FANDOM


Av Kristoffer Leandoer

Det ordnar sig nog, sa pappa och trummade nervöst mot ratten. Han sökte Jaspers blick i backspegeln och gav honom ett leende som skulle vara uppmuntrande. Jasper log inte tillbaka.
  — Du ska se att det ordnar sig, sa pappa igen när han bromsade in på grusplanen framför farfars hus:
  — Det här är bara för några dar, förstår du. Tills vi har kommit på nåt.
   Farfar satt i köket utan att röra en min.
  — Jaså, sa han bara när de kom in i hallen.
   Farfar reste sig inte ens från stolen när pappa bar in sina och Jaspers väskor från bilen. Han harklade sig:
  — Och hur ska det gå för pojken nu då, hade du tänkt?
  — Det här är bara tillfälligt, sa pappa glättigt.
  — Du tror det, sa farfar allvarligt.
   Pappa brydde sig inte om honom.
  — Du ska få mitt gamla rum en trappa upp, sa han till Jasper. Vänta ska du få se. Ingen har bott där sen jag var liten. Jag tror att allting är kvar precis som det var.
   Jasper sprang ut till farfar i köket medan pappa baxade väskorna uppför trappan. Varför kunde inte pappa vara lite mer som farfar, tänkte Jasper dystert. Han hade fortfarande mammas sista ord till pappa ringande i öronen: "Det här är på riktigt, förstår du inte det? På allvar! Varför är du så rädd för allt som är på allvar?"
   Nu hördes pappas röst från övervåningen.
  — Vill du inte titta då? På ditt nya rum?
   Pappa lät lite sårad, som om allt det här bara var en rolig utflykt som han hade hittat på särskilt för Jaspers skull.
   Jasper lämnade farfar och släntrade motvilligt uppför trappan. Det var ett stort rum, alldeles för stort, med långa mörka skuggor i hörnen. Var fanns alla roliga leksaker? Ett trasigt ishockeyspel och några överblivna pusselbitar. Han satte sig på sängen.
  — Lilla gubben, sa pappa, du ska se att det ordnar sig. Ge mig ett par dar bara så ska du se att det ordnar sig igen. Nu måste jag sticka. Var snäll mot farfar, glöm inte att han är gammal.
   Pappa stannade i dörren och vände sig om.
  — Tro mig Jasper, sa han glatt och pekade på en låg dörr inne bland skuggorna i bortre hörnet av rummet: Det där, det är en riktig spökgarderob. Den är det bäst att du aktar dig för.
   Och så gick han.
   Just då kunde Jasper faktiskt förstå hur mamma hade kunnat bli så arg på pappa, så arg att hon inte ville träffa honom mer.
   Han kröp ihop på pappas gamla säng och försökte glömma hela världen.
   Några timmar senare hade han läst ut boken han hade med sig. Farfar sov middag. Batteriet till gameboyen var slut. Och farfar hade ingen video.
   Nedanför fönstret låg farfars trädgård smutsgrå, naken och isig i vårvinterslasket. Jasper suckade tungt. Ingen idé att ens tänka på att gå ut. Vad skulle han göra? Hur skulle han få timmarna att gå i farfars tysta, stora hus?
   En låg vissling hördes.
   Jasper rusade fram till fönstret. Trädgården låg tom och öde. Från nedervåningen hördes farfars lugna snarkningar.
   Det visslade igen.
   Jasper såg sig om. Plötsligt var han säker på att visslingen kom inifrån garderoben i hörnet. Garderoben som pappa inte ville att han skulle gå in i. Fast pappa skämtade väl bara, som vanligt.
   Rummet verkade alldeles för stort och främmande. Han gick över golvet med lätt osäkra steg, fram till garderoben. Han la handen på dörrvredet och lyssnade.
   Det droppade från takrännan utanför fönstret. Från nedervåningen hördes farfars andetag. Det var det enda som hördes. Han kunde lika gärna vara ensam i världen.
   Jasper tryckte ner handtaget och öppnade garderoben.
  — Hallå, sa han med osäker röst. Hallå därinne?
   Ingenting hördes. Ingenting rörde sig därinne. När hans ögon vant sig vid dunklet såg han att det verkligen bara var en tom och mörk garderob med några ensamma klädhängare i.
   Så drog Jasper häftigt efter andan.
   På golvet inne i garderoben låg en låda av papp.
   Jasper lyfte upp den och kände hur den skramlade. Han backade snabbt ut med lådan i famnen, stängde garderobsdörren efter sig och tömde ut lådan på golvet nedanför fönstret.
   Ut ramlade små pusselbitar, hur många små pusselbitar som helst. Det var säkert tusen bitar, det största pussel Jasper någonsin lagt. Han la sig på alla fyra och började lägga bitar på plats. Det fanns ingen bild på pusslet, Jasper började med kanterna och arbetade sig långsamt inåt. Han fick hålla sig till färgerna och små små detaljer — en fönsterbräda här, en dörrkarm där.
   Jasper la pussel hela dagen. Två gånger gjorde han avbrott för att gå ner i köket och äta med farfar och en gång för att prata med mamma i telefon. Sakta började bilden växa fram. Han förstod inte hur det var möjligt, men det blev mindre och mindre tvekan om vad det var han verkligen såg framför sig.
   Ibland stannade han upp och lyssnade, men från garderoben hördes inte ett knyst.
   När han blev klar var det mörkt sedan länge och en bra bit efter läggdags.
   Sista pusselbiten hade åkt en bit bort och låg halvvägs in under garderobsdörren. Jasper kröp bort, trevade fatt på den och drog den till sig.
   Någon eller något drog åt andra hållet.
   Jasper ryckte till, släppte pusselbiten som om den bränt honom och sprang i säng.
   Han visste ändå vad pusslet föreställde.
   En pojke som satt vid fönstret i ett rum som såg ut precis som pappas gamla rum. Och pojken såg ut precis som Jasper.
   I rummet som fanns på pusslet var garderobsdörren halvöppen. Precis som den gled upp i verklighetens rum nu, gled upp och stannade halvvägs.
   Jasper satt med täcket upp till hakan och bara väntade.
   Men ingenting hände, ingenting kom ut ur garderoben.
   Och till slut somnade Jasper.
   När han vaknade nästa morgon var garderobsdörren stängd. Utan att riktigt veta varför gick han direkt fram till den. Han plockade ut den sista pusselbiten utan att stöta på minsta motstånd och la den på plats.
   Belåten med sig själv gick Jasper ner för att äta frukost.
   Farfar var trött och klagade över ont i bröstet, så Jasper retirerade snabbt upp på övervåningen igen.
   Resten av morgonen släpade sig fram. Vädret ute var lika grått som dagen innan. Pappa hördes inte av och mamma hade han redan pratat med.
   Jasper hade precis bestämt sig för att ta isär pusslet och börja om från början när den låga visslingen hördes igen.
   Han upptäckte att hjärtat klappade förväntansfullt när han gick fram till garderobsdörren.
   Den här gången låg en trave seriealbum på golvet därinne. Jasper skyndade sig att bära ut dem och stänga dörren efter sig. Han satte sig vid fönstret och tittade igenom högen. Alla var tummade och nötta, uppenbarligen lästa många gånger om. Tintin, Blueberry och Prins Valiant — det måste vara pappas gamla seriealbum.
   Resten av dagen bara försvann. Jasper följde otåligt med farfar på en långsam promenad ner till affären. Han svarade kort när mamma ringde och frågade hur han mådde. Han skyndade sig i säng och tände pappas gamla sänglampa.
   Den här kvällen struntade han i om garderobsdörren stod öppen eller inte, han märkte knappt när den gick upp. Han var helt upptagen av att åka till månen med Tintin. Han var helt innesluten i seriernas värld av fullständig trygghet och förutsägbarhet. Tintin, kapten Haddock och professor Kalkyl reagerade alltid likadant. Man kunde lita på dem redan i förväg. Jasper undrade vagt om det fanns något annat sätt att känna sig trygg på. Kunde man lita på någon så mycket att man kastade sig handlöst och visste att man skulle bli emottagen?
   Han kände ingen han litade så mycket på.
   Jasper somnade med ansiktet mitt i Solens tempel.
   Han vaknade strax före gryningen av att han hörde snyftningar. Han såg sig förvirrat om i det tomma rummet.
   Snyftningarna bara tilltog, lät mer och mer förtvivlade. Jasper kröp ur sängen och gick på bara fötter bort till hallen, men från sovrummet en trappa ner hördes farfars lugna snarkningar.
   Snyftningarna kom härifrån. Det fanns någon i rummet tillsammans med Jasper, någon som grät hejdlöst och otröstligt. Och han visste var denna någon fanns: garderobsdörren stod åter på glänt.
   Det värsta var att Jasper tyckte sig känna igen rösten, fast han inte för sitt liv kunde placera den.
   Han ville inte gå in i garderoben. Han ville inte ens kika in i den. Han ville bara gå och lägga sig igen och dra täcket över huvudet, fast han visste innerst inne att det inte skulle hjälpa.
   Han funderade på att gå ner och väcka farfar, fast på något dunkelt sätt förstod han att det som fanns i garderoben bara fanns där när Jasper var ensam — så det skulle bara vara att skjuta problemet framför sig en bit, förr eller senare skulle han ändå vara ensam, förr eller senare skulle han ändå bli tvungen att ta reda på vad det var.
   För tredje gången gick Jasper in genom den öppna garderobsdörren.
   Därinne i halvdunklet skimrade en halvt skönjbar gestalt, svag och genomskinlig som en dålig spegelbild i en fönsterruta.
  — Mamma, sa gestalten och grät ännu mera. Mamma ...
  — Vem är du? viskade Jasper fast han nästan redan visste. Vem är du?
   Gestalten bara hulkade till svar, vaggade fram och tillbaka och försökte lugna sig själv.
  — Mamma dog, sa den till slut.
  — Jag vet, sa Jasper. Och nu visste han, fast han inte alls förstod.
  — Gör du? sa spöket av hans pappa som pojke förvånat. Vet du hur ledsen man kan bli?
   Jasper nickade. Till sin stora förvåning kände han att han verkligen visste hur ledsen man kan bli. Han fick kämpa för att hålla sina egna tårar tillbaka.
  — Jag är din pappas ängslan, sa spökpojken. Jag är din pappas ängslan, oro, rädsla och sorg. När din farmor blev sjuk och dog så gick din pappa sönder. Han skar av all oro och ängslan och stängde in i garderoben. Han orkade inte med att gå sönder. Du förstår, jag klarade mig inte utan mamma, jag menar din farmor.
   Och så började spökpojken gråta igen.
  — Såja, sa Jasper osäkert. Såja.
   Han försökte klappa spökpojken, men handen sjönk rätt igenom och slog emot garderobsväggen. Det var trångt härinne. Så hemskt att vara instängd här i alla dessa år.
  — Finns det ingenting jag kan göra för att hjälpa dig?
  — Jo, sa spökpojken allvarligt. Det finns det faktiskt. Han lutade sig fram och viskade länge i Jaspers öra. Jasper ryggade tillbaka.
  — Det vågar jag aldrig, sa han till slut.
   Spökpojken stirrade stint på honom med sina bleka, genomskinliga ögon som lyste svagt i garderobsmörkret.
  — Annars går det inte, sa spökpojken. Det är min enda chans. Kanske din enda chans också, om man tänker närmare efter. Om du nu så gärna vill att allt ska bli som vanligt igen.
  — Det vill jag, sa Jasper bestämt.
  — Då så, sa spökpojken snabbt.
   Och innan Jasper hann hejda honom drog spökpojken till sig garderobsdörren och smällde igen den så den gick i baklås. Jasper var instängd i garderoben tillsammans med sin egen pappa.
   Han ville att farfar skulle komma. Han ville skrika, men upptäckte att han inte kunde få fram ett ljud.
   Han ville bulta mot dörren, men han orkade inte resa sig upp.
   Spökpojken höll honom tillbaka utan att ens röra vid honom. Jasper kämpade emot så gott han kunde, men spökpojken var för stark.
  — Nu väntar vi, viskade spökpojken. Och så började han berätta om den farmor som Jasper aldrig hade träffat, den farmor som pappa aldrig hade velat prata om.
   Jasper förlorade snabbt begrepp om tid och rum därinne. När spökpojken tystnade satt han bara och tittade tomt framför sig. Han undrade om han själv skulle blekna och bli genomskinlig till slut. Han undrade om han själv till slut bara skulle förvandlas till ett minne av pappas nästa misslyckande.
   Han slöt ögonen och lät sig falla ner i den yttersta förtvivlan. Han orkade inte ens tänka på att kämpa längre. Långt, långt där borta i en annan värld hörde han telefonen ringa flera gånger, men inte ens då orkade han kämpa sig upp för att bulta på dörren.
   Han hade gett upp alla tankar på att någonsin komma ut ur garderoben när dörren till sovrummet slog upp med en kraftig smäll och någon klampade in och ställde sig mitt på golvet.
  — Nämen titta, sa en bekant röst. Det är ju mina gamla Tintin och Prins Valiant. Då vet jag var han har gömt sig.
   Dörren gick upp och i dess öppning stod pappa. För Jaspers ljus-ovana ögon såg eftermiddagsljuset omkring pappas gestalt ut som en gloria.
   Tårarna strömmade nerför pappas kinder.
   Jasper hade aldrig sett honom gråta förut.
   Han snarare kände än hörde, som den allra svagaste vindfläkt, en välbekant röst som viskade sitt "tack" i örat på honom och så störtade den genomskinliga spökpojken rätt i famnen på Jaspers gråtande pappa och försvann därinne, löstes upp och försvann tillbaka in i den människa som en gång hade stött bort honom.
   Jasper tyckte att pappa åldrades en aning, samtidigt som han liksom rundades av. Den nervösa rynkan mellan ögonbrynen slätades ut och i stället dök det upp glada åldersrynkor i ögonvrårna.
   Pappa ruskade på sig och blinkade till några gånger, som om han sovit mycket länge och inte riktigt visste var han befann sig nu när han väl hade vaknat.
   Han log mot Jasper, ett sorgset och allvarligt men egentligen ganska lyckligt leende.
  — Kom nu gubben, sa pappa. Här inne kan vi ju inte sitta hela dan. Vi har saker att göra, viktiga saker att göra.
   Och så bar pappa ut Jasper till bilen, precis som när han var liten. Samma dag flyttade de tillbaka hem till mamma. Nästa gång de hälsade på farfar var det påsk och träden i farfars trädgård hade fått små gråa knoppar. Jasper kunde varken hitta serietidningarna eller pusslet och garderobsdörren var omsorgsfullt igenspikad. Inte för att han hade velat gå in där igen, inte för något pris i världen. Men han hade faktiskt velat läsa klart Solens tempel.

Ur "Varning Läskigt!", Bonnier Carlsen Bokförlag 2003.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki