Fandom

Svenskanoveller Wiki

Drömmen

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av: Ivar Ahlstedt

   HAN STOPPADE HANDEN i fickan och kände efter. Jo, där låg de. Pengarna fanns kvar. Det var roligt att ta i dem. Han grävde med fingrarna bland sedlarna så att han kunde höra prasslet. Det var alltså sant. Rätt som det var fick han svårt att tro på det. Och nu gick han här bland en massa människor som sorlade och trängdes runtomkring honom. Alltsomoftast var det någon som knuffade till honom utan att be om ursäkt, därför att han såg så oansenlig ut. Men de skulle bara veta, tänkte han. De skulle bara veta!
   Han stannade utanför ett bokhandelsfönster. Där låg rader av böcker med vackra omslag. Ett par av dem lockade honom, och han stod länge och betraktade dem. Det ena föreställde en djungel. Den var ettrigt grön. Ett lejon tittade fram mellan lianerna, och långt borta kom en man gående med ett gevär under armen. Hur skulle det gå för mannen? Skulle han hinna skjuta? Eller skulle han bli räddad i sista sekunden av en ung vacker vildinna i blått höftskynke och en duk över brösten? Det andra bokomslaget föreställde stäven på en ångare. Stäven bröt sig rakt in i boktiteln, bottenskoningen blänkte, och det verkade som om fartyget var på väg ut ur boken. Jävlar i det, tänkte han, det var nog bra saker det där. Fast i vanliga fall brukade såna där böcker vara tråkiga. Det var bara båg med de fina omslagen. Man orkade inte läsa många rader. Nej, då var det bättre med deckare, fast de kunde ju också vara svåra att begripa sig på. Men det fanns somliga där det hände en massa spännande saker, mord och intjack och sånt. Och snutarna hade aldrig en chans.
   Han gick vidare till nästa fönster. Där låg deckarna. Det var särskilt ett omslag som fängslade honom. På en grön äng låg en flicka utsträckt. Kjolen hade åkt upp över ena knät. Hon var alldeles vit i ansiktet och tydli gen död. På knä, lutad över henne, låg en man med revolver i handen och stirrade hatiskt ut från boken. Den bönan, det vore något det! Han klev rakt in i bilden och blev under några minuter mannen med pistolen, och han sköt skott på skott under det att han smekte hennes nakna ben med den lediga handen. Han hade sett en film en gång, och då hade det varit en man som red på en häst, och över hästen låg en sån flicka, fast hon var bara avsvimmad, och mannen hade en revolver som han sköt med. Och den flickan hade haft lika runda knän, och kjolen hade fladdrat kring låren. Han hade haft svårt att hålla sig för gråt under den filmen. Det var konstigt.
   Så slet han sig från bokhandelsfönstret och fortsatte gatan fram. Han tittade på en klocka. Det var inte så bråttom. Om han kom dit vid tiotiden, så skulle det vara lagom.
   Plötsligt stoppade han handen i fickan igen. Jo, visst fanns pengarna kvar. Men så hade det varit hela tiden. Det kom över honom en ångest att det inte var sant, på samma gång som han ju visste att det var sant Jag undrar om de andra känner det på samma sätt, tänkte han.
   De andra hade gått på krog, och de hade varit en smula förbannade på honom för att han inte gått med. Men han hade inte lust att supa sig full. Det var inte för den sakens skull som han följt med gänget i kväll. En gång hade han varit riktigt full. Det var efter deras första stöt. De hade gått på krog, men han hade blivit full nästan genast, och vaktmästaren kastade ut honom, och han mådde bara illa och hade det tjyvtjockt hela tiden. Om man skulle ...
   —Se upp, din lilla pojkvalp!
   Han fick en knuff så att han åkte ut på körbanan. En äldre man i vid ulster och hatten på sned skrattade högt.
   —Har du ingen aktning för ålderdomen, va?
   Mannen var rätt berusad. Han kröp ihop och vågade inte titta upp. En sån där skulle man knäppa, tänkte han, en dag skulle man knäppa alla såna där ...
   Efter en stund vågade han sig upp på trottoaren igen. Han stack handen i fickan och kände efter. Sedelbunten fanns kvar, och det gav honom lite mod, och han behöll handen i fickan medan han fortsatte gatan fram.
   På en gång kom skräcken över honom. Han stannade plötsligt och stod hjälplös och stirrade framför sig. Så kändes det plötsligt som om någon huggit tag i armen på honom. Han vred sig runt och såg att det inte fanns någon i närheten. Men han kände i alla fall det där greppet, hårt och grymt och bestämt. Nu är jag fast, flög det genom honom, och han ville skrika.
   Då fick han syn på träden. Det fanns en park där borta. Om han ändå kunde komma dit! Han gnällde till som en hundvalp och störtade ut på gatan. En chaufför slog till bromsarna, och en spårvagnsförare klämtade ilsket med sin klocka. Någon skrek högt. Äntligen var han över på motsatta trottoaren. Han sprang några meter och försvann in i parken. Där stannade han under ett träd och flåsade. Han var fortfarande ohyggligt rädd och svettades. Någon gick förbi och bad om en tändsticka. Han svarade inte utan tryckte sig bara närmare trädet.
   Efter en stund gav skräcken med sig, men han tordes fortfarande inte lämna parken och gå ut till trottoarerna. Ett slag ångrade han att han inte gått med på krogen. Grabbarna hade rätt. Det lugnade med en sväng. Fast om han blivit full, så hade han med all säkerhet inte blivit insläppt på haket, och det ville han inte riskera. Men vad fan! Han behövde ju inte gå ut på gatan. Om han gick rakt genom parken så kom han nästan ända fram. Sen var det bara att ta sig över en liten öppen plats, och det skulle han väl klara.
   Han spankulerade genom parken. Han trivdes med att gå omkring här i mörkret. Det hade alltid varit på det viset, så länge han kunde minnas. Han hade aldrig varit rädd för mörkret. Men ljus, särskilt elektriskt ljus, gjorde honom osäker och rädd. Det fanns somliga grabbar som var väldigt rädda för mörkret. De tordes inte gå över kyrkogårdar på nätterna, och de satte i väg som råttor uppför trapporna i de gamla kåkarna där hemma på Söder när det var mörkt. Själv satt han ofta om kvällarna på Maria kyrkogård och tittade ner på gatorna där det var ljust. Och det var ljuset som skrämde honom. Men det hade förstås blivit bättre på de sista åren. Han var nästan vuxen nu, och man ser lite annorlunda på saker och ting när man är vuxen, hade han upptäckt.
   En kvinna och en man halvlåg på en soffa. Hans ögon hade vant sig vid mörkret, och han upptäckte det från långt håll. Det fanns inga människor i den här delen av parken för tillfället, och de trodde väl att de var ostörda. Han blev torr i halsen och smög sig in på gräsmattan. Där hukade han sig ner och började smyga från träd till träd. När han kommit tillräckligt nära för att se någorlunda bra stannade han. Mannen hade stuckit handen under kjolen på kvinnan, och hon drog mannen intill sig. Det hade först varit hans mening att överraska dem och skrämma dem, men nu stod han alldeles tyst. Han ville se mera, se hur den där handen sakta trevade sig upp under kjolen. Men så råkade han göra en oförsiktig rörelse. De blev skrämda, rusade upp och skyndade därifrån. Besviken hoppade han ut på sandgången igen.
   Efter en stund var han framme vid det lilla torget, men han stod kvar ett slag i skymningen under träden innan han vågade sig fram. På andra sidan torget lyste en röd skylt över ingången till danssalongen. Då och då öppnades dörren, och svaga ljud av dansmusik trängde ut. Ett par halvvuxna pojkar stod och pratade utanför och slängde ord och skratt åt flickorna söm gick in. Han rättade till slipsen, drog upp byxorna ett stycke och klev ut på torget.
   —Hej, sa han åt grabbarna, fast han inte kände dem, och öppnade dörren.
   En man i vaktmästaruniform dök upp framför honom. Han ryckte till och tänkte ett slag rusa tillbaka.
   —Vad är det med dig, va? Har du inte rent mjöl i påsen?
   Mannen stirrade misstänksamt på honom.
   Pengarna, tänkte han, vad ska jag göra med pengarna? Och han fick en vild lust att slänga bort dem. Han hade redan handen halvvägs i fickan.
   —Nå, ska du in eller inte? Här får du inte stå och hindra folk. Bestäm dig kvickt!
   Då blev han sig själv igen, stack ner handen i fickan och kände på sedlarna. Det hjälpte.
   —Det är klart att jag ska in. Flytta på dig, va?
   —Är du full?
   —Full! Vad tror du?
   Han skrattade.
   —Känn på den här då! sa han sen och flåsade mannen i ansiktet. Denne nickade inåt lokalen. Så gick han genom en lång korridor och lämnade hatten i garderoben.

   Han letade upp ett ledigt bord intill väggen och satte sig. Framför honom vid ett annat bord satt tre flickor. Han kände doften från deras skarpa parfymer. Den ena hade blont hår och var nog i hans egen ålder ungefär. Kjolen hade glidit upp ovanför knät, precis som hos flickan på bokomslaget.
   Musiken satte i gång. Det började med att saxofonen liksom kastade en lång ton ut över lokalen, den lade sig som en silkessnara om halsen, och man blev alldeles vek och ville bara dras med ut på dansgolvet. Så satte kompet in som en skvadron ridande soldater, och saxofonen förvandlade sig till anföraren på en vit häst med regementets fana fladdrande i solen. Och sen kom rytmen. Melodin försvann, och det blev bara rytm. Man ville resa sig upp och skrika, och alla skulle skrika med, och så ville man gråta. Det här är livet, tänkte han, det här är livet! Och flickor! Flickor i massor! Det var bara att välja. Kroppar! Kroppar som bara var till för att slingra sig intill ens egen. I kväll skulle han ha en flicka. Det var då förbannat också om han inte skulle ha en flicka i kväll! Och hon skulle vara snäll mot honom. Kanske hade hon eget rum, och där skulle de sitta efteråt, och han skulle ge henne pengar och få komma igen, och hon skulle alltid vara snäll mot honom. Han skulle skaffa hur mycket pengar som helst åt henne. Mycket pengar! Hon skulle inte behöva jobba och bli som mamma, ful och söndersprucken om händerna och alltid grälsjuk. Nej, hon skulle vara hemma hos honom hela dagarna. Och aldrig mera skulle han behöva vara rädd och ensam och frysa.
   Det blev alltmera folk i lokalen. Det var trångt att sitta. Han hade fått en sockerdricka framför sig på bordet. Ännu hade han inte varit uppe med någon flicka. Först ville han sitta länge och titta. Och drömma! Det är fan så konstigt, tänkte han. Här sitter man och ser bilder framför sig. Man behöver inte blunda ens, men det är som drömmar, fast man kan leda dem vart man vill. Och man kan se vilka bilder som helst, bara för att det är fest och musiken spelar och man känner sig konstig på något vis. Inte kan man se såna bilder för sig annars inte! Och kanske det är livet helt enkelt! Men nu skulle han dansa. Den där ljusa? Med knäna! Det var allt en godbit!
   Han gick fram till henne och nickade. Hon vände sig bort. Han begrep inte först utan gjorde en tafatt bugning. Hon såg inte på honom. En annan kille vid ett annat bord nickade åt henne. Då reste hon sig och gick ut på dansgolvet. Där möttes de. Då blev han ohyggligt trött och återvände till bordet. Det satt en karl där som han inte kände. Han sjönk ned på stolen. Där satt han en lång stund och ville helst av allt gråta. Mannen på andra sidan bordet tittade sig omkring, drog upp en flaska ur fickan och hällde i sitt glas.
   —Ska du ha dig en? viskade han.
   Han nickade. Det kanske inte skulle vara så tokigt i alla fall? Han kände sig redan bättre. Brännvin! Ja, jävlar i det!
   Han tog sig en klunk och nickade åt den andre. Det värmde, och efter en stund började han må bra, riktigt bra. Den andre hällde i då och då, och de drack bägge två.
   Den ljusa hasade sig fram på dansgolvet med en lång gänglig kille. Och en sån där, va, tänkte han föraktfullt, en sån där! Det var nånting att ha det! Han ville skratta. Det fanns väl andra flickor för resten. Men han tordes inte resa sig upp och gå fram till någon. Det skulle vara för jävligt om han blev nobbad en gång till. Där borta satt det en. Han nickade åt henne. Hon nickade slött tillbaka. Han tog om henne, och de började dansa. Hon var puckelryggig, upptäckte han plötsligt. Fan också att den där ljusa ... Men det är att skita i!
   —Här är en som har pengar, sa han till flickan.
   —Jaså, sa hon.
   —Jodå, gott om klöver. Vill du känna, va?
   Han förde ner hennes hand i fickan, och hon kände på sedlarna men verkade inte särskilt intresserad.
   Vilken underlig röst man har, tänkte han, det låter som om den kommer långt bortifrån.
   —Pengar, sa han för sig själv och drog ut ordet. Rösten satt någonstans borta på väggen.
   —Är du full? frågade flickan.
   —Nej, sa han, nej inte är jag full inte. Jag dricker inte sprit.
   —Du stinker som en gris, sa hon.
   Då tog musiken slut, och de gick åt var sitt håll. Karlen vid bordet satt kvar och sjöng för sig själv.
   —Ska du ha en jävel till?
   —Slå i för fan!
   Det var underligt det där med rösten. Nu satt den i takkronan. Den där ljusa bönan, det vore i alla fall något! Det var då också fan ...
   Det var fruktansvärt varmt. Han lossade på slipsen. Men det fanns ju andra. Det var bara att vinka. Han vinkade med handen på prov och höll på att glida ner från stolen. Då satte han sig upp med ett ryck. Han höll visst på att bli full. Det kändes lite underligt i magen. Men den där ljusa bönan, hon med knäna, det var saker! Fan också om han inte skulle ... Jo, förbanne mig ska jag inte, tänkte han.
   Musiken började spela. Han var alldeles klar i huvudet. Nu skulle det ske. Han reste sig upp och gick fram till henne.
   —Hör du, sa han och tog henne i armen, nu ska vi dansa för fan! Hon slet sig loss. Då blev han tvärilsken.
   —Vad tror du man är för en? skrek han. Tror du inte man har pengar, va? Tror du inte man är fullvuxen, va? Tror du inte man kan bjuda vem som helst på vilket ställe som helst, va? Fnask! Fnask!
   Bönan såg imponerad ut, gjorde hon inte? Pengar är i alla fall grejer! Stora, fina, vackra pengar!
   Han stoppade ner handen i fickan och drog upp sedelbunten. Sen tog han om den med bägge händerna och slängde upp sedlarna i luften. De dalade sakta ner över borden runtomkring.
   —Tror du inte man har pengar, va? skrek han. Tror du man är vem som helst, va?
   Människorna vid borden omkring hade rest sig upp. Musiken slutade att spela. En vaktmästare borrade sig fram i trängseln. Det var en ring av människor omkring honom där han stod, men ringen vidgade sig. Han blev alldeles ensam.
   Han stirrade sig omkring. Det fanns en stor spegel på väggen. Där fick han syn på sig själv, en liten ynklig figur. Håret var tillrufsat, och han var likblek i ansiktet. Rädslan kom över honom. Han lutade sig över ett bord och spydde. Pengarna, tänkte han oredigt, var är pengarna? Han trevade blint i fickan.
   —Var är mina pengar? skrek han i förtvivlan. Kom hit med pengarna, förbannade tjuvar!
   Ett par vaktmästare hade hunnit fram. De tog honom i armarna och ledde honom mot utgången. Två poliser kom just in genom dörren. De körde bort med honom i radiobilen.

   Han mådde fruktansvärt illa när de förhörde honom under en stor lampa i polishuset, och de hade ingen svårighet att få ur honom alltsammans om intjacket i brödbutiken.



Ur Fönster mot livet, Bonniers 1945

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki