FANDOM



Av: W. E. Johns

Biggles 15


   Dimma, tjocka och ännu mera dimma. Biggles kröp Ihop i sittrummet, då de vita ångorna svepte förbi och önskade att han hade följt major Sidgroves råd; väntat i Lympne tills det hade lättat.
   —Det klarnar så snart solen går upp, hade han optimistiskt sagt till majoren, då han gav sig av. Han var ivrig att komma tillbaks till divisionen och fastän sikten på marken hade varit dålig, trodde han inte, att det var så illa som det sedan visade sig vara uppe i luften. Vid 150 meters höjd var marken fullkomligt utsuddad, men en blick på kompassen sade honom, att han höll rätt mot Frankrike. — Vilken tjocka, mumlade han, då han klättrade stadigt uppåt för att komma ur den klibbiga omgivningen. Vid 1,500 meter började en blek sol bli synlig och när han nått 2,000 bröt han plötsligt fram i klaraste solsken.
   —Det är förbaskat liten chans att hitta aerodromen om inte den här soppan lättar, sade han för sig själv, där han for fram alldeles over de böljande ångorna. Under en timme höll han sin kurs, ängsligt spanande efter något tecken på att dimman skulle skingras. Men det var fåfängt hopp. — Det är bäst gå ner och se efter var jag är, mumlade han, strypte gasen och gled ännu en gång in i den fuktiga massan.
   Han höll ett vaksamt öga på höjdmätaren. 600 — 300 — 150 meter. — Jag kommer på mattan, muttrade han. Han gjorde en grund dykning, i det han ängsligt såg nedåt i hopp om att hans höjdmätare visade rätt och att han inte skulle törna på ett kyrktorn eller något träd. Något mörkt skymtade under honom och till en början kunde han inte förstå, vad det var. — Herre Gud! Det är sjön! utropade han och gav motorn full gas i det han började klättra uppåt igen.
   Först hade upptäckten gjort honom förvånad. — Var tusan har jag hamnat, sade han, halvt förargad, halvt ängslig. — Jag måste ha kommit över Kanalen för en halv timme sedan. Den där förbaskade kompassen är fel, antar jag. Han dök ännu en gång igenom dimman och under femton minuter for han rätt söderut. Så strypte han gasen ännu en gång och gick ner. — Jag måste se, var jag är, mumlade han. — Det måste ändå ske förr eller senare.
   Vid 150 meter såg han något som föreföll att vara ett fält. Han gjorde en S-sväng, beredd att göra en snabb stigning, om något skulle komma i hans väg. Då han försäkrat sig om, att allt var klart, rätade han ut planet, slog från tändningen och i nästa ögonblick rullade han sakta fram på ett fält för att stanna några meter från en stenmur. En liten stund satt han och övervägde situationen. — Det är bäst att jag letar reda på något hus, där dom kan säga, var jag är, tänkte han och klättrade ur sittrummet. Han var tacksam för sin läderjacka för markdimman var isande kall och våt.
   En stengärdesgård blev synlig framfor honom, och han betraktade den likgiltigt. Vilken väg skulle han ta, frågade han sig. Han körde ner händerna i fickorna och fiskade upp ett mynt.
   —Krona — vänster, klave — höger, mumlade han. Det blev krona och han vek av åt vänster, där han snart åter stötte på en stenmur. Ytterligare hundra meter fram och konturerna av en ny mur syntes svagt. Han svor till. — Få se, vad som finns på andra sidan, muttrade han, i det han tog ett språng och hamnade på muren. En sönderkörd väg eller snarare stig låg framför honom. — Jag önskar att den här förbaskade dimman ville lätta, mumlade han och fortsatte vägen fram.
   Hallå, här tycks vara tecken på liv. Åt höger stod en rad stänger som påminde honom om Kents humlefält. Ett tjockt lager av grönt hängde över ståltråden som sammanband stängerna.
   —För tusan, säg inte, att jag kommit tillbaka hem, sade han förskräckt. — Nej, vid Gud, det är camouflage! Han stannade för att närmare undersöka det, som var det största och säkert det förnämsta slag av camouflage, han någonsin sett. Marken under stängerna sluttade brant och över den mellanliggande ängen sträckte sig rad efter rad av stänger, upptill sammanbundna med ståltråd och det hela övertäckt med lager av grön säckväv, som imiterade gräs.
   Han visslade. — Det är något under det där, som tar lång tid att upptäcka från skyn. Han böjde sig ner för att undersöka, vad det gröna gömde, men kunde bara se något som föreföll att vara ett stort antal cylindrar och cisterner. — Förstår ingenting, mumlade han, då han fortsatte vägen fram.
   —Här tycks det komma någon i alla fall, så jag får väl snart veta, tänkte han högt. Till vänster var en grind, som ledde till fältet han nyss lämnat och han lutade sig vårdslöst mot den för att invänta upphovet till de annalkande stegen. — Det verkar vara en trupp, var hans outtalade tanke, medan han tände en cigarrett och tankfullt stirrade ut mot det grå, som hängde i gardiner över fältet. Ljudet av marscherande fötter kom närmare.
   Synen som mötte hans öga, tycktes frysa hans hjärta till ett isblock. Chocken var så kraftig, att han inte kunde röra sig och han stod där rak och orörlig, som hade han blivit förvandlad till en granitstod. Ut från dimman, inte tio meter ifrån honom, kom mitt på vägen en pluton gråklädda, stålhjälmade tyska soldater med en underofficer i täten. Biggles såg på dem med ett förstelnat ansikte och uppsände en varm bön, att de inte skulle höra hans bultande hjärta. Det hördes ett skarpt kommandoord och som i en dröm såg han, hur underofficerens hand hastigt fördes upp till hälsning. Hans egen svars-hälsning var fullkomligt automatisk. Ett nytt kommandoord och truppen var uppslukad i dimman.
   En hel minut stod Biggles och såg efter dem, ytterligt och grundligt skakad, medan tusen tankar trängdes i hans huvud. Aldrig förr hade han känt sig så absolut hjälplös som nu. — Var lugn, du dåre, morrade han för att bli sig själv igen. — Tänk — tänk! Sedan han samlat sig sökte han avlyssna varje ljud från den bortskymda omgivningen.
   På avstånd hördes slag av metall mot metall. Klang — klang — klang! rullade ljudet dovt fram genom dimman. — De trodde jag var en av deras egna piloter, naturligtvis trodde dom det. Varför skulle de tro, att en brittisk pilot skulle stå här och gapa på dom? Gud vare lov, att jag hade jackan på mig, var de tankar som först rusade på honom.
   Litet längre bort på vägen syntes ett stort anslag och han undrade, hur det kunde ha undgått honom förut.

   ACHTUNG! LEBENSGEFAHR.
   CHLORGASANSTALT.
   EINTRITT STRENG VERBOTEN.

   Klorgasanstalt! Gas! I nästa ögonblick förstod han allting. Camoufleringen dolde fiendens gaslager.
   —Jag måste komma härifrån, mumlade han, svingade sig över muren och satte av över fältet i riktning mot Camelen. En ny mur hindrade honom. Han arbetade sig över den bara för att befinna sig på ett fält med rovor. — Det är inte här, mumlade han hest och förstod med fasa, att han alldeles tappat bort sig. Han klättrade tillbaka till det förra fältet och rusade utefter stengärdesgården endast for att med förskräckelse finna, att han kom till brynet av en skog. Han visste att han var förlorad. — Fördömda dimma! Var tusan är jag, grymtade han förtvivlat fram. Det hade blivit ljusare och han såg uppåt. Dimman höll äntligen på att lätta, sakta, men redan nu kunde han urskilja solens silveraktiga skiva. — Tyskarna får syn på Camelen lika fort som jag, tänkte han hopplöst. Och ju längre bort jag går nu, ju längre kommer jag ifrån den. En ny tanke slog honom. Hur skulle han göra med sin upptäckt? Han var nu i besittning av en information, som högkvarteret gärna skulle offra femtio officerare för att få del av. Han visste, var fienden hade sitt gasförråd.
   —Om jag inte kommer iväg, kan jag inte berätta dem var det finns, mumlade han. — Jag vet inte var jag är, på hundra mil när. Fördömda kompass! Han ryckte till. Någon kom emot honom. Han hukade sig ner bland några buskar och vågade knappast andas. Nykomlingen var en belgisk bonde, klädd i landets typiska arbetsdräkt; i handen bar han en högaffel. Han var en föga förtroendeingivande representant för sin klass, smutsig och orakad, och Biggles betraktade honom ängsligt. — Jag undrar om jag vågar tala med honom — om han kan hjälpa mig? tänkte Biggles. Men risken var för stor och han slog bort idén. Bonden var strax bredvid honom nu. Han snörvlade och kliade näsan med ena handens baksida, så stannade han plötsligt och lyssnade intensivt.
   —Var är ni?
   Orden, uttalade på engelska, i en hastig väsning, förvandlade för andra gången inom en kvart Biggles till en is-stod. Hans hjärta tycktes stanna och han kände hur blodet drogs från hans ansikte. Vem hade talat? Hade någon talat, eller hade han bara inbillat sig det? Var hans nerver så slut? Han visste inte men han bet ihop läpparna för att inte skrika högt.
   —Var är ni?
   Åter hördes orden i en genomträngande viskning, men uttalade av en skolad engelsk röst.
   —Här svarade Biggles ofrivilligt.
   Bonden svängde runt och rusade mot honom. — Er maskin är i nästa fält, sade han raskt. — Skynda påt ni har ingen tid att förlora. Femtio meter. — Se upp huka er ner.
   Biggles slängde sig ner bland buskarna och pressade ner sig på botten av ett dike som kantade skogen. Bondens högaffel blixtrade till över honom och en knippa klöver täckte honom. Genom höet kunde Biggles se, hur bonden plockade med stenarna på gärdesgården medan han hela tiden småmumlade för sig själv. Gutturala röster bröt tystnaden och en grupp tyska soldater, bärande på gascylindrar, kom till synes. Utan så mycket som en blick på stängselreparatören försvann de i dimman.
   —Fort nu, sade rösten igen. — Spring raskt. Det finns ett luftvärnsartilleri femtio meter längre bort ni gick rätt emot det. Jag såg hur ni landade och jag har jagat er hela tiden.
   —Men gasverket, sade Biggles, lämnande ämnet.
   Den falske belgaren ryckte häftigt till. — Vilket gasverk? sade han med underligt ansträngd röst.
   —Tysk giftgas, svarade Biggles.
   —Var finns den?
   —Alldeles bakom skogsbrynet. Det är väl camouflerat.
   —Du milde! Ni snubblar över saker som jag har letat efter i tre veckor. Gå tillbaka och rapportera det, om jag blir tagen innan jag hinner skicka en brevduva. Nu kommer solen fram — rätt till höger om muren, femtio meter, gå sedan över nästa mur och ni finner er maskin.
   —Vad är jag nu? frågade Biggles.
   —Trettio kilometer nordväst om Courtrai — en mil öster om Berslaade.
   —Kommer ni inte med? Jag kan ta er på vingen.
   —Nej, jag stannar här för att se vilken skada bombarna gör.
   —Vad heter ni, frågade Biggles raskt.
   —2742, sade den andre med ett underligt leende.
   —Jag heter Bigglesworth, från 266. Titta in någon gång. Adjö.
   En hastig handskakning och Biggles sprang utefter Stenmuren i den utpekade riktningen. — Herre Gud vilket jobb en del folk har. Jag skulle inte vilja vara i den där gynnarens kläder för en miljon om året och ett tusentals Viktoriakors, tänkte Biggles, då han femtio meter längre bort kröp genom ett bekvämt hål i muren. Då han reste sig hade dimman lyft som en ridå och solen strålade ner i hela sin höstliga prakt. Där, tio meter bort, stod hans Camel och bredvid den två tyska soldater. De bar en sådan där gastub och tillhörde tydligen samma skara, som han sett för några minuter sedan.
   Utan att tänka över saken gick Biggles till angrepp. Tyskarna vände förskräckta runt, då de hörde hans lätta steg, men Biggles höll styvt på en överraskande attack. Den förste gick till marken som en stock; innan han hann fatta vad saken gällde hade han träffats på hakan av Biggles kraftiga högerswing och järntuben han haft i handen rullade långt åt sidan. Den andre, som träffades i tinningen, stöp som en klubbad oxe. Det hela var över så fort, att Biggles aldrig hunnit tänka på sin egen fara. Med feberaktig hastighet hoppade han upp i Camelens sittrum, slog på tändningen, öppnade bensintillförseln och fick på gasen. I nästa ögonblick var han framför maskinen för att känna på Bentley-motorns cylindrar. De hade ännu inte kallnat. Han fattade om propellern och svängde den runt med hela sin kraft, föll nästan omkull då den startade med ett buller. Han for som en galning runt vingarna och bokstavligen kastade sig upp i sittrummet. Och väl där återfick han blixtsnabbt sitt kalla lugn. Bakom honom bredde fältet ut sig — en tillräcklig startbana — men längst bort såg han en klunga män springa fram, livligt pekande emot honom. Han svängde Camelen runt och för första gången sedan han fått veta, att han var i fiendeland, andades han ut befriat. Han gav full gas och for fram över fältet som en kanonkula och ögonblicket därpå var han i luften med kurs mot fronten. En orangeröd eldkvast och en svart rök blossade upp framför honom, så ännu en och Biggles flaxade som en beckasin för att undgå luftvärnet. Splitter yrde runt honom och luften var full av eld och stingande metall.
   —De tar nog hand om den som kommer krypande hit, mumlade han. Han drog en lättnadens suck när stormen bakom honom bedarrade. Så tog han en noggrann översikt av himlen. — De kommer att ringa till varenda aerodrom mellan här och fronten för att jaga mej, tänkte Biggles.
   En aerodrom syntes framfor honom. Han kunde se de små myrliknande figurerna kring de svartkorsade maskinerna som stod på startbanan. Något träffade Camelen med ett vibrerande ljud och han förstod att kulspruteskyttar var i verksamhet. Han gick ner som en blixt mot hangarerna medan hans Vickers spelade. Han skrattade, då han såg hur brått figurerna där nere fick att söka skydd. Så gick han brant upp utan att se efter vilken skada han åstadkommit.
   En Fokker, tredäckare, inte olik ett spjäljalusi, kom mot honom från sidan och synen gjorde honom utom sig. Camelen beskrev en hastig högervändning — något som de voro berömda for — och hans dubbel-Vickers överöste Fokkerns mittparit. Den tyska maskinen vacklade som en drucken och plöjde ner ur sikte, Biggles fortsatte sin färd utan att ägna den en blick.
   Långt åt vänster kunde han se en formation rätvingade maskiner komma emot sig och han gick än lägre, bokstavligen hoppade över trädtopparna. Den dystra anblicken av fronten dök upp under honom och Biggles ryckte till vid synen. Han sköt över den på tjugu meters höjd och undrade var alla kulor, som sändes efter honom, hamnade.
   Han var över på sin egen sida nu och satte sig bekvämt tillrätta då han passerade ballongspärren. Tio minuter senare landade han på Maranique. Major Mullen befann sig på startbanan och kom fram till honom då hans Camel stannat.
   —Du är tillbaka, Biggles — har ledigheten varit trevlig?
   —Fin, sir, tack, svarade Biggles.
   —Det var ganska tjockt i morse. Vilken tid startade du?
   —Vid sex-tiden.
   —Då måste du besökt någon på vägen. — Jag hoppas du hade angenämt.
   —Mycket, grinade Biggles, då han klättrade ur sittrummet.
   Major Mullen betraktade förvånad hans leriga kängor och rock. — Du milde, ropade han, var tusan har du varit?
   —På permission, log Biggles oskyldigt. — Men jag har ett viktigt meddelande till högkvarteret.
   I få ord beskrev han sitt äventyr och tio minuter därefter hade han skrivit sin rapport, som ofördröjligen sändes till högkvarteret. Men det var en sak han inte nämnde — att det var han, som funnit giftgasupplaget. Han angav var det låg, men äran av att ha upptäckt det överlät han till »2742». Det var det minsta han kunde göra för honom, ansåg Biggles.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki