränsen, ingen putsade stövlar. Bara deras flagga hängde sloknad över dem.
    Ofta har jag tänkt på det igen. Dessa ljusa nätter, deras eldar och deras lek med patronerna, deras tunga hjälmar - det var läderbottnar i dem, över hela skopan - deras magra ansikten och deras bleka ögon. Det var vår bästa månad.
    Varannan dag skickade jag en rapport ner till kompaniet. Det fanns inte mycket att skriva om. Jag skrev att jag hade visiterat: Visiterade posteringen kl. 16.00 kl. 23.30 kl. 04.45.
    Det intresserade ingen. Jag kan inte tänka mej att det kunde intressera någon. Jag har tittat på de där rapporterna sedan och jag kan inte förstå varför jag skrev dem så.
    De var inte de enda rapporterna jag skrev. Jag skrev en del i huvet som jag inte skickade av: Plockade smultron kl. 16.35. Tappade en knapp kl. 21. Förlorade 10 kronor kl. 17.50. Vid ridning idag råkade valacken bli stucken av en broms i röven och kastade därvid av ryttaren, Andersson, som stukade en tumme varför han är befriad från att ge och blanda till den 1 juli. Jag skrev en del brev hem och talade om att jag låg femti meter från gränsen. Det gjorde ingen succ6 De trodde att jag hade legat där hela tiden. En av dem trodde att vi stog i en lång rad längs hela gränsen och höll varandra i handen.
    Det var vackert hela tiden vi låg där. Vi bodde i en gård - den vänstra posteringen bodde i tält - men vi bodde i en gård, alla värn var grävda, kvinnan som bodde i gården lagade vår mat, vi satt i deras kök och hjälpte till med potatisen. Hon hade en pojke och en flicka som lekte på backen. Hon hade en äldre dotter också. Denna dotter var gift och fick ett barn medan vi låg där. Det var en pojke från andra sidan också som brukade vara över.
    De hade sina åkrar på andra sidan gränsen, deras barn gick i skolan där och de köpte sin mat där. Dalen var bara en flik in i Sverige och det var skogar runt omkring den. Mitt på gränsen framför röset där vi hade kuren var det märken efter provisoriska stolar som folk hade suttit på under möten. De kunde inte ha varit många där. Gärdsgården där var trasig och stenmuren började också ramla omkull. Den hade varit sån att man kunde gå kors och tvärs över den om man hade velat. Det var före bajonetterna. Jag hade också varit över gränsen en sommar. Jag hade cyklat över fjällen ut till havet och omkring i fjällen och tillbaka. Jag kände många människor där. Jag hade en del adresser och jag skrev till dem. Den sommaren var en ganska stor del av mitt liv. Jag tänkte på den också. Jag hade märkt att jag hade börjat glömma namnen på de platser som vi var på då och jag låg ofta om kvällarna och repeterade dem och varje natt hittade jag nya namn. Jag kände mej glad för varje nytt namn som jag hittade.
    Dessa nätter var ljusa. Man kunde ligga mellan sju på kvällen och sju på morronen och räkna namn och plocka flugor i fönstret och tänka efter hur gammal man var och vad som hade hänt en sedan 1919 och dricka en mugg av ölet och röka en pipa. Vi var aldrig riktigt sömniga. Ibland spelade vi poker mitt i natten. Det var inte mulet någon gång under den månad vi var där. Det var den bästa vi har haft. Vi spelade poker från åtta på morronen till tie på kvällen regelbundet. Jag förlorade femti kronor på tre timmar fast jag hade fyrtal i damer två gånger på osett. Pojken som bodde i huset och som arbetade på andra sidan bar öl till oss om nätterna. Ingen visiterade oss. Vi var aldrig fulla men vi var varma av öl. Vi fick precis så mycket.
    Ofta satt jag i kuren mellan fyra och sex och tänkte på dem, tänkte på allt. Jag tänkte på människor som hade sagt till mej att när jag kom dit upp skulle jag få höra hur det sjöng om deras gevär. Men jag hörde aldrig deras gevär sjunga. På hedersord, det sjöng aldrig om deras gevär.

    Ur Parabellum, Bonniers 1943

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki