FANDOM


Domarenshus.JPG


Av Bram Stoker, bearbetad av R L Stine

Malcolm var en allvarlig ung man. Han var lång och smal och hade långt, oborstat brunt hår och små mörkbruna ögon, som alltid verkade kisa på grund av alla böcker han läste.
   En kväll upptäckte Malcolms vänner att han packade sin resväska. "Jag tar min examen om tre månader", förklarade han. "Jag vill åka till en plats långt borta, en fridfull plats där jag kan studera i lugn och ro."
   Hans vänner protesterade inte. De visste att han tog sina studier på allvar.
   Malcolm packade alla böcker han behövde. Sedan tog han ett tåg till en liten stad långt hemifrån. Han hittade ett lugnt värdshus mittemot tågstationen.
   Mrs Witham, ägarinnan, visade honom till ett litet rum, knappt större än en garderob. Hon var en rund kvinna, röd i ansiktet och med lockigt, grått hår. Hon hade på sig ett fläckigt, vitt förkläde över en lång, grå klänning.
   "Ska ni stanna länge, unge man?" frågade hon.
   "Jag måste hitta ett hus", svarade Malcolm. "Ett hus där jag kan studera ostört."
   "Det här är en lugn stad", sa mrs Witham. "Jag är säker på att ni kommer att trivas här."
   En liten stund senare gav sig Malcolm ut för att leta efter ett ställe att bo. I utkanten av staden såg han ett gammalt, oregelbundet hus. Det var mörkt och tyst och omgivet av en hög tegelstensmur.
   Malcolm stirrade på de dammtäckta fönstren som var små och placerade högt över gatan.
   Trots att solen sken var huset dolt i skugga.
   Det ser mer ut som ett fort än ett hus, tänkte Malcolm. Jag undrar varför ingen bor här. Han kände en kall kåre längs ryggraden. Det var som om solen inte vågade röra vid huset.
   Det är det här stället jag har letat efter, bestämde sig Malcolm för. Ingen kommer att besvära mig här. Jag kan studera helt ostört.
   Han hittade mannen som hade ansvaret för egendomen och som var väldigt glad över att få hyra ut det till honom. "Jag är glad att se någon som ska bo i det gamla huset", sa mannen till Malcolm. "Det har stått tomt så länge — på grund av ryktena."
   "Rykten?" frågade Malcolm.
   "Bry dig inte om det", sa mannen. Han satte en penna i Malcolms hand. "Skriv under här."
   Malcolm betalade tre månaders hyra. Sedan gick han tillbaka till värdshuset för att hämta sina saker. "Jag har hyrt det gamla huset i utkanten av stan", sa han till mrs Witham.
   Hon gav till ett skrämt rop. "Inte domarens hus!" Mrs Witham blev alldeles blek.
   "Vem är domaren?" frågade Malcolm.
   "Han bodde där för hundra år sedan", förklarade kvinnan darrande. "Alla hatade honom. Han gav de strängaste straffen av alla domarna. Ingen gick fri. Alla som prövades av honom hamnade i fängelse på livstid eller dömdes till hängning."
   "Men vad är det för fel på huset?" frågade Malcolm.
   Mrs Witham rös till. "Jag har hört rykten, sir", sa hon. "Skrämmande rykten. Det är något med det där huset. Om du vore min pojk skulle du inte få sova där en enda natt. Inte om jag så var tvungen att själv gå dit och ringa i den stora varningsklockan som sitter på taket!"
   Malcolm skrattade. "Oroa dig inte för mig", sa han. "Jag ska studera så intensivt att jag nog inte kommer att märka något mystiskt alls."

Malcolm utforskade det enorma gamla huset och tog sig mödosamt fram genom en tjock matta av damm på golven. Rummen var tomma och mörka. De små fönstren nära taket släppte inte in mycket ljus.
   Han gick genom en labyrint av långa, vindlande korridorer tills han kom till matsalen. Han tittade på ekbordet mitt i rummet, den breda öppna spisen i sten i ena väggen och de mörka tavlorna som täckte resten av väggarna.
   Det här rummet är mycket större än min lägenhet hemma. Det räcker verkligen till, tänkte Malcolm. Jag ska göra det trivsamt och varmt, och jag ska bo i det här rummet.
   Till sin förvåning träffade han mrs Witham utanför huset. Hon hade flera män och pojkar med sig. De hade med sig stolar, en säng och andra saker han kunde behöva.
   Mrs Witham såg sig omkring i den stora matsalen och rös till. "Eftersom rummet är så stort och dragigt kanske du ska ställa en hög träskärm runt sängen på natten."
   Malcolm skrattade. "Och vad skulle en skärm hålla borta?"
   "Råttor, möss och skalbaggar", svarade mrs Witham. "Tror du inte att det bor många råttor i de här gamla väggarna?"
   "Jag är inte rädd för några råttor", sa Malcolm. "Jag ska studera så mycket att jag inte ens kommer att höra dem."
   Om han bara hade lyssnat på den omtänksamma kvinnans varningar ...

Senare den dagen anställde Malcolm en gammal kvinna vid namn mrs Dempster som skulle sköta hushållet. Sedan tog han en lång promenad medan han läste i en bok.
   När han kom tillbaka på kvällen märkte han att rummet hade blivit sopat och städat. Det brann en brasa i eldstaden och lampan var tänd. Bordet var dukat till middag med mrs Dempsters utmärkta mat.
   "Detta är verkligen bekvämt", sa Malcolm och värmde händerna vid brasan.
   När han ätit tog Malcolm undan maten och lade sina böcker på bordet. Han började läsa medan han lyssnade till brasans sprakande.
   Malcolm läste i flera timmar tills han blev trött i ögonen. Han blundade för ett ögonblick men såg snart upp igen. "Vad är det där för ljud?"
   Det var inte brasans sprakande, utan ett skrapande ljud. Som om något krafsade för att ta sig in i rummet.
   Nej, vänta. Han hörde hårda dunsar. Mer krafsande. Vid taket? Under golvet? Bakom de stora tavlorna på väggarna?
   Han höll andan och lyssnade.
   Krafs ... krafs ...
   Dunsdunsduns ...
   Mrs Witham hade rätt. Huset var fullt med råttor!
   Dussintals? Hundratals?
   Malcolm kunde höra dem, uppe vid taket, under golvet och bakom tavlorna på väggarna. "Stäng ute dem. Stäng ute dem", muttrade han. Han försökte återgå till sina studier.
   Men de krafsande ljuden ekade i öronen. Han tog lampan och gick runt det stora rummet för att titta. Han kunde höra råttorna springa omkring överallt. Men de höll sig utom synhåll.
   Han stannade för att titta på de gamla tavlorna. De var täckta av så mycket damm och smuts att han inte kunde urskilja några detaljer.
   Han gick närmare väggen med tavlorna — och stelnade till av rädsla. Händerna började darra och han tappade nästan lampan.
   Väggarna var täckta av sprickor och hål. Och ur varenda spricka och vartenda hål stirrade ögon på honom. Hundratals råttögon. Ljusa ögon som glittrade i lampskenet. Ljusa, glänsande ögon som stirrade på honom runt hela rummet.
   Håll dig lugn, sa Malcolm till sig själv. Håll dig lugn. De kommer inte att anfalla. De är för rädda för att komma ut.
   Han gick tvärsöver rummet för att titta på repet som ledde till den stora varningsklockan uppe på taket. Det hängde ner i rummet till höger om eldstaden.
   Malcolm gick tillbaka till bordet och tvingade sig själv att studera igen. Ett tag störde råttorna honom med sitt springande och krafsande. Men snart blev han så upptagen av sina böcker att han inte hörde ljuden.
   Sent på kvällen såg han till slut upp från böckerna. Elden hade falnat men avgav fortfarande ett djuprött glödande sken. Rummet var märkvärdigt tyst.
   När Malcolm såg sig omkring flämtade han till. På ryggstödet till en hög ekstol vid eldstaden stod en varelse. En enorm råtta. Den blängde på honom med röda, ilskna ögon.
   Den är stor som en katt! Malcolms hjärta började bulta. Vad har den ätit för att bli så stor?
   Han stirrade tillbaka på råttan. Stirrade på varelsens glödande ögon. Mänskliga ögon, tänkte han. Inte en gnagares ögon.
   "STICK!" skrek Malcolm så högt han kunde. "FÖRSVINN!"
   Den feta gnagaren rörde sig inte ur fläcken.
   Malcolm viftade med ena armen mot varelsen, som om han ville slå undan den. Sedan låtsades han slänga något mot den. Råttan rörde sig inte, men väste och visade de vita, vassa tänderna.
   Malcolm hoppade upp från sin plats. Han högg tag i eldgaffeln och sprang mot råttan som väste ilsket igen. Sedan hoppade den ner från stolen, rusade över golvet och uppför repet till varningsklockan. På några sekunder hade den försvunnit in i mörkret ovanför.
   Malcolm andades häftigt där han stod med eldgaffeln i handen och stirrade upp mot det mörka, tomma taket. Tröttheten tog överhanden. Jag måste sova, tänkte han. Det finns gott om tid att oroa sig för råttor i morgon ...

Nästa morgon var Malcolm trött efter den långa studienatten. Men en stark kopp te hjälpte till att pigga upp honom.
   Han hittade en lugn stig som gick mellan almarna ut ur stan. Han gick nästan hela dagen och läste sin bok på vägen.
   När han kom tillbaka till stan sprang han på mrs Witham, ägarinnan till värdshuset. "Ni får inte överanstränga er", bannade hon. "Ni är blekare den här morgonen än vad ni borde vara. Säg mig, hur var den första natten?"
   "Inte så dålig", svarade Malcolm. "Förutom råttorna. Ni hade rätt, mrs Witham. Hela huset är fullt av dem. Det var en gammal djävul som såg elak ut som satt på min stol vid brasan. Han ville inte försvinna förrän jag hotade honom med en eldgaffel."
   "Bevare mig väl!" utropade mrs Witham. "En gammal djävul som sitter på en stol vid brasan. Var försiktig. Var försiktig."
   Den natten började råttorna krafsa tidigare. De rusade upp och ner, ovanför och nedanför. De pep och krafsade och gnagde.
   Malcolm flämtade till när råttorna stack ut huvudena genom hålen och sprickorna i väggarna. Ögonen sken som små lampor i det fladdrande skenet från brasan.
   De kilade ut ur hålen och upp på de stora tavlorna. Sedan bildade de en cirkel runt rummet, nafsande efter varandras svansar.
   Malcolm kände en kall kåre löpa längs ryggraden. De blir allt modigare, tänkte han, och allt djärvare.
   Han slog på bordet med knytnäven för att försöka skrämma bort dem.
   Det var omöjligt att koncentrera sig på studierna. Han höll för öronen när han lutade sig över böckerna.
   Helt plötsligt upphörde råttljuden. Malcolm rätade på sig, vaksam och förvånad.
   Tystnad. Tyst som i graven, tänkte han.
   Råttorna hade försvunnit.
   Vad hade fått dem att försvinna?
   Han såg mot stolen vid eldstaden — och flämtade till.
   Där, på stolen med det höga ryggstödet, satt den enorma råttan. Än en gång stirrade råttan kallt på honom med blodröda ögon.
   De andra försvinner när den här råttan dyker upp, tänkte Malcolm. Är de rädda för den?
   Den enorma råttan visade tänderna och väste mot Malcolm. Malcolm tog upp sin tjocka bok och slängde den mot den feta, grå varelsen. Han siktade dåligt. Boken slog i väggen och föll till golvet. Råttan rörde sig inte.
   Med ett ilsket utrop rusade Malcolm tvärsöver rummet, högg tag i eldgaffeln och sprang mot råttan medan han viftade med eldgaffeln framför sig.
   Än en gång gav råttan ifrån sig ett ilsket väsande. Dess röda ögon brann av hat.
   Malcolm svängde runt den tunga eldgaffeln och råttan hoppade tungt ner från stolen. Den kilade iväg uppför repet och drog sig utom synhåll.
   Vart tar den vägen där uppe? undrade Malcolm. Finns det ett hål i taket som den försvinner igenom?
   Malcolm kunde inte se så högt. Ljuset från fotogenlampan var för svagt och brasan hade börjat falna.
   Malcolm stirrade på de stora tavlorna högt uppe på väggarna. Han kunde inte se dem heller. Jag måste göra rent dem, bestämde han. Och jag måste ha fler lampor här inne.
   Han drog fram sin klocka ur byxfickan. Nästan midnatt. Han slängde på några vedträn till på elden och gjorde en kanna te.
   Medan han smuttade på teet tänkte han på den enorma råttan. Han rös till. Den där råttan är för modig, tänkte han. Utmanar den mig genom att sitta upp som en människa i stolen? Tänker den anfalla?
   Om jag bara kunde ta reda på vart den tar vägen kan jag kanske gillra en fälla för den.
   Än en gång började råttorna springa omkring över hans huvud och under golvet. Malcolm letade igenom huset tills han hittade en lampa till. Han tände den och ställde den på spiselhyllan.
   Så där, tänkte han. Nu ser jag lite bättre.
   Han gick tillbaka till bordet och lade upp alla böcker han hade med sig. Jag vill ha dem nära till hands så att jag kan slänga dem på det där fula djuret, tänkte han.
   Sedan lyfte Malcolm upp repet till varningsklockan och lade änden på bordet under den brinnande bordslampan.
   "Så där, min vän", sa Malcolm. "Om du börjar klättra nerför repet kommer lampan att röra sig. Jag kommer att veta att du är på väg. Och jag kommer att vara redo för dig."

Råttorna krafsade i väggarna. Malcolm såg dem inte. Men han hörde dem tugga. Han hörde ljudet av deras tassar över huvudet och det skrapande ljudet när svansarna drog över golvet.
   "FÖRSVINN! FÖRSVINN!" klagade han.
   Men råttorna ignorerade hans ropande och fortsatte med sina hemska ljud.
   Malcolm satte händerna för öronen och återgick till studierna. Han läste till långt in på natten — tills han insåg att huset hade blivit tyst igen.
   Djup tystnad. Det enda ljudet Malcolm hörde var sitt eget dunkade hjärta.
   Och sedan ... Repet darrade till.
   Lampan rörde sig.
   Malcolm tittade upp och hann precis se när den enorma råttan hoppade ner från repet till stolen. Sedan satt den där och glodde på honom.
   Malcolm höjde en bok och siktade noga. Han slängde den mot råttan.
   Råttan hoppade undan och boken missade.
   Malcolm högg tag i en annan bok, och en till och en till. Han slängde dem på råttan, men det stora djuret hoppade undan.
   Malcolm andades ansträngt när han tog upp den sista boken. Han höjde den och siktade.
   Till sin förvåning märkte han att råttan pep, gnällde och verkade rädd.
   Malcolm slängde iväg boken — och den träffade råttan.
   "IIIIIIEEHHHH!" Råttan gav ifrån sig ett fruktansvärt skrik. Den hoppade upp mot repet och drog sig upp så snabbt den kunde.
   I ljuset från den nya lampan såg Malcolm vart den försvann. Den klättrade upp till en list på väggen — och försvann in genom ett hål i en av de stora, dammtäckta tavlorna.
   "Den tredje tavlan från eldstaden räknat", sa Malcolm. "Det ska jag komma ihåg. I morgon ska jag leta upp min fete väns hem och gillra en fälla där. Den råttan ska inte hälsa på mig mer."
   Malcolm böjde sig ner för att ta upp boken som hade träffat råttan — och gav till ett förvånat utrop. "Bibeln jag fick av mamma! Vilket underligt sammanträffande ..."

Nästan morgon gav Malcolm mrs Dempster särskilda instruktioner. "Var snäll och leta upp en stege och tvätta de där tavlorna — speciellt den tredje från eldstaden räknat. Jag vill se vad de föreställer."
   Malcolm läste i sina böcker hela dagen medan han gick längs den skuggiga stigen utanför staden. På eftermiddagen hälsade han på mrs Witham på hennes värdshus. Hon presenterade honom för en man som hette dr Thornhill.
   "Mrs Witham bad mig prata med er", sa doktorn.
   Han var vithårig med ett kort, snövitt skägg. Han hade ett runt, rött ansikte och en svällande mage under den svarta kavajen. "Hon tycker inte om att ni är i det där huset alldeles ensam."
   "Jag är inte rädd för huset", svarade Malcolm. "Men jag har problem med råttorna — speciellt en stor fet sådan."
   Han berättade för doktorn om sina äventyr med jätteråttan.
   Mrs Witham suckade och skakade på huvudet.
   Dr Thornhill såg allvarlig ut. "Försvinner råttan alltid uppför repet till varningsklockan?" frågade han.
   "Alltid", svarade Malcolm.
   Doktorn gned sig i skägget och var tyst en lång stund. Sedan sa han: "Jag förmodar att ni vet vad det är för rep?"
   Malcolm skakade på huvudet.
   "Det är repet som domaren brukade hänga sina offer med", sa dr Thornhill.

Malcolm tänkte på vad doktorn hade sagt när han var på väg hem. Han verkade vara en vänlig man, tänkte Malcolm. Varför berättade han om repet? Försökte han skrämma mig eller hjälpa mig?
   Dr Thornhill hade talat om för Malcolm vad han skulle göra.
   "Om ni blir rädd ikväll ska ni ringa i varningsklockan. Om jag hör den kommer jag för att rädda er."
   Rädda? tänkte Malcolm.
   Varför skulle jag behöva räddas?
   Malcolm återvände hem och fann huset ljust och välstädat, med brasan brinnande och lamporna glödande. Det var en kall kväll för att vara i april. Det blåste hårt och regnet började smattra mot fönstren.
   Malcolm åt middag och satte sig för att läsa. Men han kunde inte koncentrera sig.
   Än en gång hörde han det skrapande ljudet från råttorna, det överröstade till och med stormen. En miljon små ögon kikade ut mot honom ur vartenda hål och varenda springa i väggarna.
   Varför tittar ni på mig? undrade Malcolm. Förväntar ni er att något ska hända ikväll?
   Repet rörde plötsligt på sig.
   Malcolm ropade till.
   Sedan insåg han att repet rörde sig för att vinden rubbade klockan på taket.
   "Det är repet som domaren använde till sina offer." Malcolm mindes dr Thornhills allvarliga ord.
   Han kände en kall kåre löpa längs ryggen. Han tog upp lampan och gick tvärsöver rummet till tavlorna på väggen. De hade dammats av och tvättats. Och nu såg han dem tydligt.
   Han lyfte lampan mot den tredje tavlan från eldstaden räknat — och rös till igen.
   Den föreställde en domare klädd i en scharlakansröd ämbetsdräkt. Ansiktet såg elakt ut, med örnnäsa och kalla, glödande ögon.
   Ögonen ...
   Malcolm stirrade på domarens ansikte med en växande känsla av rädsla.
   Ögonen ...
   "Nej! Det är inte sant!" ropade Malcolm.
   Hjärtat började dunka i bröstet och han kände sig plötsligt alldeles kall.
   Han tittade noga på tavlan. Domaren satt i en högryggad fåtölj till höger om en eldstad. Bakom honom hängde ett rep ner från taket.
   "Det är det här rummet", viskade Malcolm. "Det är det här rummet på tavlan."
   Han skakade i hela kroppen när han vände sig om.
   Och ropade till.
   Där, i domarens fåtölj, med repet hängande bakom, satt råttan.
   Den stirrade intensivt på Malcolm med kalla, mörka ögon ... samma ögon ... samma ögon som domaren på tavlan ...
   Malcolm tappade lampan och olja stänkte ut på golvet. Han skakade när han böjde sig ner för att ta upp lampan.
   När han vände sig mot fåtöljen igen var råttan borta.
   Repet svajade till och Malcolm såg den stora råttan klättra uppför repet.
   Sedan, halvvägs uppe, hejdade den sig. Den sänkte huvudet och började frenetiskt gnaga.
   Vad gör den? undrade Malcolm. Varför tuggar den på repet?
   Utanför huset ylade vinden och vågor av regn slog mot fönstren.
   Malcolm tittade hjälplöst på när råttan tuggade genom repet. Efter några sekunder föll en lång bit ner på golvet framför fåtöljen.
   Råttan klamrade sig fast vid återstoden av repet.
   Malcolm kom ihåg vad dr Thornhill hade sagt. "Om ni blir rädd ikväll ska ni ringa i varningsklockan. Om jag hör den kommer jag för att rädda er."
   Men jag når det inte nu, insåg Malcolm. Nu kan jag inte dra i repet för att få hjälp!
   Och han skrek till av skräck när han tittade på den tredje tavlan på väggen.
   Hur hade det gått till? Hur?
   En stor, brun fläck fyllde mitten av tavlan.
   Domaren hade försvunnit från tavlan.
   Malcolm snurrade runt och med en ilning av skräck fick han syn på domaren. Han såg honom sitta i fåtöljen, klädd i sin scharlakansröda ämbetsdräkt.
   Han log ett kallt, triumferande leende. Och leendet blev bredare när väggklockan började slå.
   Midnatt.
   Långsamt reste sig domaren ur fåtöljen. Medan Malcolm skräckslaget tittade på tog han upp repbiten från golvet, hela tiden leende. Sedan började han knyta en ände till en ögla.
   Domaren höll repet med båda händer och gick för att ställa sig framför dörren.
   Jag är fångad, insåg Malcolm. Han har stängt mig inne.
   Malcolm försökte dra sig undan. Men benen darrade så mycket att han hade svårt att röra sig.
   Öglan missade honom med knapp marginal.
   Med glödande ögon höjde domaren öglan igen — och slängde den mot Malcolm.
   Malcolm utstötte ett svagt skrik.
   Ytterligare en nära träff.
   Malcolms hjärta dunkade. Han såg sig omkring och letade efter en flyktväg. Till sin förtvivlan såg han att råttorna var på väg fram ur sina hål.
   Hundratals av dem trängdes runt väggarna med glödande röda ögon. De slog med käftarna, piskade med svansarna och tjattrade och skrek medan de långsamt rörde sig i en cirkel in mot Malcolm.
   När han tittade uppåt såg han att repet till varningsklockan var täckt av råttor. Varenda centimeter. Och det fortsatte att välla fram råttor från taket ner på repet.
   Repet blev tyngre. Tyngre. Och klockan började klämta.
   Ja! tänkte Malcolm. Råttorna ringer i klockan!
   Klockan klämtade ännu högre. Och högre.
   Ja! tänkte Malcolm. Ring i varningsklockan. Ring efter hjälp!
   Klockan dånade. Råttorna började skrika. Vinden ylade.
   Domaren steg fram och sänkte repet runt Malcolms hals.

Människorna i staden hörde varningsklockan. En grupp av dem kom springande genom stormen med lampor och facklor.
   Dr Thornhill kom fram först. Han bultade på dörren men fick inget svar. "Slå in dörren! Skynda er!" hojtade han.
   Männen använde sig av en tjock trädgren för att slå in dörren. Dr Thornhill rusade in i matsalen. De andra följde strax efter.
   "Neeeej!" Han stönade när han såg Malcolm dingla från änden på repet till varningsklockan.
   Och sedan vände han sig om och såg med fasa domarens ansikte på tavlan.
   Domaren log ett brett, triumferande leende.

Källa: The Illustrated and Sporting Dramatic News, December 5, 1891 Översatt 2002 av Sabina Cleman. Illustrerad av Vince Natale.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki