Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det första mötet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Sigrid Undset

   JAG KAN INTE MINNAS HUR GAMMAL jag blev den födelsedag då jag fick dockan Gerda. Men det var innan jag börjat skolan och efter den tid då min mor hade försökt lära mig, storgråtande flickunge, abcd och efterstygn. Så det måtte väl varit sju år.
   Men jag minns den morgonen. Antagligen hade jag fatt hålla mig inne några dagar av ett eller annat skäl. Ty det står för mig som om björken blivit fullt utslagen på en enda natt.
   Vi bodde vid Lyder Sagens gata den tiden. Och där var det hus bara på ena sidan, villor med trädgårdar. På andra sidan gatan var ett gärde. Det var ett riktigt märkvärdigt gärde. På övre delen av det brukade de stora barnen från gatan slå boll — och där fanns några små bergsknallar och stenrös, där vi byggde oss lekstugor, och en bäck med stinkande, smutsigt vatten, där vi kunde skaffa oss våta ben, och ett nässelsnår nederst vid kommendörens trädgårdsstaket; inne i nässelsnåret växte några små eländiga hallonbuskar, och från och med midsommar brände vi blåsor på armar och ben under letande efter kart. Och så stod vi och tittade in i kommendörens trädgård. De hade inga barn, kommendörens, och det var ingen av oss som någonsin varit därinne. Men där fanns både äppelträd och päronträd och morellträd och rabarber och morotsängar och massor av rädisor. Hur stor den trädgården var och vilken massa frukt det fanns i den — därom berättade vi varandra de mest sagolika historier.
   Så kunde det hända att där en dag gick en häst tjudrad inne på gärdet. Ja, det hände till och med att det gick ett par kor där. Då stod vi på försiktigt avstånd från de märkvärdiga djuren och sjöng:
   Kossebarnet, kossebarnet, jägarn kommer och tar dej! Ånej då, ånej då, mamma vaktar nog mej då!
   De större barnen berättade rentav att en höst hade där gått en hel fårskock på gärdet under många dar. Men det trodde vi inte riktigt på, och vi väntade i varje fall inte att något så märkvärdigt skulle inträffa en gång till. För det var ju många bland oss som aldrig hade sett ett levande får — vi var små stadsbarn allihop; de minsta av oss hade aldrig varit på landet. Men vi hängde på staketet och lockade på korna och insöp den mjölkdoftande atmosfären och lukten av kreatur och tänkte på den underliga värld som började bortom Kyrkvägen, långt borta, dit vi inte fick lov att gå ensamma — där det fanns loge och ladugård och stall och massor av hästar och kor och får, ja kanske rentav getabockar!
   Nå, det var alltså en ljus och vacker majmorgon jag hade fått en dockvagn och dockan Gerda. Jag hade på mig en vit klänning, som jag ännu inte hade lyckats smutsa ned. Och jag rullade i väg med dockvagnen nedåt gatan, som befann sig i det skick gator brukar ha i Kristiania, så länge det bara finns hus på ena sidan. Dockvagnen skranglade över små och stora stenar och gjorde ett stiligt spår i sörjan, och vattenpussarna låg och speglade en ljusblå vårhimmel, där små lysande moln drev. Från villaträdgårdarna hängde björkarnas kvistar ut över staketen med nyutsprucket löv, så ungt och spätt att det var nästan vaxgult ännu. Men slutet av gatan spärrades av kommendörens trädgård med en tät mur av grönska, frodig som en skog. Och solen slog gnistor ur allting, ur vattenpussarna på gatan och maskrosorna längs staketet och tusen små reflexer på de späda, savblanka löven.
   Så mötte jag två små lekkamrater. Och de berättade att det gick en häst på gärdet, och den hade fått en fölunge på natten. Jag hade velat visa dem dockvagnen och dockan, men vi glömde det alla tre. Vi störtade i väg till gärdet. Och det var verklig och påtaglig sanning! Alla ungarna från gatan stod där och hängde på staketet och talade om miraklet. Vi förundrade oss över de långa spinkiga benen, som den redan kunde gå på, och över den lilla krusiga svansstumpen — och så över att den var så ljus, för modern var svart. Och när den stack in huvudet under henne och diade, blev vi heta och beklämda av att vara så nära den stora, främmande naturen.
   Men när min barnjungfru kom och ropade på oss, för att vi skulle upp och få choklad — så var dockvagnen tom. Gerda var borta. Det letades överallt. Alla barnen förhördes, och det frågades i alla hus. Milli och Maja, som var två stora och tilltagsna småflickor, ville springa efter polisen. De fick inte lov, men tillsammans med vår barnjungfru uppträdde de själva som polis. Och Nina, som inte hade något riktigt gott rykte, underkastade de ett pinsamt korsförhör, tills hon gallskrek och hennes mamma kom ned på gatan och hotade att gå till både Millis och Majas och mina föräldrar och tala om det. — Men det hjälpte alltsammans inte ett dugg. Gerda var och förblev spårlöst försvunnen.
   Nå, jag grät lite, men jag lade det ju inte så mycket på sinnet. Jag hade bara haft henne några timmar, så jag hade inte fått tid att innesluta henne i mitt hjärta. Dessutom hade hon inte haft riktigt hår, utan bara sådant som var målat på porslinshuvudet, och hennes klänning var bara av kattun och sydd hemma av min mor — fast den var ju visserligen vit och blommig med en massa spetsar och sidenband. Men dockvagnen fanns i behåll; och i den installerade jag min käraste docka, som alltid måste ligga till sängs, för att hon hade mist skalpen och armar och ben också, och de andra skrattade åt henne. — Och sannolikt skulle jag ha glömt dockan Gerda för många, många år sedan, om inte det hade hänt som jag nu skall berätta.
   Några månader efteråt tog vår barnjungfru mig en dag med sig bort till
   Balkeby. Jag vet inte om hon blivit skickad dit i något ärende eller om det var bekanta hon skulle besöka. Vi kom till ett litet tvåvånings trähus, som låg inklämt mellan nya men redan illa medfarna, förfallna stenhus, som såg mycket ruskiga ut. Stället är visst rivet nu — jag har försökt finna det men har inte kunnat, och jag är viss på att jag skulle ha känt igen det. Det var målat med en gråbrun färg, som flagade av — jag minns att målningen hade bildat några lustiga blåsor som jag petade hål på, medan barnjungfrun var inne i ett mjölkmagasin och köpte något. Det var två butiker på nedre botten, mjölkmagasinet och en liten skomakarverkstad. I skomakarverkstaden gick vi sedan in.
   På en låg pall satt där en skomakare med blått förkläde. Han var grågul i ansiktet som deg, och han såg grinig ut. Han och flickan växlade några ord, och vi gick in i ett rum bredvid. Där satt jag en stund tillsammans med barnjungfrun på en soffa, som var klädd med vaxduk — det var mycket intressant, för jag kunde glida ned från den och kravla mig upp igen — ända tills jungfrun sade att jag skulle vara så god och sitta vackert stilla. Då gjorde jag det och såg mig under tiden omkring i den lilla kammaren.
   Luften var så tjock och otäck, och rummet var märkvärdigt nytt och främmande för mig. Där fanns två sängar, som jag aldrig sett maken till — rödmålade och fullproppade med sängkläder till en sådan höjd att jag omöjligt kunde förstå hur människorna kunde komma upp dit, när de skulle lägga sig. Och det hade bretts lakan över i stället för sängöverkast. Och kring spegeln hängde skär tarlatan — och på byrån stod två vaser som såg ut som silver, men de var visst av glas.
   Om en stund kom en kvinna in. Hon bar ett spädbarn vid bröstet. Jag minns henne alldeles tydligt. Hon hade nästan inga tänder och var gul i ansiktet, men hon hade uppkavlade ärmar, och armar och bröst var mycket vita — skinande men likaktigt vita med blå ådror, som låg likt tjocka, mörka snören under huden.
   Helen, min barnjungfru, pratade med henne och sade om en stund: "Och Solveig då, hur kan de' stå till me' na nu?"
   Jag minns inte vad kvinnan sade, men Helen berättade för mig att skomakarns hade en liten dotter, som var precis lika gammal som jag. Och hon frågade om jag inte ville gå in och prata med henne. Jag reste mig lydigt och gick in till "na", Solveig.
   Det var köket hon låg i. Det var en obeskrivlig luft därinne, som gjorde mig beklämd och otrevlig till mods. I ett hörn stod en stor säng, och i den låg en liten blek flicka med gult hår. Hon hade en skär natttröja på sig.
   Jag frågade vad hon hette och hur gammal hon var — fast jag mycket väl visste att hon hette Solveig och var precis lika gammal som jag. Hon frågade inte vad jag hette, och det tyckte jag var konstigt.
   "Är du mycket sjuk?" frågade jag.
   "Jaha. Jag har tubertler i höftleden jag", sade Solveig litet livligare och nog så stolt. "Dom har obererat mej för det på lasarettet två gånger." "Åh tänk då!" sade jag. "Var det otäckt du?"
   Solveig svarade inte. Och jag kunde inte hitta på något att säga. Jag krängde fötterna om stolsbenen och sög på resårbandet i min halmhatt. Och den dåliga luften lade sig kvävande kring mitt hjärta: där luktade läder och beck — ty dörren till verkstaden stod öppen — och kaffe också, som hustrun höll på att koka, medan hon gick ut och in, hela tiden med barnet hängande vid sitt slappa, blåådriga bröst. Och där luktade av att det inte vädrats därinne, fast folk sov där. Men jag trodde att luften var sådan för att Solveig hade "tubertler" i höftleden och hade opererats två gånger på lasarettet. Och jag kände gråten som kramp i strupen — av sorg över något som jag inte kände till och bara aningsvis förstod.
   Jag tyckte till sist jag måste säga något. Och jag frågade:
   "Tycker du inte det är tråkigt att ligga jämt?"
   Solveig svarade inte strax. Så drog hon fram något under kudden:
   "Jag har fått den här av pappa", sade hon. Det var en liten grönlackerad växtportör med rem. "Och den här har jag fått av mamma."
   Det var en docka. Den hade porslinshuvud med målat gult hår, och fast den var mycket smutsig, så kände jag igen den vita kattunklänningen med ljusblå blommor och sidenband. Det var Gerda.
   Jag blev blodröd, och min hals sammansnördes. Jag hade en känsla som om det var jag som hade gjort något förskräckligt galet, och jag tordes inte se upp och kunde inte få fram ett ord.
   Hustrun kom in i detsamma. Och hon såg på mitt eldröda ansikte. Hon ryckte hastigt till sig dockan.
   "Det är nog ingenting te visa för en sån fin liten flicka", sade hon och försökte le. "Du har nog annat te docker hemma du, tänker jag —"
   Jag såg på henne en sekund. Hennes ögon irrade, och hon snörpte hop läpparna så underligt över den tandlösa munnen. Så sade hon med en helt annan röst — en sliskig, krypande röst, som kom mig att rysa av en dunkel skräck och motvilja:
   "Åh nej, du har nog andra slags dockor du. Men Solveig stackare, ho tycker allt den här ä' fin ho — ja, jag har käft na för två kronor hos Vollmans för rexten så —"
   Kvinnan fortsatte att berätta om hur hon köpte dockan. Och på mitt sänkta huvud kände jag hennes irrande ögon.
   Jag minns att hon förde mig in i kammaren efteråt för att dricka kaffe. Och det tjänade ingenting till att jag protesterade och sade, att jag inte fick lov för min mor att dricka kaffe. Jag måste tömma en hel kopp och äta upp två rysliga kakor, av dem som Helen hade köpt i mjölkmagasinet. Kvinnan trugade och trugade.
   På hemvägen tog jag plötsligt till att gråta hejdlöst. Jag ville inte säga varför. Men Helen sade att jag skulle vara tacksam för att jag hade det så bra — tänk om jag skulle ligga där som Solveig! Ja, det var nyttigt för mig att se hur somliga småflickor hade det. Jag grät värre och värre. Då blev hon rädd och lovade mig sötsaker och förbjöd mig att säga till mamma att hon hade tagit mig med till Balkeby.
   Jag tröstade mig med att göra upp planer, medan vi gick hem. Jag skulle besöka Solveig, och det var ingen ände på allt vad jag ville ta med mig åt henne. Genom att tänka på mig själv som välgörarinna blev jag lugnare och småningom ganska väl till mods.
   Det blev emellertid ingenting utav. För det första disponerade jag för ögonblicket bara över sju öre. För det andra fick mamma veta det, ty jag fick ett nytt häftigt gråtanfall, när jag hade lagt mig och hon kom in för att läsa aftonbön med mig. Bara om dockan nämnde jag ingenting till någon. — Och Helen fick en hel hop bannor, och jag fick aldrig mer lov att gå till Solveig i Balkeby, som hade "tubertler".
   Men om också detta inte hade kommit emellan, är det ju mycket antagligt att jag aldrig kommit att realisera mina vackra planer.
   Men detta var mitt första möte med fattigdomen. Och ett par år efteråt, då min mor en gång sade mig att vi själva var fattiga — jag minns den förlamande känslan av fasa, och jag minns hur brännande rodnaden sköt upp i mina barnakinder — var vi då dömda att leva i dålig luft och krypa för folk och se på dem med rädda, irrande ögon och tala med ödmjuk, sliskig röst — —
   Och jag blev stora flickan, och jag blev vuxen. Och jag lärde känna mer och mer av livet. Också fattigdomen.
   Men det värsta av den hade jag sett med småbarns visionära instinkt — den förödmjukelse som hotar de fattiga i världen — den dag jag stod och kände mig som en liten förbryterska, när skomakarhustrun i Balkeby tog i och gömde undan dockan Gerda.

Källa: Ur "På livets skuggsida" (Norstedts 1924), översättning Teresia Eurén.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki