Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det svåra valet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Robert Baptie

Tåget krängde till då det gick över järnvägskorsningen och skakade liv i Mwila. Han såg ut genom fönstret, försäkrade sig om att hans resväska fortfarande låg kvar under fötterna och lutade sig sedan tillbaka för att sova igen, men sömnen ville inte infinna sig. Han var på väg hem. Efter sex år var han på väg hem. Han var rädd.
  — Åk inte, hade hans kusin sagt, men Mwila måste.
  — Du ska vara borta i två år och under den tiden kommer min bror att vara som en far för dig, hade hans far sagt då, för länge sedan.
  — När du kommer tillbaka kommer det att finnas arbete åt dig här. Jag kommer inte att skriva, för jag tycker det är svårt att skriva brev, men om jag skriver, gör jag det till min bror, så han får ge dig brevet. På så sätt kommer mina brev inte att störa dig i ditt skolarbete.
   De två åren hade blivit sex. Först hade de blivit till tre på grund av nya bestämmelser. Han måste gå tre år på högstadiet för att få sitt junior certificate och när han väl fått det hade hans farbror bestämt att Mwila skulle stanna och arbeta vidare på Cambridge certificate.
  — Du har passerat den första gränsen och då måste du arbeta vidare, hade farbrodern sagt.
   Mwila hade gått med på det, men påmint sin farbror om löftet de båda hade givit hans far.
  — Jag är din far, hade hans farbror svarat. Ända tills du är färdig är jag din far. Jag har några brev från din andre far, som du ska få se när du är färdig, men till dess är det jag som är din far, precis som vi har kommit överens om.
   De två sista åren vid skolan hade Mwila haft det bra. Han hade inte tyckt att det var särskilt svårt. Han hade måst arbeta, men snart lärt sig att göra läxorna så fort han kunde, för att få tid över till andra saker. Det fanns flera klubbar och föreningar på skolan, som svarade för fritidsverksamheten. Vid slutet av sitt första år på skolan hade Mwila blivit prefekt och det sista året hade han ansvarat för tjugo unga pojkar, av vilka många var borta hemifrån för första gången. Alla hade varit yngre än han själv då han först kommit till skolan, och det var hans uppgift att ta hand om dem och se till att de skötte sig.
   Bara en gång hade Mwila råkat i svårigheter, men då hade det varit desto allvarligare och han hade nästan blivit relegerad.
   Ända till veckan innan examinationerna skulle börja, hade Mwila varit nöjd med sitt arbete. Det hade han haft all anledning att vara, för hans skrivningar var alltid bra, ibland var han bäst i klassen. Hans lärare hade varit nöjda med honom och i klubblivet hade han också lyckats. Han hade varit ordförande i en förening och sekreterare i två andra. En vecka före examinationerna hade han börjat undra om han verkligen skulle klara sin examen.
   Det hände plötsligt. En pojke som kom från samma trakt som Mwila gick förbi hans bord i skolans matsal och Mwila blev alldeles kall. Vad skulle hans far säga om han kom hem utan examen? Då hade han ju slösat bort två år. Vad skulle hans mor säga? Och hans bror?
   Mwila lämnade matsalen och tog stigen bakom simbassängen, som genom ett hål i staketet ledde ut på en äng och världen utanför skolan. Särskilt då till den närmsta byn och barerna.
   Halvvägs mellan skolan och byn fanns en smal stig som ledde genom högt gräs som aldrig slogs, in bland några träd och kom ut igen bredvid en bäck där det stod ett hus. Här kunde man köpa öl, hembryggt eller på flaska, och hemlagat gin.
   Mwila visste bättre än att dricka gin, men med ölet förhöll det sig annorlunda. Eftersom hans farbror alltid drack det buteljerade ölet, var det det som Mwila köpte. Det var starkt och kändes ännu starkare för en som aldrig druckit förr. Alla hans examensbekymmer for all världens väg.
   Det var redan mörkt, alla skulle vara samlade för kvällsövningarna. Hans klass skulle sitta och vänta på att han skulle komma och ropa upp dem. Den tjänstgörande läraren skulle gå runt och höra på hur varje prefekt rapporterade att alla var närvarande, eller vem som var borta och vem som kommit för sent. Mwila tog sig upp på fötter och stod och höll sig i väggen. Några män som satt och drack tittade nyfiket på honom, men han såg dem inte, han var fullt upptagen med att försöka stå upprätt. Han släppte taget i väggen och blev förvånad, då han upptäckte att han satt igen. Han sökte i fickorna och fann tillräckligt med pengar för att kunna köpa en öl till. Han beställde en och drack upp den och på något sätt lyckades han ta sig ut.
   Mwila kunde inte gå tillbaka till skolan. Att komma dit berusad betydde avstängning, men för en missad kvällsövning fanns det ursäkter och om ingen av dem godtogs skulle han bara få utegångsförbud i en vecka. Vid ett tillfälle var han på väg till skolan i alla fall, det var då han erinrade sig att han förmodligen inte skulle klara sin examen och då vore det bättre att bli relegerad än att bli kuggad. Självbevarelsedriften tog dess bättre överhanden igen och han höll sig borta.
   Vid ett tillfälle måtte han ha korsat stora vägen, för han kom ihåg hur en bil passerade alldeles bakom honom med tutande signalhorn och helljuset på och bildäck som tjöt då föraren bromsade. Vid några tillfällen pratade folk med honom, men vilka de var visste han inte. Då han vaknade låg han på marken bakom simbassängen, på något sätt hade han tagit sig tillbaka till skolan.
   Hela påföljande dag kände sig Mwila sjuk. Sent på eftermiddagen skickade rektorn bud efter honom, men innan budet kom hade Mwila inte alls tänkt på vad han skulle säga, han hade bara tänkt på vad rektorn skulle säga till honom. Han hade inte tvivlat på att bu det skulle komma, och medan han väntade hade han suttit med i klassen, men utan att delta i någonting. Han hade varken hört eller sett någonting. På väg till rektorsexpeditionen tänkte han mycket på vad han skulle säga och sedan glömde han alltsammans igen. Han behövde inte säga någonting.
  — Jag vill inte höra ett ord från dig, sa rektorn, då Mwila stod framför honom. Mwila fick reda på vem som kört bilen, som nästan hade kört över honom kvällen innan, eller som rektorn uttryckte saken, nästan hade råkat ut för en olycka på grund av en full skolpojke. Det fanns ursäkter, mycket arbete, den nära förestående examen och en hel del andra som rektorn förmodligen inte hade en aning om. Eftersom det var hans första förseelse skulle ingenting mer ordas om saken, men hans ordningsbetyg skulle bero på hans arbete och uppförande fram till dess han lämnade skolan. Mwila återgick till sina böcker och arbetade ända tills det var dags att gå till kvällsövningarna.
   Det arbete som Mwila presterade fram till examinationerna hade räckt mer än väl för att ge honom goda vitsord och skaffa honom hans Cambridge certificate. Hans betyg hade varit ett av de bästa på skolan det året.
   Efter skolans slut hade Mwilas farbror bestämt att han skulle stanna hos honom tills resultaten kom.
  — På så sätt kan du tala om för din far hur väl du lyckats i skolan, utan att behöva använda dagar till att gå fram och tillbaka till affären för att se om det finns någon post till dig, hade han sagt.
   Mwila hade stannat. Under sista året i skolan hade han fyllt i papper om vad han skulle vilja arbeta med. Han hade angett att han ville arbeta på bank, och då han fick erbjudande om ett bankjobb tills examensresultaten kom, accepterade han. Mwila hade väntat sig att han skulle få sitta och räkna pengar, att ta emot och betala ut, men han hade snart upptäckt att det där med pengar bara var en liten del av bankens verksamhet. På sätt och vis var det som att vara tillbaka i skolan. Varje morgon inleddes med föreläsningar, som han inte begrep mycket av under de två första veckorna, men så småningom började han förstå, vartefter han praktiserade på olika avdelningar inom banken.
   Hans arbete på banken bestod i att söka rätt på än det ena, än det andra. Efter sex månader kände han de flesta på bankens huvudkontor och många av dem som arbetade på avdelningskontoren i staden. Han visste var man kunde hitta olika saker, både inom huvudkontoret och utanför det. En eftermiddag hade han tillbringat på biblioteket för att kolla några produktionssiffror inom gruvindustrin, nästa vecka tillbringade han med att ringa upp eller besöka olika ambassader för att få mer aktuella siffror. Vid en föreläsning som en gruvdirektör höll, var det Mwila som ställde de flesta frågorna. Om han inte hade beslutat sig för att bli bankman hade han velat bli gruvtekniker, det var han säker på. Vad han absolut inte ville bli var jordbrukare.
   Mwila var fortfarande osäker på sin framtid då han blev inkallad till direktören på huvudkontoret. Som tur var hade Mwila aldrig förut varit i direktörens rum, och han var säker på att vad det nu var man ville honom, så var det någon sekreterare som skulle ta hand om det. Då han insåg att det var direktören själv, började Mwila känna sig tung inombords, precis som han alltid gjort då rektorn på skolan kallat på honom. Personalchefen var också där.
  — Sitt ner, Lutula, sa direktören och Mwila satte sig stelt på en stol.
   Direktören tog upp ett papper, ett brev, och tittade på det som om han ville komma ihåg vad som stod där. Han hade fått reda på det! Någon, kanske rektorn, hade skrivit och berättat om den gången Mwila var berusad! Det var därför personalchefen var här, han skulle få sparken. Han hörde knappt vad direktören sa till honom.
  — ... har varit mycket bra från dem som ni har arbetat för. Ni gjorde ett mycket gott arbete för investeringsgruppen om mineral tillgångar, rutinarbete kanske, men snabbt utfört, mycket snabbare än det har blivit gjort förut. Ni visade stort intresse under föreläsningen om gruvdrift och era betyg i de naturvetenskapliga ämnena är bra.
  — Banken behöver annat folk än bara bankfolk, eller kanske hellre, bankfolk behöver vara mer än just bara det. Ni har blivit rekommenderad till en kurs i gruvdrift. Det är en universitetskurs som för tillfället inte finns här i landet, så ni måste resa utomlands. Ni behöver vara borta i fem år ungefär, kanske längre eftersom vi vill att ni också skaffar er erfarenheter från internationella bankserviceorgan vad gäller gruvindustrin.
  — Jag begär inte att ni bestämmer er på en gång, men jag måste veta snart, så gå hem och tänk på saken.
   Direktören reste sig och log mot honom, personalchefen kom runt bordet och skakade hand med Mwila och följde honom ut ur rummet. Mwila hade fortfarande inte förstått, det dröjde ända till nästa dag innan han hade gjort det. Den dagen gick banken med på att han reste hem, och att de skulle vänta tills han skrev till dem innan de bokade in honom på flyget.
  — Det är ingen tvekan om vad du ska göra, sa Mwilas farbror.
  — Om du inte är intresserad för din egen skull, så måste du tänka på ditt land. Det är bara såna som du, folk som lär sig mycket, och sen kommer tillbaka hit och arbetar, som kan lösa våra problem.
  — Jag måste göra det på mitt sätt, svarade Mwila, men samtalet tog inte slut för det. Det fortsatte större delen av natten och hela den påföljande dagen. Först då räckte Mwilas farbror honom de båda brev som hans far hade skickat. Mwila läste bara det andra.
Broder!
   Jag sänder mina hälsningar till dig och din familj, min fru sänder sina hälsningar och min son sänder sina hälsningar. Ge vår son våra hälsningar.
   När kommer han tillbaka till oss? Du sa två år till och de har gått.
   När kommer han?
   Hälsningar till dig och din familj från min familj.
   Din bror
   David


   Mwila såg den plågsamma ansträngning som låg bakom brevet, svårigheterna med alla hälsningsfraserna, fast det bara var en enda fråga som skulle ställas, svårigheten att avsluta det. Det var hans far som skrivit, och han kunde tänka sig de många timmarna det tagit, alla gånger det hade påbörjats och slängts bort därför att orden inte hade varit de rätta, alla gånger varje bokstav hade präntats tills alla var perfekta, på det sätt fadern en gång hade lärt sig i en missionsskola.
  — Jag svarade aldrig, sa hans farbror. Jag visste inte vad jag skulle svara.
   Mwila hade legat på sin säng på kvällen och försökt finna svar på sina frågor. Han skulle förstås resa hem till sin far, men varför hade hans farbror inte svarat? Hur kunde hans farbror ha så starka känslor för sitt land och samtidigt inte bry sig om sin bror? Hur kunde hans farbror vara så angelägen om Mwila, men inte bry sig om hans far? Då han hade frågat farbrodern hade denne plötsligt sett gammal och trött ut.
  — Jag var rädd, sa han tyst, men ville inte säga något mer.
   Nu skulle Mwila resa hem.

*


Mwila tillbringade första natten på en järnvägsstation, den andra på en bar, där bussen hade släppt av honom, och den tredje i ett gästhus i en by, men den fjärde natten skulle han tillbringa i sin fars hus.
   Han lämnade gästhuset. I en liten resväska låg allt han behövde, vare sig hans besök skulle bli kort eller räcka för alltid. Han brydde sig inte om grusvägen som slingrade sig mellan sjöarna och gjorde långa omvägar för att komma fram vid de bästa övergångsställena vid floderna under regnperioden. Gick man till fots kunde man gå på stigar som var snabbare och inte så tröttsamma som vägen. Regnperioden var över och trots att vattnet fortfarande forsade på sina ställen, var det inte så besvärligt för en sådan som han. Redan ett par kilometer från byn gick han över en fors, vattnet var kallt om benen på honom.
   Mwila hade ingen brådska. Väl borta från stan föll han in i den långsamma lunken man hade på landet, och på det sättet kunde han fortsätta utan vila hela dagen. I motsats till de två föregående dagarna mötte han ingen under den första timmen. Han balanserade sin resväska på huvudet och skrattade då den föll. Men han var stolt över sin återvunna färdighet då han kunde hålla den kvar i en halvtimme. Ett äldre par kom emot honom och han gick av stigen och hälsade på sedvanligt sätt. Mannen stötte i marken med en käpp, och hans hustru gick bakom med en korg stadigt på huvudet, och Mwila kände sig lite dum med sin väska.
   Det var mycket som var välbekant för Mwila på stigen han gick, men trots det måste han stanna två gånger och fråga efter vägen. En gång frågade han en kvinna som skördade de sista majskolvarna i sin odling. Andra gången frågade han några äldre män i en by som kanske var ny, för han kunde inte erinra sig att det legat någon by där innan han åkte.
   Han skrattade högt då han kom tillbaka till grusvägen och kände igen den. Den hade gått mycket längre än han, sedan han sett den samma morgon. Han gick runt en krök och skrattade igen för här var vägen alldeles rak ett långt stycke, utom på ett ställe där den vek av en meter åt höger för att undvika en uppskjutande klippa av skimrande vit kvarts. Han sprang till den plats där klippan mötte vägen, tvekade och gick sedan runt och började klättra uppför den från baksidan.
   Han hade klättrat på den ofta då han var pojke, men från andra sidan. Det var på andra sidan som hans fars gård låg. Nu skulle det gått fortare på vägen, men han ville inte använda sig av den. Han var inte längre pojken som kom hem från skolan med sitt Cambridge certificate i fickan, utan bondpojken som kom hem från folkskolan. Han stannade och såg sig om, över klippan och över trädtopparna. Någonstans långt borta kunde han urskilja en form, inte någon färg, men en regelbunden form, som måste vara den skola som han först gått i.
   Han segade sig uppåt. Väskan bar han än i den ena än i den andra handen, för han kunde inte längre bära den på huvudet. Med ena handen tog han tag i stenar, grästovor eller någon av de minst taggiga buskarna för att hålla balansen. Toppen på kullen var en helt bar, polerad sten, ärrig sedan tidernas begynnelse och polerad av sand som blåste från söder eller väster, men aldrig stannade kvar.
   Han var på väg nerför och hade nått fram till skogsbrynet igen innan han såg gården, som bredde ut sig under honom. Han var ivrig att komma hem, men ändå tvekade han att gå vidare. Han var stolt över vad han åstadkommit och det erbjudande han hade fått, men han kände sig skamsen över sin farbror och ännu mer skamsen över sig själv. På alla dessa år hade han inte skrivit, och trots att hans far sagt att han inte skulle skriva, så hade det varit fel av honom. Han stack handen i kavajfickan och rörde vid brevet som hans far hade skrivit till sin bror.
  — När kommer han?
   Han hade kommit. Han var hemma. Det här var hans bygd, hans fars land, hans brors land. Det var hans folks land. Lyckan steg upp inom honom, men den rann snart bort, då han kom ihåg att det kanske var sista gången han kom hem. Inte för att han skulle dö snart, men därför att hans hem kanske skulle kunna bli till ett fängelse, som band honom genom hans respekt för faderns vilja som kedjorna en fånge. Kedjorna skulle vara mjuka och inte åstadkomma någon fysisk smärta men de skulle binda honom. Det skulle inte finnas några fängelsemurar, endast gårdens stängsel och gränsmarkeringar, men eftersom de markerade ett innanför och ett utanför, skulle gränserna kännas lika verkliga som murar.
   Han såg ut över gården och tittade på grödorna. Han tyckte inte om att de hade blivit flyttade från ett fält till ett annat, fast han visste att det alltid gick till så. Han ville att allting skulle vara som det varit då han reste. Majsen skulle alltid växa på det fält som han gått till som pojke för att plocka ett stort ax, dra bort det skyddande höljet och äta den saftiga kolven och efteråt använda resterna att göra någon leksak av. Han log för sig själv. Nu gick det boskap på det fältet, som åt upp alla blad och stjälkar som tröskningen lämnat kvar. Det borde ha varit jordnötter på fältet vid bäcken där han hade satt ut fiskfällor, men aldrig fått någonting. Där hade han en gång tillbringat en hel eftermiddag med att gräva upp nötterna, skala dem och äta de söta, mjuka kärnorna, och sedan hade han blivit sjuk. Nu var det bara gräs på det fältet, och det växte bomull där det förut varit tobak, och han kunde inte se några tobaksplantor någonstans.
   Han tog sin väska och rusade utför, mellan buskar, träd och stenar. Han märkte inte rispan han fick i ansiktet, han såg inte ormen och ödlorna som försvann vid ljudet av hans fötter.
   Han hejdade sig då han kom fram till grusvägen, lutade sig framåt och fyllde lungorna med luft. Han drog fram sin väska ur buskarna dit han hade slängt den, sedan skrattade han åt sig själv och världen, medan han gick vidare så lätt som om han gick på en stadsgata. Hans fotsteg ekade på bron och så var han på gården. Bron var i gott skick, staketen också och gräset vid vägkanten var bränt, för att kunna fungera som brandgata om elden skulle komma lös bland buskarna, eller om någon oförsiktig rökare släppte en brinnande tändsticka eller en glödande cigarrett. Han kände sig som en pojke, eller en man som kom hem till sin hustru efter att ha varit hemifrån för första gången. Han skrattade och ropade och fortfarande skrattande började han springa.

*


Mwila låg platt på marken och vilade sin värkande rygg. Det var tio dagar sedan han kommit hem, men det kändes som om han aldrig varit borta, om det inte varit för värken efter arbetet.
  — Vi ska nog fortfarande kunna göra en bra bonde av skolpojken, hade en av hans bröder sagt efter tre dagar.
   Hans far var som ett barn. För första gången på femton år var alla hans söner samlade, den äldste, som alltid var hemma, den andre, som arbetade på ett av kopparbolagets kontor och så den yngste. Bonden, kontoristen och skolpojken, alla måste de arbeta och skolpojken fick på sin lott att sätta upp staket. Ett nytt staket skulle upp och varje hål måste grävas för hand i den hårda marken. Han vilade inte länge, arbetet måste göras. Å ena sidan ville han visa att han kunde arbeta ordentligt, å andra sidan ville han inte arbeta så bra att de inte kunde klara sig utan honom.
   Han kunde förstå att brodern som arbetade på kontor, inte hade tid att besöka gården så ofta. Den låg långt bort och vägarna dit var ibland ofarbara i månader i sträck och den övriga tiden var de skakiga och dammiga. Han kunde förstå men inte acceptera det — det var härifrån han hade hämtat sin styrka under skolåren. Det var härifrån han skulle få sin styrka, om han reste bort igen.
   Han drev järnspettet i botten på hålet och fick loss lite mer jord. Han böjde sig ner och grävde ur det med händerna, sedan reste han sig och drev ner spettet igen. Hålet var till en hörnstolpe och måste vara djupare och smalare än de andra. Han lämnade spettet stående i hålet och gick fram till ett träd, tog ner sin vattenflaska och drack. Då han hängde tillbaka den, såg han sin far stå vid sidan av ett annat fält och titta på en traktor som plöjde. Han måste få tala med honom i kväll.
   Då Mwila kom hem på kvällen hade fadern gått ut, så han åt tillsammans med bröderna och väntade ända tills tröttheten tog överhanden och, efter att ha försökt skaka av sig sömnen några gånger, gick han och la sig. Deras samtal måste vänta.
   David Lutula hade kommit hem från åkern och, utan att äta, tagit sin finhatt och gått igen. Hans hustru såg honom gå och visste att, då han kom tillbaka, skulle han besvara de frågor hon aldrig ställt. Innan han kunde tala med sin son måste Lutula tala med någon utomstående, som inte alls var personligen berörd av frågan.
   I utkanten av gården bodde en gammal man och hans dotter, som var änka och hade så många barn att de skulle behövt en egen skola. Den gamle mannen och hans dotter hade alltid bott där, men barnen växlade.
  — De är alla mina barnbarn, brukade den gamle säga.
   Men om man ville veta närmare, kunde han inte erinra sig om den eller den var barn till hans son eller till vänners vänner. Han brukade skratta:
  — De är barn som mycket väl skulle kunna vara mina söners. En dag kommer någon och hämtar dem, och en annan dag kommer någon med nya.
   Då Lutula kom närmare klungan av hus, där den gamle mannen och hans dotter bodde, reste sig den gamle och kom för att hälsa honom välkommen och dottern skyndade sig att hämta öl till männen, då de satte sig under ett träd. Mörkret höll redan på att falla.
  — Jag är orolig för Mwila, sa Lutula och sedan blev det tyst en stund.
  — Han är en fin pojke, sa den gamle.
  — Ja, det är han, sa Lutula med stolthet i rösten.
  — Hans hjärta är kluvet, sa den gamle. Han var på klippan den dan han kom hem. Jag var där och såg honom, men han såg inte mig. Han är man och pojke på samma gång.
   Den gamle gjorde en paus, drack lite öl och fortsatte:
  — Han älskar dig mycket och kommer att göra som du säger, men helst skulle han nog vilja studera vidare.
  — Om han fortsätter studera kommer jag att förlora honom, precis som jag förlorat en av hans bröder, sa Lutula.
  — Om han stannar och arbetar på gården, kommer du inte att förlora honom då? Om du sätter ett lejon i bur, kommer det att dö om det inte har tillräckligt med livsrum, även om du ger det mat. Du skulle bygga en bur runt din son, så att han inte kunde utvecklas som han har förutsättningar för. Om du gifter dig med en kvinna och sen nekar henne de barn hon vill ha, så blir hon bitter. Vill du stänga in din son tills hans kärlek har förbytts i hat och han blir bitter?
  — Han vet vilka uppoffringar du har gjort och kommer att göra. Medan han är ung kommer han kanske att försumma sina plikter mot dig, precis som vi mot våra fäder, men på samma sätt som vi förändrades då vi blev vuxna, så kommer han att förändras och hans kärlek till dig kommer att växa sig starkare. Låt honom resa.
  — Det är så svårt, sa Lutula.
  — Det är svårt många gånger i livet, sa den gamle. Ditt liv blir lättare precis som mitt. Medan vi åldras blir saker som brukade bekymra en som ung till ingenting. Man kan ana en del av det som ligger framför en, inte mycket men mer än man kunde förut. Man vet att det finns frågor som man inte behöver besvara igen, för de har redan blivit besvarade. Det här är en fråga som du fortfarande måste besvara, det är inte den sista, men en av de få som återstår. En sak till. Är det här en fråga som du alls kan besvara? Är den din?
   De två männen pratade tills månen steg upp och gjorde natten ljusare. De flyttade närmare brasan för att äta den måltid som den gamles dotter hade gjort i ordning och de fortsatte att prata. De talade om grödor och om hur nästa skörd skulle bli bättre, om det och det hände och det och det inte hände. De pratade om det förflutna, men långa stunder var de tysta och tänkte på Mwila.
   Gården låg tyst och sovande då Lutula kom tillbaka och gick till sängs. Hans hustru vaknade till.
  — Allt är bra, viskade han.
   Hon mumlade belåtet och hennes andhämtning tydde på att hon sov.
   Hela natten låg Lutula vaken. Han skulle förlora en son till. Han visste att hustrun också ville behålla pojken hemma och låta honom resa på samma gång. Det var inte det som frågan gällde.
  — Är den din? ekade den gamles röst i hans huvud. Ingen kunde besvara den frågan utom Mwila. Var pojken tillräckligt mycket man för att kunna svara?
   Lutula låg kvar i sängen efter det att hustrun stigit upp, han låg kvar medan sönerna steg upp och gick för att arbeta. Då följde han efter. Han stannade vid ena änden av åkern där de arbetade, och han tyckte att Mwila hade blivit längre och starkare sedan han kom hem. Lutula kallade på dem.
  — Arbeta inte för hårt, Mwila, sa han då hans söner stod framför honom. Du har mycket att uträtta med ditt huvud, då du reser tillbaka till dina studier.
   Mwila sa ingenting men ett mjukt leende lyste upp hans ansikte och Lutula visste att hans beslut var riktigt.
  — Jag ska inte resa än, sa Mwila. Jag har fortfarande mycket att lära, och en del av den lärdomen finns här. Då det är dags igen för studier, ska jag resa, men innan dess finns det arbete som ska utföras.
   David Lutula stod och såg stolt på hur hans yngste son gick före sina bröder tillbaka till arbetet. Frågan hade blivit besvarad.

Ur "Domaren och andra berättelser från Afrika", 1983 Översättning Anette Rydström.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki