Fandom

Svenskanoveller Wiki

Dubbelgångare

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av John Wyndham

ATT JAG FICK syn på paret just då var rena slumpen. Det är mycket möjligt att jag hade stött på dem ändå lite senare, fast då hade jag kanske inte fäst mig vid dem på samma sätt. Jag råkade bara svänga in i sidokorridoren när de befann sig i andra ändan av den med ryggarna mot mig, och jag märkte att de stod och kikade ut i den andra huvudkorridoren som om de ville förvissa sig om att kusten var klar. Jean kände jag genast igen — en hastig skymt av hennes profil var nog. Mannen, som vände ryggen mot mig, tyckte jag verkade på något vis bekant.
   Jag tror knappast det var deras försiktiga spanande som tilldrog sig min uppmärksamhet — åtminstone hade jag inte följt efter dem för den sakens skull — men jag kom plötsligt att tänka på att det enda ställe de kunde ha kommit ifrån var gamle Whetstones rum — det kallas än i dag "gamle Whetstones rum", fast han dog för över två år sedan.
   Det fanns ingen anledning varför Jean inte skulle gå dit, om hon så ville. Whetstone hade ju varit hennes far, och juridiskt sett var grejorna i rummet hennes — fast de hade fått stå kvar där under sina skynken därför att ingen hade velat plocka bort dem. Den gamle hade varit mycket uppskattad för sitt arbete — sitt officiella arbete — i laboratorierna däruppe, och fast han utan tvivel hade varit en aning — vi kan ju säga — besatt av sina egna experiment och trots att dessa experiment aldrig ledde till vad han hade väntat och knappast skulle ha kunnat göra det heller, så var det som om hans prestige fortfarande skyddade rummet och apparaten. Det är ett slags provisoriskt minnesmärke över honom.
   Förresten fanns det nog en misstanke hos dem av oss som hjälpte honom vid olika tillfällen att han verkligen var någonting på spåren. En del resultat tydde i varje fall på att den gamle tjurskallen skulle ha kommit någon vart, om han hade gått vidare i stället för att envist hålla på sin teori. Så även känslan av att någon med tid och lust en vacker dag kanske skulle kunna få upp en ledtråd där, hade gjort sitt till att rummet och grejorna fick stå kvar som han lämnade dem.
   Men jag kunde inte begripa varför Jean skulle behöva smyga på det viset om hon besökte rummet — såvida det nu inte berodde på vem hennes följeslagare var. Det var inte hennes man ...
   Jag måste erkänna att det var rena nyfikenheten som fick mig att glömma bort vart jag skulle gå och följa efter dem. När allt kom omkring så var inte Jean vem som helst, och jag kunde inte tänka mig att hon hade sånt smussel för sig att det måste förläggas till ett dammigt arbetsrum med överhöljda apparater. Så varför i all världen ...
   Då jag tittade runt hörnet gick de i gången, inte särskilt smygande men alltjämt försiktigt. Jag märkte att han tog hennes hand och tryckte den uppmuntrande. Jag lät dem gå runt nästa hörn och följde så efter.
   När jag kom fram till dörren var de halvvägs ute på gården och gick mot lunchbaren. Nu verkade de inte alls skygga utan tittade på alla människor inom synhåll som om de sökte efter någon. Jag var ännu för långt borta för att kunna se hur mannen såg ut. De gick in i baren, och jag följde efter.
   De hade inte slagit sig ner vid något bord. De stod lite längre bort i lokalen med ryggen mot mig, och som de tittade sig omkring var det tydligt att de sökte någon. Ett par personer vinkade åt dem, och de vinkade tillbaka, men de gick inte fram till dem.
   Jag började känna mig lite dum — och en aning tarvlig. Deras affärer angick ju inte mig, och det var alls inget hemlighetsfullt över dem nu. Jag hade just beslutat mig för att dra mig tillbaka, då jag för första gången fick syn på mannens ansikte i en av väggspeglarna. Det verkade på något sätt förbluffande bekant, fast jag inte genast kunde placera det. Det dröjde faktiskt några sekunder innan det gick upp för mig att det var det ansikte jag brukade se varje morgon när jag rakade mig.
   Likheten var så exakt att jag med darrande knän sjönk ner på närmaste stol, gripen av en skräck vars orsak jag inte kunde redogöra för.
   Han tittade fortfarande bort mot människorna på andra sidan. Hade han sett mig i spegeln, så hade han i varje fall inte fäst sig vid det. De båda promenerade långsamt genom rummet, alltjämt sökande. Slutligen gick de ut genom dörren på andra sidan. Jag smög mig ut genom dörren bakom mig och tog mig runt byggnaden.
   De hade stannat några meter från dörren och var inbegripna i ett ivrigt samtal.
   Jag var frestad att gå fram till dem men — nåja, det var ju en tid sedan Jean och jag stod på god fot med varandra. Och det skulle verka rent tokigt att rusa på en helt främmande person bara för att säga:
  — Hör nu! Ni liknar mig som ett bär!
   Så jag väntade.
   Emellertid fattade de något beslut och slog in på gången ner till stora grinden. Jean pekade ut vissa saker som tycktes roa henne, fast jag kunde inte begripa vad hon såg för lustigt i dem. Hon smög sig närmare honom och stack sin arm under hans.
   Det där tyckte jag nu inte var så värst klokt. Till Pleybells forskningsanstalt är knutet ett av de där små inåtvända samhällena som är så upptagna av sig själva att ingenting undgår dem. De sysslolösa fruarna kan följa spår som en blodhund skulle gå bet på, och ett ögonkast — för att inte tala om en hand under armen — är mer än tillräckligt för att folk ska börja se skilsmässodomstolen hägra framför sig. En i och för sig själv kanske helt oskyldig gest blir nästan genast till något synnerligen utmanande i vår miljö. Jag var inte den ende som observerade det. Folk tycktes vara särskilt skarpögda den här eftermiddagen; flera gav mig en skarp och egendomlig blick då de gick förbi mig.
   Utanför grindarna svängde paret åt vänster, och jag lät dem få lite längre försprång — inte för det spelade någon större roll, för även om Jean skulle vända sig om och se mig, så måste hon ju tro att jag som vanligt var på väg hem. De hade just rundat det andra hörnet till höger, åt det håll där mitt hem ligger, då jag hörde fötter klappra bakom mig och en röst flämta fram:
  — Mr Ruddle! Mr Ruddle!
   Jag vände mig om och såg att det var en av laboratoriets springpojkar. Andfådd fortsatte han:
  — Direktörn såg att ni gav er i väg. Han bad mig påminna er om att han måste ha de sista siffrorna för sammanställningen klockan fem. Han trodde att ni hade glömt det.
   Vilket var precis vad jag hade gjort. Jag tittade på klockan: den var redan nära halv fem. Detta förjagade Jean och hennes vän ur mina tankar, och jag skyndade mig tillbaka till laboratoriet.
   Det var bara några mindre uträkningar som skulle avslutas, och klockan 4.55 lämnade jag in uppställningen till direktören. Han tittade lite strängt på mig.
  — Jag är ledsen att jag måste låta arbetet inkräkta på era — hm — enskilda angelägenheter, Ruddle, men det är nödvändigt att få alla de här rönen sammanställda i kväll, sa han i tämligen kylig ton, tyckte jag.
   Jag bad om ursäkt för att jag hade dröjt med saken till sista minuten, men även ursäkten mottogs rätt kyligt fast han hade fått sina siffror före utsatt tid. Först när jag hade lämnat rummet, gick ett ljus upp för mig. Även jag hade blivit överraskad av den oerhörda likheten mellan Jeans följeslagare och mig själv. Inte skulle jag väl själv göra något misstag om det gällde att avgöra vem som var vem, men andra kunde göra det ... Jag mindes hur de hade gått arm i arm helt öppet ...
   Det bästa jag kunde göra var att pallra mig hem så fort som möjligt, så att inte skvallret hann i förväg.

JAG HADE BARA tjugo meter kvar till mitt hem då jag stötte på Jean och hennes följeslagare. De svängde ut genom min egen grind och gick rakt emot mig. Jean såg upphetsad och förlägen ut, och han verkade besvärad och arg. Men deras ansiktsuttryck förändrades överraskande snabbt, då de fick syn på mig.
  — Åh, där är du! Det var för väl, sa Jean. Var i all världen har du varit?
   Den inledningen hade jag då sannerligen inte väntat. På nära tre år hade vi inte utbytt mer än en och annan absolut nödvändig artighetsfras. Jag försökte samla mig bakom en mask av tillkämpad värdighet.
  — Jag tror inte jag förstår riktigt, sa jag och vände blicken mot hennes följeslagare. Kanske du vill presentera mig för din vän?
  — Åh, var inte dum nu, Peter, sa hon otåligt. Men mannen tittade skarpt på mig. Det var ett nyfiket uttryck i hans ansikte, och jag undrade inte på det. Jag såg nog inte mindre nyfiken ut själv. För likheten — nej, det var mer än så — den fullständiga spegelbilden var skrämmande. Kläderna var visserligen annorlunda. Inget av mina plagg liknade hans, men bortsett från det ... Plötsligt fick jag syn på hans armbandsur — det var en absolut kopia av mitt eget. Jag kände på handleden för att övertyga mig om att jag inte hade blivit av med det. Mitt eget fanns kvar. Han sa:
  — Jag är rädd för att det här är lite komplicerat. Och vi båda har ställt till med ett förskräckligt rabalder hemma hos er. Rena skrällen! Jag är alldeles förkrossad. Men vi visste inte ...
  — Åh! Den där kvinnan, sa Jean ursinnigt. Åh, jag kunde strypa henne, med glädje!
   Jag fick en känsla som om jag höll på att drunkna, men så började jag begripa.
  — Vilken kvinna? frågade jag.
  — Den där i ditt hus. Den förskräckliga flickan Tenter. Jag stirrade på dem.
  — Hör nu, sa jag. Det här går lite för långt! Min fru ...
  — Är hon? Hon sa att hon var det, men jag kunde inte tro det.
   Ah, Peter, det kunde jag då inte! Du kan inte ha gift dig med henne! Det kan du väl ändå inte ha gjort?
   Jag gav henne en forskande blick — tydligen måste det vara något alldeles på tok på ett eller annat sätt. Jag vill inte påstå att inte hälften av de människor man möter kan tänka på det viset om andras hustrur, men det är något man i varje fall inte säger, åtminstone inte till vederbörande direkt. Gör någon det ändå, så kan man bara bli arg — eller visa medlidande.
  — Jag är rädd du inte mår riktigt bra, sa jag. Följ med in och lägg dig ett litet tag, medan jag ringer efter en bil. Jag är säker på ...
   Jean stirrade på mig.
  — Ha, ha, skrattade hon ihåligt.
  — Tråkigt nog så kommer vi just från ert, förklarade hennes följeslagare. Ni förstår vi var mycket angelägna att få tag på er. Men det var ingen inne, så vi tyckte vi kunde slå oss ner och vänta tills ni kom hem. Men det var inte ni som kom utan miss Tenter. Vi hade inte alls väntat att hon skulle dyka upp, och så ville hon inte tro att jag inte var ni, och hon uppförde sig illa, ja, helt enkelt rysligt — mot Jean. Och — nåja, allt har blivit synnerligen obehagligt och besvärligt
   Orden tycktes tryta honom i rena förvirringen.
   Det måste ligga något under det här.
  — Varför i hela världen säger ni "miss Tenter"? frågade jag. Jean vet i varje fall mycket väl att hon har varit mrs Peter Ruddle sedan över två år tillbaka.
  — Ah, menar du verkligen det? sa Jean. Jag kunde aldrig, aldrig ha tänkt mig att du hade gift dig med henne.
   Det var svårt att försöka vara överseende och komma ihåg att hon måste vara en aning rubbad. För hon uppträdde inte på något sätt besynnerligt.
  — Verkligen, sa jag kallt. Och får jag fråga vem du trodde jag skulle gifta mig med?
  — Med mig så klart, sa Jean.
  — Hör nu, sa hennes följeslagare nästan förtvivlat. Men jag klippte av honom.
  — Den möjligheten gjorde du ju själv slut på, när du gav dig i lag med Freddie Tallboy, påminde jag henne — inte utan ett stänk av bitterhet.
   Det gamla såret hade ännu inte läkts så väl som jag hade trott.
  — Freddie Tallboy, upprepade hon. Vem är det?
   Det blev för mycket för mitt tålamod.
  — Mrs Tallboy, sa jag. Jag begriper inte meningen med de här dumheterna — men jag har fått nog nu.
  — Men jag är inte mrs Tallboy, sa hon. Jag är mrs Peter Ruddle.
  — Jag förmodar du tycker det där är roligt, sa jag bittert, men för mig är det inte alls lustigt.
   Och det var det inte. För det fanns en tid då jag mer än något annat hade hoppats få höra Jean kalla sig mrs Peter Ruddle. Jag såg henne stadigt in i ögonen.
  — Jean, sa jag. Det här är inte något lämpligt skämt — det är grymt.
   Hon återgäldade min blick lika stadigt några sekunder. Så såg jag hennes ögon förändras; det glimmade till i dem.
  — Åh, sa hon som om hon hade upptäckt något. Åh, det är förfärligt ... Jag — åh, Peter, hjälp mig, sa hon.
   Men hennes vädjan gällde den andre, inte mig. Jag vände mig också mot honom.
  — Hör nu, sa jag. Jag vet inte vem ni är eller vad det hela gäller, men ...
  — Åh, sa han som om det plötsligt hade gått upp ett ljus för honom. Nej, det vet ni ju inte. Jag är Peter Ruddle.
   Det blev en mycket lång paus. Jag tyckte jag länge nog hade blivit utsatt för drift, så jag vände mig om för att gå. Han sa:
  — Finns det inte någonstans vi kan gå och prata? Ni förstår vi är båda två Peter Ruddle. Det är det som gör det hela så besvärligt.
  — Jag tycker "besvärligt" är ett alltför milt uttryck, sa jag kallt och började gå.
  — Men begriper ni inte, ropade han efter mig. Det är gamle Whetstones maskin, människa. Den fungerar!

MITT EGET HEM var tydligen stängt för oss, och den enda plats i närheten jag kom att tänka på för ögonblicket var rummet en trappa upp på Jubileumskaféet. De flesta på anstalten hade slutat jobbet så här dags, men fler kunde väntas komma droppande ut den närmaste timmen. Jag hade ingen önskan att bekräfta de rykten om mitt privatliv som redan hade nått fram till direktören, så jag gick före in på kaféet, och när jag fann att rummet ovanpå var tomt vinkade jag åt dem genom fönstret att de kunde komma. Flickan som serverade oss te var ingen klipsk typ. Om hon lade märke till vår likhet, så tycktes den i varje fall inte göra något märkbart intryck på henne. Sedan hon hade gått hällde Jean upp teet, och så började min dubbelgångare reda upp saken.
  — Ni kommer kanske ihåg, sa han allvarligt och lutade sig framåt, ni kommer ihåg gamle Whetstones uppfattning om tiden? Som en enkel liknelse brukade han nämna en sjö som håller på att frysa till. Det närvarande, sa han, motsvaras av iskanten som undan för undan vidgar sig och skjuter framåt. Bakom denna ligger den fasta isen som motsvarar det förflutna, och det alltjämt öppna vattnet framför motsvarar framtiden. Man kan säga att ett visst antal av de rörliga molekyler som representerar framtiden kommer att frysa till inom en viss tidrymd, men man kan inte förutsäga vilka som gör det eller i vilket förhållande de kommer att stå till varandra.
   Åt den fasta isen därbakom, alltså det förflutna trodde han knappast man kunde göra något, men han räknade med att man på ett eller annat sätt skulle finna en möjlighet att skjuta lite i förväg framför den egentliga isranden, det vill säga det närvarande. Kunde man göra det, så kunde man också skapa små framskjutna brohuvuden av frusen — förtätad — materia. Denna måste så småningom bli upphunnen av det närvarande och bli en del av detta. Genom att gå lite i förväg skulle man med andra ord kunna skapa en bit framtid som måste bli verklighet. Man kan inte utvälja de molekyler man vill sammanbinda, menade han, men de man finner materialiseras just genom att man finner dem och blir följaktligen oundvikliga.
  — Ja, det kommer jag ihåg mycket bra, sa jag. Det var vimsigt.
  — Naturligtvis var det vimsigt, medgav han genast. Alla som sökte ge honom en hjälpande hand kom förr eller senare till den slutsatsen och vände honom ryggen. Men han ville inte inse det. Han var ju envis som en åsna på den punkten.
   Han kastade en snabb blick på Jean.
  — Jag vet, sa hon sorgset. Han fortsatte:
  — Han gick bara på i ullstrumporna och försökte få fram den maskin som skulle bevisa hans teori — vilket naturligtvis inte var möjligt, eftersom hans teori var uppåt väggarna. Och på grund av sin teori ville han inte följa de spår han verkligen fick upp. Ingenting kunde rubba hans teori, och resultatet blev att han grubblade och arbetade ut sig genom att försöka utföra det omöjliga.
  — Och så dog han — förr än han hade behövt — och hans grejor fick stanna kvar där, då ingen ville röra dem.
  — Nå, kort efter det Jean och jag gifte oss ...
   Det började gå runt i huvudet på mig igen.
  — Men Jean gifte sig inte med er. Hon gifte sig med Freddie, protesterade jag.
  — Vänta ett ögonblick! Jag kommer strax dit. Som jag sa, inte långt efter det vi gifte oss fick jag en idé, en helt annan idé om tidens väsen. Jean lät mig få använda hennes fars maskin — så mycket av den som kunde användas — för att om möjligt utarbeta min idé. I viss utsträckning har jag lyckats, och det här är resultatet.
   Han gjorde ett uppehåll.
  — Jag är lika klok som förut, sa jag.
  — Jo, det ligger till så här — fast jag vill inte påstå att jag i alla avseenden har uppfattat saken rätt, men det praktiska resultatet är att jag talar till er nu.
   Nå, tiden är något i stil med den radioaktiva strålningen. Tidsatomerna skiljer sig inte från de radioaktiva atomerna — det vill säga de befinner sig i ett ständigt tillstånd av sönderdelning eller klyvning och avger därvid nya tidsenheter. Det måste antagligen finnas en bestämd delningstid, mer( den har jag inte lyckats fastställa. Tydligen måste det vara något mycket mycket mindre än en sekund. Låt oss kalla det ett "ögonblick" för enkelhetens skull.
   Varje "ögonblick" klyvs alltså en tidsatom. De två halvorna fortsätter sen på olika vägar och utsätts för olika inflytanden när de skils åt — men de går inte åt var sitt håll som konstanta enheter. Var och en av dem klyvs på nytt varje ögonblick. Mönstret blir som spröten i en solfjäder med nya solfjädrar i varje spröt och ytterligare solfjädrar i dessa spröt, och så vidare i det oändliga.
   Här har vi alltså Peter Ruddle. Ett ögonblick senare har den tidsatom i vilken han existerar klyvts, och så finns det två Peter Ruddle, i två tidsenheter inte långt från varandra. Båda dessa tidsatomer klyvs, och så finns det fyra Peter Ruddle. Ett ögonblick till, och det finns åtta, så sexton, så trettitvå. Inom kort tid finns det tusentals Peter Ruddle, alla ursprungligen lika, men samtidigt alla olika genom omständigheternas makt och alla bosatta i olika världar — obetydligt olika eller avsevärt olika, huvudsakligen beroende på avståndet från den ursprungliga klyvningspunkten. Och det finns naturligtvis också ett oändligt antal världar, i vilka Peter Ruddle aldrig råkar bli född ...
   Han tystnade ett slag för att jag skulle få hämta mig och fatta galoppen. När jag fått lite reda i huvudet dök genast några invändningar upp, men jag sköt dem för tillfället åt sidan och lät honom fortsätta. — Problemet var inte längre en fråga om att resa i tiden, som gamle Whetstone hade trott. Det är ju klart att man inte kan sätta ihop redan kluvna atomer för att rekonstruera det förflutna. Inte heller kan man studera resultatet av klyvningen på atomer som ännu inte har sönderdelats — det tror jag åtminstone inte, fast det förefaller som om den mångfaldiga framtiden redan ligger förborgad i det närvarande.
   I det ursprungliga problemets ställe trädde alltså ett annat -— var det möjligt att förflytta sig från sin egen utvecklingslinje till en av de så att säga besläktade linjerna? Nå, jag gick det problemet närmare in på livet — och här är vi nu som bevis på att man i viss utsträckning kan det ...
   Han tystnade åter för att jag skulle få smälta vad han hade sagt.
  — Ja, sa jag slutligen, jag be-. griper ju själva det tänkta förloppet. Men däremot har jag svårt att fatta att vi — ni och jag — båda skulle vara lika — hm — verkliga. Jag måste acceptera teorin, åtminstone i grova drag, eftersom ni befinner er här, men jag anser fortfarande att jag är den verklige Peter Ruddle och att ni är den Peter Ruddle som jag kunde ha varit. Jag förmodar att det är en rätt naturlig subjektiv åsikt.
   Jean såg upp och blandade sig för första gången i samtalet.
  — Jag ser det inte alls på det viset. Vi är de verkliga Peter och
   Jean. Du är vad som kunde ha hänt Peter ...
   Hon såg på mig ett långt ögonblick och fortsatte:
  — Åh, varför gjorde du det? Och du är inte lycklig heller med henne. Jag förstår det.
  — Detta ..., började den andre Peter.
   Så avbröts han av att dörren öppnades och någon tittade in. En kvinnoröst sa:
  — Åh, ursäkta!
   Och så stängdes dörren igen. Men där jag satt såg jag inte vem det var, och jag tittade därför frågande på Jean.
  — Mrs Terry, sa hon.
   Den andre Peter fortsatte:
   Tydligen är vi alla lika verkliga. Det är bara det att ni och jag normalt existerar utmed så att säga olika spröt i solfjädern.
   Han utvecklade saken lite närmare och sa sen:
  — Fast jag själv gjorde det, har jag bara ett rätt dimmigt begrepp om hur det gick till. Så jag fick en ide. Ni vet hur ens tankegång har en benägenhet att köra fast i ett visst hjulspår— nå, jag tänkte att om jag kunde få en av mina "dubbelgångare" att också arbeta med problemet, så skulle det gå lättare att få det löst. Till läggningen borde vi ju vara tillräckligt lika för att kunna intressera oss för samma saker, men då våra erfarenheter delvis har varit olika är vi väl knappast inkopplade i exakt samma tankebanor — det kan vi ju inte vara, för hade våra tankebanor varit exakt lika, så skulle ni ha gjort samma upptäckter som jag, och vi skulle ha gjort dem samtidigt.
   Utan tvivel var hans tankegång mycket lik min egen. Jag har aldrig snabbare och tydligare fattat vad någon annan har försökt förklara. Och det berodde inte bara på orden. Jag frågade:
  — När beräknar ni att klyvningen ägde rum i vårt fall?
  — Jag har funderat på det, sa han.
   Han sträckte ut sin vänstra hand.
  — Det måste ha varit mindre än fem år sedan. Vi har båda samma klocka, som ni ser.
   Jag tänkte efter.
  — Och det måste ha varit för över tre år sedan, för vid den tidpunkten dök Freddie Tallboy upp här för första gången, och att döma av Jeans fråga tycks han inte alls ha uppenbarat sig på er nivå.
  — Jag har aldrig hört talas om honom, medgav han och skakade på huvudet.
  — Då kan ni prisa er lycka, sa jag med en blick på Jean. Vi funderade igen.
  — Det måste också ha varit innan din far dog, för Tallboy var här redan då, sa jag till Jean.
   Men min dubbelgångare skakade på huvudet.
  — Den gamles död är inte någon fast hållpunkt. Han kan ha dött tidigare eller i någon annan ström.
   Den tanken hade inte fallit mig in. Jag försökte igen:
  — Du minns det där grälet, sa jag och såg på Jean.
  — Grälet? frågade Jean.
  — Du kan inte ha glömt det, sa jag tvivlande. Det var den där kvällen det blev slut mellan oss. Sen jag hade sagt att jag inte tänkte hjälpa din far mer.
   Hon spärrade upp ögonen.
  — Blev slut mellan oss, upprepade hon. Det var den kvällen vi förlovade oss.
  — Javisst, älskling, bekräftade min dubbelgångare. Jag skakade på huvudet.
  — Det var den kvällen jag gick och söp mig full för att allting tedde sig meningslöst för mig, sa jag.
  — Nu bränns det, påpekade den andre Peter och lutade sig framåt med jägarens blick i sina ögon.
   Jag delade inte alls hans entusiasm. Jag kände mig bara plågad av ett av mitt livs dystraste minnen.
  — Jag sa att jag var trött på att hjälpa din far, därför att han tjurskalligt klamrade sig fast vid en påtagligt vansinnig teori, påminde jag henne.
  — Och jag sa att du åtminstone måste låtsas som om du trodde på den, därför att han höll på att bli gammal och en ny besvikelse kunde skada honom och doktorn hur som helst vara orolig för honom.
   Jag skakade bestämt på huvudet.
  — Jag minns precis vad du sa, Jean. Du sa: "Jaså, du är lika känslolös som de andra. Du bara oår din väg och lämnar min stackars gamle far i sticket." Det var ord för ord vad du sa.
   De stirrade båda på mig.
  — Vi fortsatte att munhuggas, påminde jag henne, tills jag sa att envishet tycktes vara ett utmärkande drag i din familj, och du sa att du var glad över att i tid ha upptäckt hur självisk och hjärtlös jag var.
  — Åh nej, Peter, aldrig, började Jean.
   Min dubbelgångare avbröt henne upprört:
  — Det måste ha skett då — just i det ögonblicket! Jag sa ingenting om envishet i Jeans familj. Jag sa att jag skulle försöka en gång till och söka ha tålamod med honom.
   Vi satt tysta en stund. Så sa Jean med darrande röst:
  — Just det, ja! Och så gick du och gifte dig med henne i stället för med mig!
   Det var nästan tårar i hennes ögon.
  — Åh, så förskräckligt! Åh, Peter!
  — Du var förlovad med Tall-boy innan jag friade till henne, sa jag. Ja, jag menar ju inte dig förstås. Den andra Jean.
   Hon sträckte ut vänstra handen mot sin man och grep hans hand.
  — Åh, herregud, sa hon i förskräckt ton. Tänk på mitt andra stackars jag ...
   Hon teg ett ögonblick.
  — Kanske vi inte alls borde ha kommit hit. Det verkade så bra till en början, tillade hon. Och du förstår att vi trodde att om vi gick till vårt hus — ditt hus på den här nivån, menar jag — så skulle vi träffa dig och mitt andra jag där, och då hade ju allt varit i sin ordning. Jag borde ha förstått det tidigare. I samma ögonblick som jag såg de gardiner hon hade satt upp i fönstren, så fick jag en känsla av att något var på tok. Jag är säker på att jag inte skulle ha valt dem — och jag tror inte att mitt andra jag skulle ha gjort det heller. Och möblerna — det var ingenting som påminde om mig. Och så den där kvinnan ...! Och allt det här har gått på tok bara för att ... Åh, det är förskräckligt, Peter, förskräckligt ...
   Hon drog upp en näsduk ur handväskan, torkade ögonen och snöt sig. Så lutade hon sig allvarligt fram mot mig igen med ännu tårfyllda ögon.
  — Peter, du kan inte ... Det var inte meningen att det skulle vara på det här sättet ... Alltihop är på tok ... Mitt andra jag, den andra Jean — var är hon?
  — Hon är fortfarande här, sa jag. Hon bor lite längre bort, vid Readingvägen.
  — Du måste söka upp henne, Peter.
  — Hör nu, började jag lite bittert.
  — Men hon älskar dig, Peter, och hon behöver dig. Hon är jag, och jag vet hur hon känner det. Förstår du inte att jag vet det?
   Jag såg på henne och skakade på huvudet.
  — Vad du inte tycks veta, sa jag, är hur det känns då kniven vrids runt i såret. Hon är gift med en annan, jag är gift med en annan, och det är inget att göra åt den saken.
  — Åh, nej — nej, sa hon, och hennes hand sökte åter mannens. Nej! Du kan inte handla så mot henne eller dig själv. Det är ...
   Hon avbröt sig och vände sig bekymrat till den andre Peter.
  — Åh, älskade, om vi bara kunde få honom att förstå vad det betyder. Han kan ju inte begripa det. Hur skulle han det förresten?
   Den andre Peter såg mig in i ögonen.
  — Det tror jag nog han gör, sa han. Jag reste mig.
  — Jag hoppas ni ursäktar mig nu, sa jag. Jag har fått så mycket jag tål av det här.
   Jean reste sig också hastigt. Hon sa ångerfullt:
  — Förlåt mig, Peter. Jag vill inte göra dig ledsen. Jag vill bara att du ska bli lycklig — du och mitt andra jag. Jag, jag ...
   Hennes röst stockade sig. Den andre Peter insköt snabbt:
  — Hör nu! Kan ni inte följa med bort till gamle Whetstones rum en halvtimme eller så. Där är det mycket lättare att ge er en inblick i hur hans grejor kan användas. Det var faktiskt därför jag kom hit.
  — Vad kom du hit för då? frågade jag Jean.
   Hon stod med ryggen mot mig nu och vände sig inte om.
  — Av nyfikenhet, sa hon med osäker röst.
   Jag tvekade, men han hade rätt i att våra tankar gick i samma riktning — vad som hade fångat hans intresse fångade också mitt.
  — Nåja, jag ska göra det, sa jag till hälften motvilligt.

GATAN var nästan tom då vi kom ut i skymningen och slog in på vägen till anstalten. Gårdsplanen på andra sidan grindarna var alldeles tom även den, men i byggnaden lyste det i några fönster, där folk alltjämt höll på med sitt arbete. Jean teg under vår promenad, men Peter talade om tidsatomens klyvning och förklarade att spelrummet av naturliga skäl för närvarande tycktes vara begränsat, att det exempelvis fanns möjlighet att förflytta sig till ett annat spröt i solfjädern bara om det råkade finnas utrymme för en att göra det.
   Man kunde till exempel endast förflytta sig till en existenslinje där gamle Whetstones rum var möblerat på ett sådant sätt att det fanns en bestämd plats som kunde ta emot vad han kallade förflyttningskammaren. Upptogs detta utrymme av något annat skulle kammaren bli förstörd, varför man alltid måste göra ett praktiskt prov i förväg för att försäkra sig om att den skulle återvända oskadd. Gränsen var alltså rätt snäv — gick man för långt runt solfjädern så att säga, skulle man kunna stöta på en tidsföljd, i vilken rummet inte existerade, därför att forskningsanstalten aldrig hade blivit uppförd. Och försökte en förflyttningskammare slå sig ner på ett redan upptaget utrymme eller gjorde den sin entré i en ny tidsföljd mitt i luften, så skulle resultatet bli katastrofalt.
   När vi kom in i rummet såg allting ut som vanligt med undantag av att förflyttningskammaren stod mitt på den överhöljda maskinen. Den såg ut som en vaktkur med dörr på.
   Vi tog bort skynkena från några av de andra grejorna, och den andre Peter började förklara för mig vad han hade gjort för ändringar. Jean dammade av en stol, satte sig och tände lugnt en cigarrett. Det skulle ha gått fortare för oss, om vi hade kunnat gå igenom den gamles anteckningar och diagram, men tyvärr var stålskåpet där de förvarades låst. Inte desto mindre lyckades min dubbelgångare ge mig en föreställning om den allmänna teorin och några goda vinkar om hur maskinen skulle kunna förbättras.
   Efter en stund tittade Jean på sin klocka och reste sig.
  — Ursäkta att jag avbryter, sa han, men vi måste faktiskt skynda oss tillbaka. Jag sa till flickan att vi inte skulle komma hem senare än sju -- och nu är klockan redan halv åtta.
  — -Vilken flicka? frågade min dubbelgångare frånvarande.
  — Barnvakten förstås, sa hon.
   På något sätt gjorde detta mig mera upprörd än någonting annat.
  — Har du en baby? frågade jag dumt. Jean tittade på mig.
  — Ja, svarade hon stillsamt. Och hon är den raraste lilla unge man kan tänka sig. Eller hur, Peter?
  — Absolut den sötaste unge vi känner, instämde Peter. Jag stod bara och stirrade.
  — Åh, se inte ut så där, kära du, sa Jean.
   Hon kom närmare. Hon lade högra handen mot vänstra sidan av mitt ansikte och tryckte min andra kind mot sin egen.
  — Gå till henne, Peter! Gå till henne! Hon längtar efter dig, viskade hon i mitt öra.
   Den andre Peter öppnade dörren till förflyttningskammaren och de steg in. Den passade precis för två. Så steg han ut igen och pekade ut ett stycke av golvet.
  — När ni har fått den att fungera, så kom och tag reda på oss, sa han. Vi ska hålla det där utrymmet öppet för er.
  — Tag henne med dig, sa Jean.
   Sen gick han tillbaka in och drog till dörren efter sig. Det sista jag såg då den stängdes var Jeans ansikte med tårar i ögonen
   Medan jag stod och tittade försvann förflyttningskammaren. Den bleknade inte bort eller blev dimmig, den bara försvann på bråkdelen av en sekund. Det enda som tydde på att den hade funnits där var fyra cigarrettstumpar vid den stol där Jean hade suttit ...

JAG HADE INGEN LUST att gå hem. Jag dröjde mig kvar i rummet, gick igenom maskinen och försökte komma ihåg vad den andre Peter hade sagt om den. Men jag insåg att jag lättare skulle komma tillrätta med principerna, om jag hade tillgång till de inlåsta anteckningarna och diagrammen.
   Efter en timme gav jag upp. Jag promenerade tillbaka hem från anstalten, men jag var allt annat än angelägen att gå in. I stället tog jag ut bilen. Och plötsligt fann jag att jag åkte Readingvägen fram ...
   Jean såg förvånad ut då hon öppnade dörren.
  — -Åh, sa hon, bleknade lite och rodnade sen.
   Med tillkämpat lugn röst fortsatte hon:
  — Freddie arbetar över i laboratorium nummer fyra.
  — Jag vill inte träffa Freddie, sa jag. Jag vill prata med dig — om din fars grejor i rummet därborta.
   Hon tvekade och öppnade sen dörren lite mer.
  — Jaså, sa hon likgiltigt. Bäst att du kommer in då.
   Det var första gången jag satte min fot i hennes hem. Jag följde henne in i ett stort vardagsrum som vette mot trädgården bakom huset. Jag hade aldrig känt mig så obehaglig till mods som då jag inledde detta samtal. Hela tiden fick jag påminna mig om att hon inte var den Jean jag hade träffat tidigare på kvällen. Denna Jean var en person som jag inte hade talat med på över tre år utom då någon tillställning på forskningsanstalten tvingade oss att ta notis om varandras existens. Ju mer jag såg på henne, desto orimligare verkade barriären mellan oss.
   Jag förklarade stammande att jag hade en ny teori som jag vill arbeta vidare på. Jag sa att hennes far, fast han inte hade lyckats, hade gjort en hel del grundläggande forskningar som inte borde få ligga till ingen nytta, något som han säkert inte heller själv hade velat ...
   Jean lyssnade men tycktes mest vara intresserad av mönstret i mattan framför den öppna spisen Efter en stund tittade hon upp och såg mig i ögonen. Jag tappade tråden och trasslade hopplöst in mig. Jag sökte förtvivlat efter ord och fick en egendomlig känsla av att jag talade ett språk som jag inte begrep. Efter en lång stund hade jag pratat färdigt utan att egentligen veta om jag över huvud taget hade uttryckt mig vettigt.
   Hon fortsatte att se på mig ett tag, men inte så reserverat som förut. Så sa hon:
  — Ja, jag tror det, Peter. Jag vet att du övergav honom som alla de andra, men maskinen måste ju användas av någon förr eller senare eller monteras ner — och jag tror att han hellre skulle ha sett att det var du än någon av de andra. Vill du jag ska ge dig ett skriftligt medgivande?
  — Ja, det är väl bäst, sa jag. En del av grejorna där är ju värda mycket pengar.
   Hon nickade och gick fram till en liten byrå. Så kom hon tillbaka med ett papper i handen.
  — Jean, började jag.
   Hon höll fram papperet mot
  — Vad är det, Peter?
  — Jean, började jag igen.
   Men just då gick det hopplöst omöjliga i hela situationen upp för mig.
   Hon iakttog mig uppmärksamt. Jag samlade mig.
  — Det är bara det att jag inte kan komma åt hans anteckningar. De är inlåsta, sa jag hastigt.
  — Åh, sa hon, åh, javisst, som om hon hade varit långt borta. Sen tillade hon i en annan ton:
  — Skulle du känna igen nyckeln, om du fick se den? Det finns en låda med nycklar en trappa upp.
   Det var jag tämligen säker på att jag skulle göra. Jag hade sett den tillräckligt ofta då jag samarbetade med gamle Whetstone.
   Vi gick en trappa upp. Ett av rummen var omöblerat, en skräpkammare med en del gamla prylar och en sex, sju koffertar. Lådan med nycklarna fanns i den andra kofferten hon tittade i. Det var två nycklar som möjligen skulle kunna passa, så jag stoppade ner dem båda i fickan, och sen gick vi ner igen.
   Vi hade kommit halvvägs i trappan då ytterdörren öppnades och hennes man steg in ...

JA, så var det med det ...
   Minst tretti personer, däribland direktören, hade sett oss gå arm i arm över forskningsanstaltens gård. Min hustru hade kommit på mig medan jag under hennes frånvaro satt och underhöll mig med min före detta fästmö i mitt eget hem. Mrs Terry hade stött på oss i det övre rummet på Jubileumskaféet. Andra människor hade sett oss på andra ställen och det kom fram att nästan alla sedan länge hade haft sina misstankar. Slutligen hade Jeans man överraskat henne då hon kom ner från husets sovrumsvåning i sällskap med sin före detta fästman.
   Och allt jag skulle kunna framlägga för att bevisa motsatsen är av sådan art att jag knappast tror att det skulle kunna övertyga någon domstol.
   Förresten — och det är inte minst viktigt — har vi båda kommit överens om att det vi minst av allt önskar är att försvara oss.

Originalets titel: "Opposite Number". Först publicerad i tidskriften "New Worlds", sedan inkluderad i novellsamlingen The Seeds of Time utgiven juni 1959.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki