FANDOM



Av Alan Guthrie
Vilket skulle vara det högre idealet vid den första kontakten med ett utomjordiskt släkte — den vänskapligt framsträckta handen eller den pansrade näven?

PÅ JORDEN är statyn av brons, gigantisk, imponerande, ett verkligt konstverk. På Mars är den av slätpolerad sandsten, medan den på Venus är utmejslad ur ett massivt block krystolit. Materialet och storleken spelar ingen roll. Vare sig planetmonumentet är av brons, sandsten eller krystolit — eller om det är något av de oräkneliga mindre som är gjorda av alla slags material och placerade i städer och byar, uppsatta på väggar eller inpassade i medaljonger — så föreställer det detsamma. Det är en man med armarna utsträckta till en välkomsthälsning och huvudet tillbakaböjt som om han såg mot stjärnorna; han ler och hans smala, vackra ansikte är beslutsamt. Där finns en inskription, en enkel mening på bara sju ord: Han gjorde oss till vad vi är.
   Det finns de som hävdar att likheten inte är fullständig, att ögonen skulle ha täckts av de gammalmodiga glasögon han bar. Men det är svårt att avbilda glasögon på en skulptur; de döljer alltid ögonen bakom uttryckslösa fönster och ögonen är mycket viktiga.
   Ty det var Michael Denninsons ögon som först såg Huomis.

SKEPPET var en gammal trasig lastraket som länge hållit på att söka efter asteroidernas rika malmfyndigheter. Den var av den ordinära typen, en metallåda som mest bestod av lastutrymme; återstoden var lastad med förråd och förnödenheter, några gruvredskap och litet dynamit, och alltsammans drevs av en opålitlig atommotor.
   Michael Denninson var astrogator och ena hälften av besättningen. Han var en lång man med svaga ögon och han var flickaktigt slank. Fysiskt sett var han inte stark men i rymden är ren kroppsstyrka inte viktig. Han var stark där det var viktigast, och hans hjärna och skicklighet behärskade skeppet. Holden var kapten, en kärv, gråhårig veteran som ofta drack och sov mycket. Han sov då Michael först uppfångade blixten av reflekterat solljus. Han vaknade då raketerna sparkade i gång.
  — Vad är det?
  — Nåt ljust vid punkt två. Denninson pekade på teleskärmen. Ser du det?
   Holden grymtade till och gned sig om hakan. Han förstorade skärmen då blixten upprepades och svor åt vad han såg.
  — Metall. Det måste vara ett skepp.
  — Jag tänkte just det. — Michael rättade till kontrollerna och det flygande föremålet rörde sig på skärmen mot en punkt rakt framför. -- Vrakgods?
  — Det är möjligt.
   Holden blev ivrig nu. Vrakgods var alltid inkomstbringande även om det inte var annat än tillbucklad metall. Sådan metall kunde raffineras och bli värd mer än den vanliga malmen. Och där kunde kanske vara annat att plocka upp.
  — Bäst att skicka dem ett radiomeddelande, föreslog han. De kanske fortfarande lever.
   Det kom inget svar på radion och ingen av dem hade i själva verket väntat det. Ett skepp som redlöst slingrade sig fram mellan asteroiderna kunde bara vara ett övergivet skepp. Risken att man skulle kollidera med några stora kosmiska spillror var alltför stor för att någon besättning gärna skulle ta den. De skulle ha övergett skeppet för länge sedan.
   Då de kom närmare såg Michael den första antydan av någonting ovanligt.
  — Egendomlig form, sa han. Känner du igen den?
   Det gjorde inte Holden. Fartyget var en polyeder och okänt för honom. De flesta skepp var formade som hantlar eller torpeder eller också var de som i deras eget fall en serie klot hopkapslade med utvändiga balkar.
  —  Kanske det är ett experimentskepp? — Hans iver ökade då han tänkte på det. — Och inga tecken på yttre skador. Vi har tur.
  — Kanske. — Michael arbetade vid kontrollspakarna. — Jag ska ge dem en ljussignal. Deras radio är kanske sönderslagen men om det finns nån levande ombord kommer de att se våra signaler.
   Från en punkt på deras skrov drog en svag raket upp ett eldband, exploderade i en skimrande stråle, hängde ett långt ögonblick glödandetomrummet och mattades sedan av i ett allt större lysande moln. Michael upprepade signalen två gånger och sedan suckade Holden besviket.
   Från en punkt på det andra skeppets skrov besvarade ett blinkande ljus deras signal. Det fanns fortfarande liv ombord.
   Det som följde var ren rutin och ett gott exempel på Michaels skicklighet. Han lekte med raketerna tills de två skeppen hade fått samma hastighet och rotation, sammankopplade kontakttuben med en mörk fläck som hade öppnat sig i det främmande skrovet och fyllde den med luft. Tillsammans gick de båda männen in i det andra skeppet, utan rymddräkter, utan vapen, med endast en tanke, den att erbjuda sina medmänniskor hjälp.
   Och mötte Houmis.
   Mötet var betydelsefullt fastän det till att börja med inte tycktes vara det. Hjärnan kan inte fatta mer än lite i taget. Först var det allt det egendomliga, spänningen i att för första gången i historien möta ett annat intelligent släkte. Sedan var det frågorna, de tusen frågor som var omöjliga att besvara därför att de inte kunde meddela sig med varandra. Och slutligen var det problemet om vad som skulle göras.
  — Ett främmande släkte. — Holden skakade förundrat på huvudet. Både han och Michael hade återvänt till sitt eget fartyg. — Vem kunde tänka sig det?
  —  Människolikt, sa Michael. Nästan likt människan i allting. Han gick nervöst av och an i kontrollrummet. — Förstår du vad det här betyder, Holden? Kan du fatta det?
  — Det tror jag. Holden var realist, en praktisk man som inte stördes av tvivel på sig själv eller av sitt eget samvete. — Vi har åkt på nåt verkligt stort. Jag undrar var de kommer ifrån?
  — Jag ska ta reda på det, lovade Michael. Jag ska ta reda på en massa saker. Hans ögon lyste bakom glasögonen. — Tänk dig det, Holden. De kommer från nånstans utanför det här systemet, från nån annan stjärna. Deras teknik måste stå mycket högre än vår.
  — Hur kan du veta det?
  — De är alltför lika oss för att ha kommit från nånstans i det här systemet. De andas samma luft, har samma ögonstruktur och deras öron är visserligen spetsiga men ändå mycket lika våra egna. — Han nickade som om det redan var fastslaget som ett faktum. — Annorlunda, naturligtvis, men skillnaden är inte större än mellan en neger och en vit Jag kan slå vad om att de obehindrat skulle kunna bo på Jorden.
  — Jag förstår vad du menar. — Holden såg tankfull ut. — De måste ha nåt slags interstellärt drivmedel. Vi måste få tag på det där drivmedlet.
  — Vi måste hjälpa dem att reparera sitt skepp.
  — Drivmedlet kommer i första hand. — Holden sög på läpparna. Med en sån uppfinning skulle vi bli rika. Tänk på det, Michael!
  — Pengar! — Michael sa det så att det lät som en förolämpning. - Är det det enda du kan tänka på?
   Nej.
   Holden blev inte förnärmad. Han hade disputerat med Michael tidigare och de hade aldrig blivit eniga. Denninson var en säregen man, vilket gjorde att han och Holden framgångsrikt kunde arbeta som en tvåmansbesättning. Han var mycket förtjust i att läsa; gamla böcker som var skrivna av människor som var döda sedan länge. Och han tillbringade långa timmar med att stirra ut i världsrymden. Att han var idealist kände Holden till. Att han också var en fanatiker hade kaptenen ännu inte fått klart för sig.
  — Hör på, sa han tålmodigt. Vad har vi? Ett främmande skepp som kommer nånstans utifrån. Tursamt nog för oss är det skadat och ännu mera tursamt var att vi fann det innan det hade kraschat på klipporna. Det är alltså vårt och vi kan göra med det vad vi vill. Inte sant?
  — Nej, sa Michael bestämt. Det här skeppet är inte vrakgods.
  — Jag talar inte om vrakgods, sa Holden. Jag talar om sunt förnuft.
   Vi behöver det där interstellära drivmedlet, de har det, vi har dem. Enkelt.
  — Du talar som en vilde, sa Michael. De här människorna är inte ett primitivt folk som man kan exploatera. Om vi tar deras skepp och deras drivmedel, kommer vi att vara sämre än tjuvar. Vi kommer att ha strandsatt dem långt hemifrån. — Han gick åter fram och tillbaka på golvet och hans magnetstövlar fick 'skrovet att eka dovt. — Och om vi nu får tag i drivmedlet, vad kommer sen att hända?
  — Vi kommer att fara till stjärnorna, sa Holden enkelt. Det är klart.
  — Och landa på nya världar och skapa nya kopior av jorden. Michael skakade på huvudet. — Det kommer att bli den gamla vanliga historien men den här gången i större format. Först forskningsresande, sen köpmän, sen arméer, och ännu en ras, ännu ett folk kommer att underkuvas av oss. Det hände med negern. Det hände med den röde mannen. Det har hänt med monoton regelbundenhet genom hela vår historia. Tror du att människan kommer att ändra sig på en natt bara för att hon har fått en ny leksak?
  — Vi behöver drivmedlet, sa Holden envist. Inga ord kan ändra på den saken, Vi behöver det och vi ska ta det.
  — Nej. — Det var nästan ett skrik. Michael märkte det och sänkte rösten. — Hör på, sa han allvarligt, och försök förstå. Visst ska vi skaffa drivmedlet men inte genom att stjäla det. Vi ska få det som en gåva av Houmis. De kommer att ge oss drivmedlet och alla sina andra tekniska hemligheter av egen fri vilja. Vi kommer att bli deras vänner, deras bröder i rymden och tillsammans ska vi dela allt vi äger. — Hans ögon lyste då han tänkte på det. — En ny början, Holden. Ett annat släkte som kan leda oss och föra oss in på nya vägar. Är det värt att offra det högre idealet för en futtig stölds skull?
   Holden svarade inte. Han satt med sänkt huvud och stirrade på däckplattorna under sina fötter. Han tänkte inte på det högre ideal 'som astrogatorn hade talat om utan på mer aktuella saker. Han tänkte på sitt liv och hur fattig han alltid hade varit och på de rikedomar som väntade honom om han var stark och modig nog för att ta dem. Michael var idealist, det visste han och i sitt stilla sinne ansåg han att han var en idiot. Men en skicklig idiot. Han lyfte huvudet.
  — Prat, sa han. Trevligt prat men ändå bara prat. Hur vet du att Houmis kommer att tycka om det 'här med att arbeta hand i hand? De kanske inte vill hjälpa oss och vi kanske inte vill beblanda oss med dem. Bara för att de ser mänskliga ut är det inte säkert att de är mänskliga. De är ett främmande släkte, glöm inte det. Mer främmande förhållande till människan än bina. Frågar vi om biets tillåtelse innan vi tar hennes honung?
  — Primitiv logik, sa Michael otåligt. Du borde veta bättre.
  — Kanske vet jag bättre. — Holden var förargad. Han tyckte inte om att man talade till honom som om han var idiot. — Vi reparerar alltså deras skepp och vinkar adjö till dem och vad händer sen? Kanske de aldrig kommer tillbaka eller kanske kommer de tillbaka beväpnade. I båda fallen är det vi som förlorar på det. — Han reste sig. — Beblanda oss med dem, ja, men i så fall på samma villkor. Du säger att de uppträder som människor. Fint. jag känner människor och vet hur de handlar, och det har jag lärt i livet och inte i böcker. Den starke respekterar den starke. Den svage respekterar den starke. Alla föraktar den svage.
   Han sträckte sig mot radion.
  — Vad gör du? Michaels röst hade gått upp i falsett.
  — Det här är en för stor sak för oss. Jag tänker kalla på hjälp.
  —  Och sen då?
  —  Sen ska vi klara av det här på mitt sätt. Vi ska ta drivmedlet och allt annat vi kan finna. När vi sen har byggt interstellära skepp kanske vi far på besök. Eller kanske inte.
   Och Houmis?
   Holden ryckte på axlarna.

MICHAEL var idealist och fanatiker och han var mycket farligare än Holden hade misstänkt. Hans dröm hade närts av gamla filosofier och glömda orättvisor, och när han nu siktat det högre idealet kunde han inte tillåta att någonting stod i vägen för honom. Inte någonting. Inte ens Holdens liv. Han beklagade det men han hade bestämt sig.
  — Jag är ledsen, sa han. Men jag var tvungen att göra det.
  — Du slog nästan sönder skallen på mig. — Holden ryckte i sina rep och stirrade på den andre. — Hur länge har jag varit medvetslös?
  — Länge. — Michael tvekade. — Jag var tvungen att bedöva dig med sömnmedel sedan jag hade hindrat dig från att använda radion. Sen tog reparationerna längre tid än jag hade trott. Men de är färdiga allesammans nu. Han stirrade på en punkt ovanför Holdens huvud. --Du hade alldeles fel beträffande dem, vet du. Jag har lärt lite av deras språk och de är mycket ärliga. De vill se Jorden. Jag reser med dem som ett slags ambassadör, och de lovar att komma tillbaka.
  — Och jag då?
  — Jag är ledsen. — Michael sänkte blicken. — Du måste stanna här.
  — Bunden? Så här? Holden kämpade med sina rep och slappnade sedan av.
  — Det är mord, sa han tyst. Är det så du vill ha det?
  — Jag litar inte på dig.
  — Vad har det med det här att göra? — Nu var Holden rädd för att Michael menade precis vad han sa. — Vad kan jag göra för ont? Du fick som du ville, Houmiskeppet har blivit reparerat, vad begär du mer? Michael svarade inte.
  — Du är rädd för att jag ska kullkasta dina planer, eller hur? Holden skrattade till utan ett spår av munterhet. — Nå, det skulle jag kanske försöka om jag kunde. Men vad kan jag göra för skada nu? — Hanbörjade svettas, — Du kunde väl åtminstone skära loss mig och lämna skeppet åt mig.
  — Skeppet är inte rymddugligt, sa Michael. Jag var tvungen att använda de flesta delarna för reparationerna och jag kommer att behöva radion, eftersom Houmis naturligtvis inte har samma sätt att meddela sig med varandra som vi. Jag är ledsen.
  — Du ämnar ljuga, sa Holden plötsligt. Du tänker säga att Houmis räddade dig från ett skadat skepp. Du kommer att säga det därför att du vill att vi ska vara vänliga mot dem och du tror att den lögnen kommer att bidra till det. — Han hånlog. — Vansinnig logik! De hjälpte oss, därför måste de vara vänner, därför måste vi vara vänliga mot dem. Lögner! Lögn alltsammans!
   Michael reste sig.
  — Din idiot! skrek Holden. Din blinde dåre! Förstår du inte att du förråder ditt eget släkte?
   Michael gick mot dörren. Han talade en gång till innan han lämnade Holden åt hans öde.
  — Jag är ledsen, sa han. Jag önskar att du kunde förstå.
  — Dra åt helvete, sa Holden och vände ansiktet mot väggen.

MICHAEL DENNINSON drog inte till 'helvetet, inte då, fastän han kanske gjorde det senare då han begick självmord. Han reste till Jorden med sina vänner Houmis där de delvis på grund av hans lögn välkomnades. De gav oss några av sina hemligheter, småsaker utan egentligt värde men, trodde vi, ett löfte om vad som komma skulle. Det var allt de gav oss, leksaker och en försäkran att de skulle komma tillbaka. Ett löfte som de höll alltför väl.
   Houmis ser nästan mänskliga ut men de är inte mänskliga och det värsta är att de inte anser oss vara mänskliga. Mänskliga efter deras mått, det vill säga. Och ändå har de ett skevt sinne för humor. Det var de som insisterade på statyerna som gjorde. Michael Denninson odödlig, Denninson som är den mest hatade mannen i mänsklighetens historia. Det var de som tillät inskriptionen och här avslöjar de sin brist på ironi. Eller kanske bryr de sig bara inte om det. För som varje skolbarn vet är inskriptionen på statyerna sann men ofullständig. Den saknar ett tankstreck och ett ytterligare ord.
  — Slavar.

Översatt från New Worlds. Originalets titel: The Greater Ideal - 1957.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki