FANDOM



Av H. H. Munro (Saki)

Fonstret 1.png


   —Min tant kommer strax ner, mr Nuttel, sade en mycket självsäker ung dam på femton vårar. Under tiden får ni försöka stå ut med mig.
   Framton Nuttel mumlade en artig fras, avsedd att vara tillbörligt smickrande för den unga skönheten utan att fördenskull visa bristande intresse för hennes moster. Inom sig betvivlade han starkare än någonsin att dessa formella visiter hos en rad fullkomligt främmande människor skulle kunna ha någon helande effekt på hans trasiga nervsystem.
   —Jag vet hur det kommer att bli, hade hans syster sagt, när han stod i begrepp att resa till en lantlig avkrok för att få en tids fullständig vila. Du kommer att gräva ner dig alldeles och inte växla ett ord med en levande själ. Och dina nerver blir bara ännu värre av att du går och slöar till. Men jag ska ge dig introduk tionsbrev till alla som jag känner där. Åtminstone en del av dem var då, såvitt jag kan minnas, riktigt trevliga.
   Framton undrade om mrs Sappleton, vars systerdotter nu så ämabelt erbjudit sig hålla honom sällskap medan han väntade, tillhörde den trevliga avdelningen.
   —Känner ni många människor här i trakten? frågade systerdottern, när hon ansåg att de bekantat sig tillräckligt under tystnad.
   —Inte en kotte, svarade Framton. Men min syster bodde här i prästgården, för fyra år sen, och hon har gett mig introduktionsbrev till en del trevliga människor som hon umgicks med då.
   Han kunde inte hjälpa att den senare delen av denna förklaring frampressades med ett tonfall av tydlig motvilja.
   —Då känner ni egentligen inte alls min moster? fortfor den självsäkra unga damen.
   —Nej, bara till namn och adress, medgav besökaren. Han undrade om mrs Sappleton var gift eller änka. Ett visst odefinierbart något i rummets atmosfär tydde på att de även beboddes av maskuliner.
   —Ja, då vet ni väl ingenting om mosters stora tragedi, •sade flickan. Det är ju precis tre år sen det hände, så det var nog efter det er syster flyttat härifrån.
   —Tragedi? Nej, det har jag inte hört något om, sade Framton en aning illa till mods. Tragedier tycktes på något sätt falla ur ramen i denna fridfulla lantliga avkrok.
   —Ni undrar nog varför vi låter det där fönstret stå vidöppet, fastän vi är inne i oktober redan, fortsatte flickan med en gest mot ett stort franskt fönster som stod öppet mot gräsplanen utanför.
   —Nåja, det är ju ovanligt varmt för årstiden, sade Framton. Men har fönstret på något sätt med tragedin att göra?
   —Genom det fönstret gick, på dagen för tre år sen, hennes make och hennes två yngre bröder ut för att jaga. När de tog genvägen över myren för att komma till ett ställe där de brukade skjuta beckasiner, råkade alla tre gå ned sig i ett förrädiskt gungfly. Det hade varit en förfärligt regnig sommar, och ställen som andra år var säkra gav plötsligt efter utan varning. Deras kroppar hittades aldrig. Det var nästan det värsta av alltihop. (Här förlorade flickans röst sitt självmedvetna tonfall och blev skälvande mänsklig.) Stackars moster tror att de ska komma tillbaka en vacker dag, de och den lilla bruna spanieln som försvann tillsammans med dem. Hon tror att de ska komma in genom det där fönstret som de alltid brukade göra. Det är därför fönstret rar stå öppet varje kväll ända tills det är alldeles mörkt. Stackars moster, hon har berättat för mig så många gånger hur de såg ut när de gick ut den där dagen: Mosters man hade sin vita regnrock över armen, och Ronnie, hennes yngsta bror, trallade 'Bertie, vart ska du fara? som han alltid brukade göra för att retas, bara för att hon sagt att den slagdängan gick henne på nerverna. Och vet ni vad, somliga kvällar, särskilt sådana här stilla och tysta som denna, är det nästan så att jag får en kuslig förkänsla av att de allesamman ska komma inklivande genom det där fönstret rätt som det är...
   Hon avbröt sig med en liten rysning. Det var faktiskt en lättnad för Framton, när mostern i detsamma kom inskyndande under en ström av ursäkter för att hon låtit honom vänta så länge.
   —Jag hoppas Vera har underhållit er så gott hon kunnat? sade hon.
   —Vi har haft en mycket intressant konversation, sade Framton.
   —Jag hoppas ni inte tycker det drar kallt från det där öppna fönstret, sade mrs Sappleton med ett tonfall som i Framtons öron ljöd onaturligt hurtigt. Min make och mina bröder kommer hem när som helst — de har varit ute och skjutit beckasiner hela dagen — och de brukar jämt gå in den här vägen. De är naturligtvis fulla av dy, så de kommer att ställa till fint på mina stackars mattor. Men det är ju så likt er karlar, inte sant?
   Hon fortsatte att pladdra muntert om jakt och om knappheten på fågel detta år. Men det såg mera lovande ut för andjakten längre fram i höst, tillade hon. Framton fann det hela rent ohyggligt. Han gjorde ett förtvivlat men endast delvis lyckat försök att leda samtalet in på något mindre kusligt ämne. Han märkte emellertid att värdinnan endast hörde på honom med ett halvt öra, och att hennes blick ideligen sökte sig förbi honom ut genom det öppna franska fönstret mot den långsamt mörknande trädgården och gräsplanen utanför. Det var ju ett högst olycksaligt sammanträffande att han skulle råka komma på visit just på årsdagen av den hemska tragedien, tänkte Framton olycklig.
   —Läkarna var ense om att jag behövde fullständig vila och avkoppling och att jag måste undvika alla slag av sinnesrörelser liksom varje form av häftig kroppsrörelse, tillkännagav Framton som alltmera krampaktigt klamrade sig fast vid det enda samtalsämne han under nuvarande förhållanden med full säkerhet behärskade. Vad däremot dieten beträffar var de inte lika eniga, fortsatte han.
   —Jaså, inte det? sade mrs Sappleton med en röst som endast i allra sista ögonblicket hoppade över en gäspning. Men i nästa sekund strålade hennes ansikte upp i glad förväntan — dock inte åt det Framton sade.
   —Här har vi dem till sist! utropade hon. Alldeles lagom till tedags och — vad var det jag sa?! — minsann ser de inte ut att vara leriga upp till ögonbrynen.
   Nu var det Framtons tur att skakas av en lätt rysning. Han vände sig till systerdottern med en blick som var avsedd att uttrycka ett hemligt, medlidsamt samförstånd. Men även flickan stirrade ut genom det öppna fönstret. Hennes ögon var fyllda av häpnad och fasa. Framton kände en namnlös skräck isa hårrötterna, då han häftigt svängde runt på stolen och stirrade åt samma håll.
   I den djupnande skymningen såg han tre gestalter komma gående över gräsplanen i riktning mot fönstret. Alla tre bar gevär under armen och en av dem hade dessutom en vit rock kastad som en mantel över skuldrorna. En uttröttad brun spaniel lunkade tätt i hälarna på männen. De närmade sig huset med ljudlösa steg över gräset. Plötsligt stämde en något hes, ungdomlig stämma upp en slagdänga. — "Bertie, vart ska du fara?"
   Framton grep i blindo efter sin käpp och sin hatt. Halldörren, grusgången och grinden ut till bygatan var blott dimmigt skymtande etapper i hans besinningslösa flykt. En förbipasserande cyklist fick köra in i häcken för att undvika kollision.
   —Här har du oss, kära vän, sade mannen i den vita regnrocken, när han steg in genom fönstret. Rätt så leriga, förstås, men det mesta är redan torrt. Säj, vem var det som stack iväg så hastigt nyss, när vi kom över gräsplanen?
   —En mycket underlig karl, sade mrs Sappleton. En mr Nuttel som inte kunde tala om annat än sina krämpor. Och så sprang han sin väg utan att säja adjö eller ens be om ursäkt. Man skulle då rakt kunna tro att han såg ett spöke.
   —Jag tror det var spanieln han blev rädd för,. sade systerdottern lugnt. Han berättade förut för mig att han var så rädd för hundar. Han hade en gång blivit jagad in på en begravningsplats någonstans på stranden av Ganges av en flock pariahundar, och där hade han fått tillbringa hela natten i en nygrävd grav, medan vilddjuren morrade och visade tänder åt honom runt kring gropen alldeles i jämnhöjd med hans ögon. Och sådant kan ju ge vem som helst en chock för livet...
   Hon berättade detta ledigt och flytande, ty den unga damens lilla specialitet var att utan förberedelse dikta ihop spännande och romantiska historier.
   
Av Saki (H H Munro). Översatt av Alvar Zacke. Ur 011e Strandberg, Kalla kårar, Rabén & Sjögren, Stockholm 1944. Illustrerad av Elisabeth Nyman

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki