Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det kommer att hända något

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Heinrich Böll

EN HANDLINGSKRAFTIG HISTORIA
Till de egendomligaste skedena i mitt liv hör säkert den tid jag tillbringade i Alfred Wunsiedels fabrik. Av naturen är jag mera benägen för meditation och sysslolöshet än för arbete, men då och då tvingar mig efterhängsna ekonomiska svårigheter — meditation inbringar lika litet som sysslolöshet — att ta en så kallad anställning. Återigen i ett sådant läge anförtrodde jag mig åt arbetsförmedlingen och skickades tillsammans med sju olyckskamrater till Wunsiedels fabrik, där vi skulle underkastas sedvanlig lämplighetsprövning.
   Redan åsynen av fabriken gjorde mig betänksam: byggnaden var helt och hållet uppförd av glaserat tegel, och min motvilja mot ljusa byggnader och ljusa lokaler är lika stark som min motvilja mot arbete. Ännu misstrognare blev jag när vi genast serverades frukost i det i ljusa, glada färger hållna lunchrummet: söta servitriser kom med ägg, kaffe och rostat bröd, pressad apelsinsaft glimmade i smakfulla karaffer, guldfiskar tryckte sina blaserade ansikten mot väggarna i ljusgröna akvarier. Servitriserna var så gladlynta att de höll på att spricka av gladlynthet. Det föreföll mig som om de endast med starkaste viljeansträngning kunde avhålla sig från att tralla. De var lika proppfulla med osjungna visor som hönor med ovärpta ägg.
   Jag anade omedelbart vad mina olycksbröder inte tycktes ana: att frukosten ingick i prövningen; och jag tuggade med den hängivna medvetenheten hos en människa, som vet att hon tillför sin kropp värdefulla näringsämnen. Jag gjorde något som i vanliga fall ingen makt i världen kan få mig till: jag drack pressad apelsinsaft på fastande mage, lät kaffet och det ena ägget stå, större delen av de rostade brödskivorna ligga, steg upp från bordet och marscherade verksamhetslystet fram och tillbaka i lunchrummet.
   Först av alla fick jag stiga in i prövningsrummet, där frågeformulären låg redo på formfulländade bord. Väggarna var tonade i en grön färg som skulle ha lockat fram ordet "bedårande" ur en inredningsfanatikers mun. Ingen syntes till, och ändå var jag så säker om att vara iakttagen att jag uppträdde som en verksamhetslysten människa uppträder när hon tror sig vara osedd: otåligt slet jag upp reservoarpennan ur fickan, skruvade av huven, satte mig vid första bästa bord och drog åt mig frågeformuläret som en koleriker rycker till sig en krognota.
   Första frågan: Anser Ni det riktigt att människan endast har två armar, två ben, två ögon och två öron?
   Här skördade jag för första gången frukterna av min meditativa läggning och skrev utan tvekan: "Inte ens fyra armar, ben, ögon och öron skulle räcka till för mitt verksamhetsbegär. Människans utrustning är bedrövlig."
   Andra frågan: Hur många telefoner kan Ni sköta samtidigt?
   Även här var svaret lika enkelt som lösningen på en ekvation av första graden. "Finns det bara sju telefoner blir jag otålig", skrev jag. "Det behövs minst nio för att jag skall tycka att jag har händerna fulla.
   Tredje frågan: Vad gör Ni på lediga stunder?
   Mitt svar: "Jag känner inte till uttrycket 'lediga stunder' — då jag fyllde femton år strök jag det ur min vokabulär, ty i begynnelsen var Handlingen."
   Jag fick platsen. I själva verket tyckte jag mig inte ha händerna fulla ens med nio telefoner. Jag skrek i luren: "Handla omedelbart!" ella "Gör någonting! — Det måste hända något— Det kommer att hända något— Det har hänt något — Det borde hända något." Men mestadels — atmosfären tycktes mig vara sådan — använde jag imperativformen.
   Av stort intresse var middagspausen, då vi omgivna av ljudlös gladlynthet intog vitaminrik föda i lunchrummet. I Wunsiedels fabrik vimlade det av människor som hade mani på att berätta om sitt förflutna handlingskraftiga personligheter gör gärna det. För dem är levnadsloppet viktigare än livet, man behöver bara trycka på en knapp, och vips flödar de över..
   Wunsiedels närmaste man var en herre vid namn Broschek, som hade förvärvat en viss ryktbarhet genom att som studerande försörja sju barn och en lam hustru med nattarbete, samtidigt som han framgångsrikt skött fyra agenturer och på mindre än två år med utmärkelse avlagt två akademiska examina. När en reporter hade frågat honom: "När sover egentligen herr Wunsiedel?", hade han svarat: "Sömn är synd!"
   Wunsiedels kvinnliga sekreterare hade försörjt en lam man och fyra barn med hemstickning, och då hade hon ändå hunnit med att doktorera i psykologi och hembygdskunskap, föda upp schäfervalpar och göra sig känd som barsångerska under namnet Vamp 7.
   Wunsiedel själv var en av dessa människor, som knappt hinner vakna om mornarna förrän de är beslutna att handla. "Jag måste handla", tänker de medan de energiskt knyter snodden om badrocken. "Jag måste handla", tänker de medan de rakar sig, och de ser triumferande på de skäggstrån de spolar bort med tvålskummet från rakhyveln: dessa rester av hårbeklädnad är dagens första offer för deras verksamhetslust. Också intimare förrättningar utlöser tillfredsställelse hos dessa människor: vatten brusar, papper förbrukas. Det har hänt något. Bröd inmundigas, toppen slås av på ägget.
   De betydelselösaste göromål tog sig hos Wunsiedel ut som handlingar: hans sätt att ta på sig hatten, att — skälvande av energi — knäppa ytterrocken, kyssen han gav sin hustru, allt vittnade om handlingskraft.
   När han gjorde entré på kontoret hälsade han sin sekreterare med orden: "Det måste hända något!" Och sekreteraren ropade med glatt mod: "Det kommer att hända något!" Sedan gick Wunsiedel från avdelning till avdelning, trumpetande sitt muntra: "Det måste hända något!" Alla svarade: "Det kommer att hända något!" Och när han steg in i mitt rum tillropade även jag honom ett strålande: "Det kommer att hända något!"
   Redan den första veckan ökade jag antalet telefoner till elva, inom två veckor till tretton, och i spårvagnen om mornarna roade jag mig med att hitta på nya imperativ eller rabbla verbet hända i olika tempus, olika genus, i konjunktiv och indikativ; i två dagar sade jag ingenting annat än "Det hade måst hända något", därför att jag tyckte det lät så vackert, i ytterligare två dagar ingenting annat än "Det hade inte bort hända".
   Jag hade faktiskt börjat tycka att jag hade riktigt mycket för händer, då det en dag verkligen hände något. En tisdagsmorgon — jag hade inte hunnit sätta mig till rätta ännu — kom Wunsiedel instörtande i mitt rum och ropade sitt vanliga: "Det måste hända något!" Men ett oförklarligt uttryck i hans ansikte gjorde att jag inte kom mig för med att i glad och munter ton svara det föreskrivna: "Det kommer att hända något!" Jag tvekade tydligen för länge, ty Wunsiedel, som annars sällan skrek, vrålade till mig: "Svara! Svara som det är föreskrivet!" Och jag svarade lågt och motsträvigt likt ett barn som tvingas säga: jag är en elak pojke. Endast med största ansträngning fick jag fram orden "Det kommer att hända något", och knappt hade jag uttalat dem förrän någonting verkligen hände: Wunsiedel störtade omkull, rullade över på sida och kom att ligga så att han spärrade den öppna dörren. Jag anade genast att han var död, något som besannades då jag långsamt gick runt bordet och fram till den liggande.
   Skakande på huvudet klev jag över kroppen, gick långsamt genom korridoren till Broscheks rum och steg in utan att knacka. Broschek satt vid sitt skrivbord, hade en telefonlur i vardera handen och i munnen en kulspetspenna med vilken han gjorde anteckningar på ett block, medan han med de bara fötterna skötte en stickmaskin som stod under skrivbordet. På detta sätt bidrar han till att komplettera familjens garderob.
   "Det har hänt något", sade jag lågt.
   Broschek spottade ut kulspetspennan, lade ifrån sig lurarna, tog tveksamt bort tårna från stickmaskinen.
   "Vad är det då som har hänt?" frågade han.
   "Her Wunsiedel är död", sade jag.
   "Nej", sade Broschek.
   "Jo", sade jag, "kom!"
   "Nej", sade Broschek, "det är omöjligt", men han hoppade i alla fall i tofflorna och följde med mig genom korridoren.
   "Nej", upprepade han när vi stod vid Wunsiedels lik, "nej, nej!" Jag sade inte emot honom. Försiktigt vände jag Wunsiedel på rygg, slöt hans ögon och betraktade honom eftertänksamt.
   Jag kände nästan ömhet för honom, och för första gången insåg jag att jag aldrig hade hatat honom. Hans ansikte hade något av samma uttryck som man kan se hos barn som hårdnackat vägrar att sluta tro på jultomten, hur övertygande lekkamraternas argument än låter.
   "Nej", sade Broschek, "nej".
   "Det måste hända något", sade jag lågt till Broschek.
   "Ja", sade Broschek, "det måste hända något."
   Och mycket riktigt hände det något: Wunsiedel begravdes, och jag utsågs att bära en krans av konstgjorda rosor bakom kistan, ty jag är inte bara utrustad med fallenhet för meditation och sysslolöshet, utan också med en figur och ett utseende som lämpar sig utmärkt för sorgdräkt. Där jag gick bakom Wunsiedels kista med kransen av konstgjorda rosor i handen gjorde jag tydligen ett mäktigt intryck, ty en elegant begravningsbyrå erbjöd mig att inträda i firman som professionell sörjande. "Ni är som född till sörjande", sade innehavaren, "kläderna låter vi sy upp åt er. Ert utseende — helt enkelt storartat!"
   Jag sade upp mig på fabriken under motivering att jag inte hade tillräckligt mycket att göra, att min kapacitet trots de tretton telefonerna inte utnyttjades tillfullo. Och så snart som jag hade fullgjort mitt första professionella sorgeuppdrag visste jag: Nu har du kommit rätt, här är den plats som är ämnad för dig.
   Eftertänksamt står jag bakom kistan i begravningskapellet med en enkel bukett i handen medan man spelar Händels Largo, ett musikstycke som är alltför underskattat "Kyrkogårdskaféet är mitt stamlokus; där tillbringar jag tiden mellan mina uppträdanden, men ibland går jag också på en begravning utan att vara ditskickad, köper en blombukett för egna pengar och sluter mig till den socialvårdstjänsteman som går bakom någon hemlös stackares kista. Då och då besöker jag också Wunsiedels grav, ty när allt kommer omkring är det ju honom jag har att tacka för att jag upptäckte mitt slutgiltiga yrke, ett yrke där meditation är en förutsättning och sysslolöshet en plikt.
   Inte förrän långt efteråt har jag kommit att tänka på att jag aldrig intresserade mig för vad som tillverkades vid Wunsiedels fabrik. Det kan mycket väl ha varit tvål.

Originalets titel Es wird etwas geschehen. Översättning Per-Erik Wahlund. Först publicerad 1954.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki