Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det svarta pariserhjulet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

SvartaPariserhjulet.png


Tivolit drog in i staden som en oktobervind, som en mörk fladdermus som svepte över den kalla sjön. Det hördes ett sörjande, suckande, viskande upp genom tälten i det svarta regnet. Det stannade i en månad vid den grå, rastlösa sjön i oktober, i det svarta vädret och de ökande stormarna och blytunga skyarna.
   På torsdagen i den tredje veckan kom de två små pojkarna gående i skymningen längs strandkanten i den kalla vinden.
   "Äh, jag tror dig inte", sa Peter.
   "Kom igen så ska jag visa dig", sa Hank.
   De tävlade i att häva ur sig spottloskor på den fuktiga bruna sanden på stranden där vågorna slog in. De sprang till det öde tivoliområdet. Det hade regnat. Tivolit låg vid sjön och det fanns inte en människa som köpte några biljetter i de flagnande svarta biljettstånden. Det var ingen som hoppades på att vinna den salta skinkan på lyckohjulet och det fanns ingen skäggig dam att beskåda. Attraktionerna låg tysta och alla de grå tälten fladdrade i vinden som enorma förhistoriska vingar. Ungefär klockan åtta skulle spöklika ljus tändas, röster skulle höras och musik skulle sväva ut över sjön. Nu satt där bara en blind puckelryggig man i ett svart stånd och kände längs kanten på den spruckna porslinsmugg ur vilken han drack någon parfymerad dryck.
   "Där", sa Hank och pekade.
   Det svarta pariserhjulet reste sig som en enorm stjärnbild mot den molniga himlen, alldeles tyst.
   "Jag tror ändå inte på det du berättade om det", sa Peter.
   "Vänta bara, jag såg det hända. Jag vet inte hur, men det hände. Du vet ju hur tivolin är; roliga. Men det här är konstigt."
   Peter följde med upp i ett träd där de satte sig på en gren, dolda för omvärlden.
   Plötsligt stelnade Hank till. "Sch! Där är mr Cooger, tivolidirektören!" Gömda i trädet satt de och tittade.
   Mr Cooger, en man på ungefär trettiofem år, klädd i färggranna kläder med en nejlika i knapphålet och oljigt hår, kom fram under trädet med ett brunt plommonstop på huvudet. Han hade kommit till staden tre veckor tidigare och viftat med sitt bruna plommonstop åt folk på gatan, tutande från den skinande röda Forden.
   Nu nickade mr Cooger åt den lille blinde, puckelryggige mannen och sa något. Mannen låste fumlande in mr Cooger i en svart korg och skickade upp honom mot skymningshimlen. Maskineriet brummade.
   "Titta!" viskade Hank. "Pariserhjulet går åt fel håll. Bakåt istället för framåt!"
   "Och?" sa Peter.
   "Kolla!"
   Det svarta pariserhjulet snurrade runt tjugofem gånger. Sedan sträckte den blinde, puckelryggige mannen fram sina bleka händer och stoppade maskineriet. Pariserhjulet stannade, lätt gungande, vid ett speciellt svart säte.
   En tioårig pojke klev ur. Han gick iväg över det viskande tivoliområdet, i skuggorna.
   Peter ramlade nästan ner från sin gren. Han sökte igenom pariserhjulet med blicken. "Var är mr Cooger?"
   Hank petade till honom. "Du skulle inte tro det om jag sa det. Kolla nu!"
   "Vart tog mr Cooger vägen?"
   "Kom igen. Snabbt, spring!" Hank hoppade ner och började springa nästan innan han nådde marken.

Under några enorma kastanjeträd, bredvid ravinen, brann ljusen i mrs Foleys vita herrgård. Pianomusik klinkade. Innanför de varma fönstren rörde människor på sig. Utanför började det regna, oåterkalleligt och oupphörligt.
   "Jag är så blöt", gnällde Peter där han kröp ihop i buskarna. "Det känns som om någon har sprutat på mig med en vattenslang. Hur länge till ska vi vänta?"
   "Sch!" sa Hank och lät mystisk.
   De hade följt efter den lille pojken från pariserhjulet genom stan, längs mörka gator till mrs Foleys hus vid ravinen. Nu satt den underlige lille pojken i den varma matsalen i huset och åt feta lammkotletter och potatismos.
   "Jag vet vad han heter", viskade Hank hastigt. "Mamma berättade om honom häromdagen. Hon sa: 'Hank, har du hört talas om den lille föräldralöse pojken som har flyttat in hos mrs Foley? Han heter Joseph Pikes och kom till mrs Foley en dag för två veckor sedan. Han sa att han hade rymt hemifrån och att han skulle vilja ha något att äta, och han och mrs Foley har kommit bra överens ända sedan dess.' Det var vad min mamma sa", avslutade Hank och kikade in genom de immiga fönstren. Vatten droppade från hans näsa. Han höll ett stadigt tag i Peter, som darrade av köld. "Pete, till en början tyckte jag inte alls om hur han såg ut, det gjorde jag inte. Han såg ... elak ut."
   "Jag är rädd", klagade Peter öppet. "Jag fryser och är hungrig och har ingen aning om vad allt det här handlar om."
   "Jösses, vad dum du är!" Hank skakade på huvudet och blundade i förakt. "Fattar du inte, det är tre veckor sedan tivolit kom. Ungefär samtidigt som den lille föräldralöse pojken dyker upp hos mrs Foley. Och mrs Foleys son dog en vinternatt för länge sedan och hon har aldrig varit sig lik. Och så kommer den här lille pojken och smörar för henne."
   "Åh", sa Peter och skakade ännu mer.
   "Kom igen", sa Hank.
   De klev fram till dörren och bankade på med portklappen i form av ett lejon.
   Efter en stund öppnades dörren och mrs Foley tittade ut.
   "Ni är ju alldeles blöta, kom in", sa hon och släppte in dem i hallen. "Vad vill ni?" sa hon och lutade sig över dem. Hon var en lång kvinna med spetskrås på bröstet och ett tunt blekt ansikte och vitt hår. "Du är väl Henry Walterson?"
   Hank nickade och sneglade oroligt mot matsalen, där den underlige lille pojken såg upp från sin tallrik. "Kan vi få prata med dig i enrum, frun?" Och när den gamla damen såg blekt förvånad ut, smög Hank iväg och stängde dörren till matsalen och viskade till henne: "Vi måste varna dig för något, det gäller pojken som bor hos dig, den föräldralöse."
   Hallen blev plötsligt kall. Mrs Foley stelnade till. "Nå?"
   "Han kommer från tivolit och han är ingen pojke, utan en man och han planerar att bo här hos dig tills han hittar dina pengar. Sedan kommer han att försvinna med dem en natt och folk kommer att leta efter honom, men eftersom de letar efter en liten tioårig pojke kommer de inte att känna igen honom när han går förbi som en trettiofemårig man som heter mr Cooger!" utropade Hank.
   "Vad i hela världen pratar du om?" ville mrs Foley veta.
   "Tivolit och pariserhjulet och den här underlige mannen, mr Cooger. Pariserhjulet går baklänges och gör honom yngre, jag vet inte hur, men han kommer hit som en pojke och du kan inte lita på honom, för när han har tagit dina pengar hoppar han bara upp i pariserhjulet, och så går det framåt och han blir trettiofem år igen och pojken är försvunnen för alltid!"
   "God natt, Henry Walterson, kom aldrig tillbaka!" ropade mrs Foley.
   Dörren slängdes igen. Peter och Hank stod ute i regnet igen. Det dränkte dem och trängde in genom kläderna.
   "Bra gjort", fnös Peter. "Nu har du allt ställt till det. Tänk om han hörde oss, tänk om han kommer och dödar oss när vi sover inatt, för att tysta oss för gott!"
   "Det skulle han aldrig göra", sa Hank.
   "Inte?" Peter högg tag i Hanks arm. "Titta."
   I det stora fönstret i matsalen var gardinen fråndrager nu, och i det rosa skenet syntes den lille föräldralöse pojken. Han knöt hotfullt näven mot dem. Ansiktet var fruktansvärt att se, tänderna var blottade, ögonen hatfyllda och läpparna formade hemska ord. Det var allt. Den föräldralöse pojken var bara där en sekund, sedan var han borta. Gardinen föll på plats. Regnet föll över huset. Hank och Peter gick långsamt hemåt i stormen.

Under middagen tittade Hanks pappa på honom och sa: "Det skulle inte förvåna mig om du får lunginflammation. Du var ju helt dränkt! Vad är det du säger om tivolit?"
   Hank petade i potatismoset och kastade en och annan blick mot de skallrande fönstren. "Vet du vem mr Cooger, tivolimannen, är?"
   "Han med den rosa nejlikan i knapphålet?"
   "Just det!" Hank rätade på sig. "Har du sett honom?" "Han bor längre ner på gatan på mrs O'Learys pensionat, han har ett rum mot gården. Hur så?"
   "Det var inget", sa Hank med glödande ansikte.
   Efter middagen ringde Hank Peter. I andra änden av telefonlinjen lät Peter bedrövlig och hostande.
   "Hör du, Pete!" sa Hank. "Jag fattar alltihop nu. När den där lille föräldralöse pojken, Joseph Pikes, får tag på mrs Foleys pengar, har han en bra plan."
   "Vad då?"
   "Han stannar kvar i stan som tivolimannen och bor i ett rum hos mrs O'Leary. På så sätt kommer ingen att misstänka honom. Alla kommer att leta efter den där otäcke lille pojken och han är försvunnen. På så sätt kommer ingen att misstänka tivolit alls. Det skulle se konstigt ut om tivolit plötsligt försvann."
   "Åh", sa Peter och snörvlade.
   "Så vi måste göra något snabbt", sa Hank.
   "Ingen kommer att tro oss, jag försökte berätta för mina föräldrar, men de sa att det bara var smörja!" suckade Peter.
   "Men vi måste göra något ikväll, i alla fall. Varför då? För att han kommer att försöka döda oss! Vi är de enda som har förstått och om vi säger åt polisen att hålla ett öga på honom, att han är den som stal mrs Foleys pengar i maskopi med den föräldralöse pojken, kommer han inte att få en lugn stund. Jag slår vad om att han kommer att försöka sig på något ikväll. Så möt mig hos mrs Foley om en halvtimme."
   "Usch", sa Peter.
   "Vill du dö?"
   "Nej." Tankfullt.
   "Då så. Möt mig där och jag slår vad om att vi kommer att se pojken smita ut med pengarna ikväll och springa mot tivolit med dem, medan mrs Foley sover. Vi ses där. Hej då, Pete!"
   "Unge man", sa pappa som stod bakom honom när han lade på luren. "Du går ingenstans. Du ska gå raka vägen och lägga dig. Här hemma." Han gick efter Hank uppför trappan. "Ge mig nu kläderna du har på dig." Hank klädde av sig. "Har du några andra kläder i ditt rum?" frågade pappa.
   "Nej, de är i garderoben i hallen", sa Hank dystert.
   "Bra", sa pappa innan han stängde och låste dörren.
   Hank stod där, naken. "Jösses", sa han.
   "Gå och lägg dig", sa pappa.

Peter kom till mrs Foleys hus vid halvniotiden, nysande och klädd i en alldeles för stor regnkappa och regnhatt. Han stod som en liten vattenpost på gatan och sörjde bedrövat över sitt öde. Ljusen i Foleys hus lyste varmt på övervåningen. Peter väntade en halvtimme och tittade på de regnåta gatorna.
   Till slut såg han en förbiskymtande, blek gestalt och det prasslade i buskarna.
   "Hank?" frågade Peter buskarna.
   "Ja." Hank klev fram.
   "Jösses", sa Peter och stirrade. "Du är ... du är naken!"
   "Jag sprang hela vägen", sa Hank. "Pappa ville inte släppa ut mig."
   "Du kommer att få lunginflammation", sa Peter.
   Ljusen i huset slocknade.
   "Ducka", ropade Hank och knäböjde bakom några buskar. De väntade. "Pete", sa Hank. "Du har på dig byxor, eller hur?"
   "Visst", sa Pete.
   "Du har ju på dig en regnkappa också, och ingen kommer att märka något, så låna mig dina byxor", sa Hank.
   Ett motvilligt överlämnande ägde rum. Hank drog på sig byxorna.
   Regnet lättade och molntäcket började spricka upp.
   Efter ungefär tio minuter kom en liten figur ut från huset, bärande på en stor papperspåse som såg ut att vara fylld med pengar.
   "Där är han", viskade Hank.
   "Där sticker han!" ropade Peter.
   Den föräldralöse pojken sprang snabbt.
   "Efter honom!" ropade Hank.
   De jagade honom mellan kastanjerna, men pojken var snabb, uppför kullen, längs stadens gator, förbi järnvägen och upp mot tivolit. Hank och Peter kom fram strax efteråt. Peter var nertyngd av den tunga regnkappan och Hank var stelfrusen. Ljudet av Hanks bara fötter mot marken genljöd genom staden.
   "Skynda dig, Pete! Vi får inte låta honom komma fram till pariserhjulet före oss, om han förvandlas tillbaka till en man kommer vi aldrig att kunna bevisa något!"
   "Jag skyndar mig ju!" Men Pete kom på efterkälken när Hank dundrade vidare i det uppklarnande vädret.
   "Ha!" retades den föräldralöse pojken och sprang undan, nu var han inte mer än en skugga längre fram. Sen försvann han in på tivolit.
   Hank stannade vid utkanten av tivolit. Pariserhjulet snurrade på upp mot himlen, framåt och framåt, istället för bakåt, och där satt Joseph Pikes i en svartmålad korg. Han skrattade upp och runt, upp och runt, upp och runt och ner mot lille Hank som stod där, och den lille blinde puckelryggige mannen hade handen på det vrålande, oljiga maskineriet som fick pariserhjulet att gå runt. Tivoliområdet var övergivet på grund av regnet. Karusellen stod stilla, men dess musik flödade ut över de öppna områdena. Och Joseph Pikes åkte upp mot den molniga himlen och ner igen, och var gång han åkte runt blev han ett år äldre, skrattet förändrades, blev djupare, ansiktet förändrades, själva benen, de elaka ögonen, det vilda håret förändrades där han satt i den svarta korgen och hastigt snurrade, snurrade fram och skrattade upp mot den kyliga himlen där då och då en förlupen blixt visade sig. Hank sprang framåt mot den puckelryggige vid maskinen. På vägen tog han upp en tung tältpinne. "Hör du du!" ropade den puckelryggige. Det svarta pariserhjulet snurrade runt. "Du!" stormade den puckelryggige och famlade i luften. Hank träffade honom på knäskålen och hoppade undan. "Oaj!" skrek mannen och föll framåt. Han försökte nå bromsen för att hejda pariserhjulet. När han lade handen på bromsen sprang Hank fram och slog tältpinnen mot hans fingrar och krossade dem. Han slog till ytterligare en gång. Mannen höll om sin hand med den andra handen och ylade. Han sparkade mot Hank som högg tag i mannens fot och drog. Den puckelryggige halkade i leran och föll omkull. Hank slog till honom i huvudet och ropade till.
   Pariserhjulet snurrade runt, runt, runt.
   "Stoppa hjulet!" ropade Joseph Pikes/mr Cooger där han snurrade fram under en stormande kall himmel.
   "Jag kan inte röra mig", stönade den puckelryggige. Hank hoppade på hans bröst och de brottades en stund, bitandes och sparkandes.
   "Stoppa hjulet!" ropade mr Cooger, en man, en annan man och röst den här gången, snurrandes i panik, på väg upp mot den vrålande, väsande himlen ovanför pariserhjulet. Vinden blåste genom de mörka ekrarna. "Stanna, åh, snälla stanna hjulet!"
   Hank hoppade upp från puckelryggen. Han attackerade bromsmekanismen, slog på den, hejdade den, stack in metallbitar i den, band med rep, och då och då slog han på den kravlande, gråtande dvärgen.
   "Stanna hjulet!" gnällde en röst högt upp i natten, där den vindpinade månen kom fram ur de slöjliknande vita molnen. "Stanna ..." Rösten dog bort.
   Nu flödade ljuset plötsligt över området. Män kom springande ur tälten. Hank hörde hur de skrek åt honom och slog honom. Långt borta hörde han Peters röst och bakom Peter, i full karriär, kom en polis med dragen pistol.
   "Stanna hjulet!" Rösten försvann i vinden.
   Rösten upprepade och upprepade önskningen.
   De mörka tivolimännen försökte använda bromsen. Inget hände. Maskinen brummade och fortsatte driva hjulet runt, runt. Mekanismen var förstörd.
   "Stopp!" ropade rösten en sista gång.
   Tystnad.

Utan ett ord fortsatte pariserhjulet att snurra. Det hördes inget nu förutom ljudet av motorn, som tystnade och stannade. Pariserhjulet åkte en bit till av bara farten och allt tivolifolket tittade upp mot det, polisen tittade på det och Hank och Peter tittade upp mot det.
   Pariserhjulet stannade. En folksamling hade lockats dit av ljuden. Några fiskare från hamnen, några växlare från järnvägen. Pariserhjulet stod stilla.
   "Titta", sa alla.
   Polisen vände sig om, tivolifolket vände sig om och fiskarna vände sig om och de tittade allihop på den som satt i korgen längst ner. Vinden fick korgen att gunga rytmiskt.
   Där satt ett skelett med en stor påse pengar i handen och ett brunt plommonstop på huvudet.

Ursprungligen publicerad i "Dark Carneval" serien 1948. Översatt av Sabina Cleman 2002. Illustrerad av John Jude Palincar.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki