FANDOM


Av Ernest Hemingway

Det var inget särskilt, nånting om hur dom lagar engelsk punsch, och så började vi slåss och jag halkade och han fick omkull mig och satte knät mot bröstet och klämde åt kring halsen på mig med bägge händerna som han tänkte strypa mig och hela tiden försökte jag få upp kniven ur fickan och skära dän honom. Dom var så fulla allihop så ingen kunde ta undan honom. Han dunkade skallen min i golvet och höll på att strypa mig och jag fick fram kniven och fällde upp den; och jag skar av muskeln mittöver armen på honom och då släppte han. Då hade han inte kunnat hålla längre om han också hade velat. Sen rullade han runt och höll om armen och började skrika och jag sa:
   "Ja, vafan skulle du försöka strypa mig för?"
   Jag skulle ha kunnat skurit ihjäl karln. Jag kunde inte svälja på en hel vecka. Han gjorde illa mig i halsen riktigt.
   Ja i alla fall gick jag därifrån och det var en massa folk kvar där tillsammans med honom och ett par följde efter mig och jag vek om ett hörn och kom ner mot kajen och där mötte jag en som sa att dom hade dräpt en karl oppåt stan en bit. Jag sa: "Vem var det som gjorde det?" och han sa: "Jag vet inte vem det var men död är han", och det var mörkt och vattnet stod långt uppåt gatan och inget ljus och fönsterna trasiga och båtar låg det över hela stan och träna kull-blåsta och allting blåst åt helvete och jag fick tag i en jolle och rodde ut och hittade igen min båt där jag hade den innanför Mango Key och det var inget fel med den bara att den var full med vatten. Jag öste den och pumpade en stund på slutet och det var månsken men mycket moln och rätt grov sjö än och jag knallade i väg neröver; och när det blev ljust var jag utanför Östra hamnen.
   Det var en storm, gosse. Min båt var den första som var ute och vatten har aldrig sett ut som det gjorde där. Det var vitt som en tunna lut och när man kom från Östra Hamnen till Sou'west Key kände man inte igen stranden. Det hade blåst upp en bred ränna ut genom viken. Trän och allt möjligt hade blåst ut dit och en ränna dragen genom alltihop och vattnet vitt som kalk hela vägen och allt mellan himmel och jord flöt omkring; grenar och hela träd och allt möjligt. Innanför The Keys fanns varenda pelikan i hela världen och raglar av alla de slag flög omkring. De måtte ha gett sig i väg in när de kände på sig att det skulle komma.
   Jag låg ute vid Sou'west Key en dag och ingen kom efter. Min båt var den första som var ute och jag hade sett en spira som flöt i vattnet och jag förstod att det måste finnas ett vrak nånstans och jag for ut och började söka efter det. Och jag hittade det. Det var en tremastad skonare och masttopparna stack nätt och jämnt upp ur vattnet. Hon låg på för djupt vatten så där fick man inte tag i nånting. Och då gav jag mig i väg igen och fortsatte att leta efter något annat. Jag hade gott försprång och tyckte att jag borde kunna få tag i det som gick att få. Från tremastaren for jag nerefter sandrevlarna och jag såg ingenting och jag fortsatte långt. Jag var ända utåt kvicksanden och jag fann ingenting så jag bara fortsatte. Sen när jag kom i sikte av Rebecca fyr såg jag alla möjliga slags fåglar som höll till ovanför nånting och jag styrde kurs ditåt för att se efter vad det var och där låg ett helt moln av fågel.
   Jag såg att det stack upp något som en mast ur vattnet och när jag var nära intill flög alla fåglarna upp och höll sig omkring mig. Vattnet var klart där ute och det stack upp nån sorts spira strax ovanför vattenytan och när jag var alldeles intill såg jag att det var något långt mörkt under vattnet som en lång skugga och jag kom rakt ovanför och där under vattnet låg en oceanångare; bara låg där hel och hållen under vattnet lång som härifrån till sydpolen. Jag lät båten driva över. Den låg på sidan och aktern var djupt nere. Alla ventilerna var ordentligt tillskruvade och jag såg hur glaset blänkte i vattnet och hela båten; den största båt jag nånsin har sett och den låg där och jag drev längs efter den hela vägen och sen gick jag upp och ankrade och jag hade en jolle på fördäck och den sköt jag ner i vattnet och vrickade neröver med fåglar runtomkring mig.
   Jag hade en vattenkikare som vi brukar ha när vi fiskar svamp och handen skakade så jag knappt kunde hålla i den. Alla ventilerna som man såg när man rodde längsefter var stängda men nånstans neråt botten måste det ha varit nånting öppet för det flöt ut saker därifrån i ett kör. Man såg inte vad det var. Bara bitar. Det var det fåglarna ville åt. Så mycket fågel har jag aldrig sett. Det var fågel runtomkring; och skrek och var tokiga.
   Allting syntes skarpt och tydligt. Jag såg hur båtsidan böjde sig och den såg flera kilometer lång ut under vattnet. Båten låg på en kritvit sandbank och spiran det var ett slags förmast eller nån sorts kran och den stack snett upp ur vattnet som båten låg där på sidan. Bogen var inte så långt under. Jag kunde stå på bokstäverna i namnet på bogen och då nådde huvet nätt och jämnt ovanför vattnet. Men ner till närmaste ventil var det tolv fot. Jag nådde nätt och jämnt dit med ljusterstången och försökte slå sönder den men det gick inte. Glaset var för tjockt. Då vrickade jag tillbaka till båten och tog en skruvnyckel och band fast vid ljusterstången och det gick inte att slå sönder det ändå. Där låg jag och tittade i kikaren ner på oceanångaren med allting som fanns i den och jag var första man på plan och kunde inte komma in i den. I den måste det ha funnits grejor värda fem millioner dollars.
   Jag vart alldeles matt när jag tänkte på hur mycket det fanns där nere. Innanför ventilen närmast såg jag nånting i vattenkikaren men jag kunde inte urskilja vad det var. Med ljusterstången kunde jag inte uträtta något så jag klädde av mig och stod och tog några djupa andetag och dök från aktern med skruvnyckeln i handen och simmade neråt. Ett litet tag orkade jag hålla fast mig i ventilkanten så att jag kunde se in och där inne var ett fruntimmer med håret som flöt ut runtomkring henne. Jag såg tydligt hur hon flöt där inne och jag dängde till ventilen två gånger ordentligt och jag hörde hur smällen klang i öronen på mig men glaset höll och jag måste upp igen.
   Jag höll mig fast i roddbåten och hämtade andan och sen klev jag upp och tog några andetag och så dök jag igen. Jag simmade ner och fick tag i ventilkanten med fingrarna och höll fast och dängde skruvnyckeln i glaset allt vad jag orkade. Genom glaset såg jag kvinnan som flöt i vattnet. Hon hade haft håret kammat upp efter hu-vet och det flöt ut i vattnet hela håret. Jag såg ringarna på ena handen. Hon var alldeles uppe vid ventilen och jag slog skruvnyckeln i glaset två gånger och det vart inte en spricka i det ens. När jag var på väg opp trodde jag inte att jag skulle klara mig upp till ytan utan att dra efter andan.
   Jag dök ner en gång till och jag spräckte glaset, men bara spräckte det, och när jag kom opp blödde jag näsblod och jag stod på bogen barfota på bokstäverna i namnet med huvut nätt och jämnt ovanför och vilade där en stund och sen simmade jag bort till båten och kavade mig upp i den och satt och väntade på att huvudvärken skulle gå över och tittade ner i vattenkikaren, men näsan blödde så att jag fick lov att skölja ur kikaren. Sen la jag mig baklänges i jollen och höll handen under näsan så att blodet skulle stanna och jag låg där med huvut bakåt och tittade upp och ovanför och runtomkring var det lågt räknat en million fåglar.
   När det hade slutat blöda tog jag mig en titt genom kikaren igen och sen vrickade jag bort till båten för att försöka hitta nånting tyngre än skruvnyckeln men det var lögn att finna något; inte ens en svampkrok. Jag for tillbaka och vattnet blev bara klarare och klarare och man såg vartenda dugg som flöt ut över den där vida sandbottnen. Jag tittade efter haj men det var inga i farten. Man skulle ha sett dem på långt håll. Så klart var vattnet och sanden var vit. I jollen fanns det en liten dragg och den skar jag loss och hoppade över bord och körde neråt med den i handen. Den drog mig rätt ner och förbi ventilen och jag grabbade tag i den men orkade inte hålla fast och fortsatte bara längre och längre ner och gled efter den böjda båtsidan. Till slut fick jag lov att släppa draggen. Jag hörde hur den dunsade mot en gång och det var som ett helt år innan jag var uppe vid ytan igen. Jollen hade drivit med tidvattnet och jag simmade efter den med näsblodet rinnande i vattnet medan jag simmade och jag var rätt belåten över att det inte fanns några hajar där; men trött var jag.
   Huvut kändes som spräckt och jag låg i jollen och vilade och sen rodde jag tillbaka. Det började vara framåt kvällskröken. Jag gick ner en gång till med skruvnyckeln men det lax inte. Den var för lätt, skruvnyckeln. Det tjänade ingenting till att dyka ner om man inte hade en stor hammare eller nånting som var så tungt att det var nån nytta med det. Sen band jag fast skruvnyckeln vid ljusterstången igen och jag tittade i kikarn och dunkade och hamrade tills skruvnyckeln lossnade och jag såg den i kikarn klar och tydlig halka utför hela båtsidan och sen av båten och dyka ner i kvicksanden. Sen kunde jag ingenting göra. Skruvnyckeln var borta och draggen hade jag tappat så jag vrickade jollen tillbaka till båten. Jag var så trött att jag inte orkade ta ombord jollen och solen stod ganska lågt. Fåglarna hade tagit sig ledigt för dagen och var på väg därifrån och jag styrde mot Sou'west Key med jollen på släp och fåglarna gick an framför och bakom mig. Ja, jag kände mig slut, det är säkert.
   På kvällen började det blåsa och det blåste i en hel vecka. Det var omöjligt att komma dit ut. Från stan kom det några i båt och sa att han som jag hade knivskurit var bra utom i armen och jag for in till stan igen och jag fick gå lös mot femhundra dollars säkerhet. Sedan gick det bara bra, för en del av dem som var med, mina vänner alltså, gick ed på att han varit efter mig med en yxa, men vid det laget då vi kom ut igen hade grekerna sprängt sönder båten och rakat ren den fullständigt. Kassaskåpet fick de ut med dynamit. Ingen vet hur mycket de kom över. Det var guld ombord och de fick alltihop. De sopade ren hela båten. Jag hittade den men jag fick inte en enda cent jag.
   Ja det var en satans tillställning från början till slut. Det påstods att de var strax utanför hamnen i Habana när orkanen kom och de kunde inte gå in eller om rederiet inte ville låta kapten ta risken att gå in; det sas att han ville försöka; så han fick bara följa med och i mörkret skjutsade de i väg och försökte komma in i bukten mellan Rebecca och Tortugas när båten körde in i kvicksanden. Kanske rodret blev avslaget. Kanske de inte ens styrde. Men att det fanns kvicksand där kunde de i alla fall inte veta och när hon gick på måste kaptenen ha gett order att öppna barlasttankarna så att hon skulle ligga stadigt. Men det var kvicksand de hade gått på och när de öppnade tankarna åkte båten ner med aktern före och sen över ända. Ombord var besättning och fyrahundrafemti passagerare och de måste ha varit kvar varenda en när jag fann båten. De måtte ha öppnat tankarna genast båten gick på och i samma ögonblick som den sjönk ner mot botten tog kvicksanden hand om den. Sen måste ångpannorna ha exploderat och det var säkert därför de där sakerna kom ut. Fast det var konstigt att det inte fanns några hajar i närheten. Inte en enda fisk såg jag till. De skulle ha synts mot den där kritvita sanden.
   Men nu är det gott om fisk där: judefisk, största sorten. Större delen av båten ligger nere i sanden nu men de håller till inuti; största sortens judefisk. Vi ska fara ut och ta opp några stycken nån gång. Från stället där båten ligger ser man Rebecca fyr. Nu är en boj utlagd vid den. Båten ligger i utkanten av kvicksanden alldeles invid bukten. Bara hundra meter så hade de klarat sig igenom. I mörkret och stormen var det på håret att de skulle ha klarat sig; när det regnade som det gjorde såg de inte Rebecca. Och så är de inte vana vid sånt där. Kaptenen på en oceanångare är inte van att länsa undan på det sättet. De har sin kurs att följa och jag har hört att det ska finnas nån sorts kompass som de gör i ordning så att båten styr sig själv. De visste nog inte var de var när de sopades i väg av stormen men det var nära att de skulle ha klarat sig. Fast det kan ju hända att de hade förlorat rodret. I alla fall fanns det ingenting annat som de kunde gå på förrän de var framme i Mexiko om de bara hade kommit ut i bukten. Men nog måste det ha varit en extra tillställning när de gick på i regnet och blåsten och han gav order att öppna tankarna. Ingen kan ha varit på däck i det vädret. Allesammans måste ha varit nere. På däck blåste det nog så att man inte kunde andas. Ja nog måtte det ha varit ena jäkla otäcka historier där nere när man vet hur fort det gick. Jag såg när skruvnyckeln försvann i sanden. Kaptenen kunde inte veta att det var kvicksand de gick på om han inte kände till farvattnen. Han visste bara att det inte var berg. Det måste han ha sett ända uppifrån bryggan. Han måste ha förstått hur det var fatt när hon började sätta sig i sanden. Jag undrar hur lång tid det tog. Jag undrar om styrman var där tillsammans med honom. Ska man tro att de stannade inne i styrhytten eller att de gick ut? Några lik hittades aldrig. Inte ett. Inget som flöt omkring. Och med livbältena på brukar de flyta långt också. De fick väl ta emot det där nere. Men grekerna fick alltihop de. Vartenda smack. De hade nog brått att komma. De rakade rent. Först var fåglarna där, sen jag, sen grekerna, och till och med fåglarna fick mera utbyte av det än jag.

Ur "Historier från de sju haven", 1961 Översättning Thorsten Jonsson

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki