FANDOM


Av Bertil Lagerström

ROGER AMBROSE BARNUM, som kallades Hodge av sina vänner och Sladder-Roger av sina många fiender, hade suttit på "The Cask" på hörnet och skrutit inför kollegerna om sina insatser i Hayeshistorien. Namnet Ambrose kommer från ett grekiskt ord som betyder "odödlig" och Hodge hade aldrig svårt att känna det som om han delade denna egenskap med gudarna.
   Hodge var energisk och effektiv och hade ofta rätt att känna sig belåten. Detta var ett sådant ögonblick. Visserligen var inte huvudpersonen i dramat infångad ännu, men enligt polisen och Hodges tidning var det bara frågan om timmar när så skulle ske. Hodge hoppades att Hayes skulle lyckas hålla sig undan tills senaste numret av Globe kom ut, det innehöll som vanligt ett stort reportage om Hayes-affären och en saftig skildring av Hayes framfarna liv signerad Roger A. Barnum.
   Hodge utstrålade säkerhet och gott omdöme, båda egenskaper som hade hjälpt honom att göra Globe till en god affär och en omtalad bildtidning. Upplagan brukade hålla sig vid omkring 100.000 exemplar i veckan, en liten siffra efter amerikanska förhållanden, men Hodges skriverier i Hayes-saken hade fått alla kurvor att peka uppåt. Visserligen hade han haft tur, men turen håller sig alltid på samma sida som skickligheten, brukade Hodge självbelåtet påpeka. I varje fall var det inte hans förtjänst att hans medarbetare Jarvis Smith just den natten som Isabella Duncan från Sphinx i New York mördades av Hayes på Hotel Cosmopolite råkade befinna sig vägg i vägg med paret ifråga. Smith var en säker pojke och knappt hade Hayes hunnit slinka iväg förrän Smith var inne i rummet och plåtade styggelsen. Sen kom polisen, och konkurrenttidningarna fick nöja sig med de bilder som snutarna behagade släppa genom censuren. Globe kunde triumfera och förhållandet mellan tidningen och polismakten försämrades ännu något litet.
   Detta hade hänt för två veckor sedan och Hayes var fortfarande försvunnen. Men Globe fortsatte att hålla grytan kokande och nu tänkte Hodge gå och ta sig en sista titt på sin specialartikel för veckan som låg färdigmonterad i djuptrycket. Han vinkade adjö till kollegerna och gick ut i den varma vårkvällen. En sekund föresvävade det honom vad Flickwir på Dispatch hade sagt:
  — Om jag vore som du skulle jag inte rota för mycket i Hayes-affären. Och jag skulle absolut inte signera mina artiklar i saken. Hayes är vildare än en galen tiger och drar sig inte för nånting nu när han hade bränt sina skepp!
   Men Hodge Barnum, som hade druckit alldeles lagom för att känna sig i fin form, hade skrattat överlägset och sagt att han inte var rädd för någon, vore han så fan själv i egen hög person.

Nej, rädd var han inte och hade aldrig varit. Han hade inte tillräckligt med fantasi för att kunna känna rädsla och även fysiskt visste han att försvara sig. Hundra kilo prima muskler vilade proportionerligt och snyggt innanför hans välskurna blå sommarkostym och varje linje i det fyrkantiga och lite för vackra ansiktet uttryckte energi och beslutsamhet. Hayes kunde ju försöka komma åt honom om han tordes...
   Tidningshuset låg tyst och övergivet och inte ett enda ljus brann bakom dessa blänkande tomma fönsterrutor. Hodge gick in bakvägen, en smula plågad av att inte ens en så betydande man som han hade nyckeln till stora ingången. Han öppnade den lilla stålskodda dörren och lät den falla igen bakom sig med en knall som fortplantade sig upp i trappskruven. Så trevade han efter kontakten på vänster sida. Ljuset blinkade häpet några gånger. Sedan brann det lugnt och klart.
   Djuptrycket låg två trappor upp och snart befann sig Hodge i den stora grönmålade salen där de åtta monteringsborden med sina glasplattor stod i två prydliga rader. Till höger och vänster löpte de snäva spiraltrapporna via vilka man snabbt kunde nå vilken våning som helst i det stora huset. Om dagarna var det ett ständigt springande i dessa trappor som var av järn och alltid sände ut en skramlande ton som kunde vara ganska irriterande. Men trapporna som började i källarvåningens tryckeri fortsatte till bottenvåningen där expeditionen låg och gick vidare upp mot kontorsvåningen, djuptrycket, redaktionsvåningen och sätteriet högst upp under taket var på det hela taget en praktisk anordning av gubbens Stevens, ty hissen ute i stora trappan gick sakta och var alldeles för liten.
   Hodge hängde av sig hatt och rock i jobbarnas klädskåp, lät ljuset vara släckt i salen och gick fram till bord nummer två i raden där han visste att början till hans nya sensationsartikel fanns. Han sträckte ut högra handen och vidrörde kontakten under bordet. Lysrören under glasskivan tändes och fyra. sidor av Globe, fotograferade på tunna, genomskinliga hinnor, lyste emot honom.
   Hodge tyckte om synen. Att läsa montage som det heter på fackspråk, var ju inte alls hans jobb, men om han hade en artikel med som han tyckte var bra, hände det att han åtog sig den detaljen. Han tyckte om att se sina egna snilleblixtar lysa på montagebordens klara, rena ytor och dessutom påminde läsningen honom om hans unga lyckliga dagar som tidningsman i New York och Philadelphia. Nu stavade han sig med en känsla av stort välbehag igenom rubriken Hayes sadist redan som pojke — miljonärssonen som blev dubbelmördare.
   Redaktörens snabba ögon flöt vant över glasskivan. Till ,höger fanns en röd ram... mycket effektfullt. Hodge slickade med tungan över läpparna. Plötsligt rörde sig inte de kvicka ögonen längre. De förblev länge orörliga, de drog ihop sig som två små skrämda grodor i sina hål. Huvudet böjdes, ögonlocken blinkade några gånger. Men det fantastiskt fasansfulla synintrycket bestod... Roger Ambrose Barnum, av några kallad Hodge, stod där och stirrade på en bild av sig själv!
   Han kände genast igen den. Den var tagen för ungefär ett år sedan i Miami och det var Helen som hade tagit den med sin egen kamera. Han var solbränd i ansiktet och såg faktiskt mycket trevlig ut.. trots att han kände det som om han just hade fått ett slag i huvudet av en gummiklubba inregistrerade han detta faktum. Så blev han så upprörd att hans kropp började skaka. Var detta... ett skämt?
   Texten var spegelvänd som den alltid är innan glasskivorna läggs helt om och som i dimma gick Hodge ner till dörren där skåpet med handspeglarna fanns. Han tog en, återvände till monteringsbordet, ställde spegeln i rätt vinkel mot glaset och läste under stigande upphetsning:

ROGER AMBROSE BARNUM, redaktionschefen på The Globe, mördades i går natt av Gilbert Hayes, den kände miljonären och brottslingen, som nyligen försvann spårlöst efter mordet på nattklubbsvärdinnan Isabella Duncan på ett hotell i Baltimore. Hayes är fortfarande på fri fot. Orsaken till detta nya dåd är okänd, men förmodligen får man se mordet som en hämndakt, eftersom Barnum de senaste veckorna genom sin tidning låtit trycka en del sensationsartiklar om Hayes.
   Barnum hade ätit middag tillsammans med några kolleger på "The Cask" och lämnade restauranten vid åtta-tiden på kvällen, enligt uppgift för att läsa montage på en Hayes-artikel i det senaste numret av sin tidning. Mördaren hade tydligen väntat på Barnum någonstans inne i Globe House och låst bakdörren när redaktionschefen väl kommit in. Stora ingången åt gatan var som alltid låst med dubbla dörrar och mördaren måste ha vetat att Barnum inte hade några nycklar som passade den vägen.
   När Barnum insåg att hans liv var i fara — förmodligen hade mördaren lämnat ett meddelande till honom i djuptryckets monteringssal — hade en hemsk kurragömmalek börjat i huset vid Wympole Street.
   När mördaren hade lockat in Barnum i fällan skar han av alla telefon- och ljusledningar för att hindra sitt offer att sätta sig i förbindelse med yttervärlden. Inte heller tycks Barnum ha försökt öppna något fönster för att på detta sätt ådraga sig eventuella förbipasserandes uppmärksamhet. Tydligen vågade han inte på detta sätt blottställa sig för den desperate mördaren och dessutom kände Barnum till att Wympole Street vid denna tid på dygnet brukade ligga mycket öde.
   Vad som verkligen hände medan de två männen irrade omkring i lokaliteterna torde aldrig bli uppklarat. På grund av de spiraltrappor som på var sin sida av huset går genom alla våningar i Globe House — från källaren där tryckerilokalerna är inrymda till översta våningen där sätteriet ligger — kan man förmoda att Barnum ganska länge lyckades undgå sin blodtörstige motståndare.
   Till sist har dock mördaren sett sin chans och överraskat Barnum i dennes eget rum där städerskorna på morgonen hittade honom. Mordvapnet var klingan till en stor skärmaskin som i vanliga fall står uppställd i monteringshallen och hugget hade kluvit Barnums huvud i...

Där slutade artikeln helt abrupt med en sidhänvisning. Hodge stod alldeles orörlig. Han hörde sina egna andetag. En svettdroppe föll tungt ner på det heta glaset. Försiktigt såg han sig omkring.
   Det var idiotiskt! Det var rena vansinnet... om någon ville skämta med honom så var det ett ovanligt tarvligt skämt. Forts. på sid. 31 stod det... Sladdspalterna monterades aldrig på borden om de inte innehåller bilder och Hodge, som kunde varje nummer av sin produktion från första sidan till den sista vecka för vecka, månad för månad, år från år, visste att han skulle söka förgäves efter 31:an på montageborden. Han skulle aldrig få se sin nekrolog i tryck. Han skulle aldrig... Aldrig!
   Plötsligt blev han medveten om att han stod ensam i en stor sal som låg i mörker med undantag av lysrören inne i det bord mot vilket han lutade sig. Hodges hundra kilo stelnade till. Så slappnade han igen. Vad var det för dumheter han stod och inbillade sig! Det här var en spökhistoria och han trodde inte på spökhistorier. Han hade i alla år sagt nej till vissa romantiska idioters mer eller mindre befängda skriverier i mysteriefacket. Vad han tyckte om och vad han gav sina läsare var fakta. Han hade för ögonblicket glömt bort att han stod böjd över en sida i sin tidning som innehöll en ganska romantiserad skildring av unge Hayes liv innan denne blev mördare.
   Då slocknade ljuset under glasskivan. Först tyckte han att allt blev alldeles kolsvart omkring honom, men när han hade blinkat en stund såg han en luddig grå dager flyta in genom de smutsiga fönstren åt den lilla gatstumpen Wympole Street. Han tittade på fönstren och såg hur någon med en billig diamant hade roat sig med att rista meningslösa månghörningar i en av rutorna — antagligen någon lärling som inte lärt sig veta hut, en dagdrömmare på sexton år som det fanns så gott om nu för tiden, tänkte Hodge slött. En tung olust blandade sig med panikkänslan och spädde ut den. Han vred på huvudet liksom för att komma ifrån den och hans skrämda blick under de hopdragna ögonlocken föll på skärmaskinen, som stod på ett bastant bord framme vid fönsterraden.
   Alla har sett en sådan apparat som liknar en liten giljotin. Bokbindare använder den för att göra snitt i nyss häftade böcker, fotografer beskär sina bilder med den och på stora papperslager arbetar skärmaskinerna dagen i ända. I sin enklaste utformning består skärmaskinen av en järnplatta på fyra stålkulor, en linjalsäker stålkant och en rakbladsvass kniv som är rörlig med en tapp i ena ändan av underlaget och försedd med ett handtag i motsatta delen.
   Hodge stirrade på monteringssalens skärmaskin. Han erinrade sig dunkelt att han lagt märke till den förr, men då hade den inte sett ut som den gjorde nu. På den här maskinen fanns bara själva plattan kvar. Den tunga, alltid nyslipade kniven var borttagen från sitt fäste.
   Hodge blev kall över ryggen. Det var tur för honom att han inte kunde se sitt ansikte. Handlingsmänniskan, den föga reflekterande, intelligenta apan som plötsligt erfar skräck, förvandlas på ett pinsamt sätt till något inte särdeles imponerande. Hodges sidenskjorta var bländande ren, hans halsduk var dyrbar och knuten med vällustig omsorg framför spegeln i hans specialinredda badrum en halv mil därifrån, hans blå kostym var ett mästerstycke av skräddarkonst, hans skor var särskilt beställda och blanka som lack. Men ingen av hans fina bekanta skulle känna igen honom i det ögonblicket. Hela hans förnämliga kräsligt valda utstyrsel var bara ett skal omslutande en cellsamling som just nu skalv av rädsla.
   Han gjorde en kraftansträngning att tänka klart. Vem hade hjälpt Hayes att montera in bilden av Barnum, hur hade han fått texten satt? Där saknades förklaring. Men att han befann sig inne i huset... ingenting kunde vara enklare. Två hundra människor arbetade i Globe House, vem som helst kunde gå förbi portvakten och säga sig vilja träffa någon av cheferna. Det var heller ingen konst att hålla sig dold inne i byggnaden tills den sista tjänstemannen, redaktören eller skrivmaskinsflickan eller faktorn, tryckarn eller sättaren gick hem för dagen. Det fanns numera ingen nattvakt i Globe House — ett typiskt utslag av gamle gubben Stevens tilltagande åderförkalkning som accentuerade hans medfödda snålhet.
   Ett var säkert, han hade ingen hjälp att vänta från någon i huset. Men ute på gatan... Wympole Street var visserligen en stillsam gatstump, som det mycket riktigt stod i den ohyggliga artikeln på montagebordet, men om han kvickt öppnade ett fönster och ropade för full hals kunde han kanske ådraga sig någons uppmärksamhet. Hodge tog några steg mot fönstren...
   Men han stannade tvärt.

Under en ohygglig, dallrande sekund hörde han mycket tydligt hur den långa, svajande spiraltrappan till höger om honom började skallra. Ljudet spräckte den fullständiga tystnaden så diskret och ändå fick det honom nästan att skrika till. Det lät som ett svagt klingande, blandat med ett ännu omärkligare knastrande ljud. Men ljudet, som hela tiden levde och fortplantade sig i luften utan att öka eller minska i styrka, ägde också en viss rytm, rytmen av sakta, glidande steg. Det var någon från våningarna ovanför som sakta och smygande var på väg ner till montagehallen där han befann sig.
   För första gången i sitt liv förlorade Hodge besinningen. Han började springa åt motsatt håll varifrån ljudet kom och ett våldsamt skrammel upplyste honom om att han redan tagit fem, sex steg uppför den trappa som låg i monteringssalens andra ände och som motsvarade den där de hotfulla stegen hade hörts. Där stod han nu i mörkret och andades våldsamt medan ljudet dog bort. Han drog efter andan och slöt läpparna. Tyst... Alldeles tyst! Och plötsligt såg han hur den andre, hur mördaren stod hånleende i våningen ovanför hans, orörlig och tyst i mörkret, medan han överlade om han skulle fortsätta nerför trappan som han hade börjat med eller gå tvärs över korridorerna i redaktionsvåningen och störta sig nerför den där Barnum nyss hade åstadkommit ett sådant avslöjande ljud.
   Hodge lade handen över hjärtat. Det slog och våndades som ett levande djur inne i brösthålan. Och så uppfattade han ljuden igen... först det knappt märkbara skallrande ljudet och så smygande fotsteg... De hördes tydligare än förra gången... och snabbare, snabbare. Mannen nästan sprang nerför spiraltrappan. Sjuk av fasa stirrade Hodge genom monteringssalens mörker och tyckte sig urskilja en mörk skepnad som vig som en apa kom snurrande nerför trappan. Han väntade inte längre.

Som en galning rusade han uppför sin trappa och stannade inte förrän han hade nått upp i den mörka redaktionskorridorens ena ände. Hans kraftiga andhämtning och blodets sjungande i hans öron hindrade honom att lyssna. Var fanns den andre? Han måste ha hört att Hodge sprang uppför sin trappa. Nu var frågan... skulle han vända och gå tillbaka samma väg som han hade kommit eller tänkte han gå över monteringssalen och följa efter Hodge i dennes trappa?
   Han tycktes välja det sistnämnda alternativet... Hodge hade knappt tänkt tanken till slut förrän han hörde hur någon rörde sig nere i monteringen. Kanske var det en kropp som stötte mot ett bordshörn eller en fot som av misstag sparkade till en tömd papperskorg. Hur som helst... Hodge satte sig i rörelse längs korridoren. Den tjocka mattan tog bort varje ljud, men han stannade efter fem steg och höll på nytt andan. Mördaren kom i den trappa han nyss hade lämnat. Om han skulle låsa in sig på sitt eget rum... det låg mitt i den korridor han just befann sig i. Men så erinrade han sig plötsligt att det var i sitt eget rum han hade blivit funnen... mördad... enligt den artikel som han just hade läst i djuptrycket.
   Bättre då att låsa in sig i ett annat rum... han kunde ta Graysons, andreredaktörens... det låg här strax på höger hand. En fantastisk vision av en stege ner till marken som kanske sträckte sig utefter väggen och passerade tätt intill fönstren till Graysons rum föresvävade honom. Men han visste att han för en gångs skull hängav sig åt önsketänkande. Det fanns ingen stege. Han kände det här huset lika bra som sitt eget.
   Han famlade efter dörren till Graysons rum, men fäktade i tomma intet och klev i samma ögonblick rakt över tröskeln. Dörren gick utåt. Han fick snabbt fatt i dörrvredet och drog igen dörren efter sig samtidigt som han vred på kroppen och med den andra handen famlade efter nyckeln.

Den fanns inte där.
   Å, han borde ha begripit... Hayes hade inte lämnat något åt slumpen. Nyckeln saknades till Graysons rum och säkert saknades den i alla andra rum också. Paniken fyllde hans kropp med oväntad styrka.
   Om han skulle stanna innanför dörren och bjuda mördaren stången? Han kunde höja Graysons tunga skrivstol och drämma till allt vad han orkade. Men tanken på att den andre i sin högra hand bar den vassa och tunga kniven till skärmaskinen kom honom att vackla i sitt beslut. Han visste precis hur Hayes såg ut, den bild av mördaren fanns knappast som inte Hodge hade studerat; en lång, kraftig man i 30-årsåldern med ett vilt, ljushyllt ansikte... Om det hade varit en ordinär mördare han hade haft till motståndare! Men Hodge hade länge känt sig säker på att Hayes var galen. Och fanns det något som Hodge var rädd för så var det allt som var onaturligt och sjukt. Som så många realister föredrog han att glömma bort att världen är full av perversitet och sadism.
   Han tyckte att spiraltrappan gnällde i mörkret åt vänster och han sprang ut genom dörren till Graysons rum igen så snabbt han kunde. Med långa, gungande kliv löpte han nedåt korridoren och han tyckte mörkret materialiserades och förvandlades till mörka trasor som strök honom över ansiktet i grymma smekningar.
   Han korn att tänka på toalettrummen. De två som fanns i redaktionsvåningen hade han redan passerat och eftersom galningen var efter honom vågade han inte vända. I stället började han försiktigt kliva uppför spiraltrappan i motsatta änden av korridoren. När han kommit upp i jämnhöjd med taket stannade han och höll på nytt andan. Han hörde alldeles tydligt, ehuru mycket svagt hur någon kom gående längs den mattbelagda korridoren. Det var inte ljudet av fotsteg han uppfattade utan det ljud som uppstår när en tyngd förflyttas över ett trägolv, en knappt märkbar knäppning i träet, känslan av ett svagt luftdrag som flöt honom till mötes som svart, rinnande sammet.

Han kände spiraltrappan börja skaka under hans tyngd när han åter satt sig i rörelse. Helt oförberett stod han i den luftiga sal där sättmaskinerna stod. I det svaga ljuset från fönstren liknade de hemska pucklar överdragna som de var med skyddande tygpåsar. Han hade förkastat tanken på att stänga in sig i toalettrummen — dörrarna var bara två centimeter tjocka och kunde inte motstå en beslutsam beväpnad man med en så stark och tung kniv som Hayes'. Men vad skulle han göra?
   Han skrek till av fasa när det plötsligt surrade till tätt intill hans armbåge och det tog flera sekunder innan han insåg att det var signalen från en lokaltelefon.
   Han stod med ena handen stödd mot sätterifaktorns lilla skrivbord i salens ena hörn och det var faktorns telefon som hade ringt. Hodge sträckte ut en skälvande hand. Kanske fanns räddningen på något otroligt sätt inom räckhåll.
  — Hallå, skrek han. Hallå... hallå... hallå... Det var tyst en stund. Så hördes ett skrapande ljud och en röst sa: — Du ska inte undkomma... Du ska inte undkomma...
   Rösten upprepade orden två gånger och rösten var likgiltig, ointressant. Det skrämde Hodge mest. Det var som om en robot hade talat till honom. En robot inställd på mord... Han kastade ifrån sig luren och när den blev hängande i sladden i fria luften hörde han något som liknade ett skratt, ett våldsamt tremulerande skratt som lät som om det kom från underjorden.
   Hodge fick en snilleblixt, sparkade hastigt av sig skorna och kastade dem så hårt han kunde efter varandra mot ett av fönstren. Den första projektilen träffade trävirket i fönsterkorset och blev liggande på fönsterbrädan, men den andra seglade med ett klirrande och kraschande ljud ut rätt väg och borde i nästa sekund ha hamnat på gatan. Gode Gud, tänkte Hodge förtvivlat medan han stod där i mörkret och lyssnade. Gode Gud... låt någon upptäcka skon. Låt någon förnuftig, handlingskraftig människa upptäcka skon! Gode Gud, rädda mig för galningen som tänker ta livet av mig!
   Han var genomsvettig på grund av skräcken och den ovana kroppsrörelsen. Ett ögonblick föresvävade det honom att han kunde ta sig ut på taket, sätta sig på takluckan och ropa på hjälp så högt han kunde. Det skulle kännas som en underbar lisa att komma ut ur detta tysta, dystra hus, där allt luktade tryckfärg och damm, men han visste att ingen väg som han kunde komma åt förde ut på taket. Var fanns Hayes?
   Han behövde inte längre sväva i tvivelsmål om den saken. Ett svagt darrande förnams i den trappa som han just hade lämnat bakom sig. Mördaren fortsatte målmedvetet att följa i hans spår. Tyst, obevekligt. Hodge förflyttade sig snabbt tvärs över salen med sättmaskinerna och ställde sig på lur i hörnet just där trappan började. Han kunde tydligt höra Hayes... nu passerade han redaktionsvåningen, stannade ett tag och fortsatte sedan vidare upp mot sätteriet. Hodge började stiga ner i samma takt. Han erfor en hemsk känsla av att vara totalt blottställd. Han undrade om Hayes kunde se honom just när hans kropp passerade de två våningarna, när huvud och överkropp fortfarande var kvar i sätteriet, medan hans ben befann sig i redaktionsvåningen.
   Det var en lycka att han inte hade fel på hörseln. Han hörde så bra. Och nu kom Hayes tassande mot hans sida av byggnaden via sätteriet. Hodge fick bråttom ner. Han brydde sig inte om att stanna i redaktionsvåningen utan fortsatte till och med förbi djuptrycket men nu hejdade han sig då och då för att kontrollera att Hayes följde efter. Han tänkte helt enkelt springa ända ner i bottenvåningen, öppna ett fönster och kasta sig ut på gatan! Varför hade han inte tidigare kommit att tänka på den enkla lösningen?
   Men bättre sent än aldrig. Hodges mod återvände i en våg. Han fortsatte med full fart nedåt... Så tvärstannade han plötsligt.

Under honom, djupt nere i den brunnslika skruv där han rörde sig hördes ljud. Någon kom springande uppför trappan!
  — Hjälp, skrek Hodge ur stånd att behärska sig. Vem där? Hjälp!
   Och ett fruktansvärt avgrundsskratt, som kom blodet att stelna i hans ådror, svarade honom och kom honom kvickt att vända och springa, uppför trappan igen. Hade Hayes medhjälpare? Det vore olikt honom. Hade Hayes verkligen hunnit runt på andra hållet för att genskjuta honom? Det var möjligt...
   Nu var Hodge vimmelkantig av skräck. Åter passerade han djuptrycket i högsta fart och kom stönande av ansträngning upp till redaktionsvåningen. Just som han steg ut i korridoren lösgjorde sig en skugga snett bakom honom. Han vrålade av fasa och kastade sig framåt för att undgå rörelsen av den arm som han i en skräckslagen blink sett så hotfullt upplyftad. Fradgan stod om munnen på honom när han sprang. Han visste inte längre var han var eller var hans fiende befann sig. Han visste endast att någon som antagligen var snabbare än han själv förföljde honom genom korridoren...
   Hodge kände plötsligt att han inte förmådde längre. Han måste få ryggen fri några sekunder. Och så kastade han sig med ett förtvivlat skutt in åt vänster med händerna utsträckta framför sig för att hitta en dörr, väl medveten om att mördaren var honom hack i häl.
   Han kände ett kallt handtag i högra handen och ryckte upp dörren. Sekunden efteråt stod han i sitt eget rum och blinkade idiotiskt mot det ljus som brann där inne.

Som i en dröm såg han Jameson från The Post komma in genom dörren, den långe och irländske Jameson som han aldrig hade kunnat riktigt med. Men han förstod fortfarande ingenting. Ljuset brann och det var i sitt eget rum han befann sig. Men runt hans eget biblioteksbord satt fyra personer helt lugnt och såg på honom över grogglasets kant. De log inte, men de såg inte heller alltför allvarliga ut.
   Brewster från The Post, Hamilton från U. P., Kennedy från A. P. och Stone från The Daily News tittade på honom. Bakom honom stod Jameson. Under nära en minut var det ingen som yttrade ett ord och man hörde bara Hodges egna, våldsamma andetag. Till sist sjönk han ner på en stol, letade fram en skrynklig cigarrett och fick eld på den. När han hade dragit ett par bloss sade han:
  — Vad i helvete... Vad i grönskära helvete är det fråga om? Är ni tokiga eller är det jag? Är det ingen som har mål i mun?
   Det var Kenneday som lutade sig fram. Hans smala ansikte med de djupa fårorna kring munnen såg mycket allvarligt ut.
  — Vi är förbannat ledsna, Hodge! Vi ville skrämma dig lite... men inte från vettet...
  — Jag är skrämd från vettet, avbröt Hodge retligt. Han hade situationen fullständigt klar för sig, faran var över och han njöt av sitt övertag.
  — Vi tyckte du gick för långt med Hayes-affären, Hodge. Allvarligt talat ville vi bara ditt bästa. Vi ville stoppa dig innan det var för sent. I går kväll drack vi en hel del... ja, du var själv med. Och det slutade med att en av oss kastade fram tanken på att Hayes kanske skulle hämnas. Du hade gått då. Stone skrev ner en skildring av mordet på dig och i morse var det en av oss som kom med idén till hela skojet. Vance, faktorn, hjälpte oss med alla procedurer både när det gällde sättning, fotografering och montering. Din bild fanns i arkivet. Det var inga märkvärdigheter. Vi tog nycklarna ur alla dörrar, slog om kontakten i telefonväxeln och bröt huvudströmbrytaren när du hade läst vårt lilla bidrag i djuptrycket. Vi visste ju att du skulle läsa montage i kväll... du skröt så förbannat med dina insatser i Hayes-saken att vi beslöt att skrämma dig lite... Han skrattade plötsligt till. Och det lyckades vi med, inte sant?
   Hodge kände hat i hjärtat och tårar i ögonen. Det var som om han bländades.
  — Inte visste jag att ni tyckte så illa om mig, grabbar, sa han hest.

Men då reste sig en man, han kände ett glas i sin hand och snart brände den goda whiskyn i halsen på honom. De dunkade honom i ryggen och försökte på alla sätt bevisa sin tillgivenhet.
  — Vi gillar dig, Hodge. Det måste du veta! Du är en hård rackare, men du är den bästa tidningsmannen i den här staten!
   Å, det gjorde gott att höra dem! Den bästa! Hade han inte alltid varit den bästa vad han än hade sysslat med? Hodge rättade till sin deformerade slipsknut och stoppade ordentligt ner den fina sidenskjortan innanför svångremmen. Förbannat också att han kastade bort sina skor!
  — Hör nu grabbar, sa han när han såg att de beredde sig till att gå. Vill ni se om det ligger en ensam sko ute på gatan? Ta vara på den. Jag tar en bil hem! Apropå det, är alla ledningar all right igen nu... man kan väl ringa?
   Brewster lyfte på hans egen telefonlur och lät honom höra bruset från linjen.
  — Vem var det förresten mer än Jameson som lekte Hayes i kväll, frågade Hodge nu, fullt botad från sin skräck. De andra gav honom ett förvånat ögonkast.
  — Nej det var bara Jameson. Vi spelade om det och Jameson förlorade. Jag ger mig tusan på att han i grund och botten var lika rädd som du! Gapskrattet som följde på dessa ord kom Hodge att lämna ämnet.
  — Jag tyckte jag hade en ovanför och en nedanför mig samtidigt vid ett tillfälle, sa han men fick inget svar. Apropå det... vem sköter om att sidorna där nere blir 0. K.? Det skulle just se trevligt ut om den där idiotiska historien kom in!
  — Du kan vara lugn! Vance kommer hit vid femtiden och rättar till den saken. Ni går ju i press först klockan sju. Han har lovat att allt blir 0. K.
  — Det är bra, sade Hodge och kände sig åter som chefen. Förargligt det där med skorna, tänkte han. Fan! Hur är det med skärmaskinen?
  — Kniven ligger på hyllan under bordet. Vi skruvade bara ur den.
  — Ja, fy tusan vad ni skrämde mig! Skål då pojkar! När allt kom omkring tyckte jag inte att jag skötte mig alltför illa! Jag hade nog mina aningar att det var skoj, ser ni!

Så troppade de av. Hodge tände en ny cigarrett och drack ännu ett glas ur flaskan som de hade lämnat kvar. Han kände sig alldeles lugn nu. Men långt inne pyrde hatet. Han hade tagit lätt på saken, men han tänkte inte nöja sig med det. Jameson hade han aldrig tålt. Den roll denne spelat i kväll skulle definitivt hindra att han kom in i Frimurarna vilket han så hett åtrådde. Brewster var också ett kräk! Hans hustru bedrog honom... ja, den där historien skulle hans lilla Eve uppskatta. Hodge log, fimpade cigarretten och skulle just lyfta telefonluren för att ringa efter en bil när han hörde hur en av kollegerna kom tillbaka. Han reste sig upp och gick mot dörren.
   Just i dörröppningen stötte han ihop med en lång gestalt.
  — Nej, sade han hest och lågt. Nej, skrek han. Nej...
   Den andre svarade inte. Men ett ohyggligt grin spred sig över hans vackra ansikte, när han höjde den tunga kniven...

Ur "Mannen i svart", Rabén & Sjögren 1955.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki