Fandom

Svenskanoveller Wiki

Det underbara nattlinnet

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Lars Ahlin

   SEDAN TEXTUTLÄGGNINGEN VAR ÖVER samlades alla söndagsskolans klasser åter på bänkarna längst fram i lokalen. Löjtnant Petren, som var nystationerad i kåren men redan hunnit överta den äldsta klassen och utnämnts till hela söndagsskolans ledare, steg fram och såg på barnen i ett patenterat hänförande svep.
   — Sen vi sjungit alla söndagsskolebarns älsklingssång ska jag tala om en mycket rolig nyhet för er, sa han. Men visa nu riktigt vilka duktiga sångare ni är.
   Han klappade händerna och barnen reste sig och började sjunga:
   
   Jesus älskar alla barnen,
   alla barnen på vår jord.
   Röd och vit och gul och svart
   gör detsamma har han sagt.
   Jesus älskar alla barnen på vår jord.
   
   Sedan alla satt sig ner och det blivit tyst i bänkarna, log löjtnant Petren mot sina telningar, lade huvudet på sned och de fick veta att man skulle ordna en stor höstfest för söndagsskolan. Barnen skulle själva få medverka. Bland annat skulle det bli en sagotablå och nu gällde det att se ut vilka som skulle uppträda.
   Sylvia, som satt ytterst till höger på andra bänken, såg ner och försökte bekämpa oron som steg upp inom henne. Hon hade så gärna velat få en roll. Om jag får spela kanske mamma och pappa kommer hit, tänkte hon. Och kommer dom bara hit vet man aldrig vad som kan hända ... Hon slöt ögonen och bad tyst inom sig.
   Fast Bibelns änglar lystrar till mansnamn, det må vara den upproriske Lucifer, den stridbare Mikael eller den blide bebådaren Gabriel, så föredrar frälsningsarmén och vykortstecknarna kvinnliga änglar. I den planerade sagotablån skulle en ängel träda in till en stackars slumfamilj, som svalt och led mycket av en supig familjefaders leverne, och ängelns inträde skulle ske som svar på ett av barnens böner. Ängeln själv skulle inte utföra något speciellt. Hon skulle bara skrida in med fridens palmkvist i händerna och säga:
   — Hav tröst! Gud har hört detta söndagsskolebarns bön!
   Så skulle hon dra sig tillbaka och i stället skulle löjtnant Petra komma in med en korg matvaror, med kläder på armen och med frälsningens ord på läpparna. När ängelns roll skulle utses, steg genast söndagsskollärarinnan, änkefru Hansson upp och sa:
   — Jag har en förtjusande ängel på förslag, löjtnanten.
   Hennes runda ansikte sken som när hon brukade vittna om sin "ljuvliga frälsning".
   — Lillemor, stig fram! ropade hon.
   En liten knubbig flicka med fylliga, röda kinder och ljusa spirallockar steg upp och kom fram. Löjtnanten rynkade ögonbrynen en aning. Han hade redan fäst sig vid Sylvia. Hennes knotiga axlar, hennes långa hals, hennes skimrande ansiktsoval med de stora febriga ögonen och den röda skälvande munnen gav ett ovanligt och patetiskt intryck som gripit honom. Men han vågade inte stöta sig med fru Hansson. Därför klappade han Lillemor på huvudet och undrade:
   — Vill du bli vår ängel?
   — Jag är van att spela ängel, svarade flickan.
   — Jaså du har spelat ängel förr, sa löjtnanten och log.
   — Jaadå, sa flickan. Men jag tycker det börjar bli enformigt att vara ängel jämt.
   — Då kanske du vill ha en annan roll då? undrade löjtnanten och log fortfarande.
   — Helst, sa flickan. Men inte nån med många ord i.
   — Var lugn, sa löjtnanten. Du ska få en annan roll med bara några få ord.
   Sedan Lillemor gått och satt sig vände han sig genast till Sylvia. Han kände inte till hennes namn än. Han måste stiga fram mot henne och peka:
   — Vad heter du som sitter där?
   — Sylvia Bengtsson, sa Sylvia.
   Hon steg upp och neg. Hennes blick öppnade sig mot löjtnanten. Hon höll den alldeles stilla. En egendomlig tystnad slog upp i lokalen. Doften från de nyfernissade bänkarna erövrade barnens rumsmedvetande, men löjtnanten tyckte han stirrade in i ett par tunnlar av roterande blått vatten. Han måste blända av hennes blick genom att se på hennes läppar och lilla spetsiga haka. När han åter såg in i hennes ögon låg blicken där djupt inne hos sig själv och ett infantilt drömsus roterade i iris.
   — Hur gammal är du? undrade han nästan viskande.
   — Jag har fyllt tolv år, svarade Sylvia och hon kände sig så bävande lycklig som om hon fått lägga händerna på en förverkligad önskedröm.
   — Vill du bli vår ängel? frågade löjtnanten och tänkte att hon både såg mognare och omognare ut än flickor brukade i den åldern.
   — Tack, sa Sylvia och neg och satte sig.
   Löjtnanten gick tillbaka. Han gnuggade händerna och försökte få tillbaka sitt patenterade löjtnantsjag.
   — Nu har vi delat ut alla rollerna, sa han. Nu blir frågan hur vi ska skaffa alla kläder. Kanske ni kan bidra själv?
   — Jag ska väl ha ett linne på mig? undrade Sylvia och steg upp.
   — Just det, sa löjtnanten. Ett fotsida linne.
   — Min mamma har ett underbart nattlinne, sa Sylvia och log.
   Ett par av de större pojkarna, som satt nånstans bakom henne, fnittrade till. Änkefru Hansson hostade varnande, men löjtnanten anade ingen oråd för han kände inte till Sylvias familjeförhållanden.
   — Tror du att du får låna det? frågade han.
   — Det är jag nästan säker på, sa Sylvia som hade blivit alldeles röd i ansiktet.
   Hon satte sig ner och hon tyckte hon satte sig ner i ett rött moln av skam. Hon visste att nästan alla visste hur det var ställt hemma hos henne. Alla visste att hennes far varit polis en gång, men att han fått sluta därför att han bott tillsammans med en gatflicka. Först ett år efter hennes födelse hade de gift sig. Då hade fadern fått arbete vid telegrafen som linjearbetare. Nästan alla visste att modern bedrog fadern så snart hon kom åt, och tillfällena var rikliga eftersom fadern för det mesta låg borta och arbetade efter linjerna. Rodnaden varade så länge hon satt kvar i lokalen bland de andra. Först när hon kommit ut och sprungit ett stycke av Bleckslagargatan hemåt försvann hettan. Så småningom blev hon åter lycklig. Ah, hon hade ju allt att hoppas, nu när hon blivit utsedd att spela ängel. Gode Gud, bad hon där hon småsprang hemåt, tag pappa och mamma till Armén och fräls dem!
   Söndagsförmiddagen var kylig och klar. Gatan var lätt frusen och stegen klang klart. Höstlöven prasslade och blänkte i solen. Kyrkklockorna ringde och några gummor strävade framåt med psalmbok i handen. De flesta i kåkarna på Södermalm hade väl nyss vaknat. En fin, blå rök steg ur de flesta skorstenarna. Kaffe ... De flesta låg väl och väntade på kaffe. När Sylvia kom hem ropade hon redan i dörren.
   — Jag får bli ängel! Jag får bli ängel!
   Men hennes glädje väckte föga resonans. Faderns ansikte sken blekt upp ett ögonblick, men modern vred inte ens på huvudet. Hon satt med uppskjutna skuldror och stirrade ner på en stjärna. Hon var på fruktansvärt humör. Stjärnan spådde bara ödesdigra händelser.
   — Jag får väl låna ditt underbara nattlinne, mamma? bad Sylvia och lade sina magra armar om moderns hals.
   — Du får ta allt du vill bara du inte tar på mig, sa modern slött, men när Sylvia inte genast tog bort sina armar brusade hon upp och skakade dem av sig. Sylvia gick och satte sig på en stol bredvid fadern. Dom har bråkat igen, tänkte hon. Har grannarna hört? - Allting var stilla och hopplöst i rummet. Det var som om luften var sönderriven. Det fanns något vasst och ont i den. Den luktade bråk. - Modern fortsatte att stirra ner på stjärnan. Då och då tog hon ett kort och tittade närmare på det. Så la hon tillbaka det och suckade. Fadern höll på att sätta ett par gummisulor på sina utslitna helgdagsskor. Rummet luktade fränt av bensol. Men bråklukten luktade ännu fränare.
   — Går det bra? viskade Sylvia till sist mot fadern.
   — Kanske, viskade han. Jag har gnuggat sulorna så ordentligt med sandpapper att jag tycker dom borde fastna riktigt bra.
   — Du kommer väl och ser på mig, pappa?
   — Vad är det jag ska se?
   — Vi ska ha en tablå på söndagsskolan och jag ska spela ängel. Det blir till söndag om fjorton dar.
   — Jag kan inte. Jag är ute på linjen då.
   — Stackars pappa, sa Sylvia och tyckte plötsligt så kolossalt synd om honom. Hon flög upp och lade sina händer på hans kinder. Modern hörde kyssen. Hon svängde runt på stolen och skrek:
   — Vad har ni för er? Varför viskar ni? Sjåpa er inte! Är det synd om nån här så är det synd om mig.
   Dagen blev en pina, lyhörd, överkänslig, söndagslång. Först en timme sen fadern gett sig av blev modern på bättre humör. Hon rörde ihop ägg och socker och mjöl och gräddade plättbakelser. Hon satt framför spisen och gnolade och strödde sockerblandad mandel i laggarna, och när de var färdiggräddade hängde hon de mjuka äggula kakorna på spiselstången, där de fick svalna tills nästa lagg var färdig. När smeten var slut tog hon ner gitarren från väggen och spelade medan hon väntade på att kaffet skulle koka.
   Sylvia smög sig in i kammarn. Hon tyckte inte om modern nu. Hon kände sig hotad av henne. Inte till kroppen, fast hon också kände sig rent fysiskt illamående när hon såg modern. Hotet riktade sig främst inåt. Något inom henne sa att hon inte ville bli som modern, men samtidigt kände hon att hon skulle kunna bli precis sådan, ja, något inom henne pockade på likhet. Hon ville inte gå sin ensamma svåra väg. Hon ville komma överens med modern. Hon ville dela moderns hemligheter. Hon ville sjunga som hon och skratta som hon. Hon ville bli moderns flicka helt och fullt. Åh, det fanns något inom henne som beundrade modern, som reste sig stolt och sa: "Ingen är som min mamma. Ingen är så underbar." Sylvia måste kämpa inåt. Hon måste strypa dessa känslor. Nej, hon fick inte bli som modern. Hon fick inte för faderns skull, sin egen skull och himlens skull.
   Hon tryckte sitt ansikte mot den kalla fönsterrutan och såg ner mot stan. Modern kom strax in med gitarren mot magen. Hon sjöng och dansade och log mot flickan.
   — Trararraa rapp app pa, sjöng hon och svängde bakom Sylvia, som vände om och ropade:
   — Tyst mamma! Hur kan du sjunga? Är du glad för att du kört i väg pappa? Han skulle ha kunnat stanna ett tåg till. Han skulle ha kunnat stanna hela natten och rest med det tidigare tåget i morronbitti, men du ville bli av med honom och nu sjunger du.
   — Tycker du om honom så mycket, barnet mitt? sjöng modern, men plötsligt la hon handen över strängarna.
   — Vill du prova mitt underbara nattlinne? viskade hon.
   Hon lade ifrån sig gitarren på bordet och tog fatt i Sylvias ansikte och kysste det.
   — Du vill prova mitt underbara nattlinne, viskade hon och skrattade lågt. Jag ska visa dig hur du ska ha det.
   Sylvia skälvde svagt. Modern visste så väl hur hon skulle dra fram flickans kärlek. Hon behövde bara smeka henne lite, bara kyssa hennes ögonlock och viska några små ord. När hon kände flickans läppar sträva mot sin kind, släppte hon henne och klädde av sig och tog linnet på.
   Det underbara linnet var ljusblått och av siden. Det föll tungt ända ner till golvet och ärmarna var vida och långa. Om man ville kunde man dra till det så det slöt kring halsen, men man kunde också vidga bandet så axlarna och ett stycke av skuldrorna blottades.
   — Vad du är vacker, viskade Sylvia och kysste moderns högra axel.
   — En ängel får inte se ut så här, log modern. En ängel får dra till bandet.
   Och modern drog till bandet och visade henne hur en ängel bör gå på en scen. Sen blev det Sylvias tur. Hon fick klä av sig och krypa in i linnet och modern formade hennes ryggs och armars och bens hållning. Hon fick gå över golvet flera gånger, stanna, föra ut armen i en mjuk gest och säga:
   — Hav tröst! Gud har hört detta söndagsskolebarns bön. Plötsligt kom modern i håg kaffet.
   — Byt om flickan min! ropade hon. Nu ska vi ha en liten fest du och jag.
   I köket luktade det så gott. Luften spann trivsamt. På spiselstången hängde ännu den sista laggen plättbakelser och lyste som en rad varma månar. Modern drog ner rullgardinen och tände ett ljus. Hon gnolade med öppna läppar. Sylvia glömde bort vem modern egentligen var. Hon glömde bort vilka hårda och hänsynslösa attityder som kunde träda fram i denna vackra kvinna, som nu var bara god och bara trivsam. Samtalet flöt så lätt mellan mor och dotter nu. Plötsligt frågde modern:
   — Hur såg löjtnanten ut?
   — Han hade vackra tänder, svarade Sylvia.
   — Var han ljus?
   — Ja, och lockig.
   — Mjuka kinder, blå ögon?
   — Kanske.
   — Det är ju helgelsemöte i kväll?
   — Ja.
   — Fort Sylvia. Vi går på Armen nu genast. Det har du väl ingenting emot.
   — Nej, inte alls. Jag ber till Gud varje dag att Han ska frälsa dig.
   — Min lilla rara flicka, skrattade modern och smekte henne. Ska du sitta på plattformen?
   — Helst mamma. Man ber bättre däruppe.
   — Du får peka ut mig för löjtnanten och be honom komma och tala med mig då eftermötet börjar.
   — O mamma!
   Sylvias ansikte strålade av lycka.
   
   Det var högtidligt att sitta på plattformen. Man satt liksom på ett ljuvligt, himmelskt moln och såg ner på jorden. Sylvia satte sig högst uppe bland de obetydligaste, bland alla de fromma änkorna och ogifta, som var stora och små, tjocka och magra. De satt omkring henne ideligen nickande, ideligen suckande och jublande. Ja, det var väldigt härligt att sitta däruppe och se ner i den röda och gröna lokalen, som var fylld av sådana som endera redan var frälsta eller också borde bli det snart, helst redan i kväll, i denna stund.
   När man bad lade sig också Sylvia ner på knä med armbågarna mot bänken och ryggen mot lokalen. Nu bad hon så ivrigt för sin mors själ, att hon inte kände lukterna från golvet och bänken och kjolarna, som hon annars brukade. Hon klappade också händer som de andra i refrängen: Låt mig höra om Jesus! Skriv på mitt hjärta vart ord! Sjung för mig sången så dyrbar, skönaste hörd på vår jord! Sången som änglar i natten sjöngo för herdar en gång. Ära till Gud i det höga, frihet från bojornas tvång. Och när den särskilt salige och särskilt ljuvligt frälste bagare Jonsson tog om refrängen med en gäll spränglycklig röst, som skar genom alla andras röster som en blank kniv, då spratt det till av fröjd i Sylvias hjärta.
   — Jaaaaaaaaaaaaaa, skrek Jonsson, låt mig få höra ...
   Sedan sträckte de upp fingret, när man sjöng:
   
   Ej natt där! Ej natt där! Halleluja, ej natt där!
   
   Man stack fingret rakt in i himlen. Man tyckte man rörde vid den himmelska stadens mur, vid änglarnas vingar, ja, vid självaste Guds mantelfåll. Sylvias mor satt på en av de främsta bänkarna. Hennes vackra röst hördes upp till plattformen och gjorde att officerarna uppmärksammade henne redan efter första sången. Det var den nykomne Petrén som var ledare för mötet. Han vittnade hänfört och vackert. Sylvias mor satt bakåtlutad och såg honom djärvt och småleende in i ansiktet. Ibland möttes deras blickar och modern kände en lätt svindel: Det är honom jag längtar efter, kände hon. Det är honom jag behöver nu.
   När eftermötet började gick Sylvia längst ner på plattformen och ställde sig bredvid löjtnant Petrén, som just var i färd med att gå ner i lokalen med Bibeln tryckt mot bröstet.
   — Min mamma vill träffa löjtnanten, viskade hon till honom och pekade ut var modern satt. O, om Gud ville frälsa henne redan i kväll!
   Sylvia lade sig ner på knä och tryckte hörnet av en röd fana mot ansiktet. På fanan stod orden: Alla för Kristus, Kristus för alla - Nerifrån lokalen kunde ingen se henne. Men tant Mia kom också och lade sig på knä bredvid henne.
   — Också jag ber! viskade Mia. Jag känner En som kan hjälpa.
   Hon böjde upp händerna som en sierska.
   
   Den kvällen kom tre syndare till botbänken, och kören stämde upp en jublande segersång. Sylvia låg fortfarande på knä med fanfliken mot ansiktet.
   På hemvägen gick mor och dotter stumma bredvid varandra. Ibland sneglade Sylvia på modern. O, vad du är vacker, tänkte hon. Något har hänt. Så vackra blir alla när frälsningen kommit till dem. Moderns hud hade fått en skimrande lyster. Ögonen och munnen levde hastigt och liksom flämtande.
   — I natt får du ligga hos mig, sa modern.
   — Vad jag är lycklig! viskade Sylvia. Först när de krupit ner tryckte Sylvia sin kropp mot modern och frågade viskande:
   — Hände något?
   — Kanske, sa modern och log i mörkret. Kanske det hänt något.
   — Först ska det hända dig, och sen ska det hända pappa, viskade Sylvia. Och då ska vi bli så lyckliga härhemma.
   — Löjtnant Petrén kommer hit om någon dag, sa modern.
   — O mamma! viskade Sylvia.
   Hon somnade med hopknäppta händer.

   Redan tisdag kväll knackade löjtnant Petrén på i Sylvias hem. Han var väntad. Modern hade gjort sig vacker framför spegeln. Hon hade kokat kaffe och dukat inne i kammarn på ett litet bord framför schäslongen. Sylvia satt i köket och läste läxor. Hon steg upp och neg och löjtnanten tog henne i handen och frågade hur hon mådde och om hon trodde att det skulle bli svårt att spela ängelns roll.
   — Mamma hjälper mig, svarade Sylvia.
   — Var så god och stig in här, sa modern och löjtnanten gick in och modern stängde dörren.
   De var där inne nästan ett par timmar. Sylvias ögon skimrade. Då och då knäppte hon ihop händerna och bad. Men hon satt också och tänkte på det underbara nattlinnet. Hon tänkte att hon ville visa löjtnanten hur underbart det var. Då löjtnant Petrén och modern till sist kom ut och löjtnanten räckte henne handen till avsked, bad hon:
   — Får jag visa mammas underbara nattlinne?
   — Visst får du det, sa modern.
   Sylvia sprang in i kammarn och tog ut en kartong ur linneskåpet. Nattlinnet låg insvept i ett tjockt, ljusblått silkespapper.
   — Titta här så underbart, viskade Sylvia.
   — Jag har det mycket sällan, sa modern, som stod lutad mot dörrposten. Sylvia tog upp nattlinnet och höll det under sin haka.
   — Känn så mjukt det är, viskade hon, och hon gick bort till löjtnanten, som sträckte ut sina händer och strök över sidenet. Sylvia kände att hans händer skälvde. Hon såg upp i hans ögon, men han mötte inte hennes blick.
   — Du kommer att bli en sannskyldig ängel i det där linnet, viskade han.
   — Tror löjtnanten? viskade Sylvia och kände en våg av het lycka.
   — Kanske du ska ta linnet på dig? sa modern och skrattade mjukt. Löjtnanten kanske vill se hur du tar dig ut? Jag har lärt henne hur hon ska gå och vilka gester hon ska göra.
   — Nej, sa löjtnanten snabbt, inte i kväll. Jag har en del andra uppgifter också innan jag får gå till sängs.
   — Men kom i morgon. Kom när som helst, viskade modern och burrade upp håret med högra handen och log mot honom. Löjtnanten är så välkommen.
   — O så lycklig jag är, ropade modern så snart dörren fallit bakom honom.
   — Hände något? undrade Sylvia.
   — Kanske inte än, svarade modern. Men händer det inte nu kommer det aldrig att hända.
   Hon gick in i kammarn och stängde dörren om sig och sa till Sylvia att hon ville vara ostörd ett tag. Hon ville inte visa flickan att hon la stjärna, att hon ville sitta framför spegeln med händerna på kinderna, att hon ville se in i sina pupiller och njuta. Åh, löjtnant Petrén var just den man hon behövde. Hon hade genast känt vad han tillhörde för typ. Åh, hon hade genast sett att han gick och längtade efter en kvinna som hon, en kvinna som handlade och tog allt ansvar på sig ... Han tillhör de där fromma, som står som en snöboll på syndens brant och liksom ropar: Jag vill inte falla, men kom och störta mig nerför i alla fall! Störta mig så jag inte märker det! Smyg på mig och ge mig en knuff.

   Först på fredagkväll kom löjtnant Petrén tillbaka. Modern hade varit redo att ta emot honom varje kväll. Åter stängdes dörren till kammarn. Sylvia satt och läste. Hon bad också, men den här gången var det svårare att hålla tankarna rena. Hon tänkte mest på löjtnant Petrén. Hon tänkte på att hon snart skulle få stå framför honom i moderns underbara nattlinne. Till sist kunde hon varken läsa eller bedja. Hon lyssnade bara på ljud där inifrån och väntade att dörren skulle öppnas.
   Äntligen kom modern. Hon hade kartongen med det underbara nattlinnet i famnen.
   — Klä av dig fort, viskade hon.
   Sylvia klängde av sig varenda trå och kröp in i linnet, som modern ordnade på hennes kropp.
   — Kom in när jag klappar händerna, viskade modern.
   Hon stod ett par minuter vid dörrposten och höll andan. Så klappade modern. Bävande steg Sylvia in över tröskeln. Hon såg varken modern eller löjtnanten. Båda satt på schäslongen. Hon såg dem inte, men hon kände att de satt där. När hon gått några steg blev hon lugnare. Hon gick mjukt och ljudlöst på sina bara fötter och höll sina händer i en vacker, graciös plastik. Hennes gracila hals sköt högt upp ur linnets spetsar. En djup, lustfylld feber brann i henne. När hon kom mitt för schäslongen stannade hon och sa:
   — Hav tröst! Gud har hört detta söndagsskolebarns bön.
   Modern applåderade först. Sedan föll löjtnanten in.
   — Stå stilla! ropade modern. Jag ska släcka takljuset så kommer det att bli ännu effektfullare.
   Nu var det bara golvlampan som brann i rummet.
   — Vad tycker löjtnanten? viskade modern.
   — Det är underbart! Det är en himmelsk syn, viskade han.
   Modern kom fram till henne.
   — Tycker verkligen löjtnanten att det ska vara så här kring hennes hals?
   Modern var så behärskad. Hon var så livligt behärskad. Hon vände sig mot löjtnanten och log.
   — Kanske löjtnanten kan hjälpa? undrade hon lugnt.
   Han kom upp och ställde sig bredvid flickan. Modern lossade på bandet. Sylvia var nästan lika lång som modern, men saknade hennes fyllighet. Hon var mager och en smula förvuxen.
   — Det kanske blir vackrare om linnet inte sitter så högt, sa modern med en hemlighetsfull saklighet. Håll i bandet här, löjtnanten, och släpp efter lite då jag säger till.
   Löjtnant Petrén ställde sig bakom Sylvia, tätt bakom henne. Modern sprang fram till dörren och kisade med ögonen.
   — Släpp efter något nu! ropade hon.
   Sylvia kände hur löjtnantens fingrar skälvde när de rörde vid hennes kropp.
   — Lite till! ropade modern.
   — Är hon alldeles naken under? viskade löjtnanten.
   — Naturligtvis, sa modern. Linnet måste ju komma till sin rätt.
   — Men det behövs inte då vi ska ha tablån, sa löjtnanten och modern log åt hans upprörda röst.
   — Det är kanske bäst att löjtnanten står här vid dörren och tittar hur jag modererar, sa modern. Det är ju löjtnanten som avgör vad som är vackrast.
   De bytte roller.
   — Det är nog bäst att linnet går ända upp till halsen, sa löjtnanten genast.
   — Kanske det, sa modern. Själv har jag aldrig så. Jag bär alltid linnet så här.
   Hon lossade på bandet. Hon lossade för mycket. Plötsligt föll det tunga sidenlinnet nerför den gängliga flickkroppen till golvet. Det föll så snabbt. Sylvia, som hela tiden haft sina blickar riktade på den unge, vackre löjtnanten, hann inte uppfatta vad som skedde. Ett par ögonblick lyste hennes bleka, styvnade flickkropp med de till hälften utspruckna brösten i det halvskumma rummet. Varför vände han sig inte genast bort? tänkte Sylvia sen. Varför slog han inte ner blicken? Nej. Hans ögon brann hela tiden mot henne och hans tänder blänkte mellan läpparna. Hennes kön brann som en låga, som en röd tulpan. Lågan spred sig med hans blick. Som alltid när hon blev upprörd flammade blodet upp mot huden i fläckar stora som vallmo och tulpan.
   Det var modern som reagerade först. Hon hade ju hela tiden varit medveten om vad som skett. Hon skyndade att svänga om sin dotter.
   — Åh, mitt lilla barn! ropade hon. Jag kunde inte rå för det. Det gör ju heller ingenting, ånej! Det var ju bara vår fromme löjtnant som såg dig.
   Sylvia började snyfta. Modern lade sin arm om flickan och följde henne ut i köket.
   — Det var ju bara lilla löjtnanten, sa hon gång på gång.
   — Gå! viskade Sylvia. Ta inte på mig! Jag hatar dig!
   Men modern gick småskrattande in i den halvskumma kammaren och stängde dörren. Först efter en halvtimme öppnades den igen. De kom ut. Sylvia hade krupit ihop på en pall vid spisen med ryggen mot rummet. Löjtnanten kom fram och lade sina händer på hennes axlar.
   — Inte har du något att skämmas för, viskade han.
   Sylvia snyftade och kröp ihop över sina knän. Löjtnanten smekte hennes hår.
   — Jag ska tala lugn i flickan sen löjtnanten gått, sa modern.
   Han gick bort mot dörren.
   — Jag kommer igen då frun behöver mig, sa han.
   — Välkommen, sa modern. Jag behöver löjtnanten ofta, och jag ska inte glömma vad löjtnanten sa om Guds hjärta. Det är härligt att tänka på att Hans hjärta är större än vårt hjärta.
   — Ja, det är en lisa för syndare, sa löjtnanten.
   — För mig, sa modern.
   — För oss alla, sa löjtnanten.
   När löjtnanten stängt dörren om sig började modern sjunga. Hon tog ner gitarren och satte sig framför spisen och gnolade utan ord. Sylvia såg på henne genom sina fingrar: modern satt och existerade som om hon varit ensam i rummet, som om inga ögon iakttog henne. Hon blottade sig ohöljt. Hennes inre flöt ut i tonerna, i gesterna, i sättet att vara. Hon fyllde rummet med sig själv. Sylvia kunde inte undgå att uppleva henne. Modern trängde in i henne. Hon kunde inte hindra det. Hon blev full av modern. Modern kom djupast ner i henne. Åh, nu, nu visste hon vem modern var! Plötsligt såg modern på henne.
   — Ta kaffe och ät så många kaker du vill, sa hon medan hon fortsatte att spela.
   Men Sylvia täppte för sina ögon med fingrarna. Hon satt kvar på pallen. Hon hoppades ingenting längre. Det var alldeles tyst inom henne. Nu visste hon vad som skulle ske och vad som redan skett. Löjtnanten skulle bli moderns älskare. Han skulle bli barberarens efterträdare. Modern hade aldrig sökt Gud. Hon hade bara sökt karlar. Modern gjorde vad som helst för att få den karl hon ville ha. Du lät linnet falla med flit, tänkte Sylvia. Hon tänkte det igen. Hårdare. Det började ropa inom henne: Du lät linnet falla med flit! Åh! Hon ville skrika det högt. Hon ville gå fram till modern och föra sitt ansikte alldeles intill hennes och ropa: Du lät linnet falla med flit! Det ingick i dina beräkningar! - Hon såg upp på modern igen. Modern satt åter och existerade bara för sig själv och blottade sig ohöljt. Hon satt och fyllde rummet med sitt innersta.
   Sylvia kände hur moderns verklighet stack ner i hennes strupe som ett par smutsiga fingrar. Hon blev rent fysiskt illamående. Hon måste springa till slaskledningen. Sen föll hon ihop och grät hysteriskt, men hon tänkte hela tiden: Jag ska ingenting säga fast jag vet att du gjorde det med flit. Fast hysterin löste upp henne, löstes inte denna kunskap upp. Den kom aldrig över hennes läppar.
   Modern var öm mot henne. Modern var öm och lycklig. Hon bäddade åt henne i kökssoffan och pysslade om henne och kallade henne "min kära, lilla flicka, mitt enda barn". Modern gick omkring och trivdes och sjöng. Snart släckte hon och gick in i kammarn.
   Sylvia låg vaken i mörkret. Hon kom inte bort från kvällens upplevelse. Hon skulle aldrig komma bort från den. Den låg och värkte i henne, den gestaltade sig på nytt och på nytt. Jag är som mamma, tänkte hon. Jag är lika hemsk som mamma. Varför satt jag både i tisdags och i kväll och längtade att få visa mig i det underbara nattlinnet? Jag satt och längtade så i stället för att bedja. Och varför hindrade jag inte linnet från att falla ända ner till golvet? Jag hade kunnat hindra det. Jag hade bara behövt göra en liten rörelse med händerna. Åh, jag ville stå där alldeles naken framför honom, tänkte hon. Jag är lika hemsk som mamma.
   Hon fick ingen ro. Hennes kön glödde, som när löjtnanten sett på det. Hon kunde inte bedja heller. Gud hade försvunnit, tyckte hon. Hon tyckte det var meningslöst att räkna med honom, så som hon var. Hon vred sig över på sidorna. Hon lade sig på magen. Sömnen kom inte. Hon var vaken, då modern åter öppnade dörren. Hon hörde hur modern steg ut i köket på tå. Hon såg inte ty hon var vänd mot väggen.
   — Är du vaken? viskade modern först lågt, sedan allt högre, men Sylvia svarade inte. Hon förstod vad som skulle komma.
   Modern tog på sig kappan och gick ut. Efter en kvart var hon tillbaka. Hon var inte ensam. Det var två som kom in i rummet. Det var två som gick på tå över golvet och försvann in i kammarn. Det var inte första gången Sylvia varit med om en sådan upplevelse. Det hörde till hennes tidigaste minnen att hon plötsligt blivit lyft från en säng till en annan, och att hon genom sömnens djupa dunkel hört viskningar, en ljusare, som varit moderns, och en mörkare, som kommit från en främling.
   Det kan inte vara löjtnanten, tänkte Sylvia. Det får inte vara han. Hon lade sig på rygg och lyssnade, men för varje minut tyckte hon att väggen mot kammaren försvann allt längre och längre bort, ty det blev allt tystare och tystare. Hon hörde inte ett ljud. Till sist kunde hon inte hejda sig. Hon steg upp och lade örat mot dörren. Men fast hon kände den svala lackfärgen mot sitt heta öra, kom tystnaden emellan och det blev så långt, så långt till det ljud hon ville förnimma. Men plötsligt hörde hon någon gråta därinne. Det var inte modern. Det var löjtnanten. Nu hörde hon också moderns stämma. Den spann mjukt och lugnt. Sen blev det åter alldeles tyst. Sylvia frös. Varför gråter han? tänkte hon, och hennes tänder började hacka. Varför gråter han? tänkte hon igen.
   Hon gick tillbaka över golvet och kröp ner i sängen. Hon lade sig att vänta. Det dröjde länge, fruktansvärt länge innan kammardörrn gick upp ...
   — Är du vaken? viskade modern som förra gången först svagt och sedan högre. Två människor gick på tå över golvet.
   — Kyss mig, viskade modern vid dörren. Sylvia hörde en kyss.
   — Kom ihåg att vår synd bara är min synd, viskade modern. Och kom ihåg det där om Guds hjärta.
   — Jag är djupt förtvivlad, viskade löjtnanten.
   — Kom tillbaka på måndag kväll så ska jag trösta dig, viskade modern.
   När han gått gick modern med tyngre steg över golvet. Vid kammardörrn stannade hon och skrattade mjukt och mörkt. Hon sträckte ut sina armar och gäspade. Hon strök sig över brösten och sidorna. Hon rev sig i högra armhålan. Så dök hon in i det gula ljuset och slog igen dörrn.
   Sylvia låg och bet i täcket. Jag ska inte bli som hon! tänkte hon. Jag får inte bli som hon. Men hon kände att det fanns något inom henne som var som modern. Hon visste att hon kunde njuta som modern och att lyckan kunde sjunga på samma sätt i hennes kropp som i moderns. Hon kände en törst i kroppen att få växa in i moderns kvinnlighet. Åh, innerst inne dyrkade hon ju modern!

   Dagen därpå var lovdag. Då Sylvia tidigt om morgonen såg ut genom fönstret såg hon att frosten kommit under natten. Hällarna på andra sidan gatan var vita som snö, och staketets bruna spetsar hade en krans av vita frostkristaller. Södermalms trädgårdar var nästan avlövade och tomma. På tomten nedanför fönstret gick Solberg omkring och krattade ihop löv och nerblåsta grenar.
   Modern var på ett underbart humör. Hon bjöd Sylvia kaffe på säng. Hon gick och sjöng och småpratade. Sylvia behövde inte svara henne. Så småningom gjorde modern omsorgsfull toalett och gick ner till stan för att lördagshandla. När Sylvia blev ensam tog hon fram det underbara nattlinnet. Hon satt länge vid kammarfönstret och tryckte det mot sitt bröst. Först grät hon, men tårarna sinade snart. Hon kunde inte gråta. Hon kände en frusen stelhet inom sig.
   Vid ettiden såg hon fadern komma uppför backarna. Han gick med något kuvig rygg. Han var mager och färglös. Den tomma matsäcksboxen slängde i hans hand. Han såg inte fram mot sitt hem. Han gick med trötta, olustiga steg emot det. Sylvia kände att hon hatade honom. Det är ditt fel alltsammans, tänkte hon. Du skulle ha varit en annan. Hade du varit en annan så skulle du ha gjort mamma till en annan. Hon visste vad som skulle hända i kväll. Han skulle sitta i köket och dricka upp sin brännvinsranson. Han skulle dricka tills tårarna kom droppande ur ögonen. Då skulle han gå fram till henne och treva på henne med sina kalla händer. Han skulle kyssa hennes haka och hon skulle känna den äckliga brännvinsdoften. "Jag vet inte om du verkligen är min flicka", skulle han säga. "Men du måste tycka synd om mig i alla fall." Kanske han skulle bli vild. Kanske han skulle ta en stol och slå sönder den. Kanske grannarna blev tvungna att komma in och lugna ner honom.
   Sylvia reste sig upp. Det underbara nattlinnet föll ner på stolen. Nej, tänkte hon, jag vill inte längre! Det måste, måste finnas något annat. Men hon såg ingen utväg. Hon var jagad. Hon kände sig nästan fångad. Från det ena hållet kom modern och från det andra hållet kom fadern. Hon ville varken ge sig åt den ena eller den andra. Hon avskydde dem båda.
   Hennes blick irrade omkring. Hon såg hur fadern närmade sig. Hon såg ner till stan. Hon såg runt omkring i trädgården. Vid Solbergs stora rishög stannade hennes blick. Plötsligt visste hon vad hon skulle göra.
   Hon böjde sig ner efter nattlinnet. Hon knölade ihop det och gömde det under koftan. Hon skyndade sig. Hon måste hinna innan fadern kom. Sen hon tänt på smög hon upp på vinden för att ostörd kunna se på när rishögen och nattlinnet brann upp. Hon hade trott att hon skulle få känna en gränslös glädje. Men hon kände varken glädje eller sorg. Hon kände bara en frusen stelhet inom sig. Det var som om frosten krupit in i henne genom ögonen. Hon såg och såg genom det lilla vindsfönstret. Men hon blev bara kallare och hårdare.


   Ur Inga ögon väntar mig, Tiden 1944

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki