FANDOM


Av Nawal El Saadawi

Vilka ni än är som läser min berättelse svär jag att jag var oskyldigare än ni kan föreställa er, ja kanske oskyldigare än många av er. Jag blev säker på min oskuld efter min död (jag är död nu och kan därför uttala mig utan rädsla för er). Jag var oskyldig som ett barn — vilket (om ni har bra minne) betyder att jag inte var oskyldig alls, åtminstone inte enligt er uppfattning. Men ändå ansåg jag och anser mig fortfarande oskyldig som ett litet barn. Inte en enda en av er minns vad som pågick inne i ert huvud när ni var barn, och det var likadant med mig när jag fanns på jorden. Vi glömmer vår barndom när vi växer upp och vi glömmer våra drömmar när vi vaknar. En sådan glömska är ett säkert bevis på att vi i vår barndom gjorde sådant som vi skäms för när vi blir vuxna och att vi i drömmen har gjort sådant som vi skäms för när vi vaknar.
   Men jag är inte längre som ni. Min död har gett mig ett övermänskligt mod, så jag behöver inte längre skilja på de olika faserna i mitt liv eller bygga tjocka murar för att skilja dem från varandra. Denna syn på era söndertrasade och osammanhängande liv fick jag först sedan jag hade lämnat jorden. Den anblick som era liv erbjöd förvånade mig. Det är verkligen en mycket egendomlig anblick som i mångt och mycket liknar kroppen på en människa där man skurit bort huvudet och amputerat benen så att bara torson återstår. Det är också en skrämmande anblick som påminner mig om en tågolycka som jag bevittnade som barn. Än i denna dag har jag inte glömt åsynen av kroppen som fick dras fram under hjulen utan huvud och utan ben.
   Jag har aldrig glömt den synen. Fast i själva verket glömde jag den. Det är, kanske, nästan den enda syn i livet som jag fullkomligt glömde bort. Den var så hemsk att jag fullkomligt glömde bort den. Och den var så hemsk att den för alltid finns kvar i mitt minne och jag aldrig har glömt den. Det är så det är; man glömmer och man glömmer inte. Och det är det som är källan till ens lidande på jorden.
   Men hur som helst fruktar jag inte längre den anblicken och har fått ett märkligt mod. Jag kan stirra på den en hel sekund. Mitt mod har växt så till den grad att jag till och med kan stirra in i min fars ansikte en hel minut. Min fars ansikte var som alla andra fäders ansikten. Och alla fäders ansikten förefaller mig nu vara som en sådan där pappmask som vi brukade köpa vid högtiderna. Ögonen var inte ögon utan två stora hål. När jag såg in i dem såg jag inget. Näsan var en utskjutande pappbit och hade två öppningar som inget annat var än hål. Under näsan satt en svart slokmustasch och det var den mustaschen som fick oss att skratta så våldsamt när vi var barn. Vi brukade ha på oss masken, som vi hade köpt för några ören, i tur och ordning och vi försökte skrämma varandra med den där svarta slokmustaschen.
   Jag trodde att anledningen till att jag inte älskade far var hans stickiga svarta mustasch. Men när jag nu för första gången stirrar på hans ansikte inser jag att anledningen till att jag inte älskade honom var hans ögon. När jag såg in i hans ögon förstod jag omedelbart att det var han som dödade mor. Ni förstår inte heller vad det innebär för ett barn att älska sin mor, eftersom ni aldrig har varit barn (glömska kan göra att det verkar som om något som hänt aldrig har hänt). Jag älskade min mor så mycket att jag nu inte förmår beskriva henne. Jag kunde inte beskriva henne förr heller. Jag föreställde mig att jag skulle kunna beskriva henne när jag hade kommit bort från jorden och allt jordiskt var förbi. Men min kärlek till mor är inte förbi. Det är bara det overkliga som är förbi, men det verkliga tar aldrig slut. Kärleken till min mor var så verklig att jag trodde att hon fanns hos mig. Det var inte bara en uppfattning utan en känsla som gränsade till övertygelse. Hennes kropp och min var samma kropp. Detta band mellan mig och min mor finns där fortfarande, likadant som det var när jag var barn, ty det verkliga förblir hos oss.
   Var vi än må vara, oavsett om vi stiger eller faller i livet, är det lika bundet till oss som våra egna kroppar. Och min kärlek till min mor var lika verklig som min egen kropp. Jag var ett litet barn — och allt förefaller overkligt för ett litet barn, som en dröm. Människor är som andar eller änglar, ett tåg rullar på spöklik räls och dess ångvissla har en magisk klang, havet är bottenlöst och den mörka natten är lika skrämmande som döden.
   Det var två saker som skrämde mig: mörkret och döden. Jag kröp upp ur min lilla säng mitt i natten och kröp upp i mors säng. Jag grävde in mig i hennes varma kropp och höll mig fast i henne så hårt jag kunde. Jag kurade ihop mig för att göra min kropp mindre och försökte krympa ihop till ett fosters storlek för att kunna återvända till livmodern. Hela min kropp vibrerade av denna heta önskan och darrade som i feber. Jag trodde att inget annat kunde rädda mig från en ögonblicklig död än att försvinna in i denna varma och ömma livmoder som inte kunde innesluta någon annan än mig.
   Alla som hade sett mig i detta ögonblick där jag låg hopkurad som ett foster måste ha förstått att denna önskan var verklig, att den inte så mycket var en önskan att undkomma döden som att komma nära min mor, så nära att jag hängde samman med henne, att låta min kropp sammansmälta med hennes så att vi blev ett. Jag älskade henne så mycket att min kropps uppgående i hennes inte skulle vara något utplånande, inte döden, inte smärtsamt, inte skrämmande utan skulle bli höjdpunkten i mitt liv, höjden av njutning, trygghet och fullständig vila.
   I detta tillstånd var jag inte medveten om något. Allt omkring mig hade blivit lika varmt som min mors bröst var och lika tyst som insidan av livmodern. Världen och allt som fanns i den — havet, husen, träden, tågen och rälsen — allt försvann. Alla ljud försvann. Jag hade inte längre öron eller ögon eller läppar, bara ett ofött barns förnimmelser, kände inget annat än värme, kände ingen annan lukt än den av mjölk.
   I detta tillstånd glömde jag bort min far som låg intill min mor med sin väldiga kropp, sin slokmustasch som darrade i takt med överläppen medan underläppen sjönk under trycket av en högljudd snarkning, och en lång sträng av vit saliv droppade från mungipan över hakan. Trots hans djupa sömn, ur vilken jag just då tvivlade på att han någonsin skulle vakna, öppnade han ögonen. Och trots att jag inte kunde se honom (eftersom jag var hopkurad som ett foster) märkte jag uttrycket som blixtrade förbi i hans ögon och omedelbart försvann. Då visste jag inte om det hade försvunnit av sig självt eller om han hade gjort så det försvann, men nu vet jag att det var han som fick det att försvinna. Trots mörkret som fyllde rummet och trots att jag inte kunde möta hans blick var den blicken så kraftig att den trängde in genom min skalle likt en pil. Trots smärtan av detta inträngande, trots skräcken för det, trots beckmörkret och trots att uttrycket försvann som en blixt och en kärleksfull fars min återvände till hans ansikte, trots allt detta visste jag vad denna blick innehöll. Det var blicken hos en man som kände hat.
   Min far var en civiliserad man och som alla civiliserade män i vår tid som kan behärska och dölja sina verkliga känslor och visa upp andra känslor för att visa hur framsynta de är, liksom alla dem hade min far förmågan att dölja sin verkliga önskan att ta mig om strupen med sina stora feta fingrar och slänga iväg mig långt bort. Hans hand rörde sig i själva verket i riktning mot mig men han bekämpade rörelsen så att handen kom att röra sig som en civiliserad fars hand som klappar sin son på axeln. Med en långsam, tyst rörelse skilde han min kropp från min mors, och jag fann mig ligga på sängens kalla kant medan han tog min varma plats.
   Det var vinter och natten var kall. Yllefilten räckte bara till sängkanten och täckte bara halva min kropp. Ryggen var oskyddad. Så rörde sig far i sömnen och drog till sig filten så att jag låg helt oskyddad. Jag rös av kylan och mor slog upp ögonen. Ja, jag hade faktiskt inte ryst än, men hon slog upp ögonen vid minsta rörelse. Det kanske bara var rörelsen när filten gled bort från min rygg eller någon liten muskel i min kropp som drogs ihop av kylan. Rörelsen kan ha inträffat eller varit på väg att inträffa. Redan innan muskeln drogs samman slog hon upp ögonen ur sin djupaste sömn. Redan innan hon öppnade ögonen, redan innan hon var helt vaken sträckte hon sig fram och täckte över mig.
   Jag brukade förvåna och förundra mig över denna hemlighet, hemligheten med den märkliga telepatiska förmågan i hennes sovande kropp att besvara min kropps känslor trots det stora avståndet mellan oss, vilket upptogs av min fars väldiga kropp. Min förundran blev än större när jag hörde far anklaga henne för att hon sov så tungt. En gång hörde jag att han grälade på henne för att han hade ringt på klockan länge och väl innan hon vaknade och öppnade dörren. Far anklagade henne också för att höra illa. En gång slog han henne (medan hon hade mig i knät och höll på att mata mig) eftersom han hade ropat på henne att hon skulle komma med kvällsmaten till honom och hon inte hade hört det. En gång hörde jag att han anklagade henne för att hon hade ett kallt och känslolöst hjärta. Den dagen såg jag att mor satt ensam i köket och grät. Då gick jag försiktigt fram till henne, och med halvt formade ord (jag hade ännu inte lärt mig talandets konst) viskade jag i hennes öra: "Du har mer känslor än pappa, mamma." Hennes ögon vidgades när hon såg på mig i förvåning över att ett så litet barn kunde förstå en så stor sanning. Hon tog mig i sina armar och viskade: "Min älskling."
   Far stod i köksdörren och såg att hon höll mig i famnen. Samma snabba uttryck syntes i hans ögon. Det visade sig och försvann sedan omedelbart, trängde in i min skalle och fick mig att skaka våldsamt såsom den darrar som står ansikte mot ansikte med döden.
   Om han hade gjort som en naturlig människa gör när han hatar, om han hade huggit tag runt strupen på mig med sina stora fingrar skulle jag ha lugnat mig och förstått att han uppträdde naturligt mot mig. Naturligt uppträdande är, hur bryskt det än kan vara, alltid lugnande och betryggande. Jag var rädd för honom, rädd för alla hans rörelser. En stilla eller mild rörelse skrämde mig mer än en våldsam eller hotfull. Och när jag fanns i närheten av honom och såg att hans hand rörde sig, även om den inte skulle göra annat än klappa mig på axeln eller slå bort en fluga ur ansiktet eller klia sig i örat, fick den mig att hoppa till och en dold darrning genomfor min kropp.
   Jag visste inte varför jag inte kunde sitta så nära min far att det inte fanns något avstånd mellan oss. Det måste alltid finnas ett avstånd. Under inga omständigheter kunde jag flytta mig så nära far att jag vidrörde honom. Med mor var det tvärtom. När hon satt bredvid mig hängde jag mig fast vid henne. Det var inget vanligt klängande utan en påträngande och våldsam önskan att upphäva avståndet mellan oss så att min och hennes kropp skulle bli en.
   Ingen annan än jag kände till denna önskan. Jag brukade dölja den precis som jag dolde mina känslor. När jag satt i klassrummet och läraren sa till mig att upprepa vad han sagt när han yttrade meningen "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor", upprepade jag den utan att protestera: "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor." När jag lärde mig skriva lärde läraren mig att skriva mitt namn och jag skrev "Samir". Då sa han till mig att skriva hela mitt namn och jag skrev "Samir Aziza". Läraren såg ilsket på min övningsbok, strök över namnet Aziza med rödpenna och sa: "Skriv din fars namn!" Jag blev förvånad och öppnade munnen för att säga emot men läraren var stor och jag var liten, så jag skrev snällt "Samir Adam". Följande dag sa läraren till mig att säga efter honom när han sa "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor", och sedan skanderade hela klassen: "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor." Läraren sa till oss att skriva det fem gånger i våra övningsböcker. Dagen därpå skrev vi det en gång till och rabblade det för oss själva tio gånger och till slut upptäckte jag att jag låg och rabblade det i sömnen: "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor ... Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor ..."
   En gång hörde min far att jag rabblade det. Och han log. Det var ett underligt leende. Hans ansikte passade inte för leenden. Pannan var framskjutande och bred och hade en naturlig rynka som inte ens slätades ut när han sov. Ansiktsbenen var kraftiga, käkarna lika stora och breda som hos en kamel eller en häst. Han kunde inte dölja de käkbenen hur mycket hans läppar än delade på sig för att le. Jag rös som jag alltid gjorde när jag såg något onaturligt. Jag hade aldrig sett en kamel eller en häst le. "Varför ler inte hästar och kameler?" frågade jag läraren i skolan. Han svarade: "Bara människor kan le, Samir."
   Min far visste inte vad som rörde sig i mitt huvud. Någon märklig kraft hjälpte mig att dölja mina verkliga känslor. Jag höjde rösten när jag läste läxan ur min övningsbok: "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor ... Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor ..." Jag visste att jag ljög och eftersom jag visste att jag ljög var jag rädd att far skulle komma på det. För att föra far bakom ljuset höjde jag rösten ännu mer och rabblade: "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor." Varje gång jag höjde rösten växte rädslan för att det skulle märkas att jag ljög. Därför höjde jag rösten mer och mer för att dölja lögnen och för varje gång växte min rädsla. Så höll det på tills jag märkte att jag skrek som om jag hade skrikit på hjälp: "Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor ... Jag älskar min far lika mycket som jag älskar min mor!"
   Far upptäckte aldrig sanningen. När han såg tårar rinna nerför mina kinder kom han närmare. Men min vana trogen ryggade jag tillbaka. Han kom närmare. Jag ryggade. Han höjde handen en aning. Jag tror att han tänkte klappa mig på axeln men då verkade det för mig som om hans hand skulle träffa mig och ge mig en ordentlig örfil. Jag hoppade undan för att skydda mig. Far stannade till ett ögonblick och hans ögon vidgades av förvåning, han tittade och stirrade på mig som om han undrade vad orsaken var. Det var inte naturlig förvåning hos en som inte känner till anledningen. Det var en onaturlig förvåning, orsaken var känd och inte bara känd utan tydligt påtaglig och upplevd med kroppens alla känslor och sinnen.
   Vid sådana tillfällen blir en människa nervös. En människa är av naturen inte benägen för sådana bestämda känslor utan snarare för tvivel. Det finns emellertid inget i livet som är lika outhärdligt som tvivel, ty då lever man både i förvissning och tvivel.
   Men vid den tiden var jag ett litet barn och kunde inte befria honom från vare sig tvivel eller förvissning. Jag hade gjort allt som stod i min makt för att lära mig min läxa utantill och rabbla den högt och hade gjort allt som stod i min makt för att rösten skulle låta ärlig när den läste upp läxan.
   Och rösten lät verkligen ärlig. Jag kunde inte göra mer än jag hade gjort. Men far stod kvar där framför mig. Jag såg honom inte eftersom mitt huvud var nerböjt och blicken var riktad mot golvet. Jag tordes inte lyfta huvudet och se honom i ögonen. Jag visste att i samma ögonblick som min blick mötte hans skulle han upptäcka den fruktansvärda sanningen. Och den fruktansvärda sanningen var att tvivlet skulle bli förvissning eller att förvissningen skulle bli tvivel. Men trots att mitt huvud var nerböjt kände jag den där blicken som trängde in i mitt huvud, genomborrade det och pressade ryggen mot väggen.
   Och där stod jag alltså fast framför honom och kunde inte retirera, och det enda avstånd som skilde oss åt var ett enda steg. Jag visste att inom ett ögonblick skulle avståndet mellan oss försvinna och jag skulle gå upp i väggen. Jag pressade ryggen mot väggen av alla krafter, men den var hård som sten.
   I samma ögonblick kom min mor in, som om hon plötsligt hade växt upp ur golvet. Jag vet inte hur hon kom dit eller varifrån, ty den dagen hade hon inte varit hemma utan hade tillbringat natten hos min moster. Jag vet inte exakt vad som hände mig när jag fick syn på henne. Min kropp sprang av sig själv mot henne, ivrigt och våldsamt, med en iver att undkomma döden och en våldsam önskan att klänga fast vid livet. Vid det tillfället betedde sig min kropp naturligt när den Hängde sig fast vid henne. Den klängde sig fast så hårt att min kropp gick upp i hennes.
   När jag tänker tillbaka på den dagen tänker jag att jag önskar att jag inte hade gjort det jag gjorde. Jag önskar att jag hade stått kvar med ryggen mot väggen för alltid. Eller att jag hade gått upp i väggen. Men jag visste inte vad som skulle hända. Det tragiska är att en människa inte vet vad som kommer att hända nästa dag eller ens i nästa ögonblick. Denna okunnighet är som blindhet, ja den är faktiskt blindhet. Jag kan se er nu, där ni går framför mig utan ögon. Era ögon är inte ögon utan hål som luften blåser igenom precis som ögonen på sådana där pappmasker som jag brukade köpa vid högtiderna.
   Jag minns fortfarande den där dagen och har aldrig glömt den, liksom jag aldrig glömt åsynen av den huvudlösa och benlösa kroppen. Mitt minne har bevarat allt som hände den dagen trots att det är mycket avlägset och trots alla år som har gått, så många år att jag inte kan räkna dem. Jag hade bara lärt mig räkna till tio genom att räkna på fingrarna, för läraren hade ännu inte lärt oss mer än så. Men trots de långa åren minns jag fortfarande allt, hur obetydligt det än var, varje ögonblick, hur enkelt det än verkade vara. Men inga av min fars rörelser var enkla, hur enkla de än kunde verka. Jag uppfattade den där snabba flytande blicken i hans ögon. Jag såg hur det svarta i ögonen fixerades på min mor. Jag var fortfarande i hennes famn och dolde mitt ansikte mot hennes bröst. Jag såg inte längre fars ansikte men jag kände mors armar omkring mig, hur de höll om mig av alla krafter och slöt mig intill hennes kropp, hur de lindade sig om mig och omgav mig, tryckte mig intill sig som om hon önskade att, om det vore möjligt, föra in mig i henne, in i själva livmodern.
   I det ögonblicket kunde min far inte längre behålla sitt overkliga ansikte. Med en hastig rörelse höjde han handen, och jag såg hans ansikte med dess stora breda käkar som liknade en vild hyenas. För första gången blev min fars ansikte där framför mig naturligt. Jag var inte längre rädd som jag hade varit tidigare. Jag vet inte hur det kom sig att mitt mod återvände, men jag sa till honom, först i en viskning: "Jag älskar dig inte." När han ögonblickligen stelnade till framför mig repade jag nytt mod och höjde rösten och sa till honom: "Jag älskar dig inte." När jag hörde min egen röst tydligt i öronen och var säker på att det var min röst blev jag allt modigare och sa: "Jag älskar dig inte." Jag fortsatte med det tills jag hörde mig själv skrika i ett långt ihållande och oavbrutet skri: "Jag älskar dig inte."
   Han rusade fram mot mig som en rovgirig tiger. Men mor var snabbare än han. På ett ögonblick fanns hennes generösa kropp mellan honom och mig. Jag såg inte hennes ansikte eftersom jag stod bakom henne, men jag förstod av de sammandragna musklerna på hennes rygg och hennes sätt att stå att hon liknade en tigrinna beredd till anfall. Jag vet inte exakt vad som sedan hände. Rösterna upphörde att vara mänskliga och allt förändrades på ett ögonblick. Inte ens sekunderna var längre sekunder, eftersom tiden hade förändrats och inte längre var tid. Jag förlorade förmågan att förstå något av det som hände omkring mig, till och med min egen existens och om jag levde eller var död. För mig verkade det som om jag dog och väcktes till liv igen tio gånger, hundra gånger, tusen gånger om i all oändlighet, som om min kropp hade fallit ner i en bottenlös avgrund och snurrade förskräckande hastigt, hastigare än jorden snurrar runt sin egen axel.
   Plötsligt upphörde jordens rörelse under mina fötter och med den upphörde tiden. Allt stannade och stelnade. Jag öppnade ögonen och såg mors kropp på golvet. Jag trodde att hon sov, eftersom hon vanligtvis sov på golvet om sommaren. Varsamt gick jag fram till henne och viskade i hennes öra: "Mamma." Men hon svarade inte. Jag blev förvånad för hon brukade vakna av minsta ljud, brukade vakna redan innan ljudet hördes, innan ett ord kommit över mina läppar, brukade slå upp ögonen och vakna. Innan jag hunnit röra läpparna, innan jag hade sagt ett ord, innan jag hörde det själv hade hon hört det.
   Trots att jag på något sätt förstod att hon inte kunde höra mig, fortsatte jag att viska i hennes öra. När min far tillsammans med mina farbröder kom och bar bort henne och huset inte hade henne längre blev jag förvånad. Det var inte den vanliga sorts förvåning som vuxna upplever utan ett barns förvåning, en märklig förvåning, när allt förefaller overkligt, som om det som hänt inte har hänt, en dröm som verklighet, verklighet som dröm. Far flyttade till ett annat hus och tog mig med. Dagar och år gick. Jag blev vuxen, blev gammal och dog. Och ändå inbillade jag mig att det som hade hänt inte hade hänt.
   Det är först nu sedan jag lämnat jordelivet som jag kan se jordelivet klart. Och jag kan också se er klart. Först nu förstår jag det värsta brottet som har begåtts i hemlighet och som ingen vet något om. Det första brottet i mänsklighetens liv var inte när Kain dräpte Abel utan när Adam dräpte min mor. Han dödade henne eftersom jag älskade henne och inte älskade honom. Och jag önskar att han hade insett att jag hade kunnat älska honom om han hade älskat mig. Men min far saknade förmågan att älska. Trots att jag var ett barn. Jag förstod att han inte älskade mig. Och att han inte älskade min mor. Han älskade bara att tillfredsställa sig själv.

Ur Mormors kyckling och himlens son, 1992. Översättning Hans O Sjöström och Marina Stagh.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki