FANDOM



Av: Eeva Park

Flickan gick en bit bakom det glatt pratande sällskapet, hennes fötter sjönk ner i den heta snustorra sanden, och trots att hon krökte på tårna och såg sig för fastnade en och annan taggig tallkotte som en glödande kolbit under de nakna fotsulorna. Hennes sandaler dinglade i det krökta fingret, hon ojade sig dämpat ett par gånger men tog dem inte på sig. Ingen annan var barfota, de andra gick och pratade, och skrattade tillsammans och hon skulle gärna ha gått in bland träden och sprungit ensam genom skogen till stranden. Blickarna som hennes mamma slängde över axeln höll henne med nöd och näppe i styr och skapade ett tjurigt trots i henne.
   Tallskogen invid stranden, som hon kände så väl sedan sina tidigare somrar, var den här dagen full av ett obarmhärtigt vitt ljus. Det var julieftermiddag. Flickan märkte att hon luktade svett, att den kvävande hettan under bussresan hit från stan hade samlats i armhålor och mellan låren på henne. Upplivad av besöket de skulle göra hade hennes mamma ägnat halva resan åt att förmana henne, hon skulle inte äta för mycket vid kaffebordet, inte dricka för mycket, inte prata dumheter, inte gå i vägen för de stora utan bekanta sig med familjens barn, vara som alla normala fjortonåringar. Hon tyckte att halva bussen måste höra hennes mammas låga, men tydliga röst, som mellan varningarna och förebråelserna höll långa lovtal till dem de skulle åka och hälsa på. Hon tycktes glömma bort att flickan kände dem eller åtminstone hade träffat dem ända, sedan hon var fem år. Det verkade som om hennes mamma tyckte det här besöket var extra viktigt och hennes uppenbara ängslan sårade flickan och förödmjukade henne. Den placerade på något sätt henne mamma under dem, denna ängslan och den allt överskuggande glädjen över att hon inbjudits till detta sommarställe vid stranden. Flickan som stod och tittade ner på sin mammas uppåtvända ansikte hade velat fråga henne varför. Hon radade i tankarna upp sin mammas arbeten, allt hon åstadkommit och allt hon misslyckats med, och visste att det inte var någon idé att rätt och slätt fråga varför. Det kunde inte vara den ständiga pengabristen, bristen på erkänsla "från högre ort", det borde inte ens vara det att hon inte hade någon man, ty även det var hennes eget val. Allt var hennes mammas eget val, och ändå var hon nu så onödigt upplivad och tacksam för att några gamla bekanta inviterat henne att besöka dem. Varför tog hon det inte naturligt, varför tog hon det inte som en vänlighet från sin egen sida, att hon i denna hetta hade skakat flera mil på en unken linjebuss med kakor som smält i hennes genomvarma knä? Flickan tittade på pappkartongen där det uppstått fettfläckar som sipprat igenom inifrån. De blekgula rosorna som köpts vid busshållplatsen luktade påträngande intensivt, som blommar som håller på att vissna.
   När de kom fram var det flickan som fick överräcka dessa taggiga stjälkar med sina slokande blommor. Hennes mamma ursäktade sig, och ursäktade sig, och ursäktade sig så länge för både de smälta mockastubbarna, eklärerna, negerbollarna och för blommorna, att värdinnan till slut berättade hur det färska köttet hon köpt på torget börjat stinka i bilen under den varma resan från stan. Till och med grannarnas pudel hade vägrat äta det. Flickan stod och lyssnade, rodnade på grund av de vissnade blommorna och hettan och kände den där köttstanken i näsan så att hon nästan mådde illa.
   Sonen och dottern i huset spelade badminton på planen mellan de två husen, där fanns också några grannbarn. Flickan var glad åt att de inte ens tänkte på att avbryta sitt spel för att komma och hälsa, och samtidigt kände hon sårad ett häftigt styng av vrede.
   Sommarstället som de gästade var en gammal byggnad från "den estniska tiden". Som de flesta av husen från den tiden var även detta stadigt, sakligt, säkert. Flickan tyckte om andra våningen på det gamla huset, balkongen, där det hade fallit ner tallbarr och där kaffebordet dukades, hon tyckte om den lugna blandningen av nya och gamla möbler, det värdiga ljuset i vindskuporna. Hon tyckte också om sin mammas vänner och de andra gästerna, den kortvuxne mannen, och kvinnan med det stora vackra ansiktet som var konstnär. Men hon tyckte inte om sin mammas kvittrande upprymdhet, hennes vanliga umgängesskal. Hon tyckte att alla borde genomskåda hur ansträngd den glättigheten var, med nästan sjuklig känslighet bevakade hon varje ord och vartenda skratt från sin mamma.
   Vid ett tillfälle i början av besöket koncentrerades allas uppmärksamhet till flickan.
   —Vad du har blivit stor, sa den jättelike värden. Flickan kände att hon log dumt.
   Värdinnan, liten och rund, frågade hur gammal hon egentligen var nu. Flickan mumlade halvhögt och fick upprepa sitt svar. Från bollplanen hördes skratt och rop.
   —Vill du också gå och spela? Kan du spela badminton? Min Mati har tränat i två år, han kör slut på oss allihop.
   —Nej, ruskade flickan på huvudet och tänkte: —Jag kan visst!
   —Du kanske tycker det är tråkigt att sitta här hos oss vuxna? sa värdinnan och hällde blekrosa saft i flickans glas.
   Flickan skakade på huvudet och hoppades att man inte skulle lägga märke till henne mer, men hennes mamma vände sig till värdinnan och sa:
   —Jag berättade för henne på vägen hit vilken fantastisk simmerska du är, som en fisk! Hon är som simtokig, jag står alltid skräckslagen på stranden och ser på när hon simmar ut hur långt som helst. Nu kan ni simma tillsammans. Jag, som är ett barn av skogarna, kan inte ens hålla mig kvar på vattenytan.
   Den lilla kvinnan, log ett litet leende, rättade med handen till den rödrutiga duken på kaffebordet och sa förstrött, med tankarna någon annanstans:
   —Det är verkligen roligt att simma, särskilt en sådan här sommar ... Vi gör inte annat än ligger i vattnet. Senare går vi nog ner till stranden ... Jag är rädd att du överdriver när du pratar om min simkunnighet. Det är väl konstigt att hett kaffe ändå är den bästa drycker även i en sådan värme. Hon hällde den mörka ångande vätskan i kopparna och flickan drog längtansfullt in, dryckens mörkbruna doft.
   Vid eftermiddagskaffet där runt bordet talade de litteraturen och konsten, om livet, som blev allt svårare, stressigare och högljuddare ju fler utlänningar det kom till Tallinn. Den tid då man på allvar hoppades att allt skulle bli bättre och bättre var förbi. Samtalet blev ibland mycket bekymrat, alla visste, alla hade själva fått känna av att det kunde bli ännu värre än vad de kunnat föreställa sig. Värden, som satt så stor, stadig och och förnöjd bland de andra, hade tio år i fångläger bakom sig.
   I flickans huvud pendlade frågorna, meningarna hon hade velat säga, hon böjde sig fram och tittade på de talande med nästan oartigt ordslukande intresse. En gång skrattade hon med och hajade till. Man talade om en bok, en författare som hon älskade. Hon upptäckte ett sakfel, höll av misstag på att blanda sig i samtalet, men fick en snabb varningsblick från sin mamma och drog sig tillbaka. Utan att märka det själv förde hon också upp handen till munnen och började gnaga på en lös hudslamsa intill nageln.
   De andra barnen kom in, törstiga och glada. De talade i munnen på varandra, grep efter småkakorna i skålen och sa på sin mors befallning hej till flickan. De tycktes inte komma ihåg eller känna henne och ändå hade hon nån gång lekt åtminstone med pojken, som var ungefär jämngammal med henne. Det fanns ett foto där de satt tillsammans på en brokig gammalmodig leksakshäst. Kanske mindes hon det bara så väl för hennes mamma minst en gång i månaden hade sagt något om hur det gick för dem? Hur begåvade, hur trevliga, hur lovande de var.
   —Det intresserar mig inte, brukade flickan säga. Vad rör de mig?
   —Det är ju gamla lekkamrater till dig! På det sättet får du inte en enda trevlig kamrat under hela ditt liv.
   —Jag vill inte ha någon heller, sa flickan och hennes mamma såg ut som om hennes dotter var ännu en olycka som oförskyllt drabbat henne.
   När alla tillsammans började gå mot stranden genom den glesa tallskogen tog flickan av sig sandalerna. I början trevade hennes tår njutningsfullt efter marken, men ett stycke från huset började den tröttsamma vägbiten, det gråaktiga och heta sandeländet, fullt av uppstickande tallbarr och kottminor som exploderade under foten.
   Värdinnan tittade på flickans fötter och sa:
   —Kära barn, du gör dig ju illa.
   —Hon är ett naturbarn, har alltid skuttat omkring barfota om somrarna, log mamma.
   Flickan tänkte på en äng med fuktigt gräs, hårdtrampade skogsstigar, där det var svalfuktigt till och med mitt i sommaren. Hon tog inte på sig sandalerna igen. Sällskapet med de vuxna rörde sig långsamt och mångordigt genom ljungen och tallkådelukten, barnen hade sprungit långt i förväg, men flickan drog sig ännu mer efter de andra när hon kände den första havsdoftande vindfläkten. Man kunde inte se havet, det låg bakom sandklitten, men dess brus växte sig allt starkare och blev allt mer uppfordrande för varje steg. I den djupa bukten, som vidgade sig i en vid båge ut mot öppna havet blåste det även när det var helt stilla på andra håll. På stranden kunde man om morgnarna finna utländska buteljer med brokiga etiketter, som det skvalpade fränt luktande sprit eller havsvatten i. En gång ett sommarlov hade flickan bott i ett hyresrum alldeles här i närheten och varit på den här stranden från morgon till kväll. Hon hade smakat på det bittersalta innehållet i flaskorna, sett brädstumpar som kunde härröra från båtar, som krossats i stormar, och en gång hade hon funnit ett drunknat får med uppsvullen buk i sanden.
   Varje år var det allt fler sommargäster vid havet. I skogen dök det upp nya stugor, de flesta var fula, och såg ut som ölstånd på vilka man fäst en liten veranda.
   När flickan kom upp på sandvallen hade sällskapet brett ut sina solfiltar i sanden. Det verkade inte som om de tänkte gå i och bada, utan bara sitta eller ligga där och titta på havet och tala om existentialismen och Sören Kierkegaards gudssyn. Barnen var redan i vattnet. Flickan visste inte vad hon skulle göra. Hon stod och funderade på om hon måste vänta på att värdinnan skulle komma och bada med henne, eller om hon kunde ge sig iväg och doppa sig lite längre bort. Barnen hade en gummibåt och en uppblåsbar röd madrass. De knuffade i varandra från den, vattnet skvalpade och stänkte omkring dem.
   —Jag tror faktiskt jag ska ta och bada, sa värdinnan. Hon hade tagit av sig klänningen och hela hon böljade där hon stod, rundhyllt och moderlig.
   —Gör det, tillsammans med min flicka, sa mamma. Jag doppar mig senare, annars orkar man inte åka till stan.
   Flickan drog blusen över huvudet medan hon gick, tog av sig jeansen vid strandkanten och slängde dem bakom sig i sanden. Under kläderna hade hon den urblekta baddräkten som var fuktig av svett över magen. Hon och värdinnan gick i vattnet samtidigt och började vada ut mot det djupa.
   Kvinnan tittade bort mot sina barn, log sedan mot flickan och när vattnet nådde henne till magen kastade hon sig med ett litet skrik raklång i vattnet och började fäktande och sparkande simma. Flickan fortsatte på egen hand, hon gick med stora steg, så att vattnet stänkte upp på henne, och skrattade. En gång ropade hon till och med något. Hon började inte simma förrän vattnet nådde henne över axlarna. Hon styrde ut mot det öppna havet, rakt ut från stranden, och rörde sig med långa, kraftiga simtag. Hon kände hur hela kroppen strävade efter att komma vidare och ta sig igenom vattnet. Hon föreställde sig hur hennes mamma blev orolig och glömde de andras spännande samtal, reste sig och skuggade med handen för ögonen, tittade ut mot havet och sa:
   —Hon är tokig, gud, så tokig hon är.
   Barnen struntade i sin gummimadrass och stod stilla i vattenbrynet. Alla tittade, alla.
   Flickan njöt av det svala vattnet ända tills det så småningom gick över i kyla. Hon började bli trött, bytte simstil och såg sig till slut om mot stranden. Den låg långt borta som en vit strimma. Hon hade nästan simmat ut ur bukten. Hon befann sig nu i linje med halvöns udde. Sedan länge kunde ingen se henne inifrån stranden. Havets oroliga vaggande sög henne till sig, vattnet under henne hade blivit en girig mörk famn. Hon vände sig på rygg och försökte att inte känna sig rädd. Tröttheten gjorde henne tung och slapp, kroppen sjönk neråt och hon tyckte att den högra foten drogs i kramp. Hon vände sig på sidan och började försiktigt massera den med fingrarna. Det var svårt a hålla sig kvar på ytan på det viset, men smärtan och spänningen minskade och hon höll sig flytande med bara armrörelser. Skräcken angrep henne med iskyla inifrån, det kalla havsvattnet utifrån. Om hon skrek skulle ingen höra henne, antingen fick hon simma in själv till stranden eller också skulle den inre och yttre kylan mötas och hon skulle sjunka dit ner, i vattnet som föreföll bottenlöst och svart. Långsamt skulle hon lösas upp, fiskarna skulle komma och gnaga på henne och vattnet, som lär utgöra i genomsnitt sjuttio procent av varje människa, skulle förena sig med havsvattnet. I hjärnan var det mest vatten, det betydde att hennes hjärna skulle förenas allra mest med det här salta skvalpande vattnet. Flickan mindes flaskorna hon funnit på stranden och smaken av havsvatten i dem.
   Hon vände på sig och började simma, först sprattlande, men sedan mer försiktigt. Hennes kropp var öm av trötthet. Med jämna mellanrum tvingade hon sig att lägga sig på rygg och när stranden kom närmare om än mycket långsamt, började hon på nytt lägga märke till ljusskimret på vattnet, måsarna och två pösiga vita moln som närmade sig solen.
   Då och då knådade hon musklerna på benen som hon dragit intill kroppen, det fanns nytt liv i dem, men också smärta. Även axlarna värkte, hon hade pressat sig igenom vattnet som genom en vägg..
   När hon för första gången kände bottnen med tårna sjönk hon ner under vattnet av lättnad. Då hon öppnande ögonen såg hon en grå skymning, fort sköt hon sig upp igen. Nu bar vågorna henne mot stranden, rullade och stötte och till slut stod hon i grunt vatten, hela hennes kropp ryckte och skakade. Det var oöverstigligt svårt att vada genom vattnet. Hon kröp på händerna tills magen och knäna började skrapa mot sanden. Hon tänkte inte på om någon såg henne eller tittade på henne. Hon blev liggande på stranden med halva kroppen uppe ur vattnet, bara fingertopparna nådde ända fram till den varma sanden. Till slut lyfte hon på huvudet. Hon såg sina byxor och sin blus i en slarvig hög på sanden lite längre bort.
   De andra hade gått tillbaka till sommarhuset och tagit med sig såväl gummibåten som den knallröda uppblåsta madrassen.

Ur Looming 1995, Översättning av Enel Melberg

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki