FANDOM


Av Hans Gunnarsson

»DET VAR EN fin begravning«, sa hon.
   »Jävla skitväder«, sa han och ökade hastigheten på vindrutetorkarna, tände en ny cigarett.
   »Måste du röka?« sa hon och viftade med handen framför sig. »Vi är ju snart framme.«
   Han svarade inte.
   »Du har väl inte ångrat dig?« sa hon.
   En mötande långtradare dånade förbi; han hissade ner rutan och knäppte ut cigaretten i dess kölvatten.
   »Nej«, sa han. »Tar du ratten då?«
   »Va? «
   »Så jag kan ta en snus.«
   »Du får vänta.« I detsamma fick hon syn på skylten: Kvarntorp. Konstutställning. »Här är det«, sa hon och pekade. »Höger där framme.«
   Han slog på blinkersen, växlade ner och svängde in på en rak, smal asfaltväg som ledde genom ett glest skogsparti, förbi ett mindre industriområde; en halkbana. Det regnade allt häftigare och han lutade sig fram över ratten, följ de skyltarna: vänster, höger, vänster igen och sedan blev vägen kurvigare. De passerade en golfbana där några fanatiker i regnställ trotsade vädrets makter.
   »Idioter«, muttrade han.
   »Titta!« sa hon plötsligt och pekade till vänster, upp mot Kvarntorpshögens buskiga sluttning. »Rök. Där! Ser du?«
   Han kastade en blick åt det håll hon pekade, men såg inget. Ingen rök i alla fall. Han körde förbi en äggformad gammal husvagn och svängde sedan in på den grusväg som ledde fram till foten av det berg av sulfitmassa som hennes kompis i Kumla pratat om.
   En man i militärgrön regnrock och sydväst uppenbarade sig plötsligt ett stycke framför bilen och tecknade åt dem att stanna. Han hade en walkie-talkie i handen.
   »Fan vill han då?« sa han. »Kostar det pengar också?«
   »Det är ju bara för bilen«, sa hon.
   Han hissade ner rutan och tog fram plånboken, fick reda på att det kostade en tia och sträckte ut en hundring i regnet, hade inte mindre. »Det är inte många som letar sig hit idag«, sa mannen.
   »Det förstår jag«, sa han och tog emot växelpengarna, hissade upp rutan.
   »Varför är du så sur?« sa hon.
   »Det är jag väl inte«, sa han.
   Mannen därute i regnet sa nånting i sin walkie-talkie, samtidigt som han med en loj handrörelse manade dem att köra.
   »Jag trodde vi var överens om det här«, sa hon. »Annars kan vi lika gärna strunta i det.«
   »Vafan skulle vi inte vara överens för?« sa han och slet i växelspaken, trampade ner gaspedalen och fick bilen att rycka iväg i en oavsiktlig rivstart.
   De satt tysta ända tills den smala, brant slingrande vägen planade ut uppe på toppen, där ytterligare en man med walkie-talkie stod och trampade i regnet. Då sa han: »Ska det föreställa konst det där?« och pekade snett upp till höger på vad som såg ut som, ja, han visste inte vad: »Jävla brädhög.«
   »Det är ju inte därför vi är här«, sa hon.
   »Inte en käft här«, sa han och parkerade bilen bredvid en av de två bilar som stod på parkeringsplatsen. Han slog av motorn, knäppte upp säkerhetsbältet och lirkade fram snusdosan ur fickan, såg på henne. »Jaha?«
   Hon vände ut blicken genom sidorutan.
   »Lotta sa att det fanns ett fik här«, sa hon. »Vi kan ju sätta oss där tills det slutat regna.«
   »Mhm.« Han mutade in en prilla, stirrade framför sig.
   Regnet hamrade ovanför deras huvuden. En rökpuff steg plötsligt upp framför motorhuven, och en till, som om någon stod och blossade på en cigarr i den branta sluttningen nedanför dem.
   »Vafan, brinner det i berget eller?«
   »Kom nu«, sa hon, plötsligt otålig, öppnade dörren och klev ut i ösregnet. »Det har ju redan avtagit lite.«

*


»Så Mårten ska bli forskare i USA«, sa Ingbritt och ställde ner kaffekoppen och sträckte sig efter ännu en hallongrotta. »Jag säger då det. Det trodde man inte om honom — jag menar som han var som ung, den där vildheten han hade i sig. Då trodde man verkligen inte. Nej. Jag kommer ihåg hur Styrbjörn grep honom i nackskinnet och släpade ... men det var förstås umgänget, det där långhåriga gänget han tillhörde. Flera av dom sitter väl på anstalten idag«, sa hon och pekade bortåt päronträdet till. »Så går det när lättjan och drogerna tar herraväldet. Men Mårten han var ju aldrig den typen. Ni måste vara väldigt stolta, du och Anton. Det är inte många härifrån som gör en sån karriär. USA. Ja, inte för att han har bott här på många år, men ändå. När var det han flyttade förresten, till Stockholm menar jag?«
   »Sjuttioåtta«, sa Ulla. »Men han läste i Uppsala.«
   »Ja, tiden går och klockan slår«, sa Ingbritt och tog en smulig tugga av hallongrottan, sörplade i sig lite kaffe. »Urban kom ju inte längre än till Örebro. Men där har han alltid trivts bra. Det är en lugn miljö för barnen också. Det är så mycket bråk överallt nuförtiden, för att inte tala om hur det är i USA. Herregud. Den där skolan där dom sköt ihjäl, bara så där, jag vet inte hur många. Fruktansvärt. Men det är väl annorlunda på universiteten, förmodar jag. Var det New York Mårten skulle till?«
   »Nej, Colorado.«
   Ingbritt nickade, tuggade, torkade bort smulorna från munnen med en skrynklig servett.
   »Så han ska bosätta sig där då, har han tänkt sig?«
   »Han har ett förordnande på två år, till att börja med«, sa Ulla.
   »Två år«, sa Ingbritt. »Där ser man. Men han kommer väl hem till jul, kan jag tänka. Och det står väl inte på förrän barnbarnen knackar på dörrn.«
   »Det tror jag inte«, sa Ulla. »Men man vet aldrig, hur det blir sen ...« »Lever han fortfarande ensam?«
   »Ja ... jo . ... .«
   »Men skägg har han skaffat«, sa Ingbritt. »När vi såg honom på teve, det var bra märkligt. Var det Aktuellt? Plötsligt var han bara där i rutan.
   Men Styrbjörn kände inte igen honom. Jag sa: Det är ju Ullas Mårten! sa jag. Men näe, det ville han inte gå med på. Och det var nog det där skägget som förvillade. Han har ju inte dialekten kvar heller. Men nog såg jag att det var Mårten. Och vilka kunskaper! Ja, jag säger då det. Det har runnit mycket vatten under broarna sen han rände in i Oskarssons sovrumsfönster med mopeden.«
   »Ja, det har gått bra för honom«, sa Ulla.
   »Ja, vi stötte ju ihop med honom i affärn när han var här senast, var det i påskas? Han hade nån kollega med sig, en ... vad var han? Han hade en ring i örat, tror jag. Han var inte amerikan, nej ...«
   »Han är från Prag«, sa Ulla. »Ivan ... ja, dom har känt varann en tid. Det är genom arbetet. Dom har mycket gemensamt. Han är väldigt rar, är han.«
   »Det kan jag tro«, sa Ingbritt. »Ska han med till USA, han också?« »Ja, faktiskt. Dom ska dela en lägenhet, till en början. Sen får man väl se hur det blir.«
   »Riktiga parhästar med andra ord«, sa Ingbritt med ett nöjt leende och petade in en finsk pinne i munnen.
   »Ta för dig av tigerkakan också«, sa Ulla och sköt kakfatet närmare Ingbritt, lyfte termosen. »Påtår?«
   »Jag är inte den som säger nej«, sa Ingbritt och höll fram sin kopp. »Är det ändå inte fantastiskt att man kan sitta ute i trädgården så här i mitten av september?«
   »Nog är det«, sa Ulla. »Förresten, vad var det du skulle visa mig, som Styrbjörn hade hittat?«
   »Ja, det var så sant«, sa Ingbritt och ställde ner koppen. »Det höll jag sånär på att glömma.« Hon lyfte upp sin handväska i knät, en rejäl brun trunk ur vilken hon drog fram en plastpåse med något slags bylte i. Hon skakade på huvudet. »Styrbjörn hittade det uppe på Kvarntorpshögen, i måndags, när han var där med amatörmålarna. Det låg på parkeringen. Inte för att jag begriper vad dom hade där att göra i ösregnet. Men dom satt väl mest och fikade.« Hon vecklade upp påsen och stirrade ner i den en stund, innan hon med ett frågande uttryck i ansiktet räckte över den till Ulla. »Vad sjutton är det här?« sa hon.

*


Grand Canyon.
   Att trä av varandras vigselringar och se dem försvinna som två blänkande lod ner i dess djupa dalgång.
   För flera år sedan, strax efter det att de hade träffats, hade hon läst en tidningsartikel om ett gift par som manifesterat sin skilsmässa genom denna akt. Sedan hade de skålat i champagne och lovat varandra evig otrohet, eller nåt liknande, hon mindes inte detaljerna. Men själva handlingen hade fascinerat henne. Det fanns något paradoxalt bejakande i den. Detta att vara överens om ett sådant beslut, att under nästan ceremoniella former sätta den definitiva punkten, därigenom upphöjde man också det som varit, gav liksom den tid man haft tillsammans ett starkare värde, tyckte hon — gjorde den till någonting man tydligare kunde hålla ifrån sig och säga: det var då det.
   Visserligen var de inte gifta. De hade bara varit förlovade i drygt två år, och det kanske inte var de allra bästa åren i hennes liv, men det var ändå en så pass betydande tidrymd att den förtjänade ett slags inramning. Eller åtminstone ett riktigt slut. Och när sedan Lotta, efter Peters sorgliga begravning, berättade historien om hur hon och Peter för knappt tre år sedan hade förlovat sig uppe på den där Kvarntorpshögen, där det numera fanns en permanent utställning av skulpturer som de borde »passa på att se på hemvägen«, hade hon av någon anledning plötsligt kommit att tänka på det där paret i USA, och att de faktiskt kunde göra nånting liknande — från den höjden. Om inte annat så för att hedra Peter, menade hon. Dessutom var det en neutral plats. »Dom är ändå ingenting värda«, hade hon framhärdat när han föreslagit att de istället skulle sälja ringarna och gå på krogen för pengarna. Några andra invändningar hade han inte.
   Bortsett från vädret.
   »Hur länge ska vi sitta här egentligen?« Han lade ut snusen i en servett, som han sedan tryckte ner i sin tomma kaffekopp.
   »Det ser ljusare ut där borta«, sa hon och sträckte på huvudet, såg ut genom fönstret. »V1 kan väl ta en glass eller nåt så länge.«
   Han skakade på huvudet; buktade överläppen med tungan och övervägde att spotta i koppen, men lät bli. Svalde. Han sa:
   »Tio minuter. Sen gör vi det, oavsett väder.«
   Hon såg på honom, ryckte sedan på axlarna.
   »Okej«, sa hon och tittade på klockan. »Det har i alla fall nästan slutat regna.«
   Dörren öppnades och en grupp pensionärer, flertalet kvinnor, fyllde den tysta baracken med sina höga röster. De skrattade och fällde ihop sina paraplyer, skakade av dem. Några av dem hade kameror hängande runt halsen eller handleden. Uppenbarligen var de bekanta med kvinnan som förestod kaféet.
   »Vi är inte dom enda idioterna här«, sa han.
   Hon log ett glädjelöst leende, slog ner blicken och började snurra på förlovningsringen, drog den liksom prövande över leden. Så sa hon:
   »Hur ska vi göra sen, tycker du?«
   »Vadå?«
   »När vi har gjort det.«
   »Åker härifrån«, sa han.
   »Jag menar när vi kommer hem«, sa hon. »Har du pratat med Jocke, att det är okej och så?«
   »Ja, vafan, det är klart.«
   »Du behöver ju inte flytta imorgon«, fortsatte hon, »det är inte det jag menar ...«
   »Vad menar du då?«
   »Bara att det blir av liksom, att du ... jaa ... att vi inte bara fortsätter, typ . . .
   »Jag kan flytta ikväll om du vill.«
   »Varför blir du så irriterad så fort vi pratar om det«, sa hon. »Du får det att låta som om det bara är jag som vill det här.«
   »Du tjatar ju så förbannat om det«, sa han.
   »Jag vill ju bara veta var vi har varann«, sa hon. »Att vi kan fortsätta som vänner. Ar det nåt fel i det?«
   Han skakade på huvudet.
   »Nej ... Skit samma.« Han sträckte sig efter hennes oanvända ser vett, snöt sig ljudligt i den och tryckte sedan ner den i kaffekoppen, den också.
   »Vad du håller på«, sa hon.
   Pensionärsgruppen hade betalat sitt kaffe och fikabröd och slog sig bullrande ner vid ett bord snett bakom henne. En av kvinnorna började prata om hur svårt det var att måla regn, rörelsen av regn, att hon alltid misslyckades, att det blev som ... ja, inte som regn i alla fall, sa hon och fick medhåll av den tjockaste och kanske yngsta kvinnan i sällskapet som tyckte att det var betydligt lättare med snöflingor. Det höll de alla med om. För att inte tala om dimma, fortsatte en av männen, en dimma så tjock att man ingenting såg, bara grått över hela papperet — det kan till och med en apa måla, sa han till allas munterhet med munnen full av bulle.
   »Tror du Lotta flyttar tillbaka till Stockholm nu?« frågade han.
   »Jag vet inte«, sa hon. »Jag hoppas det. Men Peters föräldrar vill nog att hon bor kvar i huset, åtminstone ett tag. Det skulle jag också vilja om jag vore dom.«
   »Han hade en del pengar, va?«
   »Vad har det med saken att göra?«
   »Ingenting«, sa han. »Jag bara konstaterade ... Det är förjävligt, fan, det är ju ...«
   »Du kände ju honom inte.«
   »Det gör väl inte saken mindre tragisk.«
   »Nej, det har jag inte sagt heller«, sa hon och vände ut blicken genom fönstret.
   Pensionärerna hade börjat diskutera priset på kaffe.
   Han tittade på klockan, på henne och på det svårmålade regnet som föll därute, om än inte lika ihärdigt längre, innan han lade in en ny snus och bestämde att:
   »Nu gör vi det.«
   »Det ser ut som, jag vet inte vad«, sa Ulla. »En trollsvans ...?«
   »Ar det inte märkligt?« sa Ingbritt.
   »Jo.«
   »Känn på den.«
   »Är den inte smutsig då?«
   »Nej, inte alls«, sa Ingbritt. »Känn.«
   »Ja. Vad konstigt ... nästan som ...«
   »Javisst.«
   »... hår ...?«
   »Vad sjutton är det för nånting tror du?«
   »Vet inte Styrbjörn?«
   »Nej, han har inte den blekaste.«
   »Kan det vara ...«
   »Ja, vadå?«
   »Nej, jag vet inte.«
   »Nåt snuskigt?« sa Ingbritt.
   »Hurdå?«
   »Ja, inte vet jag ...«
   »Nej, varför ...«
   »Styrbjörn sa att det var ett ungt par där som betedde sig lite underligt. Och man vet ju inte ... Dom var från Stockholm trodde han. Det lät så på dialekten deras.«
   »Kan det ha varit dom som krockade med den där lastbilen?« sa Ulla.
   »Som det stod om i tidningen.«
   »Tror du?« sa Ingbritt. »Det har jag inte tänkt på ...«
   »På vilket sätt betedde dom sig underligt då?«
   »Ja, som om dom höll på med nåt. Nåt fuffens av nåt slag.« »Fuffens?«
   »Ja, inte vet jag vad dom var ute efter«, sa Ingbritt. »Om dom tänkte sabotera eller vad dom tänkte — dom betedde sig i alla fall inte som andra, det gjorde dom inte.«
   »Dom kanske var konstnärer«, sa Ulla.

*


Bara några glesa droppar som drev i vinden och som han då och då, med en irriterad handrörelse, slog bort från sin panna.
   »Kör dom slalom här på vintrarna?« sa han och pekade mot vad som såg ut som en liftanordning. »Eller är det ett konstverk, det där också?«
   Hon svarade inte. De hade just beskådat en grov bronsskulptur kallad »Makten«, som föreställde en man i ett slags bryggställning med blottat, slakt hästkön och ett ollon till huvud — den hade varken roat eller oroat dem och de fortsatte nu nerför slänten i riktning mot ett trähus, som var byggt som en ark; passerade ännu en abstrakt skulpturgrupp, som i hans ögon inte föreställde något annat än det han såg — tillböjda, vinklade järnstänger. »Vem fan bryr sig«, sa han när hon försökte få honom att frammana fåglar i flykten.
   Arken, som vid närmare påseende visade sig vara ett genomblåst fuskbygge, fungerade som ett slags galleri. På de tunna brädväggarna hängde fönsterstora stenblock, målade i dova färger, och på några piedestaler hade man placerat ett antal grovt uthuggna skulpturer, vars former eller åtminstone brottytor förde tanken till gatstenar. »Rör ej«, stod det vilket fick honom att genast lyfta på en sten och upptäcka att alltsammans bara var en illusion, fusk det också.
   »Bluffstenar«, sa han besviket och vägde vad det nu var han höll i handen.
   »Papier-maché<, sa hon.
   »Det gör ju inte saken bättre«, sa han och ställde tillbaka tingesten på sin plats, svepte med blicken över väggarna och de lika falska stenblocken. »Fan vad meningslöst«, sa han.
   »Vi kanske kunde göra det här«, sa hon med ryggen vänd mot honom. Hon stack ut huvudet genom den rektangulära öppningen i väggen — ett mellanting mellan fönster och dörrpost — och blickade ut över
   Närkeslätten.
   Han ställde sig bakom henne.
   »Ar det Kumlabunkern därborta?« sa han och pekade över hennes axel mot några gråa byggnader i fjärran.
   Hon visste inte. Hon vände sig om, såg på honom.
   »Vad tycker du?« sa hon. »Ska vi göra det nu, eller?«
   »Härinne?« sa han.
   »Ja, varför inte?«
   Han såg sig skeptiskt omkring, såg upp i taket.
   »Fan, känns som en kyrka«, sa han.
   »Bestäm du då«, sa hon. »Om du har nåt bättre förslag.«
   Det hade han inte.
   »Var som helst«, sa han och slog ut med armarna, »men inte här i alla fall.«
   »Okej«, sa hon och började med ens gå mot dörren. »Då gör vi det ute istället.«
   »Vardå?«
   »Var som helst«, sa hon med ett försprång på åtminstone femton meter.

*


»Ska du behålla den?« sa Ulla.
   »Ja, jag tror det«, sa Ingbritt. »Det är lite spännande tycker jag.« »Varför då?«
   »Jag vet inte, men man blir ju nyfiken.«
   »Vad ska du göra med den då?«
   »Man kunde ha den framme bara, tänkte jag.«
   »Hurdå?«
   »Nej, jag vet inte. Om man svänger till den ... som en ... Det blir ju lite mystiskt så där, vetja ... Eller om Styrbjörn kunde ha användning för den i målningen, kanske göra ett sånt där stilleben.«

*


»Riktig sten i alla fall«, sa han och strök med handflatan över den blankputsade ytan på den ena av två obeliskliknande tvillingstenar; ännu ett konstverk han inte begrep men som ändå väckte hans lust att klappa och känna, vilket kanske var en reaktion som mer än nog svarade mot konstnärens intentioner.
   »Därnere«, sa hon och pekade mot en skalformad, uppstagad aluminiumskulptur, stor som skrovet på en fiskebåt. »Där är väl en bra plats.« De gick ner till den, ställde sig och tittade på den.
   »Vafan ska det här föreställa?« sa han.
   »Livet kanske«, sa hon.
   »Ser ut som en uppochnedvänd cykelhjälm«, sa han och böjde sig ner, Idkade in i den genom en halvmeterbred, avsmalnande skåra. »Eller bara en båt, med uppskuren bog«, föreslog han. »Kanske har nåt med Estonia att göra.«
   »Vi går in i den«, sa hon och hukade sig och försvann in genom bogöppningen. »Det är väl det som är meningen, att man ska uppleva den inifrån.«
   Också han ställde sig därinne, svepte runt med blicken över den våt-blanka konkava ytan. Försökte spegla sig i den, men såg inget; såg upp mot den gråtunga himlen.
   »Jävla skitväder«, sa han.
   Hon lyfte blicken.
   »Titta, en örn!« sa hon och pekade.
   »Mås«, sa han.
   »Är det?«
   »Det ser du väl.«
   »Hm.« Hon drog åt sig blicken, såg sig omkring, tog liksom in skulpturen de stod i. »Det är nån stämning härinne«, sa hon efter en stunds begrundande. »Är det inte det?«
   »Det är rätt kallt tycker jag.«
   Hon såg på honom.
   »Vad tycker du?« sa hon. »Ska vi göra det, eller?«
   »Här?«
   »Ja.«
   »Nu?«
   »Ja.«
   Han körde händerna i jackfickorna.
   »Jaha.«
   »Är det nåt fel eller?«
   »Nej«, sa han. »Det är bara att ... Det känns ju inte så jävla storslaget, precis. Att göra det i en ...« — han slog ut med ena armen — »... tratt.«
   »Det är ju perfekt«, sa hon och blev med ens ivrig. »Då ser vi ju inte vart dom tar vägen. Det blir liksom blint. Som att kasta dom i havet. Det blir ju ännu bättre. Vi gör det bara«, sa hon.
   »Hurdå då, liksom?«
   »Tar av dom och kastar dom«, sa hon.
   »Ja, det fattar jag«, sa han. »Men ... ska vi kasta varandras, eller?«
   »Ja, det är klart«, sa hon och höll fram vänsterhanden, spretade med fingrarna. »Men vi måste göra det med inlevelse. Så att det blir riktigt, liksom ...«
   Han såg på hennes framsträckta hand. På ringen. Sedan på henne, hon nickade uppfordrande och han slog ner blicken, såg på handen igen.
   »Jaha ...« sa han och fattade en smula tafatt hennes handled, klämde liksom prövande på den, fingerlätt, som sökte han efter hennes puls, innan han nöp tag med fingrarna runt hennes ring — sin ring — och försiktigt började dra den mot sig. Han skruvade den över leden. Den gled av hennes finger och han slöt den i sin hand, lyfte blicken och såg in i hennes plötsligt blanka, blinkande ögon.
   »Vad är det?« sa han.
   Hon skakade på huvudet.
   »Inget«, sa hon och förde upp sin ringlösa hand till ansiktet, strök bort en tår. »Jag kom bara att tänka på Peters begravning.«
   Han nickade, såg dröjande på henne. Sedan sa han:
   »Ska vi strunta i det?«
   Hon såg hastigt upp.
   »Nej, varför det?« sa hon. »Det har ju inte med det här att göra.«
   »Är det säkert?«
   »Jamen det är väl klart!«
   »Okej«, sa han och —
   »Vänta!«
   Men för sent. Ringen var redan kastad, förlorad i en båge vars slut ingen av dem kunde se.
   »Du skulle ju vänta!« sa hon irriterat. »V1 skulle ju göra det samtidigt.«
   »Det sa du väl inget om.«
   »Det fattar du väl.«
   »Vafan ...«
   »Du blundade ju inte ens.«
   »Här«, sa han och sträckte fram sin vänstra hand. »Släng min nu då.
   Det blir ju nästan samtidigt.«
   »Det blir det väl inte«, sa hon.
   »Det är väl inte så jävla noga«, sa han och viftade stelt med armen framför henne. »Ta av den nu.«
   Hon suckade och grep tag i hans hand, började bryskt dra i ringen.
   »Aj«, sa han. »Ta det lugnt.«
   »Jag får ju inte av den«, sa hon.
   Han drog åt sig handen och försökte själv.
   »Det var då själva ...«
   »Spotta på den«, sa hon, vilket han också gjorde. Men hur han än lirkade och drog och svor fick han den inte över fingerledens korviga hudveck. Det gick bara inte. Ringen var för liten för hans finger, eller tvärtom, hur man nu valde att se det.

*


»Jag tänkte faktiskt att du kunde fråga Mårten«, sa Ingbritt. »Han om nån borde väl veta?«
   »Varför skulle han veta vad den där grejen är till för?« sa Ulla. »Den är väl inte till för nånting.«
   »Kan inte han sånt?« sa Ingbritt.
   »Han är geolog«, sa Ulla. »Inte ...«
   »Hans franske vän kanske vet«, avbröt Ingbritt. »Jag tycker i alla fall att det är värt att forska i saken. Du kan väl åtminstone ringa och fråga, beskriva den för honom i telefon. Jag kan komma och hämta den imorgon. Det är ingen brådska. Vem vet, det kanske är nåt vi inte alls tror att det är, nånting ...«
   »Vadå?« sa Ulla. »Inte vet jag«, sa Ingbritt. »Nånting jättekonstigt. Det är ju därför du ska fråga Mårten.«
   »Jag tror ändå inte att han vet«, sa Ulla.
   »Det vet du inte förrän du har ringt«, sa Ingbritt.
   »Jag vet att han inte vet«, sa Ulla.
   »Det vet du inte alls«, bestämde Ingbritt. »Ta påsen nu.«

*


Det hade börjat dugga igen och han jagade på sina steg mot parkeringen — gav blanka fan i alltsammans. Hon ropade efter honom, sprang ifatt honom, drog honom i armen. Han gjorde sig fri, fortsatte mot bilen, fäktade med armarna och halvskrek:
   »Vafan vill du jag ska göra då? Hugga av mig fingret eller?« »Toaletten«, sa hon och pekade bort mot kafébaracken. »Du kan väl försöka med tvål.«
   »I helvete«, sa han. »Nu åker vi.«
   »Ringen då?«
   »Skit i den«, sa han. »Det var ju din idé. Det var ju du som ville bli av med den.«
   »Och du då?« sa hon. »Är det bara jag här?«
   Han hejdade sig plötsligt, tvärstannade tio meter från bilen och sköt fram huvudet, pekade »Vafan ...« sa han. »Vafan är det där?«
   »Vadå?«
   »Avgasröret«, sa han samtidigt som han långsamt, hukande närmade sig bilen.
   »Vad är det?« sa hon.
   De ställde sig båda och stirrade ner på vad det nu var som stack ut ur avgasröret. Det såg ut som toppen av en raggig, regnvåt svans, ett djur som sökt skydd mot vätan.
   »Är det en ekorre?« sa hon.
   »Vete fan«, sa han och rätade på ryggen, såg sig omkring. Inte en människa syntes till. Han såg på »svansen« igen, den rörde sig inte; han petade till den med foten. Två gånger. Ingen reaktion. »Vafan är det för nåt?« sa han.
   De stod där framåtböjda i det lätta regnet utan att fatta vad det var de stirrade på.
   »Den kanske är död«, sa hon. »Dra i den.«
   »Dra själv«, sa han och satte sig på huk, sträckte tvekande ut armen och snuddade vid den svansliknande saken med fingrarna — drog åt sig handen som hade han just klappat en orm.
   »Ta bort den«, sa hon.
   Han klappade till den på nytt, lite hårdare den här gången.
   »Dra ut den«, sa hon.
   Han nöp tag i den håriga toppen och ryckte till — drog ut den kanske en decimeter, släppte; vad det än var han tagit i så var det dött. Ändå fanns det ett slags styvhet i tingesten, noterade han när han ånyo grep tag i den, nu med hela handen, och med en äcklad grimas drog ut den ytterligare några decimeter.
   »Det är ju inget djur det där«, sa hon.
   »Vad i helvete ...« I ett slags kontrollerat raseri fattade han den med bägge händerna, böjde på ryggen och satte klackarna i marken — som skulle han just till att dra loss ett ankare från en dyig botten — och tog i för allt han var värd.
   En dryg meter. Sedan tvärstopp.
   »Hjälp till då«, sa han och fortsatte dra. »Aaahhrrg ...«
   »Hurdå?« sa hon.
   »Dra bara!« sa han.
   »Vad äckligt«, sa hon. »r den kladdig?«
   I detsamma lossnade den med ett fjäderfjongande ljud och han föll handlöst bakåt.
   »Slog du dig?«
   »Vad tror du?« snäste han och kom på fötter, borstade av kläderna, såg sig hastigt omkring. De var fortfarande ensamma på parkeringen. Han tog ett steg fram och stirrade ner på vad det nu var som låg där framför hans fötter.
   Också hon tog ett steg fram, lät nästan skärrad på rösten:
   »Vad ... vad är det för nåt?«
   »Inte en jävla aning«, sa han och skakade på huvudet, synade sedan sina handflator; inte en fläck.
   En kraftig vindby fick henne att blunda, backa några steg mot bilen. »Fy fan vad sjukt«, sa hon.
   »Ja.«
   »Låt den ligga«, sa hon. »Vi åker nu.«
   »Ja.«
   »Kom nu då!«
   »Ja«, sa han för tredje gången utan att lyfta blicken, stirrade som hypnotiserad på den minst två meter långa, sladdriga och mörkt ludna, ofattbara tingesten som han just dragit ut ur avgasröret på sin Saab 2 000 — som väntade han sig ett livstecken från den, att den vilket ögonblick som helst skulle rista till och sedan skrämma honom än mer genom att ringla därifrån.

*


Ingbritt stängde grinden, tackade för kaffet och pratstunden och bad henne att hälsa till Mårten — och till han fransmannen med, för den delen. Sedan gick hon.
   »Han heter Ivan!« ropade Ulla efter henne.
   Ingbritt stannade, vände sig om.
   »Och han är tjeck!« fortsatte Ulla.
   »Vad sa du?« sa Ingbritt.
   »Han är från Tjeckien«, sa Ulla. »Inte Frankrike. Och dom är ett par, det har dom varit länge. Bara så att du vet det.«
   Ingbritt log förbindligt.
   »Glöm nu inte att ringa Mårten«, sa hon sedan och vinkade adjö än en gång.

*


»Det var i alla fall en fin begravning«, sa hon med blicken på den regnvåta vägen; den mötande trafiken.
   »Jävla skitväder«, sa han och ökade hastigheten på vindrutetorkarna, tände en cigarett. »Vafan skulle vi dit och göra?«
   »Vad är det som låter?« sa hon.
   »Jävla påhitt«, sa han.
   »Hör du?« sa hon och böjde sig fram, lade huvudet på sned och lyssnade.
   »Nej«, sa han.
   Hon rätade på ryggen.
   »Måste du köra så fort?« sa hon.
   »Ja«, sa han.
   Hon lutade sig tillbaka, viftade undan röken med handen. Hon såg koncentrerat på den regnvåta vägen, de mötande bilarna. Hon sa ingenting på en lång stund. Sedan sa hon, utan att ta blicken från vägen:
   »Nu är det i alla fall slut.«
   »Ja«, sa han och drog ett djupt bloss, blåste ut röken framför sig.
   »Det är väl det.«
   Ulla stod kvar vid grinden och såg efter Ingbritt, såg hennes gröna kappa försvinna bakom häcken borta i korsningen. Hon stod där och höll i påsen med det obegripliga, idiotiska innehållet; höll den ifrån sig som en stinkande slaskpåse.
   »Dumheter«, sa hon sedan och skakade på huvudet, sköt upp grinden och gick med beslutsamma, nästan upprörda steg bort till korsningen. Hon stannade och tittade åt alla håll. Hon såg inte till en levande själ. »Dumheter«, upprepade hon och öppnade påsen och befriade sig från den trollsvansliknande tingesten — sparkade ut den mitt i gatan, där den blev liggande för vem som helst att plocka upp och undra över.

Ur Hans Gunnarssons novellsamling "En kväll som den här" Bonniers förlag 2001. https://books.google.se/books?id=thbYBQAAQBAJ

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki