FANDOM



Av Edith Wharton

"O ja, visst finns det ett, men det förstår man inte."
   Där Mary Boyne stod i decemberdunklet och väntade på att lamporna skulle bäras in i biblioteket trädde minnet av denna försäkran, som uttalats med ett sorglöst skratt i en solig juniträdgård ett halvår tidigare, fram för henne med fördjupad innebörd.
   Orden hade fällts av hennes väninna Alida Stair när de drack te på hennes gräsmatta i Pangbourne, med syftning på det hus där nyssnämnda bibliotek var den största och huvudsakliga "attraktionen". Mary Boyne och hennes man hade varit på jakt efter ett lantställe i något av de södra eller sydvästra grevskapen, och vid sin ankomst till England hade de med en gång lagt fram sitt problem för Alida Stair som framgångsrikt hade löst samma problem för egen räkning; men det var först sedan de nästan nyckfullt hade försmått åtskilliga praktiska och välbetänkta förslag som hon kastade fram: "Tja, så har vi ju Lyng förstås, i Dorsetshire. Det är Hugos kusiner som äger det, och det kan ni få för nästan ingenting."
   Skälen hon angav till att det betingade en så låg köpesumma — det långa avståndet till närmaste järnvägsstation, avsaknaden av el och varmvatten och annan simpel nödtorft — var ljuv musik i öronen på två romantiska amerikaner på befängd spaning efter just sådan obekvämlighet som för dem var oupplösligt förknippad med arkitektonisk lycksalighet.
   "Jag skulle aldrig känna att jag bodde i ett gammalt hus om det inte var ordentligt tungrott och omodernt", hade Ned Boyne, den av de två som vurmade mest för det ålderdomliga, envisats med ett glatt flin. "Minsta antydan om 'komfort' skulle få mig att tro att det var ett utställningshus som monterats ner och byggts upp på ett nytt ställe." Och de hade med godmodigt pedanteri räknat upp alla sina tvivel och anspråk och vägrat att tro att huset som deras kusin rekommenderade var äkta Tudor förrän de fick höra att det inte hade centralvärme och att bykyrkan låg praktiskt taget på ägorna och förrän hon försäkrade att vattenledningen var bedrövligt opålitlig.
   "Det låter ju för omodernt för att vara sant!" hade Ned jublat för varje brist hon tvingades erkänna; men med ett återfall i sin gamla skepsis hade han avbrutit sin lovsång och frågat: "Och spöket? Du har förtigit att det inte finns något spöke!"
   Mary hade skrattat precis som han, men hon var lyhörd för nyanser och hade nästan samtidigt reagerat för den lite pressade klangen när Alida delade deras munterhet.
   "Å, det vet ni väl att Dorsetshire är fullt med spöken."
   "Visst, visst, men det räcker inte. Jag vill inte vara tvungen att köra flera mil för att se någon annans spöke. Jag vill ha ett eget där jag bor. Finns det ett spöke på Lyng?"
   Hans svar lockade Alida till skratt igen, och det var då hon hade kastat fram sitt raljanta: "O jo, visst finns det ett, men det förstår man inte."
   "Förstår det inte?" Han spände blicken i henne. "Men hur i fridens namn kan man tala om ett spöke om man inte förstår att det finns?"
   "Jag vet inte. Men så säger de att det är."
   "Att det finns ett spöke men att ingen vet att det är ett spöke?"
   "Nja — inte förrän efteråt i varje fall." "Förrän efteråt?"
   "Inte förrän långt, långt efteråt."
   "Men om det väl en gång har konstaterats vara en övernaturlig gäst, varför har då signalementet inte bevarats inom släkten? Hur har det lyckats hålla sig inkognito?"
   Alida kunde bara skaka på huvudet. "Fråga inte mig. Men så är det."
   "Och sedan, plötsligt" — Mary tycktes hämta orden ur en bländande klarsyn — "plötsligt, långt efteråt, säger man till sig själv: Det var spöket!"
   Hon överraskades av den gravlika ton med vilken hon bröt in i de andras muntra ordväxling, och hon såg hur samma häpnad drog som en skugga över Alidas ögon. "Ja, så är det nog. Man måste vänta."
   "Vänta! Dra på trissor!" utbrast Ned. "Livet är för kort för att man ska nöja sig med ett spöke som man bara kan ha roligt av i efterhand. Bättre upp kan vi väl, Mary?"
   Men något annat hus blev det i alla fall inte tal om; inom tre månader efter deras samtal med Alida hade de flyttat in på Lyng, och den tillvaro de längtat efter så hett att de rentav hade målat upp den för sig i minsta vardagliga detalj hade äntligen börjat för dem.
   Denna tillvaro, det var att sitta i den täta decemberskymningen vid just en sådan här djup öppen spis, under just sådana här svarta ekbjälkar, och känna att när mörkret djupnade bortom de spröjsade fönstren så stillnade det ödsliga landskapet till innerlig ro; det var i hoppet om att till slut kunna uppleva detta som Mary Boyne hade låtit sin mans affärer slita henne bort från New York och i nära fjorton år uthärdat den själsdödande tristessen och fulheten i en stad i Mellanvästern, och som Ned sammanbitet hade kämpat på med sitt prospekteringsarbete tills upptäckten av de fantastiska fyndigheterna i Blue Star-gruvan i ett slag, med en plötslighet som hon fortfarande baxnade över, hade gjort dem till förmögna människor fria att njuta av livet. De hade inte ett ögonblick funderat på en dagdrivartillvaro, men hädanefter tänkte de bara ägna sig åt sådant som kändes på samma gång rogivande och meningsfullt. Hon drömde om att måla tavlor och skapa en vacker trädgård (i skuggan av åldriga murar), han hade sin vision av att äntligen få ta itu med den bok han så länge velat skriva, "Kulturens ekonomiska grundvalar"; och med sådana väsentliga uppgifter framför sig kunde ingen tillvaro vara för isolerad — de kunde inte komma nog långt bort från världen eller tränga djupt nog in i det förflutna.
   Dorsetshire hade tilltalat dem från första stund därför att det gav en sådan känsla av absolut avskildhet — helt märkligt med tanke på dess geografiska belägenhet. Men det som Ned och Mary aldrig upphörde att förundra sig över hos denna otroligt komprimerade ö — en myrstack av grevskap, som de kallade det — var att varje litet särdrag bildade sin egen karaktärsdel av landskapet; att några få kilometer betydde ett avstånd, och detta lilla avstånd en scenförändring.
   "Det är det som ger deras liv ett sådant djupperspektiv och en sådan kontrastrikedom", hade Ned en gång förklarat entusiastiskt. "De har verkligen kunnat njuta livet i fulla drag."
   Säkerligen hade det varit ett gott liv som förts på Lyng; det gamla huset i en svacka mellan kullarna vittnade om ett välstånd med rötter långt tillbaka. Att det visserligen inte var stort eller på något sätt enastående tyckte Mary och Ned bara förhöjde dess säregna charm av att i århundraden ha varit en stilla och bördig grogrund för liv. Det livet hade väl inte varit precis sprittande; säkert hade det långa perioder sjunkit ner i det förgångna lika oförmärkt som när ett stilla höstregn timme efter timme tömde sig i dammen mellan idegranarna; men ur djupet av dessa tillvarons stillastående gölar uppstår stundom en egendomligt skärpt sinnesförnimmelse, och Mary Boyd hade från första stund tyckt sig förnimma den oförklarliga känslan av minnen som pockade på att komma fram.
   Den förnimmelsen hade aldrig varit starkare än just denna eftermiddag när hon väntade i biblioteket på att lamporna skulle bäras in. Hon hade suttit; nu reste hon sig och gick in i dunklet intill den öppna spisen. Hennes man hade efter lunchen gett sig av på en av sina långa fotvandringar i omgivningen. Hon hade på sistone märkt att han helst ville gå ensam; och trygg i vetskapen av hur väl de kände varandra hade hon inte kunnat tänka annat än att det var hans bok som bekymrade honom och att han behövde eftermiddagarna för att i ensamhet kunna begrunda de problem som återstod efter morgonens arbete. Nog hade hon märkt att författandet inte flöt lika lätt som hon trott att det skulle göra, och hon hade sett brydda rynkor i hans panna som aldrig hade funnits där när han var gruvingenjör. På den tiden hade han ofta kunnat vara fullkomligt förbi av överansträngning, men aldrig hade det hänt att hans panna skuggats av oro. Och ändå hade de få sidor han hittills läst upp för henne — inledningen, och ett sammandrag av första kapitlet — visat att han hade ett gott grepp om sitt ämne och en allt starkare tilltro till sin förmåga.
   Hon kände sig så mycket mer förbryllad som han ju hade lämnat affärslivet och dess påfrestningar bakom sig och därmed den enda andra tänkbara källan till oro var eliminerad. Om det nu inte var hälsan? Men Dorsetshire hade haft en välgörande inverkan på hans fysik, han hade blivit kraftigare, fått friskare färg och klarare blick. Det var först under den senaste veckan som hon anat denna odefinierbara förändring hos honom som gjorde henne rastlös i hans frånvaro och lika stum i hans närvaro som om det var hon som hade en hemlighet att dölja för honom!
   Tanken att det fanns en hemlighet någonstans mellan dem kom en osäker undran att plötsligt slå ut inom henne, och hon såg sig omkring i det långa rummet.
   "Kan det vara huset?" mumlade hon eftersinnande.
   Och nog kunde detta rum vara fullt av hemligheter. De tycktes tränga fram och tätna när skymningen föll, precis som de sammetsmjuka skuggorna sänkte sig allt kompaktare från det låga taket, över raderna med böcker och den sotsvärtade reliefen på den öppna spisens rökfång.
   Jamen så är det förstås! tänkte hon. Det spökar här!
   Spöket — Alidas omärkliga spöke — hade varit föremål för många muntra kommentarer under deras första månader på Lyng men hade så småningom skjutits i bakgrunden som ett alltför klent underlag för fantasirika spekulationer. Som det anstod en nyinflyttad i ett spökhus hade Mary faktiskt hört sig för hos grannarna, men byborna hade inte haft något att meddela utöver ett svävande "Jae, de har ju pratats om de, frun". Den gäckande andevarelsen hade tydligen aldrig framträtt så påtagligt att det vävts någon legend kring den, och efter en tid hade Mary och Ned avskrivit saken och enats om att Lyng var ett så enastående förträffligt hus ändå att det klarade sig utan övernaturliga finesser.
   "Det är väl därför den stackars maktlösa demonen förgäves slår med ljusa vingar för att stiga genom tomma intet", hade Mary kommenterat saken med ett skratt.
   "Eller snarare", svarade Ned i samma ton, "finner den sig omgiven av så mycket som är spöklikt att den inte kan hävda sin särprägel som det verkliga spöket." Och därmed hade deras osynliga gäst gjort sin slutliga sorti ur deras samtal som var fyllda av så många intressanta ämnen att de snart inte längre ägnade spöket en tanke.
   När hon nu stod där vid den öppna spisen mindes hon detta som tidigare fångat deras nyfikenhet så starkt — och hon såg på det med en ny insikt, en insikt som vuxit fram inom henne genom att hon dagligen befunnit sig på skådeplatsen för det ogripbara mysteriet. Det var naturligtvis huset självt som ägde förmågan att se spöket, huset självt som spann synliga men dolda trådar till sitt eget förgångna; om man bara kunde nå fram till husets innersta kunde man kanske komma på dess hemlighet och själv förvärva kraften att se det som nu var förborgat för ögat. Under sina långa arbetspass i just detta rum, dit hon aldrig vågade sig in förrän på eftermiddagen, kanske hennes man hade förvärvat den redan; kanske bar han tigande på bördan av det den hade uppenbarat för honom. Mary var så pass insatt i ockulta ting att hon visste att man inte kunde tala om spöken man sett; gjorde man det, var det en taktlöshet nästan lika flagrant som att nämna en dam vid namn på en herrklubb. Men den förklaringen kändes inte riktigt övertygande. Den första pirrningen kan nog vara kul, tänkte hon, men annars kan han väl egentligen inte ha något intresse av gamla spöken?
   Och därmed var hon åter tillbaka vid det grundläggande dilemmat: att ens större eller mindre mottaglighet för andeuppenbarelser inte hade någon direkt betydelse i det här fallet, eftersom det ju var så att även om man såg ett spöke på Lyng så förstod man det inte.
   "Inte förrän långt efteråt", hade Alida Stair sagt. Men tänk om Ned hade sett ett alldeles i början och inte förstått det förrän den senaste veckan? Allt starkare påverkad av den sena timmens suggestionskraft lät hon tankarna gå tillbaka till deras första dagar i huset men mindes i förstone bara en glad villervalla då de hade packat upp, fått saker på plats, ordnat böckerna och ropat till varandra från avlägsna vrår när huset blottade sina skatter för dem en efter en. Det var i detta sammanhang hon nu så småningom erinrade sig en stilla eftermiddag i oktober; efter att först ha flängt runt på extatisk husesyn hade hon nu övergått till en noggrannare inspektion, och hon hade (som en hjältinna i en roman) tryckt på en väggpanel som glidit åt sidan. Innanför fanns en vindlande trappa som ledde upp till en platt avsats på taket — detta tak som nerifrån verkade slutta så brant åt alla håll att bara vant folk skulle kunna ta sig fram där.
   Utsikten från den dolda platån var förtrollande och hon hade rusat ner och slitit Ned från hans papper och visat honom vad hon hade upptäckt. Hon kom fortfarande ihåg hur han hade stått bredvid henne och lagt armen om henne medan de lät blicken svepa bort mot kullarnas böljande horisont och sedan sänkte den förnöjt mot idegranshäckarnas slingermönster kring fiskdammen och cederns skugga över gräsmattan.
   "Och så andra hållet", hade han sagt och hon hade vänt sig helt om med hans arm fortfarande om axlarna; hon hade stått där tätt tryckt intill honom och njutit, som av en härligt svalkande dryck, av tavlan som öppnade sig för henne — gårdsplanen vid de grå murarna, de sittande lejonen vid grinden, lindallén som sträckte sig mot landsvägen borta vid kullarna.
   Just då, medan de stod där och höll om varandra och insöp utsikten, hade hon känt hur hans armar miste styrkan i sitt grepp och hört ett häftigt "Vad nu!" som fått henne att kasta en blick på honom.
   Och hon mindes nu tydligt att hon den gången hade sett en skugga av oro, eller bestörtning snarare, dra över hans ansikte; och när hon följde hans blick såg hon en man — en man i lite säckiga grå kläder, föreföll det — som kom släntrande genom lindallén mot huset med lite tveksamma steg som en främling som är osäker på om han kommit rätt. Med sina närsynta ögon hade hon bara fått ett suddigt intryck av en spenslig gestalt i något grått och också av att mannen och hans kläder hade något utländskt över sig, i varje fall att han inte var från trakten. Men hennes man hade tydligen sett mer — sett tillräckligt för att han skulle tränga sig förbi henne med ett hastigt "Vänta!" och rusa nerför trappan utan att ge sig tid att stödja henne ner.
   Mary hade lite svårt för höjder. Hon klamrade sig ett ögonblick fast vid skorstenen som de hade lutat sig mot, sedan följde hon efter honom i försiktigare takt. När hon nådde trappan stannade hon igen — nu visste hon inte riktigt varför — och lutade sig över balustraden och spanade ner i det tysta djupet där solen strimmade de bruna skuggorna. Hon dröjde sig kvar där tills hon någonstans nere i djupet hörde en dörr stängas; då började hon mekaniskt gå nerför den smala trappan.
   Ytterdörren stod öppen mot den solbelysta gårdsplanen. Därute syntes ingen, inte heller i hallen. Dörren till biblioteket stod också öppen, och sedan hon förgäves lyssnat efter röster därinifrån gick hon dit och fann sin man sitta ensam vid skrivbordet där han tankspritt tummade på papperen framför sig.
   Han tittade upp, som förvånad över att se henne, men oron var borta från hans ansikte; hon tyckte till och med att han såg gladare och mer avspänd ut än vanligt.
   "Vad var det om? Vem var det?" frågade hon.
   "Vem?" upprepade han ännu mer undrande än hon.
   "Mannen som vi såg komma gående mot huset."
   Han tycktes tänka efter. "Mannen? Jaså, jo jag tyckte att det var Peters. Jag rusade ner för att få ett ord med honom om avloppet i stallet men han hade försvunnit innan jag hann ner."
   "Försvunnit? Men han verkade ju gå så långsamt när vi såg honom."
   Ned ryckte på axlarna. "Det tyckte jag också, men han måste ha fått upp ångan under tiden. Hördu — ska vi inte försöka klättra upp på Meldon Steep innan solen går ner?"
   Det var allt. Den gången hade händelsen varit en obetydlighet, hade i själva verket omedelbart utplånats när de för första gången såg den vidunderliga utsikten från Meldon Steep, en höjd som de drömt om att bestiga ända sedan de först såg dess kala ås höja sig bortom taket på Lyng. Att den andra episoden hade inträffat samma dag som de besteg Meldon var antagligen förklaringen till att den hade dröjt sig kvar i den minnesgömma den nu trädde fram ur; för det hade inte vilat något illavarslande över den. Den gången hade ingenting kunnat vara naturligare än att Ned skulle rusa ner på jakt efter senfärdiga hantverkare. Det var under en period då de alltid höll utkik efter en eller annan av de yrkesmän som lejts för allehanda arbeten på huset; de lurpassade oavbrutet på dem och störtade fram med frågor, förebråelser eller påminnelser. Och på avstånd hade den grå gestalten verkligen liknat Peters.
   Men när hon nu tänkte tillbaka på scenen kände hon att hennes mans förklaring hade motsagts av den oro som funnits i hans ansikte. Varför skulle Peters, som de såg så ofta, ha gjort honom orolig? Och framför allt: om det hade varit så utomordentligt viktigt att tala med honom om avloppet i stallet, varför hade han då sett så lättad ut när han inte fick tag på honom? Mary kunde inte säga att någon av de här frågorna hade fallit henne in den gången, men så snabbt som de nu anmälde sig kunde hon inte annat än tro att de hade funnits där hela tiden och bara bidat sin tid.

Trött av alla tankar gick hon fram till fönstret. Det var alldeles mörkt i biblioteket nu, och hon förvånades över att skymningsdagern i världen därute ändå rymde så mycket ljus.
   Långt bortom gårdsplanen, i allén av kala lindar, urskilde hon plötsligt en gestalt; den syntes bara som en fläck av mörkare grått i det grå där den rörde sig mot henne, och några ögonblick slog hennes hjärta hårt vid tanken: Det är spöket!
   Hon genomfors under dessa långa ögonblick av känslan att timmen var slagen då mannen som hon två månader tidigare hade skymtat från taket nu skulle röja att han inte hade varit Peters; och hon kände en tryckande rädsla för vad han skulle visa sig vara. Men gestalten fick fastare konturer, blev en påtaglig människa, och trots sin klena syn kunde hon se att det var Ned. När han kom in sprang hon emot honom och bekände hur dum hon varit.
   "Det är verkligen fånigt", skrattade hon, "men jag glömmer det alltid!"
   "Glömmer vad då?" undrade Ned medan de kramade varandra.
   "Att när man ser spöket på Lyng så vet man inte om det."
   Hennes hand vilade på hans arm och han lade sin egen över den, men det fanns ingen värme i hans gest eller i hans tankfulla ansiktsdrag.
   Efter en märkbar paus frågade han: "Trodde du att du hade sett det?"
   "Älskling, jag var så vansinnigt spänd på att få se det att jag faktiskt trodde att du var spöket!"
   "Jag — nyss?" Han lät sin arm sjunka och tog ett steg tillbaka med ett svagt eko av hennes eget skratt: "Nej vet du, min käraste, kan du inte bättre så tycker jag du ska ge upp."
   "O ja, jag lovar att ge upp. Men har du det?" Hon såg spänt på honom.
   Husan hade kommit in med brev och en lampa, och ljuset föll starkt över Neds ansikte när han böjde sig över brickan som hon höll fram.
   "Men har du det?" upprepade Mary pockande sedan tjänsteflickan försvunnit på sin rond som lamptändare.
   "Har jag vad då?" mumlade han tankspritt medan han läste på kuverten. Lampskenet accentuerade den djupa bekymrade fåran mellan ögonbrynen.
   "Har du gett upp att försöka se spöket?" Det här var experimentets avgörande ögonblick och hennes hjärta bultade lätt.
   "Jag har aldrig försökt", sa han och slet upp banderollen till en dagstidning.
   "Nej, det förstås", fortfor Mary. "Det retfulla är ju att det är ingen idé att försöka eftersom man inte vet säkert förrän så långt efteråt."
   Han höll på att veckla upp tidningen som om han knappt hade hört henne; men efter en paus då han prasslande hade vänt sida efter sida, tittade han upp och frågade: "Har du någon aning om hur långt?"
   Mary hade sjunkit ner i en låg fåtölj bredvid den öppna spisen. Nu vände hon sig överraskad mot Ned och såg hans profil i silhuett mot lampans ljuskrets.
   "Nej. Inte alls. Har du det?" utbrast hon och upprepade sina tidigare ord med större tyngd.
   Ned knycklade ihop tidningen till en boll och vände sig sedan ologiskt åter mot lampan med den.
   "Nej för Guds skull! Jag undrade bara", förklarade han med en svag ton av otålighet, "om det fanns någon sägen, någon tradition om det?"
   "Inte vad jag vet", svarade hon och hade på tungan att fråga "Hurså?" men hejdade sig när husan kom in på nytt med te och ännu en lampa.
   I och med att skuggorna skingrats och med den dagliga teritualen framför sig kände sig Mary Boyne mindre beklämd av den föraning hon hade haft av ett diffust något som obevekligt närmade sig. Hon koncentrerade sig på att ställa iordning teet, och när hon efter en liten stund tittade upp blev hon nästan omtumlad av förändringen i hennes mans ansikte. Han hade satt sig vid den bortersta lampan och var försjunken i innehållet i sina brev; men berodde det på något han hade läst i dem, eller bara på att hon såg honom ur en annan synvinkel, att hans drag hade återfått sitt normala utseende? Ju längre hon iakttog honom desto tydligare blev förändringen. De hårda rynkorna hade försvunnit, och dröjde det ännu kvar spår av trötthet så kunde de lätt tillskrivas hans oavbrutna intellektuella mödor. Han tittade upp som om han kände hennes blick på sig och log mot henne.
   "Gissa om jag är sugen på teet", sa han. "Här är förresten ett brev till dig."
   Hon tog brevet han höll fram i utbyte mot koppen hon räckte honom. Så återvände hon till fåtöljen och sprättade upp kuvertet med den trankila gesten hos en läsare vars hela intresse är riktat mot en avhållen människa som finns mycket nära.
   Det nästa hon var medveten om var att hon störtade upp och höll fram ett tidningsurklipp mot sin man; kuvertet hade fallit till golvet.
   "Ned! Vad är det här? Vad ska det betyda?"
   Ned hade rest sig i samma ögonblick nästan som om han hade hört hennes utrop redan innan det kommit över hennes läppar; och. sekunderna tickade förbi medan han vid sitt skrivbord och hon vid sin fåtölj mönstrade varandra som motståndare som falkar efter en blotta.
   "Vilket då? Vad du skräms!" sa Ned slutligen och gav till ett nästan irriterat skratt. Han kom emot henne och nu fanns den där skuggan av oro i hans ansikte igen men inte längre som en stel mask av ängslan utan som kårar av vaksamhet som drog över ögonen och munnen och som gav henne intrycket att han kände sig omringad av något osynligt.
   Hennes hand skakade så att hon knappt kunde ge honom urklippet.
   "Den här artikeln — ur Waukesha Sentinel — att någon som heter Elwell har öppnat process mot dig ... att det var något galet med Blue Star-gruvan. Jag förstår knappt hälften."
   De iakttog varandra medan hon talade och till hennes förvåning såg hon att hennes ord nästan genast skingrade den spända vaksamheten i hans ansikte.
   "Jaså det!" Han gav den tryckta remsan en flyktig blick och vek sedan ihop den med en oberörd gest som antydde att det var fråga om någonting ofarligt och välbekant. "Vad är det med dig i dag, Mary? Jag trodde det var dåliga nyheter."
   Hon fortfor att se på honom och kände hur hennes obestämda skräck sakta stillades av tryggheten i hans röst.
   "Så du visste redan om det här — och det är ingen fara?" "Det är klart jag visste om det. Och det är absolut ingen fara."
   "Men vad är det om? Jag fattar inte. Vad anklagar den där karlen dig för?"
   "Nästan för vartenda upptänkligt brott." Ned hade slängt urklippet på bordet och sjunkit ner i en fåtölj vid brasan. "Vill du höra historien? Det är inte något särskilt spännande — bara käbbel om intressen i Blue Star-gruvan."
   "Men vem är den där Elwell? Jag har aldrig hört namnet."
   "Å, en karl som jag tog till kompanjon för att ge honom en chans. Jag berättade allt om honom för dig när det var aktuellt."
   "Det gjorde du säkert, jag måtte bara ha glömt det." Hon sökte förgäves i minnet. "Men varför vänder han sig mot dig om du hjälpte honom?"
   "Det är väl någon lagvrängare som fått klorna i honom och proppat honom full med griller. Det hela är ganska tekniskt och komplicerat. Jag trodde du tyckte sådana saker bara var tråkiga."
   Hans hustru kände ett hugg av samvetskval. Teoretiskt kritiserade hon de gifta kvinnorna i Amerika för att de var så likgiltiga för sina mäns yrkesproblem, men i praktiken hade hon alltid haft svårt att koncentrera sig på vad Ned berättade om de transaktioner han engagerade sig i genom sina olika affärsintressen. Dessutom hade hon under deras år i isolering tyckt att om samhället var så funtat att livets bekvämligheter bara kunde uppnås till priset av ett sådant intensivt slit som hennes man presterade i sitt arbete så skulle den lilla fritid de förunnades utnyttjas till att fly bort från vardagsbekymren, till att fantisera om det liv de alltid hade drömt om. Nu när denna nya tillvaro faktiskt hade inneslutit dem i sin trollkrets hade hon väl några gånger frågat sig om hon hade handlat rätt; men dittills hade sådana reflexioner inte varit mer än ett livligt sinnes snabbt förbiglidande spekulationer i efterhand. Nu insåg hon för första gången med en lätt chock hur lite hon visste om den materiella grund hennes lycka var byggd på.
   Hon sneglade på Ned och kände sig åter lugnad av den trygga ro hans ansikte utstrålade; men ändå var det något som krävde påtagligare skäl till detta lugn.
   "Men är du inte orolig för den här processen? Varför har du aldrig sagt något till mig om den?"
   Han besvarade genast båda frågorna. "Först ville jag inte säga något därför att jag var orolig för den — eller irriterad på den, snarare. Men allt det där är ur världen för länge sedan. Den som skickade det där urklippet till dig måste ha fått tag på ett gammalt nummer av tidningen."
   Hon kände en ilning av lättnad. "Du menar att den är över? Att han förlorade?"
   Ned dröjde knappt märkbart med svaret. "Målet lades ner — det är allt."
   Men hon framhärdade; det var som hon ville frita sig från självanklagelsen att hon varit för godtrogen. "Var det han själv som lade ner det därför att han insåg att han inte hade någon chans?"
   "Nej, han hade inte minsta chans", svarade Ned.
   Hon kämpade fortfarande med en diffus rådvillhet som naggade någonstans långt inom henne.
   "Hur länge sedan var det målet lades ner?"
   Han var tyst ett ögonblick som om den tidigare osäkerheten snuddade vid honom igen. "Jag fick veta det just nu; men jag har varit säker på det hela tiden."
   "Just nu — i ett av breven du fick?"
   "Ja. I ett av breven."
   Hon svarade inte, och först efter en liten stund blev hon medveten om att han hade rest sig och gått fram till henne och satt sig bredvid henne i soffan. Hon kände hur han lade armen om henne, hur hans hand sökte hennes och tryckte den, kände värmen av hans kind mot sin och hon vände sitt ansikte mot honom och mötte hans leende blick.
   "Så allt är bra ... allt är bra?" frågade hon fast alla tvivel redan sopats undan av en väldig våg; och han kramade henne hårt och skrattade och sa: "Jag lovar dig att det inte kunde vara bättre!"

Bland det egendomligaste hon efteråt skulle minnas av allt det egendomliga nästa dag förde med sig var den trygghetskänsla som så plötsligt och så fullständigt åter fyllde henne.
   Den fanns i luften när hon vaknade i morgondunklet under sovrummets låga tak; den följde henne ner till frukostbordet, den strålade emot henne från brasan och kom svävande på de varma dofterna från den bastanta georgianska tekannan. Det var som om gårdagens alla smygande farhågor som tidningsartikeln ett ögonblick tycktes ha samlat i en brännpunkt — som om det förflutnas överrumplande återuppdykande och den plågsamma osäkerheten om framtiden hade hjälpts åt att förinta ett kvardröjande samvetskval för någon försummad plikt. Kanske hade hon varit liknöjd för sin mans affärer, men i så fall — det var hon övertygad om i sitt nya sinnestillstånd — ursäktades hennes liknöje av att hon haft en sådan instinktiv tillit till honom; och att den tilliten var befogad hade nu bekräftats i misstankens mörka och hotfulla stund. Hon hade aldrig sett honom mer obesvärad, mer naturlig och rofyllt sig själv än efter det korsförhör hon hade underkastat honom; det var nästan som om han hade varit medveten om hennes tvivel och varit lika angelägen som hon att rensa luften.
   Och den luften var nu gudilov lika klar och ljus som det starka dagsljuset, nästan med ett stänk av sommar, som överraskade henne när hon gick ut på sin dagliga tur genom parken.
   Ned hade suttit vid sitt skrivbord när hon gick förbi dörren till biblioteket och hon hade unnat sig ett sista ögonkast på hans tankfulla ansikte där han satt böjd över sina papper med pipan i munnen. Nu hade hon sina egna morgonsysslor att ägna sig åt, och en härlig vinterdag som denna innebar de att hon strövade omkring på sina ägor nästan lika fylld av lyckliga framtidsplaner som om våren redan var i faggorna. Det fanns sådana ändlösa möjligheter som alltjämt väntade på henne, sådana tillfällen att locka fram det gamla ställets slumrande ljuvligheter utan minsta pietetslösa ingrepp, att vintern var alldeles för kort att organisera det som våren och hösten skulle bringa till fullbordan.
   Och den här morgonen njöt hon så av sin återfunna trygghet att hon aldrig förr hade känt sig så upprymd av livsglädje där hon vandrade i den klara stillheten. Först gick hon till köksträdgården, där päronträden på sina spaljéer sträckte sina grenar i invecklade mönster mot väggarna och duvorna putsade sig eller flaxade runt över det silverglänsande skiffertaket på duvslaget.
   Det var något fel på värmeledningen i växthuset och hon hade gjort upp med en expert från Dorchester att han skulle titta förbi i dag mellan två tåg och ställa en diagnos på värmepannan. Men när hon gick in i drivhusets fuktiga värme, mättad av de starka dofterna från anrika exotiska växter i bleka eller prunkande färger — Lyng hade storartade odlingar — konstaterade hon att den mäktige ännu inte hade anlänt och eftersom det var synd att vistas i en konstgjord atmosfär denna härliga dag gick hon ut igen och skyndade ut över bowlingplanens fjädrande gräsyta mot parken bakom huset. Längst bort höjde sig en gräsbevuxen terrass; därifrån hade man utsikt över fiskdammen och idegranshäckarna bort mot husets långa fasad med de taggiga klungorna av skorstenspipor där rökhuvarna stod stilla i den blekskimrande luften.
   Som huset vilade där vid parkens mjuka, lugna linjer, med fönstren öppna och röken vänligt ringlande ur skorstenarna, gav det henne en känsla av att stå inför något mänskligt och varmhjärtat, ett väsen som sakta mognat till djup klokhet. Aldrig förr hade hon upplevt en sådan närhet till det, en sådan övertygelse att dess hemligheter enbart var ljusa och goda även om det behöll dem för sig självt "för ens eget bästa" som man brukade säga till barn, en sådan tillit till dess förmåga att foga in hennes och Neds liv i den stilla harmonin i den långa, långa historia det satt där och diktade i solen.
   Hon hörde steg bakom sig och vände sig om i tron att det var trädgårdsmästaren som anlände med ingenjören från Dorchester. Men den enda människan inom synhåll var en ganska ung och spenslig man som, hon visste inte riktigt varför, inte alls motsvarade den föreställning hon gjort sig om en expert på värmepannor i drivhus. När nykomlingen fick syn på henne lyfte han på hatten och blev stående med den försynta minen hos en kultiverad herre — kanske en turist — som vill framhålla att det inte har varit hans mening att störa. Lyng lockade ibland till sig en del kulturhistoriskt intresserade turister och Mary väntade sig halvt om halvt att främlingen skulle ha smugit en kamera bakom ryggen eller motivera sin närvaro med att öppet visa den. Men han gjorde inte minsta rörelse, och efter några ögonblick frågade hon i en ton som anslöt sig till den hövliga tveksamheten i hans hållning: "Är det någon ni söker?"
   "Jag söker mr Boyne", svarade mannen. Det fanns en lätt amerikansk klang i rösten som fick Mary att syna honom närmare. Brättet på den mjuka filthatten skuggade hans ansikte, men fast det vilade i dunkel tyckte hon sig trots sin närsynthet se att det bar ett uttryck av allvarlig målmedvetenhet som hos en person som var ute "i affärer" och hövligt men bestämt framhävde vikten av sitt ärende.
   Erfarenheten hade lärt henne att känna igen den sortens besökare; men hon var rädd om sin mans morgontimmar och hon betvivlade att han skulle ha gett någon sin tillåtelse att störa honom under dem.
   "Har ni gjort upp om att träffa min man?" frågade hon. Främlingen tvekade som om frågan överrumplade honom. "Han väntar nog att jag ska komma", svarade han.
   Det var Marys tur att tveka. "Ni förstår, han arbetar alltid på förmiddagen. Då tar han aldrig emot någon."
   Han såg på henne ett ögonblick utan att svara; sedan tycktes han acceptera hennes förklaring och började gå därifrån, efter en blick upp mot husets fridfulla fasad. Det vilade något trött och besviket över honom, missmodet hos en långväga resenär vars tid är begränsad av tidtabellen. Det slog henne att i så fall hade kanske hans resa varit förgäves när hon nu hade visat bort honom, och med ett hugg av dåligt samvete skyndade hon efter honom.
   "Får jag fråga om ni kommer långt härifrån?"
   Han gav henne samma allvarstyngd blick. "Ja — jag kommer långt härifrån."
   "Men gå in då så tar min man säkert emot. Han är i biblioteket."
   Hon visste inte varför hon tillfogade den sista upplysningen om det inte var i en vag känsla av att hon ville gottgöra sin tidigare ogästvänlighet. Besökaren gjorde min av att vilja tacka henne, men just då distraherades hon av att se trädgårdsmästaren komma gående med en herre som inte gärna kunde vara någon annan än experten från Dorchester.
   "Den vägen", sa hon till främlingen med en gest mot huset; och i nästa nu hade hon fullständigt glömt honom och var inbegripen i en intensiv diskussion med experten.
   Dennes inspektion av drivhuset fångade hans intresse så helt att han beslöt att uppskjuta avfärden till ett senare tåg, och Mary blev så uppslukad av hans kommentarer att hon dröjde kvar därinne bland växterna under ivrigt samtal hela återstoden av förmiddagen. När tankeutbytet äntligen upphörde såg hon till sin häpnad att det var nära lunchdags och hon skyndade tillbaka till huset halvt beredd på att möta Ned på jakt efter henne. Men den enda hon mötte på gårdsplanen var en trädgårdsdräng som krattade gruset, och när hon kom in i hallen var det så tyst där att hon tänkte att Ned fortfarande satt och skrev.
   Hon ville inte störa honom utan gick in i salongen där hon vid skrivbordet fördjupade sig i att räkna fram hur stora utgifter hon hade försvurit sig till under förmiddagens överläggningar. Att hon kunde tillåta sig sådana utsvävningar var något hon ännu inte hade upphört att förundra sig över; och efter de föregående dagarnas odefinierbara rädsla kändes denna lyx som en del av hennes återvunna trygghet, medvetandet om att allting, som Ned hade uttryckt det, aldrig hade varit bättre.
   Hon satt alltjämt och njöt av sin överdådiga sifferlek när husan från tröskeln distraherade henne med en förfrågan om huruvida det passade att servera lunchen. De hade brukat skoja om att Trimmle brukade kalla dem till lunch i en ton som om hon röjde en statshemlighet, och Mary som satt fördjupad i sina kalkyler mumlade bara ett tankspritt instämmande.
   Hon var svagt medveten om att Trimmle osäkert dröjde kvar i dörren som om hon var stött över att hennes matmor visat så föga entusiasm; sedan hördes hennes steg avlägsna sig i korridoren, och Mary sköt sina papper åt sidan och gick ut i hallen och fram till biblioteksdörren. Den var fortfarande stängd och nu var det hennes tur att tveka, för hon ville ogärna störa Ned och samtidigt var hon angelägen att han inte skulle arbeta mer än han brukade. Medan hon stod där och slets mellan oro och omsorg dök Trimmle upp igen och förkunnade att lunchen väntade på bordet, och därmed kände sig Mary tvungen att öppna dörren till biblioteket.
   Ned satt inte vid skrivbordet och hon kisade åt alla håll och tänkte att hon skulle få syn på honom vid någon bokhylla i det långa rummet; men när hon ropade hans namn kom inget svar och hon förstod att han inte fanns där.
   Hon vände sig mot husan.
   "Min man måste vara uppepå. Är Trimmle snäll och talar om för honom att lunchen väntar."
   Trimmle tycktes vackla mellan lydnadens obestridliga bud och en lika obestridlig övertygelse om det meningslösa i den tillsägelse hon fått. Tvehågsenheten resulterade till slut i att hon sa: "Frun får ursäkta, men mr Boyne är inte däruppe."
   "Är han inte på sitt rum? Är ni säker på det?"
   "Alldeles säker, frun."
   Mary såg på klockan. "Var är han då?"
   "Han har gått ut", tillkännagav Trimmle med den överlägsna uppsynen hos en som respektfullt väntat på den fråga som en klartänkt person skulle ha ställt med en gång.
   Mary hade alltså haft rätt i sin första förmodan; Ned måste ha gett sig ut i parken efter henne, och eftersom hon inte hade sett honom hade han förstås tagit genvägen genom södra dörren i stället för att gå runt till gårdsplanen. Hon gick fram till det franska fönstret som vette från hallen direkt ut mot de tuktade idegranarna, men efter att ha utkämpat ännu en inre strid beslöt husan att meddela: "Frun får ursäkta, men mr Boyne gick inte den vägen."
   Mary vände sig om. "Vart gick han då? Och när?"
   "Han gick ut genom stora dörren, frun, och ner mot grinden." Trimmle hade som princip att bara svara på en fråga i taget.
   "Ner mot grinden? Så här dags?" Mary gick själv fram till dörren och tittade över gårdsplanen bort mot tunneln mellan de kala lindarna. Men allén var lika tom som när hon tittat dit då hon gick in.
   "Lämnade min man inget besked?"
   Trimmle tycktes underkasta sig en sista kamp med förvirringens makter.
   "Nej frun. Han bara gick sin väg med herrn."
   "Herrn? Vilken herre?" Mary spände ögonen i henne i lätt irritation över detta nya inslag.
   "Herrn som kom på besök, frun", sa Trimmle undergivet.
   "När kom det en herre på besök? Tala så jag begriper!"
   Mary var mycket hungrig och mycket angelägen att dryfta drivhuset med sin man, annars skulle hon inte ha talat så uppfordrande till hushållerskan; och ändå var hon fortfarande så oberörd att hon i Trimmles ögon märkte det gryende trotset hos en respektfull tjänstekvinna som pressats för hårt.
   "Jag kan inte säga på minuten när det var, för det var inte jag som släppte in herrn", svarade hon på ett sätt som lät förstå att hon taktfullt blundade för sin husmors avsteg från den goda tonen.
   "Var det inte Trimmle som släppte in honom?"
   "Nej, frun. När det ringde på dörren höll jag på att klä om mig och Agnes —"
   "Gå och fråga Agnes då", sa Mary.
   Trimmle var fortfarande en bild av storsint tålamod.
   "Agnes vet ingenting, frun, för tyvärr hade hon bränt sig på handen när hon putsade veken på den nya lampan från stan" — Mary visste att Trimmle hela tiden hade varit avog mot den nya lampan — "så mrs Dockett skickade köksan i stället."
   Mary såg på klockan igen. "Hon är över två. Gå och fråga köksan om min man lämnade något besked."
   Utan att vänta gick hon in till lunchbordet, och efter en liten stund kunde Trimmle förmäla att köksan sagt att herrn hade ringt på vid elvatiden och att mr Boyne hade gått ut med honom utan att lämna något besked. Köksan visste inte ens vad besökaren hette, för han hade skrivit ner sitt namn på ett papper som han hade vikt ihop och gett till henne med tillsägelse att genast överlämna det till mr Boyne.
   Mary avslutade lunchen, alltjämt undrande, och när Trimmle hade dukat fram kaffet i salongen hade ett lätt stråk av ängslan lagt sig som en slöja över hennes undran. Det var olikt Ned att ge sig av utan ett ord till förklaring vid en så olämplig tidpunkt, och svårigheten att identifiera besökaren som han tydligen inte tvekat att slå följe med gjorde hans försvinnande ännu mer obegripligt. Under sin tid som aktiv bergsingenjör hade han ofta kallats bort i plötsliga ärenden och måst hålla ett oregelbundet arbetsschema och Mary hade lärt sig att ta alla överraskningar med jämnmod; men sedan Ned lämnat affärslivet hade han följt en nästan klosterlikt inrutad dagordning. Det var som om han genom att vinnlägga sig om en ytterlig punktlighet, ett nästan rituellt fasthållande vid bestämda tider, ville gottgöra de kringflackande och hetsiga åren med alla snabbluncher på någon korvbar och middagar som de kastat i sig till dunket i någon krängande restaurangvagn; han hade motarbetat Marys svaghet för spontana infall och förklarat att för det förfinade sinnet erbjöd det ständigt upprepade vanemönstret en oändligt rik skala av glädjeämnen.
   Men ingen tillvaro kan gardera sig fullständigt mot det oförutsedda och det var väl bara att vänta att Neds alla försiktighetsåtgärder förr eller senare skulle visa sig otillräckliga. Mary antog att han hade velat förkorta ett tröttande besök genom att följa sin gäst till stationen eller åtminstone ett stycke på väg.
   Denna tanke förjagade alla skuggor inom henne och hon gick själv ut för att ha en överläggning med trädgårdsmästaren. Därefter vandrade hon till postkontoret i byn, en promenad på knappa två kilometer; och när hon styrde stegen hemåt hade det redan börjat skymma.
   Hon valde att gå en stig mellan kullarna, och eftersom Ned säkert hade gått landsvägen tillbaka från stationen var det föga sannolikt att de skulle mötas. Men hon var övertygad om att han hade hunnit hem före henne; så övertygad att när hon själv kom inom dörren stannade hon inte ens för att fråga Trimmle utan gick direkt till biblioteket. Dock var biblioteket fortfarande tomt, och med en egendomlig visuell minnesprecision kunde hon konstatera att papperen på Neds skrivbord låg exakt som de hade legat när hon gått in för att påminna honom om lunchen.
   Och med ens greps hon av skräck: en smygande, trevande skräck för något okänt. Hon hade stängt dörren efter sig, och där hon stod ensam i det långa tysta rummet tycktes skräcken ta gestalt, tycktes höras, tycktes lura bland skuggorna som ett väsen som levde och andades. Hon kisade med sina närsynta ögon in i dunklet och skönjde något som faktiskt fanns där, något som höll sig undan men som iakttog och visste; och hon ryggade tillbaka för detta ogripbara väsen och drog hårt i klocksträngen.
   Klockans hårda skrällande fick Trimmle att komma instörtande med en lampa. Allt kändes åter normalt och alldagligt och Mary kunde andas igen.
   "Trimmle kan bära in teet om min man är hemma", sa hon för att motivera att hon hade ringt.
   "Jaha, frun. Men mr Boyne är inte hemma", svarade Trimmle och ställde ifrån sig lampan.
   "Inte hemma? Trimmle menar att han har kommit tillbaka och gått ut igen?"
   "Nej frun. Han har inte kommit tillbaka."
   Skräcken vaknade på nytt och nu visste Mary att den hade henne fast.
   "Inte sedan han gick ut med — den där herrn?"
   "Inte sedan han gick ut med herrn."
   "Men vem var den mannen?" frågade Mary än en gång och hennes röst var gäll som när någon försöker göra sig hörd i ett larmande oväsen.
   "Det har jag ingen aning om, frun." Där Trimmle stod bredvid lampan tycktes hon plötsligt mista något av sin knubbighet och friska färg som om skuggan av samma smygande rädsla hade fallit över henne.
   "Men köksan vet väl — för det var ju hon som släppte in honom, inte sant?"
   "Jo, men hon vet det inte heller, frun, eftersom han ju skrev sitt namn på ett papper han vek ihop."
   Trots sin upprördhet märkte Mary att de båda hade övergått till att omnämna den okände besökaren med detta diffusa "han" i stället för att som tidigare hålla sig inom konvenansens gränser med det formella "herrn". Och samtidigt kände hon ett plötsligt hopp när hon hörde om det hopvikta papperet.
   "Men han måste ju heta något! Var är papperet?"
   Hon skyndade fram till skrivbordet och började leta bland alla de skrivna arken som låg strödda över det. Det första som fångade hennes blick var ett oavslutat brev; handstilen var Neds, och hans penna låg tvärsöver det som om något hade fått honom att plötsligt lägga den ifrån sig.
   Bäste Parvis — vem var Parvis? — jag har just mottagit ditt brev där du berättar om Elwells död, och även om det väl inte längre finns något skäl till oro så vore det kanske trots allt säkrast —
   Hon slängde brevet åt sidan och sökte vidare; men inget hopvikt papper dök upp bland alla de manuskriptsidor och andra brev som hade fösts ihop i en slarvig hög med vad som måste ha varit en häftig rörelse.
   "Men köksan såg honom ju. Kalla hit henne", beordrade hon och undrade hur hon kunnat vara så trögtänkt att hon inte tidigare hade kommit på en så enkel lösning.
   Trimmle försvann i en vink som om hon var glad att få slippa ut ur rummet, och när hon vände tillbaka med sin skärrade underlydande hade Mary återvunnit fattningen och hade frågorna i beredskap.
   Det hade varit en främmande herre — ja, det hade hon förstått. Men vad hade han sagt? Och framför allt, hur såg han ut? Den första frågan var lätt besvarad, av det retfulla skälet att han hade sagt så lite — han hade bara frågat efter mr Boyne och klottrat något på en papperslapp som han sagt genast skulle lämnas till mr Boyne.
   "Men då vet du inte vad det var han skrev? Du är inte säker på att det var hans namn?"
   Köksan sa att säker kunde hon inte vara men det måste det väl ha varit, för han hade skrivit det när hon hade frågat vem hon fick anmäla.
   "Och vad sa min man när du kom in med papperet till honom?"
   Köksan trodde inte att mr Boyne hade sagt någonting, men det kunde hon inte heller vara riktigt säker på, för just som hon hade räckt fram papperet och han vek upp det så hade hon märkt att besökaren hade kommit efter in i biblioteket och då hade hon slunkit ut och lämnat de två herrarna ensamma.
   "Men om du lämnade dem i biblioteket, hur kan du då veta att de gick ut?"
   Frågans innebörd fick vittnet att ett ögonblick tappa målföret, men Trimmle ryckte till undsättning och lyckades tålmodigt lirka ur henne att innan hon hunnit igenom hallen och bort till köksdörren så hade hon hört de båda herrarna bakom sig och hade sett hur de tillsammans gick ut genom ytterdörren.
   "Men då såg du ju den främmande herrn två gånger och måste väl kunna säga hur han såg ut."
   När köksans uttrycksförmåga sattes på detta sista prov stod det emellertid klart att hon hade nått gränsen för vad hon kunde prestera. Bara att behöva gå till ytterdörren och "visa in" en besökare innebar en sådan omvälvning i tillvarons principiella ordning att det hade vållat en hopplös oreda i hennes själsförmögenheter, och efter en flämtande sökan efter ord kunde hon bara stamma fram: "Jo frun, hatten alltså, det var liksom ingen vanlig hatt ..."
   "Ingen vanlig hatt? Hurdå?" ansatte Mary henne häftigt och i samma stund tog hennes minne ett språng tillbaka till en bild som präglats in i det samma morgon och sedan skymts av andra upplevelser och intryck.
   "Hatten hade vida brätten, menar du, och ansiktet var blekt — en ung mans ansikte?" fortsatte hon sin attack, intensivt koncentrerad nu. Men om köksan fick fram något vettigt svar så hörde Mary det inte; det drunknade i dånet från den visshet som kom forsande över henne. Främlingen — främlingen i parken! Varför hade hon inte tänkt på honom tidigare? Nu behövde ingen tala om för henne att det var han som hade sökt upp hennes man och som hade försvunnit med honom. Men vem var han och varför hade Ned lytt honom?
   Plötsligt som ett hånskratt i mörkret, slogs hon av minnet att de så ofta hade talat om att England var så litet — "så förbannat svårt att komma bort i".
   Så förbannat svårt att komma bort i! Det var så Ned själv hade uttryckt det. Och nu när ordningsmaktens hela apparat lät sina sökarljus spela från strand till strand och över de skiljande vattnen, nu när Neds namn lyste i fetstil på väggarna i varenda by och stad och hans fotografi (vad det plågade henne!) fanns affischerat över hela landet som om han var en jagad förbrytare — nu avslöjade sig den lilla hoptryckta, tätbefolkade ön, där allt var så övervakat, organiserat och inrutat, som en sfinxlik väktare av avgrundsdjupa hemligheter som den med ondskefull glädje aldrig tänkte släppa ifrån sig.
   Under de två veckor som gått sedan Ned försvann hade man inte upptäckt minsta spår efter honom. Även de vanliga ovederhäftiga vittnesmålen som väcker hopp hos plågade hjärtan hade varit få och svävande. Ingen utom köksan hade sett Ned lämna huset och ingen annan hade sett mannen han varit tillsammans med. Inga efterfrågningar i trakten kunde väcka något minne av en främling som varit synlig den dagen i närheten av Lyng. Och ingen hade mött Ned Boyne, vare sig ensam eller i sällskap, i någon av grannbyarna eller på vägen över heden eller på någon av järnvägsstationerna i trakten. Den soliga engelska vinterdagen hade uppslukat honom lika fullständigt som om han hade försvunnit i tomma intet.
   Medan polisen spanade intensivt på alla upptänkliga håll hade Mary sökt i sin mans papper efter något spår av tidigare komplikationer - oavslutade affärer eller oinfriade förpliktelser som hon inte kände till och som skulle kunna kasta ljus över mörkret. Men om det hade existerat några sådana bevis som Ned hade undanhållit henne, så var de lika obefintliga som papperet där besökaren hade skrivit sitt namn. Det fanns ingen tänkbar ledtråd, möjligen med undantag — om det nu var ett undantag — för brevet som Ned tydligen hade varit i färd med att skriva när den gåtfulle besökaren hämtade honom. Men det brevet, som Mary hade läst om och om igen och överlämnat till polisen, hade inte gett mycket stoff för spekulationer.
   "Jag har just mottagit nyheten om Elwells död, och även om det väl inte längre finns något skäl till oro så vore det kanske trots allt säkrast ..." Det var allt. "Skälet till oro" lät sig lätt förklaras av tidningsurklippet genom vilket Mary hade fått vetskap om att en av hennes mans kompanjoner i Blue Star-företaget hade öppnat process mot honom. Det enda nya som framgick av brevet var att det visade att Ned, när han skrev det, fortfarande var ängslig för utgången av processen trots att han hade sagt till Mary att den hade lagts ner och trots att brevet klart angav att käranden var död. Det krävdes flera dagars telegraferande för att fastställa identiteten hos den "Parvis" som fragmentet var riktat till, men inte ens när dessa förfrågningar hade klargjort att det var en advokat i Waukesha framkom några nya väsentliga upplysningar om Elwells process. Advokaten sa sig inte ha haft någon personlig befattning med den utan bara ha tagit del av fakta i egenskap av god vän och tänkbar medlare; han förklarade att han inte hade en aning om i vilket syfte Ned hade tänkt be om hans hjälp.
   Denna information, som inte ledde minsta vart, var den enda frukten av de två första veckornas efterforskningar, och de följande veckorna släpade sig fram utan att något som helst mer kom i dagen. Mary visste att spaningarna fortsatte, men hon fick en vag känsla av att de gradvis avtog precis som själva tidens tempo tycktes avta. Dagarna, som i vettlös skräck hade flytt bort från denna enda dags ogenomträngliga gåta, tycktes återfå sitt lugn allteftersom avståndet ökades tills de slutligen återföll i sin normala lunk. Likadant förhöll det sig med de människor som sökte utreda den dunkla episoden. Säkert sysslade de fortfarande med den, men vecka för vecka och timme för timme förlorade den i intresse, tog upp mindre utrymme, trängdes sakta men ofrånkomligen bakåt i medvetandet av de nya problem som oupphörligt bubblade upp i den mänskliga tillvarons rykande kittel.
   Även Mary Boyne kände hur hennes tankar började flyta trögare. De pendlade fortfarande oavbrutet mellan gissningar och hugskott, men pendelslagen hade blivit långsammare, regelbundnare. Det fanns till och med stunder av trötthet då hon som ett offer för något gift som lämnar hjärnan klar men fjättrar kroppen i orörlighet kunde förlika sig med skräcken och acceptera att den alltid skulle finnas där som en beständig del i hennes liv.
   Dessa stunder blev allt längre, blev till timmar och dagar, tills hon gled in i ett tillstånd av liknöjd resignation. Hon följde det dagliga livets gång med ointresset hos en vilde som står oförstående inför civilisationens meningslösa procedurer. Hon hade kommit att se sig själv som en del av tillvarons enahanda, en eker som svängde runt när hjulet rullade; hon kände sig nästan som en del av möblemanget i rummet där hon satt, ett själlöst föremål som skulle dammas och skjutas omkring precis som borden och stolarna. Och denna allt djupare apati höll henne kvar vid Lyng, trots att vännerna vädjade till henne och gav henne det vanliga rådet att hon skulle må bra av "miljöombyte". Vännerna trodde att hennes vägran att flytta bottnade i en övertygelse att hennes man en dag skulle komma tillbaka till den plats där han hade försvunnit, och en vacker legend växte fram kring vad de tolkade som en sådan väntan. Men i verkligheten hade hon ingen sådan övertygelse: ångestmörkret som omslöt henne lystes inte längre upp av hoppets enstaka glimtar. Hon var säker på att Ned aldrig skulle komma tillbaka, att han hade lämnat henne lika oåterkalleligt som om döden själv hade stigit över tröskeln den dagen. Hon hade till och med en efter en förkastat de teorier om hans försvinnande som hade framförts av tidningarna, av polisen och av hennes egen plågade inbillningsförmåga. I sin ytterliga håglöshet slog hon undan dessa skrämmande möjligheter och sjönk ner i ett tomt accepterande av att han var borta.
   Nej, hon skulle aldrig få veta vad det hade blivit av honom — ingen skulle någonsin få veta det. Men huset visste; biblioteket där hon tillbringade sina långsamma kvällar visste. För det var här den sista scenen hade utspelat sig, hit som främlingen hade kommit och uttalat de ord som fått Ned att resa sig och följa honom. Golvet hon gick på hade känt hans steg; böckerna i hyllorna hade sett hans ansikte; och det fanns ögonblick då det medvetande som hon kände levde så intensivt i de gamla dunkla väggarna tycktes stå i begrepp att röja sin hemlighet på något sätt hon skulle kunna höra. Men hemligheten röjdes aldrig och hon visste att det aldrig skulle ske. Lyng var inte något pratsjukt gammalt hus som förrådde de hemligheter som anförtrotts det. Just sägnen kring det bevisade att det alltid hade varit den stumma medbrottslingen, den obestickliga väktaren av de mysterier det hade bevittnat. Och där Mary Boyne satt inför denna tystnad visste hon hur fåfängt det var att försöka bryta den med någon mänsklig kraft.

"Jag säger inte att det inte var hederligt och ändå säger jag inte att det var hederligt. Det var en affärsuppgörelse."
   Orden fick Mary att häftigt sätta sig upp och stirra på mannen som yttrat dem.
   När ett visitkort med namnet mr Parvis en halvtimme tidigare hade burits upp till henne hade hon omedelbart insett att detta namn hade funnits i hennes tankar ända sedan hon hade läst det i inledningen till Neds ofullbordade brev. Mannen som väntade på henne i biblioteket hade varit liten och skallig med gulblek hy och guldbågade glasögon, och det for en skälvning genom henne vid tanken att detta var den människa till vilken hennes mans sista kända tankar hade varit riktade.
   Hövligt men utan kringgående inledningsfraser — han gav intrycket av en man som talar med klockan i handen — hade Parvis angett syftet med sitt besök. Han hade "stuckit över" till England i affärer, och då dessa hade fört honom i närheten av Dorchester hade han inte velat lämna trakten utan att avlägga visit hos mrs Boyne; och om möjligt inte utan att fråga henne vad hon tänkte göra för Bob Elwells anhöriga.
   Hans ord väckte till liv en dunkel fruktan hos Mary. Visste hennes besökare trots allt vad Ned hade syftat på med den där ofullbordade meningen? Hon bad honom förtydliga sin fråga och såg genast att han föreföll överraskad över att hon var så föga insatt i saken. Visste hon verkligen så lite?
   "Jag vet ingenting — ni får tala om det", stammade hon; och hennes besökare började sin redogörelse. Även om hennes tankar flöt trögt, även om berättelsen vidrörde företeelser hon alltid hade varit mycket okunnig om så förstod hon att den kastade ett otäckt ljus över hela den suddiga historien med Blue Star-gruvan. Hennes man hade gjort sig sin förmögenhet vid denna lysande transaktion genom att "köra omkull" någon som varit mindre snabb att gripa chansen; och offret för hans fiffighet var unge Robert Elwell som var den som hade "tipsat" honom om gruvan.
   Mary hade inte kunnat hålla tillbaka ett utrop, och Parvis hade gett henne en saklig blick genom sina neutrala glasögon.
   "Bob Elwell var inte tillräckligt smart, det är hela saken; annars kunde han ha gett igen med samma mynt. Sådant är vardagsmat i affärsvärlden. Det är väl ungefär som när vetenskapsmännen talar om det naturliga urvalet — att bara de dugligaste överlever." Parvis föreföll belåten med att ha hittat en så träffande liknelse.
   Mary kände hur hon måste forcera ett starkt motstånd för att kunna ställa nästa fråga, det var som om orden fick en vidrig smak när de kom över hennes läppar.
   "Men då ... då beskyller ni min man för att ha gjort något skamligt?"
   Mr Parvis begrundade oberört frågan. "Inte alls. Jag säger inte ens att det inte var hederligt." Han lät blicken glida upp och ner över de långa raderna med böcker som om någon av dem kunde ha försett honom med den definition han sökte. "Jag säger inte att det inte var hederligt och ändå säger jag inte att det var hederligt. Det var en affärsuppgörelse." I hans värld kunde det inte finnas en precisare definition.
   Mary satt skräckslagen och kunde inte släppa honom med blicken. Han var som ett likgiltigt sändebud från någon ond makt.
   "Men tydligen delade mr Elwells advokater inte er uppfattning eftersom det väl var på deras inrådan som processen lades ner."
   "Javisst, de var klara över att de tekniskt sett inte hade en chans. Det var när de rådde honom att nedlägga sin talan som han blev desperat. Ni förstår, han hade lånat upp nästan alla de pengar han förlorade på Blue Star och han satt i saxen. Det var därför han sköt sig när de sa till honom att hans utsikter var lika med noll."
   Fasan svepte in över Mary i mäktiga brusande vågor.
   "Sköt han sig? Tog han livet av sig för den saken?"
   "Tja, egentligen lyckades han inte riktigt ens med att ta livet av sig. Det drog ut i två månader innan han verkligen dog." Parvis framförde upplysningen lika lidelsefritt som en grammofon ger ifrån sig ljudet i skivan som snurrar på dess tallrik.
   "Menar ni att han försökte ta livet av sig en gång till?"
   "Å, i och för sig räckte det med det första försöket", sa Parvis bistert.
   De satt där mitt emot varandra under tystnad, han tankfullt svängande glasögonen i skalmen, hon spänd och stel med händerna vilande orörliga mot knäna.
   När hon äntligen tog till orda igen kunde hon knappt göra rösten starkare än en viskning: "Men om ni visste allt det här, varför svarade ni att ni inte förstod hans brev när jag skrev till er strax efter att min man hade försvunnit?"
   Parvis reagerade inte på detta med någon märkbar förlägenhet. "Nja, jag förstod det inte — egentligen. Och hade jag förstått det, så var det ändå inte rätta ögonblicket att diskutera det. Historien med Elwell var ur världen i och med att processen lades ner. Jag kunde inte ha meddelat er något som kunde ha hjälpt er att hitta er man."
   Mary såg forskande på honom. "Varför har ni då talat om allting nu?"
   Parvis röjde fortfarande ingen tvekan. "Tja, till att börja med trodde jag att ni kände till mer än ni tycks göra — om omständigheterna kring Elwells död, menar jag. Och så pratas det så mycket om saken nu — hela historien har dragits upp igen. Och jag tänkte att om ni inget visste så borde ni få veta."
   Hon sa ingenting och han fortsatte: "Ni förstår, det är först på sistone som det har kommit ut hur illa det var ställt med Elwells affärer. Hans hustru är en stolt kvinna och hon kämpade så länge hon kunde, tog arbete först och satt sedan hemma och sydde kläder åt andra när hon inte orkade längre — någonting åt hjärtat, var det visst. Men hon hade hans mor att ta hand om, och barnen, och till slut blev det för mycket för henne och hon måste be om understöd. Tidningarna fick nys om saken och skrev om det och det startades en insamling. Alla därborta hade gillat Bob Elwell och nästan alla de främsta namnen finns med på listan och folk började undra varför ..."
   Han avbröt sig och trevade i en innerficka. "Här", fortfor han, "här står en artikel i Sentinet om alltihop — lite färgad, så klart. Men det är nog bäst att ni läser den."
   Han räckte fram en tidning till Mary som långsamt vecklade upp den och samtidigt mindes den kväll i samma rum då ett urklipp ur Sentinet för första gången hade fått hennes trygghet att vackla.
   Hon slog upp tidningen, skyggade för den fetstilta rubriken ÄNKAN EFTER BOYNES OFFER TVINGAD SÖKA BISTÅND OCh lät blicken glida nerför spalten till två porträtt som var infällda i den.
   Det första föreställde hennes man och var ett foto som de hade låtit ta samma år de hade kommit till England. Det var den bild av honom hon tyckte bäst om, samma som stod på skrivbordet uppe i hennes sovrum. När ögonen på fotot mötte hennes kände hon att det var omöjligt att läsa vad som stod om honom; det gjorde så ont i henne att hon måste blunda.
   "Jag tänkte att ni kanske kunde tänka er att anteckna ert namn på listan ..." hörde hon Parvis fortsätta.
   Hon öppnade ögonen med en ansträngning och de föll på det andra porträttet. Det visade en smärt man med ungdomligt utseende vars ansiktsdrag skymdes en smula av skuggan från en vidbrättad hatt. Var hade hon redan sett detta ansikte? Hon stirrade villrådigt på det medan blodet hamrade i hennes öron. Så skrek hon till.
   "Det är ju han — han som sökte min man!"
   Hon märkte som i en dimma att Parvis störtade upp och att hon hade fallit bakåt i soffhörnet och att advokaten bestört lutade sig över henne. Hon satte sig mödosamt upp och sträckte sig efter tidningen som hon hade tappat.
   "Det är han! Jag känner tydligt igen honom!" Hon hörde själv hur skärande gäll hennes röst lät.
   Advokatens svar tycktes komma långt bortifrån, som genom en ändlös dimhöljd labyrint.
   "Mrs Boyne, ni mår visst inte riktigt bra. Ska jag kalla på någon? Ska jag hämta ett glas vatten?"
   "Nej, nej, nej!" Hon kastade sig mot honom och slog vilt med handen mot tidningen. "Jag vet att det är han! Jag känner ju igen honom! Han talade med mig i parken!"
   Mr Parvis tog tidningen och riktade glasögonen mot porträttet. "Det är omöjligt, mrs Boyne. Det är Robert Elwell."
   "Robert Elwell?" Hennes stirrande blick förlorade sig i rymden. "Då var det Robert Elwell som sökte honom."
   "Sökte mr Boyne? Samma dag som han försvann härifrån?" Advokatens röst var nu lika dämpad som hennes var gäll. Han böjde sig fram och lade en broderlig hand på henne som för att stillsamt mana tillbaka henne till hennes plats. "Men Elwell var ju död! Minns ni inte det?"
   Mary satt med blicken oavvänt riktad mot bilden, omedveten om vad han sa.
   "Minns ni inte er mans oavslutade brev till mig — det som ni hittade på hans skrivbord den dagen? Det skrevs ju alldeles efter att han fått veta att Elwell var död." Hon hörde en märklig darrning i advokatens lidelsefulla röst. "Visst minns ni väl?" sa han enträget.
   Ja, hon mindes, det var det ohyggliga. Elwell hade dött dagen innan hennes man försvann; och detta var Elwells bild; och den föreställde mannen som hade talat med henne i parken. Hon höjde huvudet och lät blicken sakta glida över biblioteket. Biblioteket kunde ha intygat att bilden också föreställde mannen som kommit in den dagen och tvingat Ned att lämna sitt brev oavslutat. Genom det svallande bruset i sitt huvud hörde hon det fjärran ekot av till hälften glömda ord — ord som Alida Stair hade uttalat på gräsmattan i Pangbourne innan Ned och Mary någonsin hade sett huset i Lyng eller drömt om att de en dag skulle bo där.
   "Det här är mannen som talade med mig", upprepade hon.
   Hon såg igen på Parvis. Han försökte dölja sin upprördhet under vad han väl föreställde sig var en min av fogligt medlidande; men hans läppar stötte i blått. Han tror jag är galen men jag är inte galen, tänkte hon, och plötsligt kom det för henne hur hon skulle rättfärdiga sitt egendomliga påstående.
   Hon satt tyst, tvingade sina läppar till att inte darra och väntade tills hon kunde lita på sin röst; sedan såg hon Parvis rätt i ögonen och sa: "En enda fråga, och är ni snäll och svarar på den: när var det som Robert Elwell försökte ta livet av sig?"
   "När ... när?" stammade Parvis.
   "Ja. Vilken dag. Snälla ni, försök att minnas."
   Hon såg att han hade blivit ännu mer skrämd av henne. "Jag har ett skäl till min fråga", förtydligade hon sig.
   "Visst, visst. Jag kan bara inte komma ihåg. Det var väl ungefär två månader tidigare, tror jag."
   "Jag vill veta datumet", upprepade hon.
   Parvis ryckte till sig tidningen. "Det kanske står här", sa han, fortfarande lika undfallande. Han ögnade igenom artikeln. "Här har vi det. I oktober ... den ..."
   Hon föregrep honom. "Den tjugonde, inte sant?" Han gav henne en skarp blick och nickade. "Ja, den tjugonde. Hur kunde ni veta det?"
   "Jag vet det nu." Åter vilade hennes blick långt bortom honom. "Söndagen den tjugonde — det var då han kom hit första gången."
   Advokatens röst hördes knappt. "Kom hit första gången?"
   "Ja."
   "Så ni såg honom två gånger?"
   "Ja, två gånger." Orden kom i en låg flämtning. "Han kom hit första gången den tjugonde oktober. Jag minns datumet därför att det var samma dag vi klättrade upp på Meldon Steep första gången." Långt inom sig hörde hon ett svagt skratt över att hon annars kanske hade glömt det.
   Parvis iakttog henne intensivt, försökte fånga hennes blick.
   "Vi såg honom från taket", fortfor hon. "Han kom gående i lindallén. Han var klädd precis som på den där bilden. Min man såg honom först. Han blev skrämd och rusade ner före mig. Men det fanns ingen där. Han hade försvunnit."
   "Elwell hade försvunnit?" hackade Parvis fram.
   "Ja." Deras låga röster tycktes famla blint efter varandra. "Jag fattade inte vad som hade hänt. Nu förstår jag. Han försökte komma då; men han var inte riktigt död ännu — han kunde inte nå oss. Han fick vänta två månader innan han dog, och då kom han tillbaka — och tog Ned med sig."
   Hon nickade triumferande åt Parvis som ett barn som har klarat ett svårt pussel. Men plötsligt lyfte hon händerna i en förtvivlad åtbörd och tryckte dem mot tinningarna.
   "Å min gud! Jag ledde honom till Ned — jag visade hur han skulle gå! Det var jag som visade honom var han fanns!" skrek hon.
   Hon kände hur väggarnas murar av böcker störtade emot henne som fallande ruiner; och långt borta genom ruinernas dån hörde hon Parvis där han ropade till henne och kämpade för att nå fram till henne. Men hon kände inte när han rörde vid henne och förstod inte vad han sa. I braket från allt som störtade samman över henne var det bara ett hon hörde alldeles tydligt: Alida Stairs röst på gräsmattan i Pangbourne.
   "Man förstår det inte förrän efteråt", sa den. "Man förstår det inte förrän långt, långt efteråt."

Originalets titel: "Afterward", först publicerad 1910 i "The Century Magazine". Översatt av Lars Hansson 1983.
Novellen har en egen wiki-sida på engelska wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Afterward

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki