FANDOM


Av James Francis Dwyer

Djungelelev.JPG


MÅNSKENET FÖLL PÅ Schreibers nakna skalle när han med ett ryck reste sig från djupet av den grovsnickrade vilstolen. Hans ögon var riktade mot djungelns blåsvarta mörker, men hans öron uppfångade de svaga ljuden som kom från det inre av hans bungalow. Stigen sträckte sig som en kalkad strimla mot de skrämmande trädmassorna, och längs den reste sig det sträva rirrogräset högdraget, som om det ville protestera mot den tomhet människorna skapat. Djungeln avskyr uppröjda platser. De vittnar om människornas närhet.
  — Vad är det? frågade jag lågt.
  — Ingenting, mumlade naturforskaren, men greppet om de ohyvlade furustängerna, som bildade ramen över vilken infödingsväven hade spänts, slappnade inte.
   Plötsligt ryckte han ner huvudet mellan sina axlar och stolen tycktes klagostöna när han lämnade den med ett språng. En svart linje uppenbarade sig på den vita månbelysta stigen, och den tunge tysken dök ner på den, smidig som en katt.
  — Det är den där förbannade gröna giftsnoken, grymtade han och höll den slingrande ormen i stjärten medan han hasade mot dörren.
  — Det är andra gången han har rymt.
   När vilstolen åter mottog honom med ett utdraget knarrande frågade jag:
  — Såg du honom innan han kom ut på stigen?
  — Nej! snäste Schreiber. Jag känner bara att någonting är på tok. Det är lätt. När han kom lös, orsakade det en liten tystnad och en liten skiftning i tonläget hos de djur som inte höll sig helt tysta. Var snäll och lyssna nu.
   Inifrån den mörka bungalowen kom ett egendomligt surr som utan uppehåll sipprade ut i den gåtfulla natten. Den omgivande djungeln tycktes lyssna på det. Först kunde örat inte analysera blandningen, sedan skilde sig de olika ljuden långsamt åt. Det var en oartikulerad klagan från tyskens fångar. Det mjuka gnället från den vakande gibbon-apan, kringtassandet av cibetkatten, kvidandet från den svarta markattan. Små inburade vädrande ting. Prasslet från ormarna som trött snodde runt i sina lådor.
  — Nu är det bra igen, sade tysken belåtet. De har lugnat sig.
  — Men hur visste de att giftsnoken hade flytt? frågade jag. De sitter ju i mörkret och snoken gav inget ljud från sig. Naturforskaren skrattade.
  — Hur? upprepade han. Min vän, gibbonapan där inne, kände det på sig. Han gnäller svagt — så svagt, och nyheten skenar från bur till bur. Mörkret spelar ingen roll i de vildas rike. Varje liten del av deras kroppar är ett öga, varje litet hår lyssnar och berättar dem någonting. Så ska det vara. Jag märkte skiftningen i tonläget. Jag drömde om Jan Wycks ställe i Amsterdam just då, och jag vaknade med fart. Den svarta apan är klok, men de andras läte gled ner till pianissimo mycket, mycket snabbt. Ormen är en varelse som kan ta sig in överallt. Lyssna på dem nu. Jag talade inte om för dem att han var tillbaka, men de vet det.
   En känsla av äckel kröp över mig medan tysken tveksamt letade efter ord för att uttrycka sig. Hans bungalow verkade vara en spetälsk fläck i djungeln. Gnällandet, vädrandet och det protesterande prasslandet fick mig att rysa.
  — Det verkar så infernaliskt grymt, stammade jag. Om du betraktar...
   Naturforskaren avbröt mig med ett lågt skratt och jag tystnade. Den stora sjöskumspipan bolmade energiskt.
  — Det är inte grymt, sade han långsamt. Där ute — han svängde handen mot djungelns blåsvarta dunkel som verkade vara den grund på vilken den stjärnströdda himlen reste sig — där ute äter de varandra. Mina fångar är skyddade och lider inte brist. Hörde du inte hur oroliga de blev när ormen slapp lös? Den svarta markattan har en unge, och hon var rädd. Livet i djungeln blir inte långvarigt för den som är svag. Jag var i Amsterdam för fem år sedan — ach Gott! det känns som det var för femtio år sen! — och där såg jag en en-örad orangutang, som jag fångat för många år sen. Hon verkade må bra. Skulle hon fortfarande ha levat om hon stannat här? Inte vet jag.
   Det irriterande surrande ljudet fortsatte att strömma ut ur bungalowen. Det flöt ut i natten som i sin ansträngning att suga åt sig det tycktes vara idel öron.
  — Nej, fångenskapen är inte så farlig för dem om de behandlas på rätt sätt, fortsatte naturforskaren. Och kan du nämna ett ställe där de blir bättre behandlade?
   Jag svarade inte. När jag skulle ge skäl för min framstammade protest kunde jag inte finna något. Schreibers fångar var välfödda. Apungen skyddades mot ormen.
   Den storvuxne tysken rökte i tysthet under flera minuter med ögonen fästa på djungelbältet framför oss.
  — Zoologer behandlar sina djur bättre än samhället behandlar människor. Och naturforskare? Well, de behandlar dem väl. Jag har aldrig känt någon som inte har gjort det.
   Han gjorde ett kort uppehåll och gav sedan från sig ett gurglande strupljud. Minnet hade fört fram något som misshagade honom.
  — Jag har fel, sade han strävt. Jag kände en. Natten är ung. Jag ska berätta om honom för dig. Det hände för länge sen när jag kom till Samarahanfloden. Fågelberg och jag kom tillsammans. Den här mannens namn var Pierre Lesohn och han var ett slags naturforskare. Jag menar, han lade inte sin själ i arbetet. Nein! Han funderade ständigt på andra sätt att tjäna pengar, och ingen som vill kalla sig naturvetare kan hålla på med det. Det här jobbet fordrar att man sätter in allt — hjärta, själ, hjärna — allt. Det var därför jag sa att Lesohn inte var en naturvetare. I Lesohn gnagde otillfredställdhetens djävul, och i det här arbetet borde ingen otillfredställdhet få råda. Nej min vän.
   En dag for jag nedför floden till Lesohns ställe och han visade mig en illustrerad tidskrift från Paris. Han skrattade mycket upphetsat. Han var alltid upphetsad, som otillfredställda människor alltid brukar vara.
  — Vad tycker du? sade han.
   Jag läste artikeln och tittade på bilden. Den visade en orangutang och under bilden stod kräkets namn. Den hade två namn precis som du och jag. Han satt där vid ett skrivbord rökande en cigarr och försökte bluffa att han skrev brev. Det vände sig i mig. Jag gav tidskriften tillbaka till Lesohn och sa ingenting.
  — Nå? gläfste han, jag frågade dig vad du tyckte?
  — Inget vidare, sade jag. Det intresserar mig inte.
  — Stofil! ropade han. Den apan tjänar två hundra pund i veckan på Royal Music Hall vid Piccadilly. Den skrapar ihop en förmögenhet åt sin dressör.
  — Det bryr jag mig inte om, sade jag. Det rör mig inte i ryggen.
  — Ah! du vill slita i den här stinkande djungeln tills du dör, va? hånade han mig. Jag har andra vyer. Jag vill inte bli begraven här med vrålaporna sjungande Dödsmarschen över min grav. Jag vill dö i Paris, och jag vill ha lite kul innan jag dör, Schreiber. Det finns en liten flicka vars far äger Café des Primroses — Mon Dieu! Varför for jag till den här vildmarken?
  — Och hur ska det där kunna hjälpa dig? frågade jag och pekade på magasinet med bilden av den smarta apan.
  — Hur? vrålade han. Hur? Hör på din idiot, även jag ska dressera en orangutang.
  — Det är inte bra att göra ett djur mänskligt, sade jag. Om jag var du så skulle jag inte ens försöka.
   Lesohn skrattade sig nästan fördärvad. Han var en smart herre, den där Pierre Lesohn — alltför smart för att kunna leva utanför Paris. Smarta män bör alltid stanna i städerna. Djungeln passar dem inte. Den passar bara folk som använder sina förmögenheter på rätt sätt. Lesohn hade aldrig tid med det. Han var alltför upptagen med att fundera ut knep.
   Schreiber tystnade och än en gång lutade han sig framåt i den stora vilstolen. Någonting var fel med det surrande ljudet från djurfängelset, och som en dirigent lyssnade han efter en falsk ton. Mjukt reste han sig från sin plats och försvann in i det mörka innandömet.
   När han kom tillbaka tände han pipan långsamt — livet i djungeln gör en mans rörelser samlade och överlagda — sedan satte han sig i den stol han själv tillverkat.
  — Markattans unge är sjuk, förklarade han. Om det var i djungeln skulle den dö. Men här kommer den att överleva, hoppas jag. För att återvända till Lesohn, den knepige fransosen, som borde ha stannat i Paris. Han klistrade den där bilden av människoapan över sin säng, och såg på den varje dag. Den kom mellan honom och hans sömn.
  — Tvåhundra pund i veckan, brukade han ropa. Tänk på det din gamla träskalle till tysk. Varför skulle inte vi också träna en?
  — Inte jag, sa jag. Jag tycker om orangutangen precis som han är. Om han blev så duktig att han kunde röka mina cigarrer och läsa mina brev skulle jag inte gilla honom alls.
   Det retade Lesohn oerhört. Tre dar senare hade en inföding fångat en orangutang, som just lämnat babystadiet, och fransmannen köpte den genast.
  — Det är just den rätta storleken, sade han till Fågelberg och mig. Jag ska dressera den så fort jag kan. Vänta ni bara, era träskallar! Professor Pierre Lesohn och den dresserade orangutangen! Två hundra pund i veckan!
   Men Fågelberg och jag sa ingenting. Vi visste att orangutangen inte skriver brev till sin älskade och inte blossar på cigarrer när han sitter med trånga skor på sig som klämmer hans tår, som skapats för att han skall kunna svinga sig fram genom palmerna. Naturen har gett allt sin rätta plats i systemet, allt, från den myrätande Manis med sitt fjälliga pansar hela vägen upp till Pierre Lesohn.
   Lesohn passade verkligen inte för vildmarken. Han bubblade och var nervös och ville uppleva något spännande tio gånger om dagen. Dessutom började han med något som inte gjorde saken bättre. Han höll sig med en kantig flaska under sängen och från den skålade han för apan och för de glada tider han skulle ha i Paris — han skålade lite för ofta tyckte jag.
   Apan lärde sig mycket snabbt. Han var en god mimiker. Varje gång Fågelberg och jag for ner till Lesohns ställe ledde han ut det förbaskade djuret för att låta det göra konster som vi skulle beundra. Fågelberg gillade det inte. Jag gillade inte. Nein! Det sa vi till Lesohn, och han skrattade och drev med oss.
  — Vänta ni bara! Professor Lesohn och hans dresserade orangutang för två hundra pund i veckan! Tänk på det! När jag sitter i Café des Primroses skall jag tänka på er ibland, ni två idioter vid Samarahans stinkande gyttjebankar!
   Han drack — Gott im Himmel — så han drack. Han såg sig själv stoltserande i Europa medan apan håvade in pengarna. Nog var han galen alltid. Och jag tror att apan också började anse honom rubbad. Han brukade sitta vid Lesohns sida och bry sitt huvud med att försöka räkna ut vad det var som gjorde fransmannen så upphetsad. Det stackars djuret kunde ju inte skåda in i monsieur Pierre Lesohns drömmar.
   Och så en dag började apan tjura och vägrade göra någonting alls. Jag antar att Lesohn var drucken den dagen. Det måste han ha varit. Efteråt berättade Pierre det hela för mig. Orangutangen slog omkull preparatlådor och blev nyckfull. Lesohn blev nyckfull också. Han såg boulevarderna och balettflickorna och Café des Primroses försvinna på grund av apans dåliga humör och han insjuknade. Mycket sjuk. Han klunkade ur pluntan tills vansinnet tittade fram — och sedan handlade han.
   Han måste ha varit galen, galen eller full. Samarahan flöt tätt förbi Lesohns bungalow. Och Samarahan myllrar just där av smutsiga, fula krokodiler med fjälliga ryggar. Fan — jag avskyr krokodiler. Blir sjuk när jag tänker på dem. Fransmannen var galen av spriten och galen för han trodde att orangutangen spelade fåne.
  — Nå, vad hände? frågade jag. Natten lyssnade till berättelsen. Det surrande ljudet från fåglarna sjönk ner till ett svagt mummel.
  — Ja, Pierre Lesohn skulle ge orangutangen en lektion i lydnad. Han band djuret vid en trädstam nära gyttjebankarna — nära de stinkande smetiga gyttjebankarna som luktar som dyvelsträck, och sedan lade han sig, Pierre, på verandan med Winchestergeväret i knäet.
   Orangutangen gnydde och Lesohn skrattade. Han berättade det efteråt. Orangutangen gnydde gång på gång. Sedan skrek han av fasa. Ett stycke av gyttjan började röra på sig och apan var rädd, mycket rädd. Har du sett krokodilens kalla öga? Det är ett istapps-öga. Inget annat djur har ett sådant öga. Hajen? Nein! Hajen har ett stridslystet öga. Krokodilen strider inte. Han väntar tills han har alla trumf i sin hand. Han är en djävul. Det där bundna sällskapsdjuret verkade tilldragande på det smutsiga kräket i gyttjan, och orangutangen hade varit dum nog att med sitt gnällande berätta för honom att han var hjälplös. Förstår du?
   Krokodilen bevakade honom en timma — två timmar — tre timmar. Han trodde att det kunde vara en fälla. Lesohn vaktade också. Han skulle lära apan vilka enastående smarta herrar som kommer från Paris.
   Krokodilen skakade gyttjan från ryggen för att få en bättre utsikt, och orangutangen vrålade till Pierre för att han skulle rädda honom. Han vrålade mycket högt. Han tjattrade om de saker han skulle lära sig om Lesohn kom och hjälpte honom genast, men Lesohn log för sig själv och satt tyst.
   Krokodilen muddrade sig fram ur gyttjan och såg på apan och apan skakade i alla lemmar. Lesohn berättade det för mig efteråt. Han sade att apan förbannade honom när krokodilen skakade vattnet ur sina ögon och flyttade sig lite längre upp på strandkanten.
   Istappsögonen grep tag i orangutangen. Han förlorade besinningen. Han skrek och bad på sitt apspråk, och det gladde krokodilen. Han trodde han satt med alla fyra ässen i sitt lilla spel med orangutangen och han trodde att nu kunde han våga sig på ett försök. Han störtade fram mot trädet, men Pierre hade väntat på detta. Han kastade snabbt upp geväret, kulan träffade odjuret i ögat, och det föll ryckande tillbaka i den stinkande gyttjan med en grymtning.
   Nu förstår du vad Lesohn var för en? Heltokig. Nästa dag när Fågelberg och jag for dit ner, berättade han allt för oss och skrattade en hel del. Orangutangen var så mäkta rädd för att Lesohn skulle upprepa manövern att han rusade runt och uträttade allt han kunde. Gott! Det var en mycket rädd apa. Jag slår vad om att han drömde om de där istappsögonen på nätterna. Varje gång Lesohn såg på apan började han darra som om han skulle få en kollaps och gnällde som en baby. Du förstår att krokodilen hade ju tittat på honom i tre timmar.
  — Se på'n! ropade fransosen. Det blir inget mera tjurande från den! Jag kuschade honom! Hörrudu! vrålade han till orangutangen. Langa hit min flaska!
   Gissa om apan sprang för att hämta den! Du kan sätta dig på att det var vad han gjorde. Han for iväg som om det gällt liv eller död för honom, och jag antar att det stämde nog om man resonerade som han. Och Lesohn tjöt av skratt så man kunde höra det ända bort i Brunei. Han tyckte att krokodilens kalla öga var det mest effektiva när man skulle få en apa att lyda.
  — Jag kommer att ta honom till Singapore nästa vecka, sade Lesohn, och därifrån tar jag en båt till Colombo och sedan en båt med Messageries Maritimes till Paris. Två hundra pund i veckan. Mon Dieu! ni kommer att få läsa om mig.
   Schreiber gjorde ett uppehåll i sin berättelse. Vinden kom från sydkinesiska havet, slog ner på djungeln och anföll de stora palmernas blad som ett regemente kyrassiärer som dundrade fram genom rymden. Den dog plötsligt bort, och kvar var en skrämmande väntan som höll nerverna spända. Natten tycktes lyssna efter något som den visste skulle komma.
  — Fortsätt! sade jag uppjagad. Berätta! Berätta vad som hände!
  — Fyra dygn efter den kvällen, sade Schreiber lugnt, gled jag nedför Samarahan. När jag kom framför Lesohns bungalow ropade jag på honom. Men jag fick inte något svar. "Han är i skogen", tänkte jag för mig själv. "Jag ska gå upp till huset och ta mig en drink". Det var mycket hett. Samarahan är inte någon kurort.
   Har du någonsin känt att tystnaden kan vara för tyst? Ibland känner jag i djungeln en plötslig tystnad som verkar ondskefull. Den sänkte sig här när den gröna giftsnoken kom lös. I skogen kväver den ofta cikadans vissling, och den tycks hindra gräsets fina blad från att svaja. Det är egendomligt. Varje gång jag känner den tystnaden blir jag försiktig. Jag är inte rädd, men jag vet att andra varelser kan känna på ett sätt jag inte kan, jag vet att de är mycket rädda.
   Det var det slags tystnad jag upplevde när jag gick upp för stigen till Lesohns bungalow. Den kändes som tusen kalla händer. Jag har ingen livlig fantasi, men i djungeln får man en hud som känner och ser och hör. Och just då arbetade min hud på övertid... Den försökte berätta något för hjärnan som min hjärna inte förstod.
   Jag gick på tå genom mangrovebuskarna vid stigens krön. Jag vet inte varför, men jag gjorde det. Snart skulle jag upptäcka något. Det visste jag. Jag stannade och kikade genom grenarna och jag såg någonting. Gott! Ja, jag såg någonting som gjorde att jag försökte tyda det budskap min hud ville få fram till mig. Jag visste och samtidigt visste jag inte? Förstår du?
   Jag jagade det runt i min hjärna och jag kom närmare varje minut. Jag tänkte på vad Lesohn gjort orangutangen, hur han hade bundit honom vid ett träd och skrämt honom med krokodilens kalla stirrande, och medan jag tänkte på det betraktade jag verandan. Det var som om jag såg apan bunden vid trädet och det där istappsögat riktat mot honom från gyttjan och då — då begrep jag! Det kom för mig som en blixt.
   Under tre minuter kunde jag inte röra mig, jag vacklade mot verandan. Vet du vad som var där? Den stora fula orangutangen satt och fumlade med fransmannens gevär, och han grät som en människa.
  — Var är Lesohn? ropade jag. Var är han?
   Och sen skrattade jag som en galning åt min egen fråga. Min hud som var idel ögon och öron, hade sagt till mig var Lesohn var.
   Den stora orangutangen reste sig och såg på mig som om han förstod varje ord jag hade sagt. Mina ben var svaga som två grässtrån.
   Jag hade inte sett det ske. Det var egendomligt. Jag trodde jag hade drömt om det, men sedan visste jag att jag inte hade gjort det. Det var tystnaden och den gråtande orangutangen och någonting inom mig som sade att det inte är rätt att lära ett djur för mycket.
  — Var är han? ropade jag igen. Visa mig var han är.
   Orangutangen torkade tårarna från sin fula blå nos och rörde mig med sin stora håriga arm, och sedan började han lunka mot den gyttjiga stranden där fransmannen bundit honom för att ge honom en lektion i lydnad.
   Jag blev illamående. Stämningen fick mig att försöka kränga insidan ut. Jag visste vad som hänt. Jag visste vad Lesohn gjort med djuret. Jag kände till orangutangernas förmåga att imitera, jag visste att Pierre ofta var dödfull. Mycket ofta. Jag kallsvettades medan jag följde orangutangen, och jag kramade geväret hårt medan jag kom nära flodstranden och såg runt den för att få bekräftelse på den fasa som jag hade känt. Och beviset fanns där. Det var en kavajärm bunden vid samma träd som fransmannen bundit orangutangen vid en vecka tidigare och — ärmen var inte tom. Det tunna repet hade bundits runt Pierre Lesohns handled och repet var mycket starkt. Det hade hållit mot påfrestningarna och det fanns där som ett bevis på vad som hade inträffat.
   Lesohn måste ha varit dödfull. Medan han var full hade det spirat en idé i djurets fula huvud. Han skulle låta Pierre få uppleva något så rafflande som istappsögonen stirrande från gyttjan under en fjällig djävulsrygg. Han band Lesohn vid trädet, och sedan tog han geväret, härmade fransmannen med att sätta sig på verandan för att vänta på den första av de där varelserna som skulle upptäcka att Pierre var hjälplös. Det stod klart för mig. Men fransmannen hade när han uppfostrade orangutangen glömt att lära honom hur man laddar en bössa. Det var väl otur? Geväret var tomt och när de smutsiga bestarna kom fram ur gyttjan kunde orangutangen inte uträtta någonting alls. Han kunde bara fumla med bakstycket och gråta som en människa tills jag kom, och då var det för sent.
  — Vad gjorde du sedan, frågade jag, när efterklangen från tyskens tunga basröst kvävdes av den pulserande tystnaden.
  — Jag gjorde ingenting, sade Schreiber lugnt. Lesohn hade berättat för mig hur han hade behandlat det där djuret. Kalla det vad du vill — ödet — Nemesis — men det har egendomliga vägar. Jag tittade på orangutangen. Han drog sig bort från mig gråtande. Och han såg sig om ett dussin gånger, fortfarande gråtande, tills djungeln svalde honom. Någonstans där ute — tysken svängde sin hand mot den mörka skogen som spejade och lyssnade — finns en orangutang som bär på en tragedi.

Originalets titel: A jungle graduate. Först publicerad i "Harper's Weekly Magazine", september 10, 1910.
http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?101157

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki