Fandom

Svenskanoveller Wiki

Dynamit

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Albert Viksten


Dynamit 1.jpg
   DET var inte regn heller. Om det bara hade varit det, då hade rallarna knäppt storvästarna tätare kring magen, slängt redskapen med några valda kraftord och gått hem till baracken för att spela femkort. Men nu var det varken regn eller uppehållsväder. En olustig höstdimma hade under dagar legat som en grå svepning över världen, förtätat sig av sin egen inneboende olust och blivit för tung att hålla sig kvar i luften. Det blev inte något liggedagsregn men allt var genomdränkt av det smygande dugget. Träden tycktes gråta, hela jorden snyftade i osynliga tårar


   Mårten gick sin skyttelgång upp och ned på den vita landgången. Han tyckte sig som en utsliten draghäst och kände hat mot den slammiga dyjorden som likt en svartbrun smörja klibbade vid allt. Under honom arbetade rallarna med den stora kanal som skulle avskära ett stort landstycke och dra flottningskarlarnas timmer en genväg till en annan sjö. Det kluckade och smaskade för varje spadtag därnere i slamjorden. Ibland hördes det som om ett monstruöst vildsvin bökade och glufsade, snörvlade och smackade för att i sin omättlighet glupa i sig hela jorden. Rallarna var i dåligt humör. Deras mustiga historier och skallande skrattsalvor hade kvävts av duggregnet. Nu var det bara fräna svordomar som steg upp likt råa dunster från myrgropens djup. 
   —Vad står du och gapar efter, din hurrande fan, skrek Nils Jonas, som man också kallade Katt-Jonke, därför att han genom sin osläckliga brännvinstörst alltid fick >>katt>>, när han arbetat några dagar vid anläggningarna. Nu stod han bredbent på landgången och höll skalmarna på rallarkärran. Mårten var kvick att häkta in kroken i öglan framme vid hjulet, lägga repet på axeln och dra uppför landgångens branta stigning. Detta var sextonåringens uppgift som anläggningsarbetare. Han var rallarnas draghäst. Ibland halkade han i den smetiga dysmörjan. Då fick han svordomarnas piskrapp över sig. Ibland halkade mannen vid skalmarna. Då hände det att kärran med sin tunga last tog överbalansen och störtade ned i djupet, där rallarna under en orkan av kraftord rusade undan för att rädda sig. Då fick Mårten också ovett. En dragare skall alltid ha ovett, han är till för att ta emot .förbannelserna, Mårten var en kärra numro två som man lastade olust och förtretligheter i.
   Och så detta förbannade duggregn! Basen stod vid tippen och väntade.
   — Du är för lätt i baken, din valp, sa han.
   Mårten kände att det låg katt i luften; avskedet. Han hade ändå en och femti om dagen för sitt dragarekall, på en månad nära femtio kronor. Men basen var inte i det strävaste humöret.
   — Jag sätter dit en tyngre krake, du får ledigt i dag. Nåja, inbilla dej inte att du får vara hemma och leka med dockor. Du ska resa till sta'n. Ett ärende. Du tar tåget efter frukost, då är du i sta'n klockan 12. Du ska hämta 20 kilo dynamit, förstår du.
   Mårten kände sig glad och kunde inte hålla tillbaka ett förnöjt leende.
   — Flina inte, pojke! Dynamit är en allvarlig sak, och inbilla dej inte att det blir en tågresa bara för nöjet. Dynamit, får man inte ta med på tåget, då kunde hela rasket flyga i luften. Det är fängelse på att ta med sig dynamit på tåg, så du måste gå hem. Det är bara tre och en halv mil, så det orkar du, din gröthyvel. Gå till Janssons järnhandel, där smäckar dom i ryggsäcken vad du ska ha.
   Mårten strök dysmörjan av nävarna mot en våt grästuva. En dagsverkare vid tippen tog repet.
   Basen ropade efter Mårten, när han skulle gå.
   — Du får en femma här för resan. Och så kan du gå in på stadshotellet och få dej ett skrovmål. Men sup dej inte full, din vasker.. Basen var riktigt vänlig i tonen. Men nere i schakten hade det blivit tyst.
   — Ska den fan på stadshotellet?
   — Han blir utkastad mesamma.
   — Jag tar dynamiten med mej, svarade Mårten morskt.
   — Du kommer att flyga i luften, din torskmjölke, skrek någon.
   — Det blir bara surdimma åv dej.
   — Då kommer det att regna dynga hela da'n i morron, fy tusan!
   — Du får förstås vara försiktig med ryggsäcken, varnade basen.
   — Om du bara nyser till, blir du en änglafis i himlen, ropade Katt-Jonke, och då mullrade skratten.
   — Jag skulle ha haft ett par liter, men int vågar man riskera så'na dyrbarheter, sa en annan.
   Mårten hade börjat gå, men han kunde länge höra skrattsalvorna på avstånd. Laget hade tydligen tagit fem minuter för att riktigt ventilera dynamitens egenskaper.
   Han vågade inte tala om sitt ärende till stan för modern, bara sa helt karlvulet att han skulle resa, till stan i ett ärende åt basen. Det var som om modern betraktade honom med en viss vördnad, när han tagit på sig sina bättre kläder och gav sig av med ryggsäcken. Mårten hade skaffat sig förtroende av själva basen.
   I stan var det mycket folk, och Mårten kände sig genast bortkommen och försagd. Han stod en stund på gatan och undrade om han skulle ta ut dynamiten genast och sedan gå till stadshotellet. Det var inte förutan att han kände en viss oro för det där stället. Dit brukade, ju alla krösusar gå för att dricka punsch och sjunga kungssången. Det hade han hört bönderna säga. Han beslöt sig för att ställa in ryggsäcken och be dem lägga in dynamiten. Det gick ju bra att hämta bördan sedan.
   Det var lite folk i matsalen. Han tog sin våta vegamössa med sig in, stod en stund och skruvade sig inför all prakten han mötte. Ett ögonblick tänkte han vända. Han kände till ett mjölkstånd intill torget, bara en kiosk där man serverade smörgåsar och mjölk. Men det skulle se tokigt ut att vända också. Ett par kypare stod där och öste en föraktlig stumhet över honom. Men så tog han mod till sig, gick fram till ett bord, slängde mössan på golvet under bordet och satt där och våndades med de valkiga händerna på bordsduken. Om en stund kom en kypare fram med matsedeln. Mårten hade aldrig sett en baron, men han hade läst om en baron i Gula Brigadens Hjältar eller vad nu boken hette. Så måste han ha sett ut, och han greps av en övermäktig vördnad blandad med ängslan.
   —Vi har ju en tredje klass med ingång från gårdssidan, sa kyparen med markerad högdragenhet.


   Mårten satte pjäxan på mössan och skrapade med klackjärnet, när han drog den närmare intill sig. Nu började säkert utkastningen. Men han hade gått hit på basens inrådan, och han brukade lyda basen. Han tog tveksamt matsedeln och började granska den. Inte ett ord förstod han. Det var ju rena utrikiskan alltihop. Men han blev Med ens intresserad. Här åt man visst något helt annat än vad folk brukade äta. Han läste och läste, stannade vid en maträtt, »Bacon m. potatispuré», stod det. Där fanns åtminstone ett ord han kunde förstå, potatis. Han satte sitt av många veckors dyjord impregnerade finger på den maträtten, och kyparen frågade med ett roat leende, om det skulle vara något att dricka.
Dynamit 4.jpg

   —Mjölk, svarade Mårten frimodigt, fast det inte stod på matsedeln.


   Kyparen dröjde ett ögonblick. Hans kamrat hade närmat sig bakifrån och gjorde meningsfulla blinkningar.
   —Kanske en snaps ? undrade kyparen.
   —Det förstås, svarade Mårten ytterst tveksamt. Brännvin hade han aldrig smakat, men här kanske man inte kunde komma undan det. Man kunde kanske bli utkastad, om man inte tog en snaps. Med en viss svårmodighet tänkte han på mjölkståndet vid torget. Där skulle han ha känt sig hemma, men nu var det för sent att ge sig av dit. Det kom flera gäster. Han tyckte att alla tittade fientligt mot hans bord, att han satt där som en ruggig gråsparv bland pösande domherrar. Han blev förvånad, när maten sattes fram. I hemmet kallade man detta för fläsk och pärstampa. Här hade man tydligen ett annat språk, men det var ju också en annan värld. När kyparen satte fram ett glas mjölk och en sup, såg Mårten ett par herrar skratta vid närmaste bord. Alla andra hade ö1 till maten. Mjölk var tydligen något djupt föraktligt, något som inte hörde ihop med finare folk. Han blev nästan upprorisk, för han tyckte om mjölk, och i denna rebelliska stämning lät han supen stå. På något sätt måste han trotsa. Han åt fort och lämnade en hel del kvar på tallriken. fast han inte på långt när var mätt. Han hade fått lära sig att inte visa glupskhet vid bordet.
   Kyparen begärde fyra kronor. Då hade han också satt upp den orörda supen på notan. När han betalat, stod kyparen fortfarande kvar.
   —Det ska också vara dricks, sa han med ett överlägset småleende.
   —Dricks ... Jaha ... javisst. Mårten lämnade ifrån sig vad som blivit över av femman tog mössan och tyckte att benen inte bar honom fort nog ut ur matsalen.
   —En riktig bonnbasse, hörde han någon säga, när han flydde ut på gatan.
   Han kände sig tryckt ned mot gatstenarna av mindervärdighet, och utan att han riktigt visste det själv gick han till mjölkståndet, där han dämpade sina överhettade känslor vid en smörgås och ett glas mjölk. Här satt han och tyckte att han nyss gjort en olovlig färd över gränsen till en annan värld.
   Ryggsäcken verkade inte allt för tung, när han tog den på sig i järnhandeln. Mårten var van att bära bördor. Skuldrorna hade blivit till för att förflytta tunga föremål

Dynamit 3.jpg

   När han nått utanför stadsgränsen hade det redan börjat skymma, och den fallande dimman hade ytterligare förtätats. Han gick och kände hur fästlorna i ryggsäcken mer och mer stramade till och svängde in i axlarna. Gång efter annan satte han in tummarna under de strama läderbanden och lättade på bördan. Han gick och funderade på om han skulle gå fort eller om han skulle ta det sakta. En mil på två timmar var den vanliga takten. Tre och en halv mil gjorde sju timmar, det skulle bli natt innan han kom hem. Besynnerligt att tjugu kilo kunde bli så tungt. Han hyfsade upp ryggsäcken med en knyck på kroppen och ökade takten, kom in i sin vanliga vaggande skogsgång med långa fjädrande steg. Nu kunde han se bara några få steg framför sig i den våta tjockan. Snart skulle det vara alldeles mörkt. Han svor inom sig själv över att han gått in på stadshotellet. Där hade han sinkat bort en dyrbar tid och fått, bara smälek. Kanske att basen i sin illfundighet hade menat detta?


   När han gått i tre timmar, lämnade han bygden och tog landsvägen över Långmon. Nu var det mörkt som i en källare och regnvattnet började rinna i kittlande fåror över ryggen. Han måste sätta sig på en sten i skogskanten, vila skuldrorna och ta av sig ena pjäxan för ett elakt skavsår han fått på hälen. Han gruvade sig för Långmon. Den var över en mil och gamla historier dök upp om den långa skogens farlighet. Här hade förr lurat hemska rövare som överfallit forbönderna och hotat med både kniv och skjutvapen. Själv hade han inte ens en kniv med sig till försvar. Men han hade dynamit. Nu först kom han att tänka på den farliga börda han bar på. Dynamit! Tjugu kilo! En förlamande skräck kom över honom. I fall han nu i mörkret stöp omkull och slog ryggsäcken mot en sten, då var det färdigt. Han erinrade sig vad rallarna hade sagt. Det skulle inte finnas någonting annat än rådimma kvar efter explosionen. Det hade hänt vid banbygget att en levnadstrött rallare sprängt sig själv i luften med en dynamitpatron. Han hade satt den i munnen och tänt stubintråden. De hade hittat bara några slamsor efter honom. En patron ! Varje kilopaket innehöll visst 20 patroner. 20 paket... hur många patroner var det? Skräcken kom honom att darra och han flyttade sig instinktivt ett stycke ifrån sin farliga börda.
   När han åter tog den på sig, kände han kallsvetten pressa genom porerna på den förut våta pannan. Han tog bördan ytterst försiktigt som om den varit en sovande panter, fick axlarna under läderremmarna, kände smärtan av tyngden och började att gå igen. Skavsåret flammade som en eld från hälen och upp mot benet. Han kände sig stel och eländig och erfor bördan på ryggen som en mördande fiende, ett monstrum från det ondas värld som kastat sig över honom och nu i ondskefull dolsk förbidan väntade på ett litet felsteg i mörkret för att förinta och förvandla honom till ett med det pinande regnet. Han visste så litet om dynamitens förfärande makt, visste bara att rallarna med dess koncentrerade styrka slog sig genom själva gråberget och att det var belagt med fängelsestraff att ta den med på ett skakande järnvägståg. Den tysta, tigande tyngden blev honom till en stigande fasa, den sovande döden. Var gång han i mörkret trevade med fötterna vid dikeskanten risslade skräcken genom hans kropp och svetten lackade. Nu mindes han de många glåporden från schakten. Då hade han tagit det hela som ett rått skämt. Nu visste han att det var bleka allvaret, dödens allvar.
   Han gick mycket långsamt, och ögonen hade vant sig vid att se det grå strecket som var konturerna av vägen. En stund släppte rädslan. Han tänkte på stadshotellet och den bittra nesa han lidit där.
   — Jag borde ha uppträtt morskt, gått fram till bordet och beställt mat utan tvekan, tänkte han. Ryggsäcken skulle jag ha tagit med in och ställt den under bordet. Naturligtvis hade kyparen ingripit. Då skulle jag ha skrikit: Rör den inte, för fan! Där är 20 kilo dynamit. Då skulle herrarna ha bleknat om nosen. Kyparen hade kanske inte vågat servera. Gästerna skulle ha bett och besvurit honom att ta den farliga ryggsäcken och ge sig av. Han skulle ha kunnat befalla sig till vad som helst om han bara hade lyft upp ryggsäcken och hotat att släppa den i golvet.
   Mårten gick så helt upp i sina fantasier, att han glömde sitt eget elände och började småle åt sin inbillade triumf
   Då med ens tyckte han att marken öppnade sig under fötterna och att han störtade ned i en bottenlös avgrund. Det var bara kolsvart natt, men mörkret förvandlades till en skräll, och så blev allt behagligt tyst och stilla
   Han vaknade på andra sidan om sin tillvaro, famlade med handen mot en sveda i ansiktet, kände sig nedtryckt av en kvävande tyngd och erfor att regnet strömmade över honom. Så här var det alltså i dödens rike. Han försökte resa sig, men tyngden pressade honom ned. Han gjorde en kraftansträngning och kom på knä, kände med händerna en sten och blev medveten om att han ännu hade ryggsäcken. På alla fyra kravlade han sig upp för dikeskanten och kom på vägen. Antingen levde han eller också följde honom både dynamitsäcken och regnet in i evigheten.
   Han tog åter mot pannan och tyckte att något varmt rann över ansiktet. Det var nästan en besvikelse, när han konstaterade att han ännu levde. Allt var som förut. Döden i säcken hade inte vaknat av smällen. Det var bara hans eget huvud som tagit emot stöten. Och nu gick han dubbelt försiktigare. Utan att han själv riktigt visste varför, började han att gråta. Allt föreföll honom så oändligt tröstlöst, natten, mörkret, regnet, den långa, långa vägen och den mördande dödstyngden över skuldrorna.
   Då tyckte han att den omätliga tystnaden bröt samman av ett rasslande ljud. Han stannade slött och viljelöst. Det var stålskenorna från en kärra som knastrade i gruset bakom honom, en bonde som kom körande, kanske försenad i stadsresan. Mårten kom sig inte att gå ur vägen i skräck för diket. Hästen stannade.
   — Va ä du för en som inte kan få dej åt sidan, sa en skrovlig röst.
   — Får jag åka med? frågade Mårten med ynklig röst.
   — Skogen är lång och regnet ä som ett helsikes skvalande, blev svaret.
   Mårten lyfte försiktigt ryggsäcken före sig och satte sig på sitsen vid sidan om bonden. Han höll den farliga bördan som ett barn i famnen, svarade fåordigt på körkarlens många frågor.
   — En konstig prick. Du ä föll int ute i nå. olovliga ärenden? undrade efter en lång stund bonden misstänksamt.
   — Jag är från kanalbygget, upplyste Mårten inte utan stolthet.
   — Jaha, dä va en sak. Det där kanalbygget hade han hört talas om. Och så började han att tala om det stora företaget, pratade hit och dit utan att begära något svar. Med stort besvär fick han fram pipan ur den våta kavajen, fumlade ett slag med tändstickorna och fick eld. När tändstickan flammade upp såg han att Mårten satt med ryggsäcken i famnen.
   — Int behöver du hålla ryggsäcken. Vi slänger den bakpå åket, sa han.
   Det går int, svarade Mårten bestämt.
   — Går dä int? Va fakeln ha du i den, pojk?
   — Dynamit... tjugu kilo ...
   — Pro ... pro ... Herre Gud, pojk !
   Dynamit... ä du rent galen... Tjugu kilo. Då får du allt stiga av.
   Mårten satt och tjurade. Han tänkte på den tunga bördan, den såriga foten, det skvalande regnet och skräcken i mörkret.
   — Nej ! sade han trotsigt.
   — Då kastar jag åv dej, brummade körkarlen.
   — Först kastar jag ryggsäcken i backen... tjugu kilo ...
   — Jösses ! Nåde dej, din lömmel... Dä blir bara en grop i backen ätter oss, du understår dig inte.
   Mårten satt tyst, inbiten. Nu gick hästen mycket makligt. Det var som om kräket hade fattat, att det drog på tjugu kilo dynamit och av den anledningen lyfte på hovarna helt försiktigt. Bonden hade låtit pipan slockna. Han hade en känsla av att själva döden tagit säte vid sidan, vågade knappast knysta ett ord.
   — Om nu hästen skulle skena, sa han om en god stund. Rösten var nästan väsande. Mårten hade också funderat på det. Han hade fått en svår huvudvärk av dynamitlukten, men kanske det också var såret i pannan som värkte.
   — Jag kunde slå dej i skallen å sen lyfta åv bå' ryggsäcken å dej, tyckte bonden efter ytterligare en stund. När han drog åt sig fotsacken strömmade regnvattnet mot vagnshjulen med ett skvalande ljud.
   — Jag håller ryggsäcken alldeles här på kanten. Slår du mej, så ramlar den ner i backen. Det är tjugu kilo, underströk Mårten med dödsföraktande likgiltighet.
   — Din ärmade faen! fräste bonden och smackade åt hästen.
   Vagnshjulen rasslade och regnet skvalade. Det gick åter en rundlig tid. Plötsligt proade bonden åt hästen.
   — Jaha, nu ä man hemma• i alla fall.
   Gudskelov... ja, jag säjer då gudskelov. Han hoppade av vagnen och gick fram till hästen. Mårten kände sig också glad. Försiktigt klev han av på andra sidan och tog varsamt ryggsäcken ned på vägen. Han kände sig helt vimmelkantig i skallen.
   Plötsligt ryckte hästen till, vagnen skramlade, skarpa piskrapp hördes i natten och ett skallande gapskratt ljöd genom regnet.
   — Släpp fanstyget i backen nu! Ha ha ha!


   Mårten stod i regnet och hörde hur bondens hån drunknade i vagnsrasslet och pisksmällarna. En bäck kvillrade i närheten, och han tyckte sig se konturerna av något hus i närheten. Han famlade sig genom mörkret och upptäckte att det var en lada. Den var fullpackad med hö. Han lade ryggsäcken under ladan och borrade sig ned i hömassan, kände sig som förlamad och började att skaka av köld. Om en stund smög värmen in i höet och gick tillbaka in i honom själv. Regnet spelade en sövande melodi mot takspånet och långt borta från honom själv kände han avlägsna dynamitexplosioner i sitt eget huvud.
   Men ute hördes bäckens demonskratt genom det ruvande mörkret.

lla: All varldens berattare 3, 1949, Illustratör: Uno Stallarholm

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki