FANDOM


Av Stig Dagerman

Nu VAR KLOCKAN snart ett och alla de som väntade började bli svettiga och röda i ansiktet. De som stod främst pressades ut i gatan av dem som stod bakom och det blev olidligt trångt även för dem som hade spetsiga armbågar. Från höga fönster såg trottoarernas folkmassor ut som svarta stängsel och emellan dessa stängsel sprang vilsekomna gatlopp och försökte finna ett kryphål. Och bilarna krälade omkring med tilldragna bromsar som varsamma jätteinsekter bland människorna och ibland kom en spårvagn rasslande och klämtade begravning.
   Solen sprutade ner över staden och det kom sällan en vind och svalkade. Sven gick den långa allén från Djurgårdsbron upp mot Karlaplan. Han visste inte vad gatan hette och fast han hade lillebror vid handen kände han sig ensam och främmande. Husen var så höga här, allting var så annorlunda. Var är vi nånstans, sa brodern, som var så liten att han bara var till besvär. En dam med uppknäppt päls stod och vattnade ett träd med sin hund, en cyklist i regnkappa kom seglande förbi.
   Vi är på Östermalm, sa Sven och tuggade på ordet som ett segt stycke kött, på Östermalm. Kommer demstrationen snart? Göran började bli otålig. De hade gått långt från Söder och Göran hade fått löfte om en glass bara för att det var första maj. Får jag ingen glass snart, sa Göran. Titta på jycken, varför har tanten päls? Tyst, sa Sven. Du får av pappa. Vi ska gå i tåget först. Ska vi åka tåg? sa Göran. Ah, sa Sven, kom nu, de finns flera jyckar.
   De kom fram till en tvärgata, en lång gata, som gick nästan över hela stan, tills den plötsligt stötte ihop med en park långt långt borta. Jäla, va mycke folk, sa Göran fast han inte fick svära, men han tyckte inte han kunde använda något annat ord för det han ville säga. Han var bara sex år och han tyckte han aldrig hade sett så mycket folk i hela sitt liv som nu. Några poliser kom guppande på sina hästar i glänsande munderingar. Det glödde silver ur hästarnas betsel och guld ur polisemblemen. Hästar, sa Göran och ville stanna men Sven drog honom med sig och de gick fort uppför gatan och det dammade när hästarna travade förbi dem på ridvägen med stubbade svansar och blänkande skor.
   De e snuten, sa Sven och de drog sig åt sidan och blev tysta bägge två. Och Göran sa ingenting, för att man inte talade om snuten ute på gatan. Och Sven sa ingenting för att han var rädd och för att lillebror inte skulle få veta om det, inte få veta, att han hade en rädd storebror. Men han var det i alla fall och när han såg polishästens guppande bakdel och bakhovarnas matta silver blänka kom han precis ihåg, hur det hade varit. Hur polishästarna hade svängt om hörnet just när folkmassan hade slutit sig kring täten på nazisttåget och anföraren hade tappat sin fana i gatan och det hade blivit en stockning i kolonnen, som spred sig halvcirkelformigt över gatan och trottoarerna. Sven hade stått på trottoaren ungefär i jämnhöjd med täten och han såg hur två grovväxta ynglingar i nazistuniform svängde sina batonger i armbågshöjd och skrek något bakåt till kön, som han inte kunde uppfatta.
   Och när de ropat blev det tyst, ett litet kort ögonblicks tystnad, för sedan klapprade hästhovarna in på gatan och folkmassan som Sven befann sig i satte sig först långsamt i rörelse, sedan allt snabbare och snabbare. Man sprang längs trottoaren uppför backen, men backen var brant och de mest andfådda sackade efter mer och mer, så att till slut var hästen de eftersta i hälarna och då snubblade en mot en gatsten och som en lavin följde Sven och ett par stycken till med i fallet. Han låg med huvudet under ett stuprör och ur grodperspektiv såg han polishästen dansa över honom på bakbenen och polisen höll sabeln sträckt utmed hästhalsen. Och han bara väntade att hästen skulle släppa ner sin tyngd över dem och han slöt ögonen i väntan, men sen hände ingenting och när han tittade igen var hästen i galopp på väg ner mot gatumynningen. Då hade han kravlat sig ur nystanet och smugit utmed husväggen in i en portgång och han hade stått där länge med matta ben och en tjock klump av fasa i magen, som rullade och ville upp.
   Ska nassarna demstrera me, sa Göran. Ska vi sjunga Intertionalen? Hör du musik nu? Va, sa Sven. Dom spelar, sa Göran och nu kom de upp på Karlaplan. Fontänen spelade och vita segelbåtar pilade av och an i plaskdammen. Jäla, vicken massa båtar, sa Göran, få se. Nä, dom kommer nu, sa Sven och de skyndade över torget. Det fanns en glugg i åskådarraden vid Karlavägshörnet och de sprang dit. Ser du, sa Göran och sträckte halsen, men man såg ingenting än och man hörde knappt någonting heller, för folk bakom pratade och skrattade och trängde på. En liten svart bil med uppfälld sufflett strök förbi så snävt, att det nästan såg ut som en uppmaning att kliva in.
   Snygg bil, sa Göran, prisis som Barcelonas. Ä du ä inte klok, sa Sven, de va ju en lastbil å de va CNT:s, för de stod ju på flaket. Fast Erik e äldre än den där gubben, sa Göran och pekade på chauffören som försökte vända bilen i stället för att köra runt torget. Han ä nog vid flyget nu, sa Sven, i Internationella brigaden. Han uttalade ordet, som han tyckte lät högtidligt på något sätt, med värdigt allvar och fast han inte var mer än tretton år visste han så bestämt som han stod på Karlaplan i detta nu, att man slogs i Spanien och varför man gjorde det och att han själv var med på något sätt. Att fanorna i dag var för Spanien och alla sångerna.
   Seru flygmaskin? sa Göran och de såg den bägge som en liten försvinnande prick i rymden dala ner bakom trädgrönskan på Narvavägen. Men sen kom äntligen musiken igen, helt nära nu, och de röda fanorna skymtade ovanför mängdens huvuden. Nu, nu svängde de in på torget, en vindpust höll dem fladdrande spända och de svettiga tätmännen kom till synes. Sen kom en rad banderoller och musikkåren spelade. E de Intertionalen, frågade lillebror, men det var rbetets söner och musikkåren var stor, större än vaktparadens och bland blåsmusikanterna upptäckte Sven en pojke, som han varit klasskamrat med. Sen kom banderoller igen, Sven läste högt och översatte för Göran och sist kom ett oändligt långt tåg med människor utan banderoller och fanor men ibland skymtade en fana förbi och det skänkte genast omväxling. Ungefär som en bild i en tidning, tänkte Sven och sen frågade Göran, som var törstig och trött och väntade på sin glass: Kommer inte mamma och pappa snart? Inte än, sade Sven, dom ä inte me i de här tåget. Men sen kommer dom. Få ja glass då, sa Göran. Men tåget varade länge än och massorna längs trottoarerna tätnade och svettiga ordningsmän med bindel runt armen marscherade förbi.
   Snart tyckte Göran det var tråkigt, och han tittade sig omkring och tittade längtansfullt på fontänen tvärs över gatan mitt på planen, som sprutade högt mot himlen. Jäla långt vatten va, sa Göran och tittade högst upp, där skummet yrde och gnistrade i regnbågens färger. Och Sven såg dit och han tänkte säga nånting svalkande, men han kom av sig. Det han ville säga stockade sig i halsen. Han svalde. Han bara tittade. Intensivt mot en punkt strax ovanför fontänens klimax. Va ä de, sa Göran, men så såg han själv. Han såg en balkong i det höga huset bakom springbrunnen, en stor balkong, kanske den största han sett med svarta järnspjälor och en grön blomsterlåda på kanten. På denna balkong stod fem människor. Först en flicka som stod mycket rak och stel och bredvid henne en ung man, barhuvad, och bakom dessa två tre helt unga och mycket raka, nästan stela, män, barhuvade och mycket allvarliga. Och denna grupp, dessa fem, som stod där i solen på balkongen med stel hållning och klackarna sammanförda höll alla högra handen uppsträckt i brant vinkel, och det var inte gymnastik — det var fascisthälsningen.
   Nassar, viskade Göran och han viskade sakta och såg upp på sin bror och såg det förbittrade nya som kommit i hans ansikte och han kände hans grepp om sin hand hårdna. Sen tunnades tåget ut och det blev ett ögonblicks paus i förbimarschen och folk som stått tysta började prata och hela tiden stod de fem på balkongen med utsikt över torget orörliga med sina armar lyfta. Ur folkmassan kring springbrunnen lösgjorde sig en man i stövlar och trenchcoat med militärskärp och han gick långsamt över gatan fram mot Sven och Göran med en packe tidningar vårdslöst inklämd under armen. Han flanerade förbi åskådarna och Göran kände igen, inte honom, men hans typ och visste att det var en av dem, som brukade samlas i parken hemma om onsdagskvällarna och sen med trummor och hakkorsdukar i spetsen och batongerna instoppade under uniformsblusarna tåga neråt över Slussen. Sen kom en ridande polis på sin skrittande häst och han hejdade den och mannen i stövlar kom fram till honom och började samtala lågt och sen skildes de och musiken kom från Karlavägen och överröstade den spelande fontänens sus.
   Sen kom fanorna flygande och när fanbärarna kom förbi kände Göran igen dem och förstod att det var deras tåg. Han ryckte Sven i armen och kastade samtidigt en hastig blick upp förbi fontänen och han kände något argt inom sig, när han såg de fem där uppe sträcka upp armen även för hans tåg. Sen drog Sven honom med sig, för pappa och mamma gick där inne i ledet och det fanns en glugg för dem. Och musikkåren där framme spelade Internationalen och Sven såg sig tillbaka och hann se de fyra unga männen och den unga kvinnan på balkongen, innan de svängde ner från torget. Och han erfor en känsla, som inte riktigt var ilska och inte riktigt likt nånting som han känt tidigare, och han mindes synen hela dagen på Gärdet, när majtalen sprakade mot himlen och folkskarorna strömmade åter mot staden.
   Han mindes den inte bara den dagen. Han mindes den, när Madrid kämpade sin kamp för livet, när fascistprästerna byggde gevärsnästen i kyrktornen och när Erik föll vid Guadalajara. Och han mindes den mycket tydligt, när Barcelona föll, när allt blev slut 1939, han mindes den när kriget bröt ut och när de tyska arméerna klättrade mot ärones tinnar. Sen mindes han den den 9 april. Sen mindes han den vid Stalingrad. Sen mindes han den vid Hamburg. Sen mindes han den när ett par vilsekomna klasskamrater häktades för nazistiskt spioneri. Och sen mindes han den en dag i april 1944, när han gick över Karlaplan och såg balkongen på ett hus fem trappor upp. Och han tänkte då och han visste att det var sant: Balkongen har rasat. Det var tragiskt för dem som stod där uppe och lyckligt för alla dem som stod där nere, som marscherade förbi med fladdrande fanor en gång 1937. Ja, det var mycket tragiskt och mycket lyckligt. Och han visste, att det fanns gott om störtade balkonger i denna balkongernas stad. Han visste detta, när han gick förbi den vinterdöde fontänen på Karlaplan en klar eftermiddag i april 1944.

Ur "Nattens lekar: Samlade noveller och prosafragment" Norsedts förlag 1958 https://books.google.se/books?id=vSNVBAAAQBAJ

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki