Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det tredje könet

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Oline Stig

   HON KUNDE ÄTA FRUKOST I TIMMAR. Hon glömde att sätta in Bregottet så det blev till en rinnig gegga, men hon brydde sig inte, hon bredde ett tjockt lager på knäckebrödet, och hennes fingrar blev alldeles kletiga, liksom ett tre månader gammalt nummer av "Ordfront". Hon läste inte dagstidningar. Hon läste bara radikala tidskrifter, fast egentligen läste hon inte dem heller utan satt bara och drömde. Trähalsbandet gungade farligt nära skålen med kruskakli och filmjölk. Det var en indisk amulett. Om han frågade henne vad den föreställde skulle hon hålla en timslång utläggning. Han frågade inte. Han gömde sig bakom tidningen och undvek att se på henne, lyfte koppen och drog in doften av nybryggt kaffe för att slippa stanken av det söta kanelteet. Men det envisa plingandet från hennes vindspel gick inte att stänga av. Det hängde visserligen utanför fönstret i hennes rum, men när det blåste hördes det i hela lägenheten. Nu hörde han ljudet av Paulas steg i badrummet. Vattenkranen gurglade. Skulle hon bada! De hade ju kommit överens om att de skulle komma ut så fort de kunde. Förra söndagen hade de haft en annan strategi. Då hade de bestämt att de skulle sova så länge som möjligt och sedan äta frukost i lugn och ro när Britt-Marie hade gått. Men det funkade inte. Hon hade inte gått. Kvart i två satt hon fortfarande och trummade i golvet med sina feta fötter, och det lät klack, klack, klack, eftersom ena stortån var prydd med en mässingsring. Han sneglade på henne över tidningskanten. Hennes ansikte var brett, de gröna ögonen blev till smala springor när hon log. Och nu sträckte hon upp armarna så att den ljusröda vegetationen blottades i all sin svettvåta prakt. Det skulle inte förvåna honom om det var färgat, om hon kletade in hennapulver i armhålorna också, för att matcha det på huvudet och se yngre ut. Hur gammal kunde hon vara? Säkert över femtio.
   "Och vad ska ni hitta på idag då?"
   "Jag vet inte"; sa Kristoffer tonlöst. "Plugga tror jag. Jag har tenta på onsdag."
   "Ni får gärna sitta här", sa Britt-Marie och hostade djupt och rosslande och tog fram ett skrynkligt paket tobak. Tiedemans Gul. "Jag ska bara ringa runt efter biljetter och skriva lite brev."
   Hon slog ut med handen i en gest som var menad att vara generös och smällde till karaffen med isvatten som gungade betänkligt. Solkatterna dansade på väggen bakom henne, över de torkade eternellerna som hängde upp och ner i spretiga buketter.
   Tack så hemskt mycket, tänkte han. Vi bor faktiskt här.
   "När åker du?" frågade han tyst och vek ihop tidningen. Flera gånger vek han den, som om han tänkte slå ihjäl en geting. Innan han vikt klart hade hon försvunnit ut från köket. Han hörde henne slå igen dörren och hennes dämpade rop:
   "Jag ska ringa efter biljetter, sa jag!"
   Paula kom ut från badrummet med en vit handduk virad om kroppen och en rosa om huvudet. En svag doft av kamomill. Hon höjde frågande på ögonbrynen.

   Almarna i Lundagård hade börjat skifta från djupgrönt till gult, men än var det inte höst. De satt på bänken bakom Domkyrkan med böckerna uppslagna i knät. Himlen mellan träden var djupt blå. Kristoffer såg upp från boken och strök med fingret över Paulas underarm. De små fjunen på den brunbrända huden skimrade som guld. Han tänkte på hennes bröst. De var runda och släta med små mörkbruna vårtgårdar som blev ännu mindre och knottriga när hon var upphetsad. När blev hon det sist? När han rakade hennes bikinilinje på Uardavägen. Sedan de flyttade hade de inte älskat. Han böjde sig ner och pussade henne på halsen. Hon tog hans hand och pussade hans fingrar, bet lätt över förlovningsringen i vitguld. Sedan fortsatte hon att läsa.
   "Pratade du med henne i morse?" frågade hon utan att se på honom. "Sa hon när hon skulle åka?"
   Han skakade på huvudet.
   "Hon skulle ringa efter biljetter."
   Paula reste sig så häftigt att boken gled ur hennes knä och hamnade upp och ner i gruset och hon spände ögonen i honom och skrek för att överrösta kyrkklockan som började bånga i samma sekund.
   "Det här funkar inte längre!" En hårslinga föll ur hästsvansen och la sig som ett blont ess på kinden. Det var inte hennes stil att bli så här upprörd. Ett svart moln skymde det blåa mellan träden.
   "Lugna dej", viskade han.
   Han tog tag i hennes arm och drog ner henne på bänken. Hela hon skakade. Överläppen skalv. Ögonen fylldes av tårar, som skimrande dammar som svämmar över, nu rann de nerför de smala kinderna, ner på hennes vita krage. Ett medelålders par flanerade förbi, kvinnan i ljusröd, ärmlös klänning, mannen i ljus kostym och en sliten portfölj sprängfylld med böcker. De såg ut som om de var på väg till en disputation. Ledigt festklädda akademiker. De passerade tätt intill deras bänk. Han undrade om de tänkte på att flickan vid hans sida hade gråtit, om de noterade hur ömt och kärleksfullt han höll armen om hennes axlar. De kanske trodde att hon just hade talat om att hon var med barn och att han, till hennes stora förvåning och lättnad, lovat att ta sitt ansvar.
   "Jag ska fixa det här", sa han och strök med handen över hennes overkligt silkiga hår. Hon snyftade till med ansiktet mot hans axel.

   Femton minuter senare stod hon på institutionens toalett och la underlagskräm och matt puder under ögonen för att trolla bort alla spår av gråt. Urban Janson hade rummet längst bort i korridoren. Hon gick långsamt. Sköt fram underlivet och sträckte på ryggen. Dörren stod halvöppen. Det var ett blekt, randigt ljus i rummet, som kom sig av att persiennerna var nerdragna. Hennes luftman. Hon kallade honom så därför att han fanns i hennes drömmar. Drömmar av luft. Utan luft inget liv. I verkligheten var det svårt att andas. Rummet var dimmigt av rök. Han rökte pipa som han stoppade med söt, holländsk tobak. Nu sträckte han ut sina långa ben under skrivbordet som var överbelamrat med böcker och stenciler och en dator från förra seklet. Han skrattade i telefonluren och vickade stolen bakåt. Så blev han tyst, vred sig om ett halvt varv. Deras ögon möttes. Hon tog ett steg in och stängde dörren. I en enda långsam oavbruten rörelse la han på luren och knäppte upp skjortan och sedan byxorna, de var rymliga chinos och föll ledigt till golvet tillsammans med kalsongerna. Sedan rev han ner böcker och papper och till och med datorn i golvet med ett brak som en jordbävning och la sig på bordet, på rygg med rest kön. Han pekade på det och sa: Slå dig ner. Men det gjorde hon inte. Hon började med att tvinna en test av hans silvergråa hår mellan sina fingrar, rörde honom fjäderlätt med fingrarna över ansiktet, halsen och bröstet. Pekfingret och långfingret dansade ner mot magen, stannade. Hon höll båda händerna stilla en bit ovanför huden. Lät honom närma sig gränsen för sammanbrott, lät det gå för honom utan att hon rörde honom ens. Var det möjligt? Hon kysste honom. Sedan klädde hon av sig. Nu dunkade släggor i våt jord. Hon såg ett risfält i dallrande hetta, ångande lera och grönt. När hon grenslade honom brölade han som en tjur.
   Det gjorde han naturligtvis inte. Han såg henne inte ens. Hon stod och trampade i nästan tio minuter i dörröppningen. När han väl upptäckte henne, avslutade han sitt samtal och bad henne slå sig ner. I stolen. Han log.
   "Vi skulle titta lite grann på din uppsats, ja", sa han. Han bläddrade i det tunna häftet hon hade skickat honom. Första utkastet.
   "Dispositionen ser bra ut, tycker jag." Han rättade till glasögonen. Det var svartbågade femtiotalsglasögon. På en föreläsning hade han berättat att han fick dem när han gjorde lumpen. Nu hade de blivit moderna igen. Hon hade svårt att prata. Halsen hade snört ihop sig. Hon fick harkla sig flera gånger innan hon tog till orda och ändå lät det som muspip. Men hon såg, under det att hon pratade, att hans blick vandrade ner i hennes urringning. Hon hade en ljusgrön, V-ringad tröja, ett halvt nummer för liten. Hon skrev en C-uppsats om Jean-Paul Sartre och existentialismen.
   "Har det ordnat sig med bostad än?" frågade han och smällde ihop den röda pärmen där hon samlat sina papper.
   "Jo", sa hon. "Nästan."
   Han höjde frågande på ögonbrynen.
   "Vi har fått hyra en lägenhet i andra hand. Det är bara det att ..." Nu blev hennes röst så där irriterande ljus igen, som en liten flickas. "Hon som bor där har inte flyttat ut än. Men hon gör det snart. Vi ska ha inflyttningsfest den tionde oktober, du får gärna komma." "Och Kristoffer, har han skickat in sin ansökan till doktorandutbildningen än?"
   Paula nickade.
   "Hälsa honom."
   Han sträckte fram handen. Han gömde hennes lilla svala hand i sin stora varma. Doften av hans aftershave trängde igenom röken.
   "Om inte annat ses vi på inflyttningsfesten." Sa han och log sitt varggrin. Han hade två tänder, vid sidan om framtänderna, som liknade huggtänder.
   "Jobba på bara. Du är på rätt väg."

   Detta var tydligen de gråtande kvinnornas dag. När han kom hem satt Britt-Marie med huvudet i händerna, hennes överkropp skakade som i kramper. Den svarta tröjan hade glidit upp och blottade ryggens fettvalk. När hon lyfte på huvudet syntes en stor mörk fläck av tårar på den småblommiga duken. Annat fanns där också: "Ordfront" med samma sida uppslagen som när han gick hemifrån, tobakspaketet och kringströdda tobaksflagor, tekannan, en halv limpa och Bregottet. Han hittade locket på diskbänken och satte in det i kylen. Sedan måste han ju fråga:
   "Vad är det?"
   "Det är pest i Indien", viskade hon. "Den sprids med luften." En gråtattack till hindrade henne från att utveckla ämnet. Han suckade och gick ut i hallen. Vilken antiklimax. Hela långa Stora Södergatan hade han gått och repeterat vad han skulle säga, ord för ord. Om kontrakt och avtal och så vidare. Ville hon inte lyssna skulle hans sista bud bli att hota med jurist. Magnus Carlander på hans gamla korridor kunde säkert hjälpa honom. Och så nu. Han kunde inte gärna gå på henne när hon bölade som en fontän. Hallgolvet svämmade över av brev. Han tog upp dem och började sortera. De flesta var till henne. Räkningar, räkningar, räkningar. Flera från inkasso. Tre brev från SOS Barnbyar. Rapporter om hennes fadderbarn. Han hade sett bilder på honom. En tanig kille i femårsåldern med bedjande ögon. Hur kunde hon vara så säker på att det var till honom pengarna gick? Han kunde inte låta bli att tänka att alla de vackra orden om solidaritet och globalt ansvar bottnade i hennes tilltagande desperation över att inte ha en man. Vad skulle hon förresten ta sig till med honom när de väl träffades? Han kunde väl inte ens engelska. Han nåddes av en insikt, som ett hugg i bröstet. Han samlade ihop hennes brevhög och gick ut i köket. Hennes gråt hade tystnat nu, men hon låg kvar med ansiktet mot bordet.
   "Betyder det att du inte kan resa? Med pesten, menar jag."
   Hon svarade inte, hon låg kvar i sin utslagna ställning som om hon inte hade hört hans enkla fråga.

   Torsdagen den andra oktober skulle hon vara ute. Inte ens ett världskrig kunde ändra den saken. Lördagen den tionde skulle de ha fest, och innan dess måste de hinna städa och möblera. De hade en muntlig överenskommelse. Nu måste de skriva kontrakt. De hade anhållit om husmöte och satt alla tre kring köksbordet. Britt-Marie hade tänt kandelabern och dukat fram kanelte. Hon hade sin mörkrosa, indiska tältklänning på sig och till och med läppstift, fast i en röd nyans som skar sig mot klänningen. Hon log mot dem och hällde upp teet i de bruna keramikkopparna.
   "Jag tycker inte det känns så viktigt med kontrakt", sa hon. "Ni betalar ju samma hyra som jag. Vi litar ju på varann. Jag måste bo här tills jag åker. Det var ju så vi sa, inte sant?"
   Paula svettades under blusen. Det var någonting med Britt-Marie som fick henne att må illa. Hon kunde inte sätta fingret på exakt vad. Om det var hennes kropp, hennes kläder eller hennes sätt att prata, den där tvärsäkra magstödsrösten, eller hur hon luktade. Det värsta var att hon betedde sig så mammigt. Medlidsamt beskyddande. Hon hade fått för sig att de hade en massa gemensamt, för att hon råkat berätta att hon skrev en uppsats om Sartre. Vilket fått Britt-Marie att gå igång som en malande kvarn i fyrtiofem minuter. Om kvinnorörelsen och de Beauvoir och fan och hans moster. Och nu verkade det helt hopplöst. Det fanns bara en utväg kvar.
   "Mina föräldrar kommer på besök", sa hon långsamt. "Den fjärde oktober. Min pappa är väldigt allergisk mot rök. Han har astma. Så det vore kanske bra om du hade åkt då."
   Britt-Marie log med alla sina gula tänder.
   "Vi får se", sa hon och strök med handen över den blommiga duken. "Om pestepidemin har lagt sig. Annars finns det ju hotell."

   Den första oktober packade hon sin väska. De vaknade av att hon drog ut den ur garderoben med ett brak. Kristoffer la handen på Pau-las bröst.
   "Hör du?" viskade han. Han började smeka med handen under den glatta sidenpyjamasen. Runda mjuka cirkelrörelser. Paula la sin hand ovanpå och höll den stilla. Orörliga låg de och lyssnade på när Britt-Marie packade.
   "Vad ska hon göra med alla sina saker?" viskade Paula.
   "Hon har väl hyrt en flyttbil."
   "Det är hon för snål för."
   När dörren slog igen gick de upp ur sängen. Frukostbordet såg ut som vanligt när Britt-Marie suttit där, kruskakli, filmjölk, Bregottet, brödet. Bara tobaken var borta. Paula gick bort till hennes rum. Öppnade dörren. En sötsur lukt av rökelse slog emot henne. Allting var kvar. Det lila överkastet låg slarvigt slängt över sängen, på golvet låg böcker i travar, över skrivbordsstolen hängde hennes svarta kimono. Kristoffer kom in.
   "Här", sa han. "Hon har skrivit en lapp."
   Paula läste högt:
   "Jag har fått låna ett torp i skogen. Åker ut ett tag för att söka kraften och tystnaden. Ta hand om er. Kramar från Britt-Marie. PS. Paula, överst i min bokhylla står en del kvinnolitteratur som kan intressera dig ..."
   Paula stönade.
   "Vad ska vi göra?" Kristoffer dunkade huvudet i väggen. Dunk, dunk, dunk. Det svartnade för ögonen av smärtan. "Det är så jävla fräckt. Så satans nonchalant."
   Han slutade dunka huvudet och sparkade till väggen istället. En hård, välriktad spark med hälen.
   "Det finns bara en sak att göra", sa Paula. "Vi städar."

   De började med att ösa in Britt-Maries alla grejor i hennes rum. Skor, porslin, soffan och fåtöljen i vardagsrummet, torkade eterneller, buddhastatyer, affischer, rubbet. Sedan dammsög de och skurade golven. Kristoffer tog hjälp av en granne och bar upp deras egna möbler från förrådet. En vit Ikeasoffa och ett njurformat bord. När de var klara satte de sig i köket.
   "Ta bort kandelabern", sa Paula. "Jag tål inte se den."

   "Det funkar inte", sa Kristoffer när han kom tillbaka från Britt-Maries rum. "Det är för litet."
   "Vadå?"
   "Det är för litet att ha fest här om vi inte har hennes rum också."
   De bar ner möblerna i förrådet. Allt utom fåtöljen som var för tung. Resten, böcker och allt som låg på skrivbordet, la de på hennes säng och täckte berget med det lila överkastet. Inklusive vindspelet. Kristoffer kände en obeskrivlig lycka, som en stor hetta i bröstet, när han lyfte ner det från kroken utanför fönstret. Sedan öppnade de alla fönster och städade. Paula tog ner det brokiga tyget från väggen. När det var klart såg man att det var ett vackert rum. Det var stort och luftigt. Fönstret gick ända ner till golvet med en fransk balkong ut mot bakgården. Paula lutade sig mot räcket och insöp den klara kvällsluften.
   "Hur många ska vi bjuda?" frågade Kristoffer och slog armarna om hennes midj a.
   "Hur många som helst", sa Paula och gled med en mjuk rörelse ur hans grepp.

   Det var en osannolikt varm kväll för att vara mitt i oktober. Alla fönster stod på vid gavel. Kristoffer stod i hallen och tog emot gästerna, de hade riggat upp ett litet bord för fördrinken, men klockan åtta var den trånga korridoren så full av folk att bara de som stod närmast uppmärksammade glasskålen med fläderdricka och apotekssprit. Kristoffer langade ut plastglas bäst han kunde, mest drack han själv. Det smakade inte särskilt starkt, men han började känna sig rejält gungig i knäna. Han gillade egentligen inte att ha fest. Det var Paulas idé.
   Att bjuda både kursare och lärare. Att det skulle vara ett smart drag, framför allt för hans del, om han ville komma in på doktorandutbildningen. Han tog stöd med handen mot rockhängaren för att inte falla. Människor fullkomligen vällde in genom dörren. En del kände han igen, andra inte. Paula skötte musiken. Nu spelade hon Nationalteatern så att väggarna skakade. "Thinnertrasan vandrar mellan husen". Hur inbillade hon sig att han skulle kunna göra karriär om hon spelade gammal hippiemusik. Förresten var det bara en av alla lektorer som hade dykt upp. Han hade hellre ätit en romantisk middag och haft älskog på den persiska mattan som hans föräldrar hade budat ner med ASG från Växjö.
   Han skymtade Paula i skogen av kroppar. Hon stod i vardagsrummet och vek sig dubbel av skratt. Hennes röda klänning lyste i halvdunklet, håret var nyblekt och vitblont. Hon var så fruktansvärt vacker. Igår hade de älskat. Eller försökt. Det var inte lyckat. Han kramade plastglaset i handen tills det sprack och ramlade därefter in bland alla kläder. Där kände han en kväljande välbekant lukt. Det stack i näsan. Britt-Maries jävla kofta.
   Paula strödde salt i tumgropen och slickade, sedan knackade hon glaset mot bordet och hällde i sig den skummande tequilan. Hon blundade och såg: ångande lera, klafs, klafs, ett illgrönt fält, kroppen gungade med musiken, någon hade satt på cd:n med salsa, hon var fri, hon var snygg, hon älskade alla människor, hon rökte långa smala cigaretter, hon hade stringtrosa under klänningen och visste en hel del om existentialismen, och därborta satt han. Längst bort i hörnet, i öronlappsfåtöljen de köpt på auktion i förra veckan. Han såg på henne. Verkligen. En lång, sugande blick, som om han läste hennes tankar. Tills någon skymde honom. Sådär höll de på i säkert en timme.
   Ändrade positioner. Försvann och sög fast varandra med blicken igen. Folk dansade och skrek och snackade och någon spydde ut genom ett fönster. Han log sitt varggrin. Hon fuktade läpparna med tungan. Tills någon satte på Abba. "When I kissed the teacher". Då gick hon fram till honom. Och han drog in henne i klädkammaren. Hon törnade emot något i mörkret som föll och krossades. Han tände lampan. Fan. Britt-Maries buddhastaty i skärvor. Han log och strök med fingret i hennes urringning.
   "Du vet att det här bara är på skoj, va", viskade han. Hon nickade och han böjde sig fram och kysste henne. Hans tunga smakade inte som hon drömt den. Den var kall och snabb, inte långsam och varm. Hans silverhår var strävt. Men ändå.

   När de tumlade ut var allt redan i full gång. Efteråt var det oklart hur det började. Någon sa att det var Stina och Gabriella, de i sin tur skyllde på ett gäng teknister som inte var bjudna. Någon hävdade bestämt att det var Lykke Larsen som började, en tjej från Köpenhamn som jobbat som fotomodell ett par år och nu läste på psykolog-linjen. Det var hur som helst hon och Stina och Gabriella som ledde leken. De hade dragit bort överkastet från Britt-Maries säng och tagit plats på berget av grejor. Stina hade draperat sig med det brokiga väggtyget som en sari. Gabriella hade satt på sig ett par svarta glasögon, det tog en stund innan Paula såg att de var Urbans, och deklamerade högt ur "Det mest förbjudna" av Kerstin Thorvall. Folk hade slagit sig ner på golvet. Skratten och applåderna fick rummet att gunga. Men det var först när Gabriella tog de andra två i armkrok och började sjunga, som det verkligen kom igång: "Åh, åh, åh tjejer, åh, åh, åh, tjejer, vi måste höja våra röster för att hööras". Därefter fiskade Lykke
   upp Det andra könet och utförde en långsam striptease medan hon läste ett högtravande stycke om mannens rädsla för kvinnans biologi. Applåderna ville aldrig ta slut. Paula stod inträngd bakom dörren. Festen hade avstannat utanför, musiken hade tystnat, alla som var kvar försökte tränga sig in i Britt-Maries rum. Några huvuden framför sig såg hon Urban. Han torkade sig om kinderna. Nacken guppade, axlarna skakade. Han skrattade så han grät.
   Plötsligt trängde sig en fjärde person fram till sängen. Det var Kristoffer. Han hade kletat in munnen och ögonen med läppstift och satt på sig Britt-Maries ljusgröna långkofta. Han var så full att han knappt kunde gå, han fick kämpa som ett djur för att komma upp i sängen. När han äntligen reste sig, höll han vindspelet i ena handen och vinglade så att Lykke, som stod i bara bh och trosor i sängen, fick hålla honom med ett stadigt tag om axlarna. Han vände sig mot publiken, ansiktet hängde slappt, munnen var utan styrsel. Med stor ansträngning fick han fram vad han ville säga:
   "Jag heter Fitt-Marie. Jag haatar män. Jag haatar att knulla. Jag tillhör det treedje köönet." Där föll han. De som stod närmast sängen försökte fånga honom, men han dråsade i golvet. Ett vilt tumult uppstod. Paula försökte tränga sig fram, men det var omöjligt, folk tryckte på utifrån. Det gick inte att röra sig. Fönstret stod öppet, hon såg hur några pressades ut mot balkongräcket. Hon tände ljuset i taket och skrek:
   "Ut! Alla måste ut!"

   Hon höll honom om pannan när han kräktes. Först forsade det rött och tjockt, efter hand blev vätskan tunnare, till slut kom bara genomskinlig galla. Han vilade med huvudet i hennes knä mellan attackerna, när det var dags igen fick hon lyfta upp hans huvud mot toalettringen. Utanför höll festen på att avta, gång efter annan smällde ytterdörren igen. I det lilla fönstret ovanför tvättstället lyste fullmånen. Han bad henne att släcka ljuset, taklampan var för stark. Det rann fortfarande sperma på insidan av hennes lår, innanför nylonstrumporna som hade fått långa revor. Hon antog att han var för omtöcknad för att känna lukten. Nu höll han på att somna. Hon ruskade om honom och hjälpte honom på fötter. Skvätte vatten i hans ansikte. Gnuggade det med Niveas rengöringsmjölk för att få bort läppstiftet. Han log blekt mot henne i spegeln och formade läpparna till ett tack.

   En tapper skara satt kvar i köket runt Britt-Maries sjuarmade kandelaber. Det var några kursare till Kristoffer, Gabriella och Lykke och Urban Janson. Kristoffer satte sig i kökssoffan, Paula gick och letade efter en stol.
   Dörren till Britt-Maries rum var stängd. Hon öppnade den och drog efter andan. Rummet var utrymt, sånär som på sängen och bokhyllan som gapade tom. Hon gick fram till fönstret. Fullmånen lyste upp den lilla bakgården där alla saker låg utströdda. Det brokiga tyget hade hamnat på piskställningen, två stolar och den röda sammetsfåtöljen låg omkullvälta i sandlådan, gräsmattan var täckt av böcker och kläder. Tidskrifter och allsköns bråte blåste stillsamt runt på den smala grusgången. Hon stängde fönstret och gick ut i köket. Huvudvärken molade i pannan. Urban grinade mot henne.
   "Sätt dig här i soffan. Finns det hjärterum finns det stjärterum." Hon trängde sig ner ytterst, bredvid Kristoffer. Han kramade hennes hand. Urban hällde upp kanelte.
   "Lite till mig med", sa Kristoffer och höll fram sin kopp.
   "Jag har tittat på din ansökan till doktorandutbildningen", sa Urban. Kristoffer kramade Paulas hand ännu hårdare samtidigt som Urban sög tag i hennes blick och knep ihop ena ögat i en snabb, nästan omärklig blinkning.
   Nu piggnade Kristoffer till. Han mindes att de hade en flaska vodka till i skafferiet. Var det någon som ville spetsa sitt te?
   En efter en droppade av. Till slut var det bara de och Urban kvar. Urban hade satt på mer te och fått i sig en ansenlig mängd av vodkan. Han pratade om sjuttiotalet. Om SKP och studentstrejker; långa dråpliga skrönor om den fanatiska vänstertiden.
   "Känner ni stanken från Enskilda Banken!" skanderade han glatt. Medan han pratade smekte han Paulas knä under bordet. Hon drog undan benet, men handen kom tillbaka.
   Gabriella kom flåsande in genom dörren. Hon måste ha glömt att de hade hiss och sprungit upp för alla fem trapporna. Hon var knallröd i ansiktet och håret stod åt alla håll.
   "Hon är nere på gården. Hon som äger lägenheten. Det var grannen som ringde henne, jag mötte honom i trappan."

   De gick och ställde sig vid fönstret. Det hade nästan blivit morgon. Ett grått gryningsljus hade ersatt månskenet. Och därnere gick Britt-Marie och plockade bland sina saker. Hon hade satt på sig sin gröna långkofta och låg på knä på grusgången. Håret stack fram i långa testar under en lila sjal. Böckerna hade hon redan samlat i höga travar omkring sig. Nu höll hon på att samla ihop tidningarna som fladdrade omkring i blåsten. När hon var klar reste hon den röda fåtöljen i sandlådan och satte sig. Armarna hängde slappt utmed sidorna, hon böjde nacken bakåt, det uppåtvända ansiktet lyste vitt. Alldeles stilla satt hon så och blundade mot himlen. Det var på något sätt ganska vackert. Det såg ut som om hon bodde där.
   "Nej, men det är ju Britt-Marie", sa Urban. "Ta mej tusan, det är ju Britt-Marie. Vi var faktiskt ett par under en period. Innan hon gick över styr som man säger." Han stod mellan dem och vinglade till. La ena armen om Paulas axlar för att få stöd.
   "Hon var en sån som alltid skulle ta livet av sig på alla fester. Ni vet, dramatisk som helvete. Stängde in sig på toaletten och alla stod och bankade utanför. Vad gör hon därnere? Har hon blivit vräkt?"
   "Hon är vår hyresvärd", viskade Paula.
   "Hon skrev en bok om sitt liv som aldrig blev tryckt", fortsatte Urban med släpig röst. "Jag fick läsa den. Den var, vad ska man säga ... bara ett stort subjekt." Han smekte med pekfingret mot Paulas axel, ner mot nyckelbenet.
   "Och hennes världssamvete sen. Varje jul skulle vi donera pengar till tredje världen, inte en hundring, nej, nej, alla våra besparingar. Någon julskinka var det inte tal om. Har hon nån man nu, förresten?"
   Kristoffer skakade på huvudet. Sedan stod de tysta, kanske i en halv minut. Alla tre fortsatte stirra ner på gården. Kristoffer harklade sig.
   "Hur tror du att det blir? Med doktorandutbildningen. Har jag någon chans, tror du?"
   "Det har du alldeles säkert", sa Urban och la den andra armen om hans axlar.

   Solen gick upp ovanför hustaket och fyllde gården med ljus. Urban ögonlock föll nästan ihop, som om han höll på att somna. Kristoffer vinglade till under tyngden av hans arm. Britt-Marie satt fortfarande orörlig därnere. Bara skynket på piskställningen fladdrade långsamt i vinden. Paula fixerade det med blicken, hur det böljade fram och tillbaka. Plötsligt mojnade det, rörelsen upphörde. Britt-Maries röda hår glittrade i morgonsolen.
   Det var ett sådant där ögonblick när allting liksom stillnar, och någonting lossnar inuti. Lösa bitar som flyger omkring i medvetandet, vars betydelse man anar men inte ser. Hon kunde lägga bitarna i ordning om hon ville, och hon kunde låta bli. Det fanns ett val.
   Urbans arm vilade tung och varm på hennes axel. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon bara stod där och stirrade. Och Britt-Marie bara satt kvar.

Ur "Ett familjeliv och nio andra", Bonniers förlag 2003

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki