Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det orubbliga

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Ulla Isaksson

—Nå?
   Frågan kom tvärs över köksgolvet bort mot strykbrädan, där hon stod. Ett ögonblick lyfte hon blicken, snuddade vid honom — men näthinnan visste redan. De bodde trångt och deras kunskap om varandra hade blivit stor med åren. Han stod i dörröppningen. Koftan hon stickat åt honom under semestern hängde löst över de magra axlarna, halsen stack fram ur den uppknäppta halslinningen, det vassa struphuvudet rörde sig upp och ner som alltid när han var upprörd, huvudet höll han snett, lyssnade bakom sig efter ljud inifrån barnen.
   Fast hon var rädd och upprörd och stålsatt kramade en plötslig oberäknad ömhet till i strupen. Han vågar sig inte över golvet, tänkte hon. Men hennes hand släppte inte järnet. Hon höll det hårt som vreden höll hennes hjärta, men hon arbetade snabbt och lätt. Betydelsen av att få framsidan av hans gråblårandiga skjorta fri från skrynklor och förargliga småveck tycktes öka med varje sekund. Hjärtat slog häftigt, slagen växte i den fuktiga strykvärmen så att hon stod som i stora, dånande cirklar. Ofrivilligt klämde hon hårdare om det röda handtaget för att hålla hjärtat tillbaka.
   Det tog några sekunder — så lossnade han ur dörröppningen och kom fram mot henne. Ett ögonblick glimtade hans ansikte till för henne igen — den halvöppna munnen, läpparna som darrade som alltid när han var upprörd. Han vet naturligtvis redan, tänkte hon, han väntar sig ju aldrig annat än det värsta... Och medlidande ströp till i strupen igen och hon satte hastigt järnet åt sidan.
  — Ja, sa hon i en snabb skuldmedveten inandning som mycket passligt alldeles som på en avlägsen släktings begravning — kom att låta som en suck: — Det var som vi trodde!
   Hon kände, hur han knäade till invärtes. Då har han i alla fall hoppats, tänkte hon ömkande och den hårda vrede, som hela tiden funnits i henne ända sen den dag de först talat om detta, var plötsligt som bortstruken och för första gången förstod hon honom. Förstod helt och hållet och utan reservationer, såg det som han såg det: torrt, hårt, hjälplöst.
   Det skimrade till i ögonen för tårar och ofrivilligt grep hon efter järnet och började stryka igen. Hon fick inte låta sig överrumplas nu, fick inte ge efter...
   Han stod tyst och bände de smala fingrarna mot varandra så att det knakade i lederna. Efter en stund började han gå fram och tillbaka över golvet.
  — Doktorn tyckte jag var frisk...
   Han drog ut stolen från bordet. Det var smulor på den efter middagen och han gick bort efter trasan vid diskbänken och torkade upp dem. Omsorgsfullt, omständligt. Efteråt tvättade han händerna och torkade sig noga.
   Vreden försvann ännu mer hos henne. Han menade det nog aldrig på allvar, tänkte hon. Han blev ju alltid sån inför det opåräknade, såg alltid mycket längre in i framtiden än man behövde, räknade alltid så ängsligt. När man räknade stämde ingenting. När han satt med kassaboken om kvällarna existerade de helt enkelt inte — hon och barnen. Men när man inte räknade...
   Hon letade efter något att säga, något ofarligt som kunde lotsa dem igenom det farliga.
  — Frågade du? kom det i detsamma, hårt och hjälplöst.
   Hennes hand slöt sig fastare kring järnet, ömheten — för hon såg ju hur svårt han hade att ro fram med frågan i alla fall och kanske kom den mest för konsekvensens skull gjorde henne mjuk och urskuldande i rösten.
  — Jo, jag frågade. Hon teg och tog sats. — Doktorn var hemskt snäll, inte så där likgiltig som de brukar vara, jag kunde säga allt du hade sagt att jag skulle säga...
   Hon såg på honom tvärs över strykbrädan, förvånad över hur lätt hon ljög. Så att han måste tro henne! Infallen födde varandra, orden flöt över läpparna. De brukade inte ljuga för varandra, inte i viktiga saker och hon tyckte inte om lögnen — men nu hade den blivit hennes enda utväg.
  — Han var så rar, sa hon vädjande, han försökte trösta mig på alla möjliga sätt. "Vem vet", sa han, "kanske blir det detta barnet som tar hand om er ålderdom!"
  — Ålderdom! Han fnös till i förakt. Vi kommer aldrig dit!
  — Men det går ju inte! sa hon förtvivlad över att hennes lögner inte hjälpte. — Dom kan inte! När man är frisk och allting...
  — Två rum och kök, sa han, och fyra barn och skulder som vi aldrig i livet blir klara med, hur mycket extralektioner jag än ger.
  — Dom kostar så litet de första åren.
  — Du ser ju vad de andra kostar nu.
   Hon teg. Tänkte: när den här blir så stor är de andra nästan färdiga. Men hon sa ingenting.
  — Jag begriper inte, sa han häftigt, Anna-Kari tog de ju bort på, fast hon bara har ett.
  — Det är för att Olle dricker, svarade hon snabbt.
  — Det är klart! De som slarvar och super de får hjälp men skötsamt folk som vill komma nånstans...
   Hon ställde ifrån sig järnet och gick bort till honom. Han satt med huvudet böjt alldeles som vid skrivbordet om nätterna och hon visste, att nu tänkte han på sitt, på de vita papperna som det aldrig blev tid över till, de många orden, som var så viktiga för honom... Han var så smal om nacken, så ung — nacken var som han själv längst in. Hon la tyst sin varma pulsbultande hand över nacken med ett grepp från deras första tid, ett grepp som alltid brukat hjälpa — men han vred sig loss och såg vredgat upp på henne. Blixtsnabbt tänkte hon: Om han genomskådar mig? Om det kommer mellan honom och mig? Om det fördärvar alltsammans? Men samtidigt kände hon, hur beslutet hårdnade i henne, hur obevekligt ett med henne själv det var.
  — Och hur ska du orka? sa han häftigt, förnekande varje eget intresse i saken. Berättade du inte för den där människovänliga doktorn, vad barnmorskan sa sista gången? "Nu får det vara nog", sa hon — minns du det? Och du är fem år äldre nu.
  — Det var för att de kom så tätt, sa hon ursäktande och plötsligt log hon. Ofrivilligt och oförsiktigt. Något hon ofta tänkt, när hon gått med barn och när hon legat på förlossningsbordet och gått i närkamp med smärtan för att föda, blänkte till i henne, flög ut ur henne:
  — Vet du vad doktorn sa? Att jag kunde ha tie om jag ville!
   Skratt glittrade till i hennes ögon, men hon märkte strax att hon gått för långt. Lögn hade fött lögn för snabbt, framgången hade gjort henne vårdslös. Desperationen vällde upp i honom och han sköt häftigt undan både henne och stolen.
  — Han såg naturligtvis på dig, att du inte ville! För du vill inte! sa han anklagande. Du vill ha ungen om det så ska kosta oss andra livet!
   Det klack till i henne av skräck. Inne i sig famlade hon bakåt med händerna efter något att stödja sig mot. Han kände henne för väl, han visste var han hade henne! Men än var hon inte hans byte, varken hon eller det ofödda livet i henne. Det som hänt den sista månaden hade förändrat henne. Hon grep inte bara blint efter lögnen, hon kunde också hantera den.
  — Du får väl ringa honom själv och höra efter, sa hon kort och invärtes hisnande.
  — Det gör jag, sa han och drog i fingrarna fast han inte kunde få dem att knaka längre, jag ringer i morgon. Orätt! Det är det här som är orätt ska jag säga dig. Orätt både mot oss och barnen och den som ska födas. Men det är så i det här samhället, att allt som är ofött och vanskapt och tokigt det ska skyddas...
  — Jag talte med kuratorn också, sa hon lågt och styrde mitt i den svåra krängningen. Han var inte lika vänlig. Han nästan skällde ut mig. Det är just såna som ni som ska föda barn, sa han. Fyrti år är väl ingen ålder och hjälp får ni ju — både sjukkassa och barnbidrag! Och han har ju rätt, bet hon till och fogade ytterst trovärdigt en alldeles egen åsikt till den påhittade kuratorns. Jag ska nog se till att det inte kostar mer än det får!
  — Du är mån om det!
  — Det är jag som ska föda! Vreden rörde sig stort i hennes röst nu.
  — Och jag som ska skaffa föda!
  — Jag har gjort vad jag har kunnat, sa hon häftigt och det var så att hon trodde det själv.
  — Men jag då? Kan jag göra mer än jag gör?
   Hon skakade bedövad på huvudet. Det fanns ingenting att svara. Samtalet hade blivit det väntade, det ofrånkomliga, det meningslösa. På nytt blev plagget under hennes händer viktigt. Det fick inte ha några skrynklor och småveck det var som om själva livet hängde på det.
  — Om jag bara kunde begripa, sa han motsträvigt och efter en lång paus.
   Hon såg försiktigt på honom. Nu var han där, nu ältade han det. Ett leende tändes i hennes mungipa, förstulet. Det var hennes hemligaste triumf att han som var så noggrann, så uträknande, så precis, också hade något som var häftigt och pockande och motsägelsefullt, något som han inte kunde styra. Leende sökte hennes ögon hans, för här var hon säkrare, men han ville inte ge sig än utan vände ansiktet ifrån henne.
  — Det är ditt fel, sa han, du... Han avbröt sig och bet ihop om ett infall, som kommit dykande så snabbt att han varit nära att brista i skratt.
  — Vad tänkte du på? frågade hon, ögonblickskänslig för skiftningen i honom till det ljusare.
  — Det var ingenting — en sanning jag inhämtade i drängstugan i min ungdom bara, jag skulle ha besinnat den litet förr... Han teg. Kanske för att reta hennes nyfikenhet, kanske också av något slags skamkänsla. Så sa han det rätt och rakt ut: — Somliga fruntimmer behöver man bara skaka byxorna över...
   Hon fnittrade till — litet och passligt — men sänkte ögonlocken snabbt för att han inte skulle se, att det smickrade henne att räknas till dessa kvinnor, att det svällde i henne av en orimlig stolthet.
   Hans fingrar knäppte på nytt genom tystnaden. Den gamla bruna köksklockan på väggen med de målade rosorna tickade hjärtsjukt. Hon släppte fram en lämplig suck över strykbrädan. Hon hade inte så värst långt till den. Herregud, om han trodde att det var en dans på rosor — hon hade ju inte fyra barn utan fem och det eviga räknandet med pengar låg inte för henne. Men knappt hade sucken passerat förrän det blänkte till igen av skratt i henne: hon kunde ju ha tie!
  — Du är alldeles säker?
   Hon såg tålmodigt på honom: — Vi har ju både provet och doktorn.
   Han reste sig osäkert, obeslutsamt: — Då kan vi ju...
  — Visst! sa hon och lät triumfen hon kände gå in i den smäll med vilken hon fällde ihop strykbrädan. Jämt så mycket kunde hon unna sig utan att ha ropat "hej" innan bäcken ännu låg bakom henne.
  — Du ska se att vi klarar det, sa hon litet senare när de vände bäddsoffan. Och ännu senare, sömnigt, leende, långt borta och tyst för sig själv: — Vill man föda barn får man ha tålamod med dem också...
   I drömmen som hon snabbt sjönk in i hörde hon sig själv skratta. Men hon såg bara honom: liten och svart stod han och stirrade rätt upp i skyn och skyn var ofantlig, blå och rund och buktigt välvande, en jättekupa och han stod som en liten svart prick med snett lutat huvud i dess väldiga famn och hon hörde sitt eget skratt — det stänkte som droppar över honom och hennes egen kropp skakade av det och hon satte sig häftigt upp i sängen.
   Nu! tänkte hon medan hon sprang över golvet ut mot badrummet, nu! Och hon krökte sig över toalettstolen. Jo, nog var det säkert! Hon kräktes aldrig annat än när hon gick med barn, men då gjorde hon det desto rejälare.
  — Din lilla krake, sa hon ömt mellan anfallen och tryckte sin fuktiga panna mot det svala kaklet, vad du måste vara med om! Men det är lika bra att vänja sig från början, förstår du.
   Och hon tryckte båda händerna fast och stadigt om magen som för att skydda den lilla tvåmånadersklumpen av liv i sig. Så stod hon stilla, tills golvet började kyla hennes bara fötter. Då tassade hon in i rummet igen. Mannen sov tunn och smal under den välkända filten, rummet hukade litet och pyschigt i nattmörkret.
   Herregud, tänkte hon i en plötslig, varm vrede, ett häftigt försvar för sig själv och sitt tilltag, vad hade hon kvar av livet mer än detta? Barnen, de stora, som växte sin kos och mannen som ängslades och räknade och ingenting som gick ihop — men detta som ännu var ofött, nytt och väntande, som skulle komma helt utlämnat med blint fäktande armar, snoende huvud och giriga läppar och kräva henne på allt hon hade...
   Hastigt kröp hon ner i den knakande soffan, drog upp filten över axlarna, knöt samman armarna runt midjan och höfterna i ett fast grepp.
  — Nu sover vi, sa hon bestämt neråt-inåt till det vrenskande livet i sig. Och i nästa ögonblick sov hon.

Ur "Kvinnor" Bonniers 1975.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki