Fandom

Svenskanoveller Wiki

Draken med de röda ögonen

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Astrid Lindgren

EN ORIGINALBERÄTTELSE SKRIVEN FÖR EN TIDNING VID NAMN DEN MASKRERADE DRAKEN

Jag minns vår drake. Jag glömmer aldrig den där morgonen i april, när jag såg honom första gången. Min bror och jag kom ut i svinhuset för att se på smågrisarna som hade fötts under natten. Där låg den stora modersuggan, och tio smågrisar trängdes i halmen omkring henne. Men alldeles för sig själv i ett hörn stod en liten späd grön drake med små arga ögon.
   "Vad är det där", sa min bror, och han var så häpen att han knappt kunde tala.
   "Jag tror det är en drake", sa jag. "Suggan har fått tio grisar och en drake."
   Så var det. Hur detta hade gått till, kommer väl aldrig att bli utrett. Jag tror att suggan var lika förvånad som vi. Särskilt förtjust var hon inte i sitt drakbarn men hon vande sig så småningom vid honom. Det vill säga hon vande sig aldrig vid att han bet henne var gång han skulle äta. Detta tyckte hon så illa om att hon till sist vägrade att ge honom någon mat. Min bror och jag fick därför dagligen gå till svinhuset med föda åt draken, små ljusstumpar, snören, korkar och dylikt som drakar brukar tycka om. Säkert skulle draken ha fått svälta ihjäl, om inte min bror och jag så enträget hade gått till svinhuset med vår lilla korg. Alla smågrisarna brukade grymta av hunger, när vi öppnade svinhusdörren, men draken stod där bara så stilla och glodde på oss med sina små röda ögon.. Icke ett ljud sa han, men när han hade ätit färdigt brukade han rapa ganska högt och åstadkomma ett belåtet susande ljud genom att vicka hit och dit med svansen. Om någon av smågrisarna försökte få litet med av godsakerna, blev draken mycket förtörnad och bet honom eftertryckligt. Det var minsann en riktigt elak liten drake. Men vi tyckte om honom. Vi brukade klia honom på ryggen och han såg ut att tycka om det. Ögonen glödde alldeles röda av lycka på honom och han stod så stilla och lät sig klias. Jag minns att han en gång råkade hamna i hon, där suggan åt sina skulor. Jag erinrar mig inte längre hur det gick till att han ramlade dit, men däremot ska jag alltid minnas hans uppsyn, när han simmade omkring bland skulorna, så lugn, så' säker på sig själv, så lycklig över att han kunde simma. Min bror fiskade upp honom med en käpp och ställde honom i halmen för att torka. Han ruskade på sig så att skulorna stänkte omkring honom och efteråt skrattade han tyst för sig själv och glodde på oss med sina röda ögon. Ibland kunde han gå och tjura i flera dar utan att man visste varför. Då låtsades han inte höra, när han ropade på honom, stod bara i en vrå och tuggade halm och betedde sig överhuvudtaget konstigt. Min bror och jag blev då väldigt arga på honom och bestämde oss för att inte mer ge honom någon mat.
   "Hör du det, din tjurskalle", sa min bror åt honom just vid ett sådant tillfälle. "Du ska aldrig få så mycket som en ljusstump mer, pilutta, pilutta." ("Pilutta" sa man på den tiden, det betydde ungefär detsamma som "Haha".)
   Men kan man tänka sig — då började den lilla draken gråta. Klara tårar trillade ur hans ögon, och vi tyckte så synd om honom.
   "Gråt inte", sa jag hastigt. "Vi menade inte det där, du ska få så många julgransljus du kan äta."
   Då slutade den lilla draken att gråta och skrattade tyst för sig själv och vickade hit och dit med svansen.
   Varje år den andra oktober tänker jag på min barndoms drake. För det var den andra oktober han försvann. Solen gick ner så klar, den där oktoberdagen för många år sedan. Himlen skimrade i de underbaraste färger och en lätt dimma låg över ängarna. Det var en sådan kväll då man längtar, fast man inte vet vart. Den lilla draken, suggan och alla smågrisarna var utsläppta i hagen för att få lite motion. Min bror och jag var där och såg på. Vi frös i den kalla kvällsluften som var kylig av dimman. Vi hoppade upp och ner för att hålla oss varma, och jag tänkte att nu ska jag snart gå och lägga mig i min varma säng och jag ska nog läsa en saga innan jag somnar.
   Just då kom den lilla draken fram till mig. Han la en kall tass på min kind och hans röda ögon var fulla av tårar. Och därefter — o, vad det var underligt — därefter flög han sin väg. Vi visste inte att han kunde flyga. Men han höjde sig upp i luften och flög rakt in i solnedgången. Vi såg honom till sist bara som en liten svart prick mot den eldröda solen. Och vi hörde hur han sjöng. Han sjöng med en alldeles klar liten röst medan han flög. Jag tror att han var lycklig.
   Men jag läste ingen saga den kvällen. Jag låg under täcket och grät över vår gröna drake med de röda ögonen.

Ur Astrid Lindgrens novellsamling Sagorna från 1980.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki