FANDOM



   Av: Maj Sjöwall

TROTS ATT YRSNÖN piskade henne i ansiktet och gatans snömodd trängde in i hennes spruckna vänstersko, var Blomman på strålande humör. Redan när hon vaknade hade hon haft en ilande känsla av att denna gråkalla januaridag skulle föra tur med sig, en känsla som förstärktes när hon sent på förmiddagen kryssade mellan Ringvägens papperskorgar och fick en så riklig skörd av burkar och tomflaskor att den fyllde hennes bägge stora plastkassar till brädden.
   I Ringens köpcentrum kunde hon mot kvittot från burkautomaten inkassera arton kronor och i systembolaget vid Götgatan rasslade två blanka tior och fyra enkronor ner i tomglasmottagarens myntfack.
   Blomman slätade ut kassarna mot disken och vek ihop dem till små paket som hon stoppade i sina rymliga ulsterfickor medan hon såg sig omkring i den ljusa lokalen. Det var trivsamt här, tyckte hon, särskilt med så många människor, som nu i fredagens lunchrusning och med de glänsande raderna med buteljer i glasskåpen längs långväggen. Hon stod en lång stund och såg på de fina dyra vinerna och champagneflaskorna som gravitetiskt passerade förbi på sina roterande hyllor i vitrinskåpet.
   Tillsammans med de tolv kronor hon redan hade i fickan ägde hon nu tillräckligt för att kunna köpa en halva dessertvin och ändå få sjutton kronor över, men efter sex dagars torka hade hennes spritbegär snarare avtagit än tvärtom, vilket borde varit mer naturligt. Hon trodde att det hade med åldern att göra. Det var roligare med en fylla när man var ung, nu fick man nästan en bättre kick av att vara nykter. Ofta drack man bara för att spriten fanns där eller för att hålla sig varm i kylan. Dessutom fanns det gott om tid att ändra sig innan bolaget stängde.
   Hon jämkade remmen till axelväskan tillrätta och återvände ut i snögloppet. Strumpan på vänster fot var dyblöt och hon frös om tårna. Blomman bestämde sig för att göra något åt saken och eftersom hon kände sig överdådig var hon säker på att det skulle gå galant.
   Med klafsande men raska steg korsade hon gatan och gick in i Åhléns varuhus. Strumpavdelningen låg i gatuplanet och där strövade hon en stund mellan hyllorna innan hon övertygat sig om att vara obevakad och snabbt rafsade ner ett par tjocka tubsockor i väskan.
   Det var farligt att snatta när man såg sjavig och fattig ut. Bara hon kom in i en butik stelnade expediterna till och tycktes utgå ifrån att hon var där för att stjäla, det visste hon av erfarenhet. Så hon snattade sällan och bara när hon var absolut säker på att ingen såg henne.
   På väg till utgången stannade hon till här och där och nöp i en och annan vara medan hon försökte utröna om hon trots allt var iakttagen. Sedan gick hon lugnt ut genom dörrarna och fortsatte över gatan utan att någon hejdade henne.
   Tårna var nu så gott som bortdomnade, men Blomman var vid gott mod eftersom hon hade räknat ut hur hon snart skulle vara varm och torr om fötterna igen.
   Vimlet av människor tycktes vara på väg åt motsatt håll när hon traskade Götgatan norrut. Hon blev flera gånger knuffad av mötande ungdomar och när en yngling som såg ut att vara dubbelt så lång som hon, puffade till henne så att hon var nära att vackla ut i gatan, skrek hon efter honom: "Är jag genomskinlig kanske? Syns jag inte? Jävla drummel!"
   På Åsögatan var det lugnare och hon mötte bara några få människor på sin väg innan hon var framme.
   Blomman sköt upp dörren till Vårdcentralen och gick uppför trappan. Hon hade många gånger utnyttjat toaletten här, men en gång hade hon blivit utkörd innan hon hann dit och varit tvungen att huka sig i en port i närheten.
   Framför receptionen hade det bildats en liten kö och den vitklädda damen bakom disken verkade fullt upptagen. Vid diskens ena ände stod en stol och två korgar, en för nya skoöverdrag och en för använda. Blomman satte sig ner och drog de blå plasthättorna över sina skor. Sedan stoppade hon ner ytterligare en bunt i sin väska, reste sig och gick med smackande steg till toaletten. Ingen i kön ägnade henne en blick och receptionisten satt och bläddrade i sina papper.
   Blomman satte sig på toalettstolen och tog av sig skor och strumpor. Hon drog en tjock bunt pappershanddukar ur behållaren och gned sin fot tills den var torr och varm. Så tog hon på sig de nystulna strumporna, drog ett skoöverdrag över vardera fot och knöt på sig skorna. Det kändes härligt att vara varm och torr om fötterna och att den klarblå plastens resårkanter låg i pösiga rynkor kring vristerna tyckte hon bara såg pikant ut.
   När hon kom ut på gatan hade det slutat snöa och hon stod obeslutsam en stund innan hon tog av till höger mot Renstiernas gata. Utanför apoteket stod en flaska som innehållit körsbärsvin och den rullade hon in i en av plastpåsarna och stoppade i väskan. Hon fortsatte ner mot Nytorget där A-laget brukade hålla till. Inte för att hon i sitt nyktra tillstånd traktade efter deras för det mesta skräniga och fyllesluddriga sällskap och för övrigt skulle de knappast vara där i det här vädret.
   Blomman kände sig plötsligt sysslolös och en smula villrådig efter dagens framgångsrika göromål. Hade det varit för ett par veckor sedan skulle hon nu satt igång att försäkra sig om nattkvarter, men ännu hade hon kajutan i bogserbåten vid Söder Mälarstrand till låns några veckor och en sådan lyx hade hon inte varit förunnad på lång tid.
   Vid de stora plastbubblorna för återanvändningsglas i hörnet till Skånegatan fick hon syn på Öland. Han stod på tå på en upp- och nedvänd mjölkback med armen långt ner i hålet för att försöka nå det översta lagret buteljer. När nivån av nedkastade flaskor började nå upp till hålet kunde man ibland sortera ut en hel del returglas, men som det nu såg ut var nog bubblan inte mer än halvfylld. Öland höll nästan på att försvinna ner bland flaskorna där han stod på tåspetsarna och stånkade.
   "Hej på dej, Öland. Hur går det?"
   Öland drog till sig armen och hoppade ner från backen.
   "Inge vidare. Dom ligger för långt ner. Man får vänta ett par dar. Hur har du det själv, min lilja, min ros?"
   "Det är bara fint", sa Blomman. "Toppen, faktiskt."
   Hon hade på tungan att berätta om bogserbåten men hejdade sig. Förra vintern hade Öland hittat en ingång till en fastighet på Kocksgatan och låtit Blomman dela hans sovrum i husets tvättstuga i hela två månader innan de blev upptäckta. Om Öland fick kännedom om kajutan skulle han kanske propsa på att få bo där som en gentjänst och det kom inte på fråga. När hon för en gångs skull hade ett eget hem – om än kortvarigt – ville hon på inga villkor dela det med någon.
   "Det är bra, stumpan", sa Öland. "Flygande fanor och klingande spel. Humöret i topp. Har’u nån röka?"
   "Nä. Och inget dricka och inga stålar. Så där kammar du noll, Örjan Lage Andersson. Har du varit på Öland nån gång egentligen?"
   "Nä. Namnet fick jag i lumpen. Där fanns det en som hette Gotland också. Fast han var visst därifrån. Vad har’u för lattjo krusiduller på dojerna?"
   "Äh, skorna läcker så jag fixade lite isoleringsmaterial."
   "Sjyst", sa Öland och spejade neråt parken. "Inga polare ute i dag."
   "Nä. Dom sitter väl hemma i sina chatåer och dricker champagne."
   Blomman kände sig också röksugen och de beslöt att gå ner till systemet vid Folkungagatan där det i den långa kö som bildades på fredagar fanns utsikter att bomma cigarretter. De lyckades tämligen omgående tigga till sig varsin cigarrett av ett gäng byggjobbare som stod utanför bolaget och väntade på sin tur. korgar och containrar.
   Blomman trivdes vanligtvis i Ölands sällskap men när mörkret föll efter den korta skymningen började hon försöka fundera ut en förevändning att skiljas från honom utan att behöva avslöja att hon hade ett mål. Hon var hungrig och längtade hem och hade ingen som helst lust att traska omkring med honom hela natten.
   Problemet löste sig vid Björns Trädgård. Där träffade Öland några kumpaner som var försedda med dryckesvaror och Blomman kunde fortsätta sin egen väg utan någon förklaring.
   Det hade blivit kallare och himlen var stjärnklar. Snöslasket hade frusit till is och hon gick försiktigt med korta steg på sina glattslitna sulor.
   Nedanför Maria Trappgränd stod en övergiven snabbköpsvagn. Den kan vara bra att ha, tänkte Blomman, och så har jag något att hålla mig i på vägen hem.
   Hon la sin insamlingskasse i vagnen och började skjuta det skramlande ekipaget framför sig.
   Efter en lyckad dag skulle hon snart vara hemma.

* * *

Netta vaknade av att hennes arm värkte. Hon låg i Eriks säng och i sömnen hade han vräkt sig halvvägs över henne så att hans hårda axelkula borrade sig ner i hennes överarm.
   "Aj", sa Netta och puffade på honom medan hon försökte frigöra armen. "Flytta på dej, din klump."
   "Va e’re, va e’re", sa Erik, vände på sig och fortsatte sova.
   Netta såg på klockan. Snart halv åtta, så han skulle inte få sova många minuter till. Trots att det var fredag, då han brukade ta ledigt, hade han ett viktigt sammanträde klockannio och innan de hade somnat vid fyratiden hade hon lovat att se till att han kom i tid.
   Hon satt en stund på sängkanten och kände hur det dunkade i huvudet innan hon reste sig, drog på sig morgonrocken och gick nerför trappan till köket.
   Det såg inte så farligt ut. Middagsdisken stod staplad ovanpå diskmaskinen och hon hade åtminstone burit ut koppar, konjakskupor och askfat från vardagsrummet och ställt på köksbordet bland jordnötsskålar och drinkglas.
   Hon spolade rent ett av glasen, fyllde det med kallt vatten och la i två Treo. Medan vätskan klarnade röjde hon köksbordet, torkade av det och plockade in disken i maskinen.
   Hon tömde glaset där tabletterna hade löst upp sig, fyllde det åter med vatten och Treo och satte sig med huvudet i händerna för att vänta på att det pulserande dunket där inne skulle avta.
   Det hade börjat med att grannarna, Sivan och Klutte, hade kommit över med en massa underliga flaskor för att bjuda dem på en drink som de hade lärt sig blanda på Jamaica. Till att börja med var den väldigt god med rom och fruktsafter och is och bär och gud vet vad, men efter tredje glaset kändes den enbart sliskig och det bestämdes att Sivan och Klutte skulle stanna på middag. Sedan drack de öl och snaps till varma ansjovissnittar medan de väntade på att gratängen till lammfilén skulle bli färdig. Och sedan drack de det där nya Médocvinet, som Erik köpt hem en hel låda av, minst en flaska var skulle hon tro. Och kaffe och konjak och när Sivan och Klutte hade vinglat hem hade Netta och Erik fortsatt att dricka konjak och sedan hade de börjat gräla om något hon inte mindes och sedan hade de försonats, men något samlag hade de inte lyckats prestera. Inte så konstigt att hon mådde som hon gjorde.
   Huvudvärken tenderade att släppa en aning och Netta satte på kaffebryggaren, pressade fyra apelsiner i två glas, svepte det ena, tog det andra och Treoglaset i vardera hand och gick upp för att väcka Erik.
   Det var inte lätt, men till slut reste han sig, tömde bägge glasen och gick ut i badrummet. Under tiden satte sig Netta vid toalettbordet och började avlägsna resterna av gårdagens make-up, som i dagens ljus knappast gjorde henne vackrare.
   "Femtiofem år, fy fan, det syns", sa hon till sin spegelbild. "Kärring."
   Erik kom tillbaka och började klä sig.
   "Hur i helvete kan man vara så korkad att man häller i sej en massa sprit dan före ett viktigt möte."
   "Måste dom där japanerna träffa dej i dag igen?" sa Netta. "Ni har ju haft möten hela veckan. Tar dom aldrig ledigt i Japan?"
   "Nej, dom jobbar jämt."
   "Skyll dej själv. Och jag då, jag har lovat att åka till mamma i Äppelviken för att träffa moster Sara som har kommit hem från Italien. Det är minst lika jobbigt som en massa japaner."
   "Det här sällskapslivet bland villorna börjar gå mej på nerverna", sa Erik medan han valde bland slipsarna.
   Nu kom Netta ihåg vad de hade grälat om. Erik ville sälja villan och flytta till stan nu när barnen var utflugna, men det ville inte Netta. Tänk på barnbarnen, hade hon sagt. Dom behöver komma ut på landet. Vilka barnbarn, hade Erik frågat. Ja, vi får väl barnbarn så småningom,hade Netta hävdat och Erik hade svarat på sitt torra sätt: Det tror jag inte. Både Madeleine och Christer är alldeles för egoistiska för att skaffa barn. Och så var grälet i full gång.
   Men nu hade Netta varken lust eller ork att gräla, så hon höll tyst medan hon penslade ny mascara på ögonfransarna.
   "Nu får jag skynda mej", sa Erik. "Det blir ju lunch med japsen och sen ska vi ut och titta på det nya lagret i Stuvsta hela eftermiddagen."
   "När kommer du hem då?"
   "Sex är jag säkert hemma. Senast. Vi tar nåt lätt till middag i dag va? Och så drar vi för alla gardiner och låser dörrarna och släpper ingen jävel över farstubron."
   "Ja, och drar ur jacket", sa Netta. "Hummer. Den är billig nu. Den färska amerikanska som dom kokar själva på Borgmästargatan. Jag kan köpa."
   "Fint", sa Erik. "Och champagne. Bara champagne. Inga slibbiga drinkar. Lägg ett par pavor i kylen är du snäll."
   Netta fick en klapp på kinden så att eyelinern halkade och gjorde ett streck ända till hårfästet.
   "Titta så du gör", sa hon, men Erik var redan på väg nerför trappan.
   "Hej då", ropade han och så slog ytterdörren igen.
   "Hej, hej hej", sa Netta mellan tänderna och gnuggade tinningen med en bomullstuss. "Karlar."
   Eftersom hon skulle köra bil och mest vistas inomhus tog Netta den korta pälsen och trots att det verkade sörjigt ute drog hon på sig de nya mahognyfärgade stövlarna med långa skaft och höga klackar, de klämde lite men såg mycket eleganta ut.
   På väg till Äppelviken svängde hon in till fiskaffären och köpte två stora nykokta humrar som hon fick ordentligt inpackade och låste in i bakluckan.
   Eftermiddagen hos mamma blev inte så tråkig som hon hade befarat. Moster Sara, en pigg sjuttiotreåring, hade träffat en karl i Bologna och hon berättade lustigt och självironiskt om sin tvåveckorsromans. Och mamma var för en gångs skull på gott humör och klagade inte en enda gång över någonting, bjöd på sherry och små krustader och berättade till och med riktigt roligt om ett par ungdomsförälskelser.
   När moster Sara måste gå för att vara hos en väninna på Kungsholmen klockan fem, erbjöd Netta henne skjuts.
   Vid Fridhemsplan släppte Netta av sin moster och kilade in sig i kön mot Västerbron. Det tycktes ta en evinnerlig tid att komma över bron, men när hon väl var på den andra sidan såg hon att klockan bara var tio minuter över fem. Trots köerna borde hon hinna hem före sex. Och i dag slapp hon laga mat eftersom de skulle ha hummer.
   Kön glesnade och körbanan såg torr ut så när hon kom ner på Söder Mälarstrand ökade hon farten.
   Plötsligt, som från ingenstans, dök det upp något framför kylaren. Något som blänkte till och Netta ställde sig på bromsen när hon kände en stöt mot bilen och hörde ett skramlande ljud. Trafikljuset som hon just passerat hade slagit om till rött så hon hade tack och lov fri körbana bakom sig. Hon avslutade inbromsningen med att köra upp med högerhjulen på cykelbanan innan hon kom ur bilen och började småspringa tillbaka.
   När hon kom närmare såg hon vad hon hade kört på. En shoppingvagn låg omkullvräkt på körbanan och en nedböjd gestalt tycktes kämpa för att resa upp den. Mellan vagnen och rännstenen låg en del flaskor och burkar utspridda. Netta såg att trafikljuset fortfarande lyste rött och hon sprang så gott hon kunde på sina höga klackar fram till vagnen, välte den på rätt köl och hann precis in till trottoaren med den innan bilarna började komma. Hon lyckades också hinna sparka undan ett par flaskor som låg mitt i körbanan.
   "Hur gick det?" frågade hon kvinnan som fortfarande nedböjd samlade ihop flaskor och burkar och kastade dem i vagnen. "Ni blev väl inte skadad? Jag såg varken er eller vagnen. Den var plötsligt bara där."
   Kvinnan la den sista flaskan i vagnen och rätade på sig. Hon var klädd i en stor bylsig herrulster och på huvudet hade hon en grå stickad luva neddragen till ögonbrynen. På fötterna joggingskor som en gång förmodligen varit vita och ett par egendomliga blå plastpåsar virade om vristerna.
   "Nä då, jag är okej. Slog mej bara lite på knät när jag ramlade omkull i blotta förskräckelsen, men det är inte så farligt. Och vagnen klarade sej ju."
   "Jag förstår inte att jag inte såg den", sa Netta.
   "Jag stod och väntade på att få gå över när den liksom bara slant ifrån mej och började rulla av sej själv. Gud vad rädd jag blev. Jag trodde bilen skulle börja slira. Men du är bra på att köra, tydligen."
   "Ja, jisses, det kunde gått illa. Nå, ingen större skada skedd som tur är", sa Netta och såg bort mot sin bil. Hon hoppades att inte lacken hade blivit rispad, men smällen tog nog på kofångaren.
   Så såg hon att kvinnan, som var huvudet – eller snarare en klackhöjd – kortare än Netta, stirrade konstigt på henne. Hon gapade så att Netta kunde se att några tänder saknades i underkäken. Kvinnan pekade på henne och sa:
   "Men är det inte Netta? Agneta Ljung?"
   Netta stirrade tillbaka. Hur kunde den här människan veta vem hon var?
   "Joo", sa hon tveksamt. "Det är jag. Men hur …"
   "Ja, det var inte i går", sa människan. "Flickskolan. Vi gick i samma klass. Kommer du inte ihåg mej? Blomman. Rut Blomberg."
   För Nettas inre syn dök det upp en rund och gladlynt flicka med rosig hy och lockigt hår och fula illasittande kläder.
   "Blomman", sa hon häpet. "Är det sant? Är det verkligen du?"
   Hon kunde inte hjälpa att hon lät så tvivlande.
   "Ja, som sagt", sa Blomman. "Det var inte i går. Vad är vi nu? Femtiofem va? Det är ju nästan fyrtio år sen vi slutade plugget. Man förändras på så lång tid. Ja, inte du förstås. Inte särskilt mycket. Du är dej ganska lik. Och flott klädd, det var du redan då."
   Hon såg på Netta med ett litet leende som gjorde att hon vagt påminde om den flicka hon en gång varit.
   "Följ med mej hem, vetja", sa Blomman. "Jag bor här. På båten där borta."
   "Nej, jag måste hem", sa Netta.
   "En liten stund bara. Jag måste titta på knät. Om det blöder. Kom med en stund."
   Netta tvekade. Vad hade hon gemensamt med denna traskärring mer än att de hade gått i samma skola för hundra år sedan? Men samtidigt var hon nyfiken på Blomman. Och hon hade aldrig känt någon som bodde ombord på en båt.
   "Kör till", sa hon. "Men bara fem minuter. Min man blir orolig om jag kommer hem för sent. Men okej. En liten stund."
   Netta visste inte vad hon hade väntat sig, men blev förvånad över hur trivsamt det verkade i bogserbåtens kajuta. Och nästan prydligt, fast sängkläderna såg oerhört sjaskiga ut. Ett smutsigt vaddtäcke med flera brännhål efter cigarrettglöd och en skitig kudde utan örngott. Netta tänkte på sitt eget doftande linneskåp.
   "Jag har inte mycket att bjuda på", sa Blomman. "En kopp te kanske."
   "Nej, jag vill absolut inte ha något. Få se på ditt knä."
   Blomman knäppte upp rocken och rullade upp byxbenet. Hon hade två par joggingbyxor på sig och åtminstone det översta var blankslitet och fläckigt. Knät var lite svullet och ett stort blåbrunt märke bredde ut sig nedanför knäskålen, men det hade inte gått hål på skinnet. Blomman drog ner byxbenet igen och sa:
   "Har du en cig?"
   "Javisst. Vi röker en cigarrett och sen måste jag gå."
   Hon gav Blomman en cigarrett och tände den åt henne.
   "Hur kommer det sej att du har det så här? Jag menar …"
   "Jag vet vad du menar. Kommer du ihåg att jag blev relegerad i sexan för att jag var med barn?"
   Netta kom inte ihåg det. Då hade hon själv slutat för att börja gymnasiet i en annan skola. Men hon sa inget.
   "Ja, för att göra en lång historia kort så fick jag barnet. Svenne stack och ungen blev bortadopterad. Sen hade jag några kämpiga år, jobbade lite här och där, blev med barn igen. Karln stack förstås och barnet dog vid födseln. Ja, allt det där kan vi hoppa över. Jag gifte mej med en kille som hette Sture och söp, så jag började också supa för att stå ut. Slogs gjorde han också och det tog flera år innan jag blev av med honom. Sen var det lugnt ett tag, jag jobbade på sjukhus och hade bostad, men jag hade fått smak för spriten, som man säger, så jag miste jobbet. Började umgås med alkisar, stökiga typer förstås, så till slut blev jag vräkt. Och på den vägen är det. Den här kajutan lånar jag bara. Om en månad eller så åker jag ut härifrån också. Det är i korta drag mitt livs historia. Men jag mår bättre nu. Krökar inte så mycket. Men det är klart att man längtar efter ett ordnat liv. Bostad och så. Jobb kan man ju knappast hoppas på i min ålder. Jobbar du förresten, eller är du bara gift?"
   Netta kände sig förpassad till en annan värld när hon lyssnade på Blommans deprimerande historia.
   "Jo, jag jobbar. På en annonsbyrå. Skriver texter och så. Men kan du inte be om hjälp. Socialbyrån …", sa Netta svävande. Hon insåg att henne kunskaper om sådana saker var mycket begränsade.
   "Nej, jag vill inte ha med myndigheter att göra. Dom har jag fått nog av. Det är inte mycket hjälp man får och är man en gång vräkt så får man ingen bostad. Nej, jag får klara mej själv."
   Netta visste inte vad hon skulle säga. Det här var en del av tillvaron som hon aldrig ens velat tänka på. Hon ville bara bort från det här eländet. Det angick inte henne.
   "Nej, nu måste jag gå så inte Erik blir orolig", sa hon och hoppades att inte Blomman skulle fråga var hon bodde eller be om telefonnumret.
   "Ja, jag förstår", sa Blomman. "Jag ska följa dej ut."
   Netta la sitt cigarrettpaket på bordet.
   "Ta dom. Om du har glömt att köpa", sa hon och kände sig dum.
   De gick upp ur kajutan och möttes av en isande vind från Riddarfjärden, det var stjärnklart men ingen måne och det var mörkt här ute vid kajen dit gatlyktornas sken inte nådde.
   Blomman gick nerför den korta järnlejdaren ner till akterdäck och Netta följde tätt efter.
   "Gå försiktigt", sa Blomman. "Det är halt."
   I samma stund fastnade Netta med klacken och snubblade framåt, sträckte ut händerna för att ta tag i en reling eller ledstång, men hon famlade i tomma luften och hon föll mot Blomman och Netta hörde ett plask innan hon låg framstupa på det isiga ståldäcket och det dröjde en lång stund innan hon förstod att Blomman fallit över bord.
   Netta kravlade sig upp på knä och nu såg hon att relingen, som löpte längs båtens sida, slutade där akterdäckets rundning började och där fanns inget skydd, men hon höll sig i en pollare och lutade sig fram, men såg bara svart vatten som skummade och plaskade mot båtens utsida och skvätte isande kaskader över hennes ansikte.
   Till slut reste hon sig och tog sig över till kajen där shoppingvagnen stod med sin last av flaskor och burkar och hon gick förbi den bort till sin bil och satte sig bakom ratten.
   Hon skakade i hela kroppen, hon visste inte om av köld eller chock eller bådadera, men hon torkade sig med näsduken i ansiktet och ordnade sitt hår och satt där tills skakningarna upphörde.
   Hon visste att det inte fanns någonting att göra. Eller att säga; inte ens till Erik.
   Ingen skulle få veta.
   Blomman hade inte funnits på fyrtio år – så hade hon plötsligt funnits i tjugo minuter – och nu var hon borta igen.
   Så var det bara.
   Och det enda Netta kunde göra var att köra hem till Erik och äta hummer och dricka champagne och lägga sig att sova mellan släta rena lakan och det som hänt var inte verkligt och inte ens en ond dröm.

Ursprungligen publicerad i tidningen "Vi" nr 38 1994.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki