Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det onda ögat

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Charles Young och Torsten Jungstedt

   INGEN SKULLE SÖRJA MINDRE än jag. Ingen skulle sakna det mindre än jag. Fanns inte detta rutiga bräde och detta plotter av pjäser, så skulle livet gneta sig fram ändå. Och hade jag inte hamnat på detta gudsförgätna ställe, så skulle jag aldrig ens lärt mig spela det.
   Att jag lärde mig schack var rent självförsvar. Sitt själv i dödscellen dygn efter dygn! En liten trång cell med två vaktkonstaplar, som suckar och harsklar sig och försöker trösta sig med den övertidsbetalning som långsamt droppar in i deras avlöningskuvert. Sitt där själv, som sagt, och försök låta bli att titta på dem och försök låta bli att bli indragen i deras konversation.
   Och därför var det min enda räddning att låta dem lära mig schack. De sken upp. De snackade så inihelvete vänligt till en och blev så pedagogiska att jag nästan storknade. Men jag segade mig igenom och nu har vi kommit fram till det här tysta knackandet av pjäser över brädet timma efter timma.
   Som ni kanske förstår har det en god sak med sig. De tänker mindre på mig, och deras nyfikenhet har dragit in alla sina slemmiga tentakler, och de har slutat fråga. Skall jag vara rättvis mot dem, så tror jag inte att de visste om att de satt där och frågade. Men tjatet har hängt i luften under månader, och de här två stackarna har inte kunnat undgå att bli smittade. För när poliserna, detektiverna, domaren, läkaren, psykiatrikerna och till slut fängelseprästen velat ha reda på samma sak och inte fått veta det, har inte heller de här två kunnat låta bli att börja tassa runt samma heta grötfat: "Men varför gjorde ni det?" och "Ångrar ni er inte?"
   ÅNGRA!!! Tror de att jag frivilligt gått in i den här stenklossen och utan bråk låtit dem göra vad de velat med mig för att sedan sitta och yla: 0 varför! 0 hur kunde jag! Mea maxima culpa!
   När den sista celldörren stängs bakom en och när ingenting återstår annat än slutet, då tror man att man kan fälla upp visiret och koppla av alla spärrhakar. Men så tänkte inte de här två vaktkonstaplarna. Deras ord bildade ringar långt borta från centrum. Till en början ingenting om mord, ingenting om mig. Inte alls. Men snabbt, utan att de kunde hindra det själva, halkade de ner mot mitten och mig. Det blev "varför" och det blev "ånger" tills schackbrädet kom som en skärm.
   Inte bara det. Ofta i livet har jag förundrat mig över den omedvetna grymhetens problem. Det är bara rena språksvårigheter som gör att slaktaren inte diskuterar styckandets konst med gödkalven. Man måste minst vara en Hamlet för att kunna uthärda dödgrävarens yrkesjargong. Barnlösa lärarinnor i folkskolan blir alltid förvånade när de inte i lugn och ro på kafferep får prata med varandra om: "Det jävligaste som finns — småbarn." Det dyker alltid upp någon moder som börjar verka egendomligt besvärad efter en stund.
   Och därför behövs det minst ett schackbräde för att de här två ska sluta leka dödsguider runt väggarna i den här cellen.
   Vet jag varför det är två dörrar i den här cellen? Ja. Vet jag varför den varken har nyckelhål eller dörrvred utan bara en liten tittglugg? Jo tack, det vet jag. Vet jag vad som finns bakom? Den korta korridoren och rummet med galgen...
   Deras yrke måste göra dem isolerade. De vet inte att det knappast finns någonting allmänheten känner så väl som bödeln och hans vanor. Hur han kommer kvällen innan och i smyg betraktar den dödsdömde genom gluggen. Hur han bedömer längd och vikt på offret. Hur han slår i en tabell. Så och så lång och tung — det blir så mycket rep, så mycket fallhöjd.
   Efteråt pressar sig en konstapel ut genom fängelseporten. Det är tre kvarts dygn sedan bödeln studerade sitt offer genom hålet i den släta järndörren. Konstapeln får tränga sig genom en mur av skådelystna. Traktens alla shoppande husmödrar med de barn, de inte kunnat lämna hemma. Alla cykelbud, som ingen kunnat hindra att ta en halvmils omväg mellan uppdragen. Alla manspersoner, som kan fylla ett fotbollsstadion under en vardag. Och nu trängs de för att kunna läsa vad konstapeln sätter upp bakom glasskivan på porten. Egentligen kan de det utantill.
  — Jag, doktor Ettellerannat, läkare vid Hennes Majestäts fängelse i Wandsworth, intygar härmed att jag denna dag undersökt kroppen efter herr Frifrånhuvudvärk, vilken i dag straffades med döden i sagda fängelse, och att jag vid undersökning fann sagde herr Frifrånhuvudvärk vara död. Undertecknat den tionde dagen i augusti nittonhundra...
   ...ja, vad är det för år i dag?
   Det de sökte var en så liten sak. De hade kunnat få den i present av mig, men de skulle aldrig vetat vad de skulle göra med den.
   Det var huvudvärken.
   Jag kunde ha berättat om den, men när den försvann en stund, innan jag nådde fram till polisstationen den natten, blev den liksom meningslös. Och jag teg. Man frågade mig dag och natt i månader. Man rakade av mitt hår i fläckar, klistrade fast elektroder och förbrukade kilometervis av papper i elektroencefalografen, maskinen som registrerade hjärnans oroliga strömmar. Det hände ingenting, och det fanns ingenting. Jag väntade tåligt på slutet, som räknar minuterna bakom cellens andra dörr.
   Ibland tänkte jag tillbaka till början. Det förvånade mig att jag aldrig kunde minnas första gången jag såg honom. Han måste ha funnits där sedan terminens början, men på något sätt fastnade han inte i minnet förrän den där dagen... Klassen hade kommit in från morgonbön och satt sig. Det blev tyst.
   Katedern hade ett skåp på vardera sidan, där vi förvarade undervisningsmateriel. Min företrädare hade haft den idén att man på det ena skåpet skulle ha ett slags almanacka i form av tre stora kartongbitar. På den ena stod månaden, på den andra datum och på den understa dagens namn. Varje dag gick ordningsmannen fram och bytte ut kartongbitarna från en trave inne i skåpet, så att det alltid stod rätta uppgifter på dörren.
   Efter morgonbönen skulle någon resa sig och läsa upp vad som stod på dörren. Det var första förberedande. Ofta gick det inte utan en del tragglande. Det skulle ske efter en viss tågordning. Turen att läsa upp dagen gick upp- och nedför bänkraderna. När m211 nått siste man i klassen började det hela från början. Det hade blivit tradition, och jag ansåg inte att det fanns någon anledning att ändra på det. Ordningsman gjorde sitt och klassen sitt. En ganska fridfull morgonvana.
   Denna dag stod det TORSDAG med stora svarta bokstäver. Och nu var det hans tur. Han reste sig och sade liknöjt:
  — Måndag.
   Det lät så övertygande att jag måste läsa om igen på skåpdörren. Mitt i solfläcken stod det fortfarande TORSDAG.
  — Nej, sade jag vänligt utan att titta mera ingående på honom.
  — Tisdag, sade han slött.
  — Nej, nu försöker vi med lite stavning.
  — Onsdag.
  — Ta det bokstav för bokstav, sade jag.
  — Torsdag, kom det mekaniskt.
  — Stava! Vad är första bokstaven?
  — Ja, och sen? T-o-r-s-d-a-g-.
  — Och vad blir det?
  — Fredag.
   Jag slutade titta ut genom fönstret mot solen och en smal strimma blå himmel. I stället ställde jag in ögonen ordentligt på pojken. Det hela började bli pinsamt. Klassen fnissade. Alla verkade otroligt roade. Drev han med mig? Hade de kommit överens om det här på förhand?
  — Vad blir "T-o-r"?
  — Lördag.
   Jag stirrade mållös på honom. Hans läppar rörde sig långsamt och famlande.
  — Söndag.
   Glädjetjut från klassen. Jag hade förlorat disciplinen fullständigt. Det var min stolthet att jag utan att höja rösten och utan att föra något skräckregemente hade lyckats hålla det hela flytande. Mina lektioner gick undan ganska snabbt och fridfullt. Jag avskydde alla inkompetenta kolleger, som inte kunde sköta en klass utan ständiga uppträden och slitningar. Jag avskydde den sortens ryckig undervisning. Själv hade jag verkligen några gånger i början av min lärarbana råkat ut för denna plötsliga upplösning av en klass i ett vimmel av stojande ungdomar. Jag kom ihåg det med kväljningar och drömde ibland om det på nätterna. Min största skräck var att det skulle upprepas, och nu hade det hänt. Om jag inte ögonblickligen gjorde något drastiskt. Vad som helst. I brist på bättre fick jag göra som mindre framgångsrika lärare och tillgripa våld.
   Jag gick snabbt ned bland bänkarna, grep tag i pojkens virkade slips, som var dammigt grå och kladdig som han själv, och så lyfte jag honom från golvet — i slipsen.
   Äntligen blev det tyst. Men först nu såg jag honom ordentligt. Det som förut varit en pojke i klassen blev nu någonting med ett ansikte.
   Ögonen — de var diskvattensgrå och simmiga. Och vänster pupill var triangulär! Jag stirrade på det otroliga ögat, mina händer öppnade sig, och pojken stod åter på golvet. Jag frös. Pupillen var triangulär! Mitt i den grå och simmiga massa, som var denna pojke — mitt i allt detta obestämda stack denna pupill fram som en nål. Den stack, jag kan inte beskriva det bättre. Det var någonting som kändes i min hud.
   Här råkade mina nerver i olag, det som var mitt förnuft stängdes av, musklerna växlades fel. Jag hade tänkt ta ett steg bakåt, säga någonting avledande, men i stället böjde jag mig framåt, tills mitt ansikte endast var någon tum från hans och vrålade. Jag minns inte riktigt vad jag sade, men orden forsade ur min mun och min skalle klirrade under vibrationerna. När jag äntligen slutade, kändes stämbanden som om de slitits i trasor.
   Hela tiden stack denna overkliga pupill mot mig. Hela tiden visste jag att någonting höll på att ske, som jag aldrig skulle kunna bemästra. Men även denna övertygelse bara ökade det sanslöst obehärskade i mitt beteende.
   Någon gång måtte jag slutat att forsa. Jag kanske knuffade pojken fram till den främre bänkraden och lät honom byta plats med någon som satt där. Det måste ha gått till på det sättet, för nästa dag när jag åter kunde tänka och handla någorlunda klart, hade jag pojken där framför mig, nästan under katedern. Hundra gånger om dagen önskade jag, att jag kunde flytta honom tillbaka till hans gamla plats eller ändå hellre bort till väggen eller varför inte över till en parallellklass, där någon annan stackars lärare fick snava på honom.
   Men han flyttades aldrig, och snart kunde jag den pojken bättre än jag kan mig själv.
   Han hade två egendomliga vanor. För det första kunde han koppla av hjärnan lika fullständigt som om man vridit på en ljuskontakt. För det andra hade han korta blixtliknande ögonblick, då han vaknade till liv. Det återspeglades i ansiktet på honom. Han verkade intelligentare, men samtidigt fnittrade han och mumlade meningslöst. Det sista tillståndet var blandat och motsägande. Jag vet inte vilket som var mest motbjudande.
   Om ni nu fått lust att säga: "Brist på självbehärskning. En dålig lärare. Han borde söka sig ett annat yrke", så säg det för all del. Låt inte mig hindra. Ni kanske har rätt förresten.
   Första gången jag såg det där fnittret och mumlandet hos honom, kom det och försvann så fort att jag inte var säker på att det verkligen hänt. Dessutom rörde han knappast läpparna, och alla ljud kom som från en buktalare. Hans ansikte ryckte till några gånger. Munnen öppnades till en knappt märkbar springa och så stod plötsligt ett egendomligt rasslande och mumlande läte i luften runt omkring mig. Det kom liksom inte från hans håll.
   Jag väntade på någonting. Kanske hoppades jag att han verkligen skulle tala som en normal person, öppna munnen och röra på läpparna. Då skulle jag kunna bevisa att det var han och göra någonting. Men han gled över till sin andra värld och blev åter en av de sovande vakna.
   Jag väntade, och när jag hörde ett sprött knastrande ljud började jag se på en stor flaska bläck rakt framför mig på katedern. Barnen hade välskrivning, och jag hade fyllt på några bläckhorn ute i klassen. Flaskan stod väl tillkorkad med nära en kvarts liter bläck vid mitt pennställ på katedern. Under flaskan fanns en tjock glasskiva, som jag skaffat dit själv. Det var lättare att hålla rent på det sättet, och jag avskydde allting som var halvsmutsigt och tummat.
   Men flaskan! Inför mina egna ögon växer spricka efter spricka fram på själva flaskglaset. De kommer nedifrån och slingrar sig uppåt. Till slut är det ett rutnät ungefär som på en bils vindruta, när man ser fotografier av trafikolyckor. Så börjar flaskans väggar bukta sig utåt. I nästa bråkdel av sekund finns inte någon flaska längre.
   Det är en näve glasgrus, som rycks med en bläckflod på väg över katedern mot mig. En kvarts liter bläck med vassa smulor glas sköljer över mina papper, min anteckningsbok, ned i knäet på mig, fläckar ner mina bruna skor. Det tränger in genom byxorna och jag känner vätan mot min hud. Katederlådan är inte helt tillskjuten. Där inne får en alldeles ny kartbok sin andel av bläckfloden.
   Men inte ett ögonblick hade han där framför mig rört på sig. Hans händer låg synliga på bänklocket. Han hade inte kastat någonting, inte ens sett mot flaskan. Men det sjöng ett egendomligt eko inne i mina hörselgångar. Hade han inte sagt "bläckflaskan"? Hade han sett att den skulle spricka? Jag kände mig otroligt ensam och löjlig mitt uppe i bläckhelvetet.
   Rektorn, som var naturvetare, försökte trösta mig. Om flaskan varit hel och oöppnad när jag tog den från skåpet och endast jag hade rört den och om ingen kunnat gillra någon fälla, så måste det hela bero på ytspänning i själva glasmassan, sade han. Sånt händer, påstod han. Kristallvaser kan stå och spricka i väl skyddade museimontrar. En dag kan vissa spänningar i glasets massa vid en viss rumstemperatur resultera i att vasen på grund av flera samtidigt verkande faktorer slits sönder. Varför skulle det inte hända med en bläckflaska?
   Pojken framför mig satt orubbligt vid sin bänk dag efter dag. Jag har aldrig önskat att någon skulle skolka eller bli skolsjuk, men i hans fall gjorde jag det. Under influensan i februari var det under ett par veckor endast fem elever i klassen. Han var en av dem.
   Min frid var inte längre min. Det hände flera egendomliga olyckor. Det blev de kladdiga olyckornas vår. Klisterflaskor sprack, reservoarpennan spydde bläck inne i min ficka. Stängde jag fönstret, fick jag plötsligt hela glasrutan över mig. Jag skar mig, blodet rann. Jag snavade på mina skosnören, steg i uppslaget på mina byxor, klämde fingrarna när jag stängde dörren. Och alltid några sekunder före bubblade den vidrigaste rösten på jorden några sluddriga stavelser.
   Jag går gärna med på att jag kan ha fel. Om jag inte såg honom tala, om inte någon annan hörde honom, om ingen såg honom planera och utföra sina sabotage, så kunde han visst vara oskyldig. Det fanns inte någonting övertygande, som bevisade att det inte var jag som led av någon slags hallucination. Men samtidigt fanns det ingenting som kunde övertyga mig om att jag hade fel.
   Jag somnade sent på nätterna och vaknade mödosamt på morgonen med en enda tanke i huvudet: Jag hade mött DET ONDA ÖGAT. Och jag skulle möta det dag efter dag, månad efter månad. En boja hade smitts runt mig. Jag hade smitt den själv.
   I denna grå skärseld kapitulerade jag. Jag skulle tala med honom och ödmjuka mig. När klockan ringde ut efter en av lektionerna bad jag honom stanna. Det verkade inte som han hört mig, men han flyttade inte på sig, när hans kamrater gick ut dröjande och när till slut den sista av dem stängde dörren efter att nyfiket ha tittat in på
   OSS.
   Han vaknade långsamt ur sin bedövning och såg sig långsamt om. Han började förstå att han var ensam med mig. Och snart var han klarvaken och misstänksam. Tydligen kände han sig inringad.
   Då talade jag med honom. Jag bad om ursäkt. Ja, sannerligen, jag bad om ursäkt. Varför skulle vi inte kunna sluta fred? Förstod han vad jag menade? Kunde vi inte vara vänner? Orden svällde som degklumpar i munnen på mig. De ältade sig sötsura ut mellan mina läppar. De slog slint. Han där framme gled tillbaka till sin privata värld.
   Jag visste inte längre, om han hörde mig. Så jag lämnade katedern och steg ner till honom i hans bänk. Medan jag fortsatte tala förblev han orörlig och såg rakt fram med döda ögon. Jag böjde mig framåt...
   Då slet det till i ansiktet på honom. Hans huvud for bakåt som på ett nervöst föl. Hans blick gled rakt upp i mitt ansikte och pupillen med de raka sidorna brände till. Med blicken spikad in i min gled han ur sin bänk och backade mot dörren ljudlöst. Han famlade bakom sig efter dörrvredet, fann det och försvann ut. Jag återvände till min kateder.
   Luften låg tung över rummet och någonting tryckte innanför pannan i höjd med ögonen. Ögongloberna kändes heta, och de gled som i sand. Det tryckte från tinningarna. Längs hela kraniets översida började någonting tynga som en het plåt. Varje gång jag rubbade en aning på blicken, slet det i ögonen, och en kväljande känsla gled nedåt maggropen. Jag kände mig som en sådan där läkarplansch man släpar in i fortsättningsklassens biologilektioner. Far och mor i genomskärning...
   Jag letade efter en ask aspirintabletter och fann den. Vatten fanns ute i tvättrummet. Med en knyck reste jag mig från min stol och — föll kvidande framåt. Hela hjärnan tycktes brinna! Någonting vitglödgat stack inifrån mot synnerven och borrade sig nedför ryggraden. Magen ryckte och slet så att min kropp slängdes fram och tillbaka över bordskivan.
   I mina plågor började jag leta efter en anledning, och jag minns att trots den helvetiska smärtan var jag så oändligt förvånad. Jag hör till de där stillsamma typerna som tar ganska god vård om sig. Våra vänner är antingen kolossalt friska eller enormt sjuka. Men inte vi. Våra vänner vinner sportpriser och fraktas i ilfart till lasarett, där deras sjukdomar bemöts med högaktning. Ingetdera händer oss. Vi klarar oss. Ofta ganska friska, aldrig riktigt sjuka.
   Men nu skulle jag tydligen dö.
   Mitt huvud vilade på katederns kalla skiva. Min kropp drog sig samman till en slags fosterställning, när magmusklerna slutade rycka. Men i huvudet mattades ingenting av. Det ven som en tandläkarborr genom vindlingarna. Jag tyckte till slut att jag kände lukten av bränt kött.
   När jag åter kunde räta mig lite och krampaktigt hålla mig fast i stolen såg jag bara en väg klart framför mig. Den som ledde bort. Jag måste komma ut från detta rum levande, ut från denna stad, bort från detta land. Min lärarbana var slut, kanske var jag mogen för ett nervhem. Jag famlade mig hem. Smärtorna gjorde att jag inte ens kunde ringa och beställa en taxi. Och i den här stan är det inte det lättaste ens när huvudet är i fullt trim. Efter någon timma släpade jag mig till telefonen och fick över en läkarvän, som skrev ett intyg till skolans rektor att jag drabbats av nervkollaps och skulle stanna borta i sex månader. Han gav mig några insprutningar och när de nästan verkat tvingade jag honom att hjälpa mig ner till Victoria Station.
   Nå, vi kom fram och jag satt på en bänk i den stora banhallen, medan min vän köpte en biljett till Paris. Jag började frysa i den kvava heta kvällen. Frossan grep tag i mig och på något sätt började slöjorna lätta för ögonen. Det började klarna, men värken molade fortfarande.
   Jag kravlade mig ombord på nattåget och dolde mitt ansikte i ett hörn i kupén, medan vagnarna malde ut från stationen på rälsen och gnisslade sig genom bangårdens växlar och knackade hotfullt över skenskarvarna bort genom mörkret.
   Min färd slutade på Ibiza på Balearerna. I Paris måste man byta tåg för att komma till Barcelona, varifrån man fortsätter med en gammal sliten ångare. Luften var mjuk och ljum den gången. Båten tog sig in i Ibizas hamn nästa dag och strök fram utefter strandkaféernas vitmålade stolar. Medan jag tittade mig rådvill omkring grep en man med ett hotellnamn i mössan mina väskor, och jag följde tacksamt efter. Vad som helst bara jag slapp besluta. Han hade beslutat. Väskorna sattes i en bil, som tog oss tvärs över ön till San An tonio Abad, som var lite ökenaktig med några småvuxna dadelpalmer resande sig ur den gula sanden på gårdsplanen. Jag tror att jag somnade omedelbart och vaknade inte förrän vid middagstiden nästa dag. Varje mil jag ökat avståndet mellan mig och London hade gett mig nytt mod. Nu var huvudvärken borta och jag vacklade svag ner till matsalen i skymningen. Vi serverades, medan högtalaren vrålade musik från Radio Andorra och onaturligt snabba fladdermöss dök efter insekterna runt lamporna i taket. De kom utifrån, svepte fram ur mörkret och in i ljuskretsen, ven runt ljuset och siktade sedan på dörren och försvann. Nästa dag följde jag med badbåten ut. Det var en liten motorbåt, som tog oss till en paradisisk lagunformad strand, där dyningarna trängde sig genom en liten öppning i viken, och vattnet var blixtrande ljusgrönt och klart som optiskt glas. Bortom medelshavstallarna skrällde en reseradio behagligt långt borta. Jag satt hopkrupen med knäna mot hakan och sov sittande. Dyningarna tassade försiktigt fram och tillbaka i sanden.
   Hur länge skulle jag ha råd att bo i denna del av världen? Hur länge skulle jag slippa se den förhatliga skolan? Så reste jag på mig...
   Horisonten gungade till, vacklade och störtade mot mig! Mina ben vek sig. Jag försökte resa mig igen, men huvudvärken hade återvänt. Med förnyad kraft brände den fram, och munnen fylldes av en unken bläcksmak. Jag hade lurat mig själv, då jag trodde att jag läm-nat smitthärden. Det var jag själv, som bar på smittan. Jag hade bara burit den hit, så. enkelt var det.
   Jag återvände till hotellet och låg på min säng i det tropiska kvällsmörkret och tuggade i mig bedövningsmedel, tills röda blommor flimrade framför mina näthinnor av allt morfinet. Morgonen grydde, och jag kunde inte röra på mig.
   En av mina vänner brukade berätta för mig om de gamla häxbränningarna och om jesuiterna, som jagade folk, som försvurit sig åt djävulen. Han brukade säga att det fanns en sak, som alla dessa underliga rättegångar hade gemensamt, och det var de rädda domarna. De satt där dödsförskrämda genom hela proceduren, fulla av fruktan och onda aningar. De hade inte ont samvete och tvivlade inte på att rätten var på deras sida. Men skulle den jordiska makt, de åberopade, kunna försvara dem mot de makter, de placerat på den anklagades bänk? Hur mäktig var egentligen ondskan? De kände sig inte lätta till mods förrän den anklagade var död. Det var gränsen, där mörkrets makter upphörde eller, rättare sagt: i det ögonblicket kunde inte det onda riktas mot en viss person. Ondskan blev åter allmän och obestämd. Att förbannelser skulle kunna verka från den andra sidan och in i deras jordiska liv, det trodde de inte. Men en levande man med mörkret i sin tjänst, honom fruktade de.
   Och här fanns nu jag — handlande som om jag mött den personifierade ondskan och driven av en fix idé att det skulle vara hela livet, om jag inte krossade ursprunget till det hela. Natt efter natt låg jag där klarvaken, sömnlös med värken sågande genom varje nerv. För varje timma blev jag allt mera primitivt påverkad av de där orden min vän hade droppat i mitt öra. Döden befriar dig — ta döden i din tjänst.
   Redan efter en vecka började jag förslöas. Hjärnan tänkte inte mer än en liten nypa ord åt gången och till slut kunde jag knappast upprepa ens mitt eget namn. Med uppbjudande av mina sista krafter fick jag hotellvärden att förstå att jag måste hem igen. Man bar mig ner till bilen, som förde mig ner till kajen och båten. Ett par dygn senare var jag åter i London släpande på en kropp, som kved i varje led och en hjärna, som började falla i ruiner.
   Mitt rum verkade främmande på mig. Det var inte längre mitt hem, tyckte jag. Någonting övertygade mig om att jag inte bodde någonstans, för min resa hade börjat. Resan, som skulle föra mig bort på det enda riktiga sättet.
   När höstregnet många, långa veckor senare började falla och svalkan kom rullande från floden, stod jag för första gången utanför min port på mycket länge. Regn och blåst och skyfall. Åskan hamrade långt borta vid horisonten men tycktes inte kunna ta sig fram till Themsendalen. Jag började gå...
   Varje pub jag stannade utanför drev mig på ett obegripligt sätt vidare. Ingenstans fick jag gå in undan ovädret. Jag sopades framåt. Till slut nådde jag det stycke hed, som ligger i ena kanten av parken nära min skola. På andra sidan heden börjar ett nytt bostadsområde, som till hälften består av skamfilade, monteringsfärdiga hus, där det fortfarande bor kvar fattiga familjer. Många av dem var föräldrar till barn i min klass. Men innan man når det kvarteret, går man genom ett fullständigt utbränt område, där murarna borde rivits ner för länge sedan. Som det nu är står gamla husväggar och svajar i stormen. Ibland brakar de ner under sådana här oväder. Ibland störtar de över lekande barn.
   Mina fötter rör sig inte längre. Någonting säger till mig, att nu är du framme. Mitt huvud, som förslöats av alla smärtorna, vaknar till liv för att mottaga nya skärande nödsignaler inifrån. Här vid randen av människornas boningar håller någonting nytt att hända mig. Någon har sänt mig ut i ett ärende.
   Kan det verkligen vara så att han inte gått hem en kväll som denna? Finns han här i bråten och husruinerna? Kanske har han överraskats av ovädret och står nu i ett hörn under ett bjälklag?
   Nära — mycket nära. Man måste gå försiktigt och långsamt. Det är inte fråga om att se. Stå stilla mellan varje steg och känna. Vilket ögonblick som helst skall jag känna honom under mina händer. Långt borta ropar en kvinna genom natten... Var är han? Var? Är han... ah!
   Egentligen hade jag aldrig behövt gå till polisen. Men när jag äntligen släppt taget och rätat mina hopkrökta fingrar, så föreföll det alldeles självfallet. Min resa var slut, och jag hade kommit tillbaka.
   Den dödsdömde hade inte benådats. Det var bara avrättningen, som blivit framskjuten ett slag. Att jag under den korta fristen inte längre kände smärtorna i huvudet tyckte jag inte spelade någon roll längre. Det angick ingen. Och lika lite angick det dem den underliga historia, som lett mig hit.
   Nu var det slut och jag hoppades bara att det skulle gå fort.
   Därför angav jag mig själv och ledde dem tillbaka till det utbrända huset. Men väggarna hade störtat samman. Det tog flera dagar innan man fick fram pojkens lik.
   ...varför plockar de in pjäserna? Vårt parti är ju inte slut än? Varför säger ingen någonting? De tittar mot dörren där borta? Javisst, det är i dag jag får besök. Nu glider den upp. Gångjärnen måtte vara otroligt väloljade...

Ur "Mannen i svart", Rabén & Sjögren 1955.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki