Fandom

Svenskanoveller Wiki

Ej blott i juletid

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Heinrich Böll

I.
I VÅR SLÄKT FÖREKOMMER vissa upplösningstendenser, som vi en längre tid sökt förbigå med tystnad, men vilkas risker vi nu beslutat oss för att se i vitögat. Ännu vågar jag inte använda ordet sammanbrott, men oroande fakta hopar sig till den grad att det är fara å färde, och jag nödgas berätta åtskilligt som antagligen låter främmande i samtidens öron, fastän ingen kan förneka dess realitet. Förfallets mögelsvampar har nästlat sig in under det tjocka och hårda skalet av anständighet, kolonier av livsfarliga parasiter förebådar slutet på en hel familjs otadliga livsföring. Idag måste vi beklaga att vi inte lånat vårt öra åt kusin Franz, som redan tidigt började göra oss uppmärksamma på de fruktansvärda följder en "i och för sig" oskyldig händelse skulle föra med sig. Denna händelse var i sig själv så obetydlig att konsekvenserna gör oss förskräckta. Franz varnade oss på ett tidigt stadium. Tyvärr åtnjöt han inte det bästa rykte. Han har valt ett yrke som aldrig förekommit och inte heller borde ha förekommit i vår släkt: han är boxare. Redan vid unga år tungsint och from på ett sätt som alltid betecknades som "exalterat" slog han tidigt in på vägar som beredde farbror Franz — denna hjärtegoda människa — allvarliga bekymmer. Han undandrog sig sin skolplikt i en utsträckning som inte kan kallas normal. Han träffade tvivelaktiga kumpaner i avsides belägna parker och förvuxna planteringar av förstadskaraktär. Där lärde de sig knytnävskampens hårda regler utan att ägna en tanke åt att det humanistiska arvet eftersattes. Dessa ynglingar demonstrerade redan tidigt oarterna hos en generation, som ju sedermera avslöjat att den ingenting är värd. Andens stormän under förflutna sekler intresserade dem inte, därtill var de alltför ivrigt upptagna av sitt eget århundrades tvivelaktiga sensationer. Till en början tyckte jag att Franz' fromhet stod i kontrast till dessa regelbundet återkommande övningar i aktiv och passiv brutalitet. Idag börjar jag likväl ana ett och annat. Jag återkommer till detta.
   Det var alltså Franz som först fick upp ögonen, undvek att delta i vissa festligheter, betecknade det hela som bosch och ofog och framför allt sedermera vägrade att befatta sig med varje åtgärd som visade sig ofrånkomlig för att det så kallade ofoget skulle kunna vidmakthållas. Men — som sagt — hans anseende var inte sådant att han kunde finna gehör hos släkten.
   Nu har förhållandena emellertid komplicerats på ett sådant sätt att vi står rådlösa och inte vet hur vi skall sätta stopp för utvecklingen.
   Franz är numera en berömd boxare, ehuru han tillbakavisar de lovord familjen slösar på honom med samma likgiltighet varmed han förr undanbad sig kritik.
   Hans bror däremot — kusin Johannes, en person som jag när som helst skulle gå i elden för, denne framgångsrike advokat, min farbrors älsklingsson — Johannes lär ha närmat sig kommunistiska partiet, ett rykte som jag dock hårdnackat vägrar att tro på. Och kusin Lucie, hittills en fullt normal kvinna, lär om nätterna släpa med sig sin hjälplöse make till obskyra lokaler och hänge sig åt en danskonst, för vilken jag inte finner något annat epitet än "existentialistisk". Farbror Franz själv, denna hjärtegoda människa, lär ha yttrat att han vore trött på livet, han som i hela släkten tjänat som ett mönster av vitalitet och en förebild för vad vi lärt oss kalla en kristlig affärsman.
   Läkarräkningarna hopar sig, psykiatrer och psykoanalytiker tillkallas. Endast faster Milla, som ändå måste sägas vara roten och upphovet till all denna uppståndelse, kan glädja sig åt den bästa hälsa, småskrattar och är lika pigg och nyter som hon nästan alltid har varit. Hennes friskhet och munterhet börjar så smått gå oss på nerverna, hur varmt hennes välfärd än legat oss om hjärtat. Det har nämligen funnits en kris i hennes liv, som en gång hotade att ta en betänklig vändning. Just den händelsen nödgas jag här gå närmare in på.
II.
   Det är enkelt att i efterhand komma underfund med ursprunget till en oroande utveckling — och underligt nog är det först nu, då jag ser nyktert på saken, som vissa händelser som de sista två åren inträffat i vår släkt förefaller mig säregna.
   Vi borde tidigare ha anat att något varpå tok. Ja sannerligen, någonting är på tok, och alldeles oavsett om det någonsin varit annat — jag tillåter mig tvivla — så försiggår här saker och ting som fyller mig med fasa.
   Faster Milla var sedan gammalt känd i släkten för sin iver att klä julgranen, en oskyldig om också speciell svaghet, som är ganska allmänt utbredd i vårt fosterland. Vi drog alla på munnen åt hennes lilla svaghet, och den motvilja kusin Franz från sin tidigaste ungdom lade i dagen mot detta "fåneri" var alltid föremål för den häftigaste indignation, så mycket mer som Franz under alla omständigheter var en oroande företeelse. Han vägrade att delta i utsmyckningen av granen. Alltsammans förlöpte normalt till en viss tidpunkt. Faster hade vant sig vid att Franz uteblev från förberedelserna under adventstiden, ja, till och med från själva ceremonin, och inte dök upp förrän det var dags att äta. Man talade inte ens om det.
   Med risk att göra mig impopulär måste jag här nämna en omständighet, till vars försvar jag endast kan anföra att den är ett faktum: åren 1939-1945 hade vi krig. I krig sjunger, skjuter, talar, slåss, svälter och dör folk och så fälls det bomber — idel obehagliga saker som jag på intet sätt vill tråka ut mina medmänniskor med att skildra. Jag nämner dem enbart därför att kriget hade ett visst inflytande på den historia jag ämnar berätta. Ty kriget uppfattades av faster Milla endast som en faktor som redan julen 1939 började äventyra hennes julfirande. Under alla förhållanden var hennes julgran av speciell känslighet.
   Den största attraktionen i faster Millas julgran var några små glastomtar, som höll hammare av kork i sina lyfta händer och hade klockformiga små städ vid fötterna. Under tomtarnas fotsulor satt det stearinljus, och när en viss temperatur var uppnådd sattes en dold mekanism igång, en hektisk oro spred sig till de små tomtearmarna, de slog som galna med sina korkhammare på de klockformiga städen och framkallade på så sätt, hela dussinet, en melodiskt pinglande, älvalik musik. Och i toppen på granen hängde en rosenkindad ängel i silverskrud, som med jämna mellanrum öppnade sina läppar och viskade "frid, frid". Den mekaniska hemligheten med denna ängel skyddades så strängt att jag först långt efter fick reda på den, fastän jag vid denna tid hade tillfälle att beundra den så gott som varje vecka. Dessutom fanns det naturligtvis i fasters julgran sockerkringlor, bakverk, änglahår, marsipanfigurer och — inte att förglömma — glitter, och jag kommer fortfarande ihåg att det var förenat med avsevärd möda att hänga upp all denna grannlåt på lämpligt sätt, att det krävde allas medverkan, att hela släkten av pur nervositet saknade aptit på julafton och att atmosfären helt enkelt var vad man kallar tryckt. Den enda som var i stämning var kusin Franz, som ju inte hade deltagit i dessa förberedelser och därför lät sig stek och sparris, vispgrädde och glass väl smaka. När vi sedan gjorde visit på annandagen och dristade oss att komma med en förmodan att hemligheten med den talande ängeln var förbunden med samma mekanism som får vissa dockor att säga "mamma" eller "pappa", fick vi endast ett hånskratt till svar.
   Man kan föreställa sig vilken förödande inverkan bombnedslag i grannskapet hade på ett så sensibelt träd. Det blev förskräckliga scener när tomtarna hade fallit ned från granen; en gång ramlade till och med ängeln i golvet. Faster var otröstlig. Hon lade ned oändlig möda på att efter varje luftangrepp återställa julgranen i komplett skick och åtminstone hålla den intakt under själva helgen. Men redan 1940 var det otänkbart. Med risk att återigen göra mig impopulär måste jag här i korthet nämna att antalet luftangrepp mot vår stad faktiskt var avsevärt, för att nu inte tala om angreppens intensitet. I vilket fall som helst blev fasters julgran ett av offren — den röda tråden förbjuder mig att tala om andra offer — för den moderna krigföringen; främmande nationers ballistik utplånade tillfälligtvis dess existens.
   Vi hyste alla uppriktigt medlidande med faster, som är en älskvärd och förtjusande dam. Det smärtade oss när hon efter hårda strider och ändlösa dispyter, efter tårar och scener nödgades förklara sig beredd att avstå från julgran så länge kriget varade.
   Lyckligtvis — eller skall jag säga olyckligtvis? — var detta snart sagt den enda känning hon hade av kriget. Bunkern min farbror låtit bygga var bombsäker, och dessutom stod alltid en bil i beredskap för att köra faster Milla till trakter, där ingenting syntes av krigets omedelbara verkningar; allt gjordes för att hon skulle besparas anblicken av den fruktansvärda förödelsen. Mina båda kusiner hade turen att undkomma krigstjänst i hårdare form. Johannes inträdde hastigt i farbrors firma, som spelade en avgörande roll för grönsaksförsörjningen i vår stad. Dessutom hade han besvär med gallan. Franz däremot blev soldat men betroddes endast med att vakta krigsfångar, ett uppdrag som han utnyttjade till att göra sig illa omtyckt bland sina militära överordnade genom att behandla ryssar och polacker som människor. Kusin Lucie var ännu inte gift utan hjälpte till i affären. En eftermiddag i veckan gjorde hon frivillig krigstjänst i en broderifirma som stickade hakkors. Emellertid vill jag här ingalunda räkna upp mina släktingars politiska försyndelser.
   På det hela taget saknades varken pengar, livsmedel eller nödig säkerhet, och faster upplevde bara förlusten av julgranen som bitter. Farbror Franz, denna hjärtegoda människa, har i närmare femtio års tid gjort sig aktningsvärda inkomster genom att köpa upp apelsiner och citroner i tropiska och subtropiska länder och sedan med skälig vinst distribuera dem i allmänna handeln. Under kriget utvidgade han rörelsen till att omfatta också frukt och grönsaker av mindre värde. Men efter kriget dök de ljuvliga citrusfrukter som var hans huvudsakliga intresse upp igen och blev föremål för den livligaste efterfrågan av konsumenter ur alla samhällslager. Farbror Franz lyckades åter nå en tongivande ställning i branschen, och medan han såg till att folk fick sina vitaminer skapade han själv en ansenlig förmögenhet.
   Nu var han närmare de sjuttio och ville slå sig till ro och överlåta firman till sin svärson. Men då timade den händelse som vi den gången skrattade åt, men som idag tycks oss vara upphovet till hela den olycksaliga utvecklingen.
   Faster Milla började på nytt med sin julgran. Det var i och för sig oskyldigt; till och med den envishet, med vilken hon insisterade på att allt "skulle vara som förr", avlockade oss bara ett småleende. Tills vidare fanns det verkligen ingen anledning att ta saken så allvarligt. Visserligen hade kriget förstört mycket som det var rätt besvärligt att återskaffa, men varför — sade vi oss — skulle man ta ifrån en förtjusande gammal dam denna lilla glädje?
   Alla vet hur svårt det på den tiden var att komma över smör och ister. Men till och med för farbror Franz, som ändå hade de bästa förbindelser, var det år 1945 omöjligt att skaffa fram marsipanfigurer, chokladkringlor och julgransljus. Inte förrän 1946 var sortimentet fulltaligt. Lyckligtvis hade såväl en komplett uppsättning tomtar och städ som en ängel blivit bevarade.
   Jag kommer så väl ihåg den dag vi var ditbjudna. Det var i januari
   1947. Ute rådde stark kyla, men hos farbrors var det varmt, och någon brist på bordets håvor var det inte heller. Och när lamporna släckts och ljusen tänts, när tomtarna började hamra och ängeln viskade sitt "frid, frid", hade jag en intensiv känsla av att vara förflyttad till en tid som jag trodde hade gått i graven.
   Upplevelsen var en smula överraskande men på intet sätt märkvärdig. Märkvärdig var däremot en händelse som inträffade tre månader senare. Min mor — det var i mitten av mars — hade skickat över mig för att höra om det inte fanns "något att göra" hos farbror Franz. Hon längtade efter frukt. Jag flanerade långsamt till den intilliggande stadsdelen — luften var mild, det skymde. Aningslöst gick jag förbi övervuxna ruinhögar och förvildade parker och öppnade grinden till farbrors trädgård, då jag plötsligt stannade som förstenad. I stillheten hörde man tydligt att det sjöngs i farbrors vardagsrum. Att sjunga är en god tysk sed, och det finns otaliga vårsånger — men här hörde jag tydligt: Skiner på barnet i stallets strå ...
   Jag måste erkänna att jag blev förvirrad. Jag gick sakta närmare, väntade tills sången var slut. Gardinerna var fördragna, jag böjde mig ned till nyckelhålet. I samma ögonblick trängde tomteklockornas pinglande fram till mitt öra, och jag hörde tydligt ängelns viskning. Jag hade inte mod att stiga in utan gick långsamt tillbaka hem. Min rapport väckte allmän munterhet i familjen. Men först när Franz dök upp och gav närmare detaljer fick vi veta vad som hade hänt:
   Omkring kyndelsmässan, alltså vid den tid då man här i landet plundrar julgranarna och kastar dem på sophögen, där de sedan grävs fram bland aska och avskräde av okynniga ungar och används vid diverse lekar, omkring kyndelsmässan hade det förskräckliga hänt. När kusin Johannes på kyndelsmässodagens kväll, sedan granen hade brunnit en sista gång, började lossa tomteklämmorna, satte min dittills så blida faster i med ett så häftigt och jämmerligt skriande att min kusin blev rädd, förlorade herraväldet över den sakta svajande granen, och så var det hänt: det klirrade och klingade, tomtar och klockor, städ och toppängel, alltsammans rasade i golvet och faster skrek.
   Hon skrek nästan en hel vecka. Neurologer eftertelegraferades, psykiatrer kom störtande i taxi, men alla — även erkända specialister — lämnade huset med en lätt förskrämd axelryckning. Ingen hade lyckats få slut på den hjärtskärande konserten. Endast de starkaste medel gav några timmars ro, men den dos luminal man dagligen kan ge en sextioåring utan fara för hennes liv är tyvärr inte stor. Emellertid är det en pina att ha en av alla krafter skrikande kvinna i huset: redan på andra dagen befann sig familjen i fullt upplösningstillstånd. Det hjälpte inte ens att man tillkallade den prästman som brukade vara närvarande på julaftonen: faster bara skrek.
   Franz gjorde sig särskilt omöjlig genom att tillråda regelrätt exorcism. Kyrkoherden läxade upp honom, familjen beskärmade sig över hans medeltidsmässiga åsikter, ryktet om hans brutalitet överflyglade några veckor hans rykte som boxare.
   Under tiden försökte man allt upptänkligt för att komma till rätta med fasters tillstånd. Hon vägrade att äta, talade inte, sov inte; man prövade kallt vatten, hett vatten, fotbad, växelbad, läkarna slog i handböcker, letade efter ett namn på detta komplex men fann inget.
   Och faster fortsatte att skrika. Hon skrek ända tills farbror Franz — denna verkligt hjärtegoda människa — kom på idén att sätta in en ny julgran.
III.
   Det var en utmärkt ide, men det visade sig vara ytterst besvärligt att realisera den. Man hade hunnit till mitten av februari, och vid denna tid är det förhållandevis svårt att komma över en acceptabel gran i allmänna handeln. Affärsvärlden har för länge sedan — för övrigt med erkännansvärd snabbhet — inriktat sig på andra konsumtionsartiklar. Karnevalen står för dörren: masker och pistoler, cowboyhattar och fantasifulla huvudbonader för czardasfurstinnor fyller de skyltfönster, där man annars kunnat beundra änglar och änglahår, stearinljus och krubbor. Konfektaffärerna har för länge sedan stuvat undan julgotterna och dekorerat sina fönster med smällkarameller. Alltnog, julgranar finns det vid denna tid inte i öppna marknaden.
   Slutligen utrustades en expedition av rovlystna barnbarn med fickpengar och en vass yxa: de for ut till kronskogen och återvände frampå kvällen, uppenbarligen i bästa stämning, med en silvergran. Men under tiden hade man konstaterat att fyra tomtar, sex klockformiga städ och till råga på allt toppängeln var totalt förstörda. Marsipanfigurerna och kakorna hade fallit offer för de rovlystna barnbarnen. Även den generation som nu växer upp är misslyckad, och om någon generation över huvud taget varit lyckad — jag tillåter mig tvivla — är jag övertygad om att det var våra fäders generation.
   Fastän det varken saknades kontanta medel eller nödiga förbindelser, dröjde det ytterligare fyra dagar tills utrustningen var komplett. Faster skrek oavbrutet. Telegram till de tyska leksaksföretag som just höll på att återuppbyggas jagade genom etern, blixtsamtal beställdes, upphetsade unga postbud kom med expresspaket mitt i natten, med hjälp av mutor ordnades med kort varsel en importlicens från Tjeckoslovakien.
   Dessa dagar kommer att i min farbrors familjekrönika framstå som dagar med utomordentligt hög förbrukning av kaffe, cigarretter och nerver. Under tiden föll faster ihop: hennes rundlagda ansikte blev hårt och kantigt, det milda uttrycket vek för en omedgörlig stränghet, hon åt inte, drack inte, skrek ihållande, övervakades av två sjuksköterskor, och luminaldosen måste dagligen ökas.
   Franz berättade att det rådde en sjuklig spänning i hela familjen när julgransutrustningen äntligen var komplett den 12 februari. Ljusen tändes, gardinerna drogs för, faster fördes in från sjukrummet, och endast snyftningar och fnissningar hördes bland de församlade. Fasters ansiktsuttryck mildrades i ljusens sken, och när den rätta temperaturen var uppnådd, glastomtarna började hamra som galna och till sist också ängeln viskade sitt "frid, frid", spred sig ett underbart leende över hennes ansikte, och strax därpå stämde hela familjen upp 0 Tannenbaum. För att göra bilden fullständig hade man också inbjudit kyrkoherden som brukade tillbringa julaftonen hos farbror Franz; även han log, även han kände sig lättad och sjöng med.
   Vad inget test, ingen djuppsykologisk diagnos, inget fackmässigt uppspårande av dolda traumata hade förmått, det hade min farbrors ömma hjärta lyckats med. Den hjärtegode mannens julgransterapi hade räddat situationen.
   Faster var lugn och — som det för tillfället såg ut — nästan frisk, och sedan man sjungit några sånger och tömt några fat med bakverk var alla trötta och drog sig tillbaka. Och se: faster somnade utan lugnande medel. De båda sjuksköterskorna skickades hem, läkarna ryckte på axlarna, allt tycktes vara i sin ordning. Faster åt igen, drack igen, var ånyo älskvärd och blid.
   Men följande kväll, då skymningstimmen närmade sig och farbror satt intill granen och läste tidningen vid sin hustrus sida, lade hon plötsligt handen på hans arm och sade: "Ska vi inte ta och ropa in barnen? Jag tror det är dags nu." Farbror tillstod efteråt att han blev rädd, men han reste sig för att i all hast sammankalla barn och barnbarn och skicka bud efter kyrkoherden. Den senare anlände, något jäktad — och undrande, men han tände ljusen, lät tomtarna hamra och ängeln viska, man sjöng, åt kakor — och allt tycktes vara i sin ordning.
IV
   Nu är ju all växtlighet underkastad vissa biologiska lagar, och julgranar som ryckts bort från sitt ursprungliga växtställe har som bekant en förödande tendens att barra, i synnerhet om de står i varma rum; och hos farbrors var det varmt. Silvergranen har, såsom framgår av doktor Hergenrings bekanta arbete Abies vulgaris och Abies nobilis, visserligen något större livslängd än den vanliga granen, men inte heller silvergranens livslängd är obegränsad. Redan då karnevalen närmade sig var det tydligt att faster fick bereda sig på nya lidanden: granen tappade barr med svindlande fart, och under sången om kvällarna syntes det att faster började rynka pannan. På inrådan av en verkligt framstående psykolog gjorde man nu ett försök att i lätt samtalston antyda ett eventuellt slut på julfirandet, allra helst som träden redan hade börja spricka ut, något som ju allmänt anses vara ett tecken på vårens annalkande, under det att man på våra breddgrader med ordet jul obetingat förknippar vintriga föreställningar. Min klipske farbror föreslog en kväll att man skulle stämma upp "Alla fåglar kommit re'n" och "Kom, sköna maj, och blicka", men redan första versen av förstnämnda visa kom faster att mulna så påtagligt att man genast avbröt sången och intonerade 0 Tannenbaum. Tre dagar senare fick kusin Johannes i uppdrag att företa ett blygsamt plundringståg, men redan då han sträckte ut handen för att ta ifrån en av tomtarna hans korkhammare upphävde faster ett så ljudligt skri att man genast återgav tomten hans egendom, tände ljusen och lika hastigt som högljutt tog upp "Stilla natt".
   Men nätterna var inte så fridfulla längre; skrålande grupper av ungdomliga fyllkajor drog genom staden med trumpeter och trummor, överallt låg det serpentiner och konfetti, maskerade barn uppfyllde gatorna dagarna i ända, skjutande, skrikande och sjungande, och enligt en privat statistik fanns det minst sextiotusen cowboys och fyrtiotusen czardasfurstinnor i vår stad: kort sagt, det var karneval, en festlighet som man hos oss är van att fira med väl så stor våldsamhet som julen. Men faster var som döv och blind: hon kritiserade karnevalsdräkterna, som vid denna tid är oundvikliga i våra garderober; med sorgsen röst klagade hon över att moralen sjunkit så djupt att man inte ens under juldagarna var förskonad från detta osedliga ståhej, och när hon i min kusins sovrum upptäckte en ballong, som oförhappandes kommit inflygande och tydligt visade bilden av en med vit färg målad narrmössa, brast hon i gråt och bad farbror Franz sätta stopp för vidare utsvävningar.
   Med bestörtning nödgades man konstatera att faster verkligen satt fast i vanföreställningen att det var julafton. Farbror anordnade emellertid ett släktmöte, bad om överseende med sin hustru, om hänsynstagande till hennes besynnerliga sinnestillstånd, och utrustade tills vidare en ny expedition för att åtminstone tillförsäkra sig lugn och ro på kvällarna.
   Medan faster sov flyttades prydnaderna över från den gamla granen till den nya, och hennes tillstånd förblev tillfredsställande.
V
   Men också karnevalen gick till ända, våren kom på allvar, i stället för "Kom, sköna maj" kunde man redan ha sjungit "Sköna maj, välkommen". Juni månad var inne. Fyra julgranar var redan förbrukade, och ingen av de senast tillkallade läkarna kunde ge något hopp om bättring. Faster framhärdade. Till och med den internationellt kände doktor Bless hade med en axelryckning dragit sig tillbaka till sin studerkammare, sedan han än en gång bevisat sin världsfrämmande natur genom att inkassera ett arvode om 1 365 mark. Några nya, synnerligen halvhjärtade försök att avbryta eller inställa julfirandet möttes från fasters sida med sådana tjut att man slutgiltigt måste ta avstånd från ett dylikt helgerån.
   Det värsta var att faster insisterade på att alla hennes närmaste skulle
   vara närvarande. Till dessa räknade hon också kyrkoherden och barnbarnen. Familjemedlemmarna kunde med yttersta stränghet förmås att infinna sig punktligt, men med kyrkoherden var det besvärligare. Några veckor höll han av hänsyn till sitt gamla biktbarn beskedligt ut, men sedan försökte han under generade harklingar göra klart för farbror att så här kunde det inte fortsätta. Själva högtidsstunden var visserligen kort — den varade omkring trettioåtta minuter — men inte ens denna korta ceremoni kunde han övervara i längden, ansåg kyrkoherden. Han hade andra plikter, kvällssammankomster med sina ämbetsbröder, själasörjande uppgifter, för att nu inte tala om församlingsbikten på lördagarna. Visserligen hade han gått med på några veckors uppskov, men mot slutet av juni började han energiskt yrka på befrielse. Franz ställde till med ett uppträde i familjen och sökte värva medbrottslingar för sin plan att få in modern på anstalt, men möttes överallt av kalla handen.
   Hur som helst: man började stöta på svårigheter. En kväll saknades kyrkoherden, kunde varken anträffas per telefon eller genom bud, och det var tydligt att han helt enkelt hade dragit sig ur spelet. Farbror utstötte fruktansvärda eder och tog denna händelse till förevändning för att beteckna kyrkans tjänare med ord som jag vägrar att upprepa. I sin nöd vände man sig till en av kaplanerna, en man av enkel härkomst, och utbad sig hans bistånd. Han kom men uppförde sig så klandervärt att det sånär hade lett till en katastrof. Man måste emellertid betänka att det var i juni och alltså varmt; trots detta var gardinerna fördragna för att åtminstone framkalla en illusion av vintermörker — och så brann det ju ljus. Julfirandet inleddes; kaplanen hade hört talas om den märkliga ceremonin men inte gjort sig någon riktig föreställning om hur den gick till. Darrande föreställde man kaplanen för faster, han var kyrkoherdens ställföreträdare. Helt oväntat godtog hon denna programförändring. Alltså: tomtarna hamrade, ängeln viskade, man sjöng 0 Tannenbaum, knaprade på kakor, sjöng sången en gång till, och plötsligt överväldigades kaplanen av en skrattparoxysm. Efteråt har han erkänt att det var raden "nej, ock i snöig vintertid" han inte kunde höra utan att skratta. Han fick fram några klerikala dumheter och lämnade rummet för att inte återkomma. Alla såg spänt på faster, men hon sade bara i resignerad ton något om "plebejer i prästkappa" och stoppade en bit marsipan i munnen. Också vi andra fann den gången intermezzot beklagansvärt — men idag är jag böjd för att betrakta det som ett utbrott av naturlig munterhet.
   Jag måste här i sanningens namn inflicka att farbror Franz sedermera utnyttjat sina förbindelser med kyrkans högsta förvaltningsorgan till att besvära sig över såväl kyrkoherden som kaplanen. Saken blev ytterst korrekt handlagd, de bägge prästmännen ställdes till ansvar för åsidosättande av sina plikter som själasörjare, men processen vanns i första instans av prästerna. Ett överklagande av domen hänger ännu i luften.
   Lyckligtvis hittade man en pensionerad prelat som bodde i närheten. Denne förtjusande gamle man förklarade sig med älskvärd självklarhet villig att ställa sig till förfogande för att dagligen fullständiga julfirandet. Men jag har gått händelserna i förväg. Farbror Franz, som var klarsynt nog för att inse att ingen läkarhjälp skulle leda till målet och som hårdnackat vägrade att ta till exorcism, var tillräckligt mycket affärsman för att nu räkna på lång sikt och göra upp en ekonomisk kalkyl. Till att börja med inställdes barnbarnsexpeditionerna redan i mitten av juni, därför att de visade sig bli för dyrbara. Min fintlige kusin Johannes, som har de bästa förbindelser med alla kretsar inom affärsvärlden, spårade upp Firma Söderbaums Grantjänst, ett leveranskraftigt företag som nu i närmare två års tid inlagt stora förtjänster om mina släktingars nerver. Redan efter ett halvår gjorde Söderbaums om leveranskontraktet till ett väsentligt billigare abonnemang och förklarade sig beredda att med hjälp av sin barrträdsspecialist doktor Alfast räkna ut leveranstiden så noggrant, att den nya granen kunde anlända och pyntas tre dagar innan
   den gamla var ur räkningen. Dessutom lades för alla eventualiteter två dussin tomtar och tre toppänglar på lager.
   Sötsakerna är fortfarande en känslig punkt. De har en förödande benägenhet att smälta och droppa ned från granen, hastigare och slut-giltigare än smältande vax. I varje fall under sommarmånaderna. Varje försök att medelst skickligt dolda kylanordningar bibehålla deras fasta konsistens har hittills misslyckats, likaså en försöksserie som påbörjades för att utröna möjligheterna att konservera granen. Familjen tar likväl med tacksamhet emot alla förslag, som är ägnade att förbilliga detta oavbrutna julfirande.
VI.
   Med tiden har de små kvällssammankomsterna i farbrors hem stelnat i en nästan professionell form. Man samlas under eller omkring granen, faster kommer in, ljusen tänds, tomtarna börjar hamra och ängeln viskar sitt "frid, frid", så sjunger man några sånger, knaprar på kakor, pratar så smått och drar sig gäspande tillbaka medan man önskar varandra god jul — och därefter ägnar sig ungdomen åt de nöjen årstiden har att bjuda, medan den hjärtegode farbror Franz följer faster Milla till sängs. Röken efter stearinljusen, den lätta doften av svedda grankvistar och aromen av diverse julgotter dröjer kvar i rummet. De svagt fosforescerande tomtarna står stilla i mörkret med hotfullt lyfta armar, och ängeln skymtar i sin likaså självlysande silverskrud.
   Det bör kanske också nämnas att entusiasmen för den riktiga julaftonen lidit allvarligt avbräck i hela vår släkt: om vi så önskar kan vi när som helst beundra en klassisk julgran hos farbror Franz — och när vi om sommaren sitter på verandan och efter dagens tunga läskar våra strupar med farbrors milda apelsinbål, händer det inte sällan att den spröda klangen av glasklockor tränger ut där inifrån, och i halvljuset kan man se tomtarna hamra som flinka smådjävlar medan ängeln viskar sitt "frid, frid". Och fortfarande gör det ett sällsamt intryck på oss när farbror i sommaren plötsligt ropar till sina barn: "Var snälla och tänd granen, mor kommer." Sedan stiger, mestadels punktligt, prelaten in, en blid gammal herre som vi alla håller mycket av därför att han spelar sin roll så förträffligt, om han över huvud taget vet vilken roll han spelar eller ens att han spelar en roll. Men det gör detsamma: vithårig och leende fyller han sin funktion, och den violetta kanten nedanför kragen ger hans gestalt en sista anstrykning av förfining. Och det är en säregen upplevelse att under ljumma sommarkvällar höra det ivriga ropet: "Ljussläckarn, kvickt! Var är ljussläckarn?" Det har förekommit att tomtarna under ett häftigt åskväder plötsligt känt sig manade att utan påverkan av någon värmekälla lyfta armarna och gå löst på städen, så att säga ge en extrakonsert, ett faktum som man tämligen fantasilöst sökt förklara med det torra ordet elektricitet.
   En inte helt oväsentlig sida av saken är den ekonomiska. Även om det i allmänhet inte råder någon brist på likvida medel i vår familj, kullkastas alla kalkyler av så extraordinära utgifter. Ty trots all försiktighet är naturligtvis slitaget på tomtar, städ och hammare enormt, och den känsliga mekanism som gör ängeln talande kräver oavlåtlig tillsyn och skötsel och måste då och då förnyas. Numera har jag för övrigt upptäckt hemligheten: ängeln är kopplad till en mikrofon i rummet intill, framför vars membran en ständigt roterande grammofonskiva med jämna mellanrum viskar "frid, frid". Hela denna apparatur blir desto dyrbarare som den bara är avsedd att användas några få dagar på året men nu utsätts för påfrestningar året runt. Jag blev förvånad när farbror Franz en dag berättade att tomtarna faktiskt måste förnyas var tredje månad, och att en komplett uppsättning kostar inte mindre än 128 mark. Han hade bett en ingenjör han känner att förstärka dem med ett tunt kautschuköverdrag utan att för den skull göra intrång på klangskönheten, men försöket hade slagit slint. Förbrukningen av stearinljus, pepparkakor och marsipan, granabonnemanget, läkarräkningarna och den handtryckning man måste ge prelaten en gång i kvartalet — allt detta går, sade farbror, till i genomsnitt elva mark om dagen, för att nu inte tala om den nervsvaghet och de andra krämpor som vid denna tid började göra sig märkbara. Men detta var på hösten, och man skyllde krämporna på en viss mottaglighet som ju iakttas snart sagt överallt.
VII.
   Den riktiga julen förlöpte fullt normalt. Det gick något av en lättnadens suck genom farbrors familj då man också såg andra familjer samlade i julgranens hägn, då även andra nödgades sjunga och äta pepparkakor. Men lättnaden räckte bara så länge julen varade. Redan i mitten av januari angreps kusin Lucie av en egendomlig åkomma: vid anblicken av de julgranar som kastats ut på gator och sophögar överväldigades hon av hysteriska snyftningar. Sedan drabbades hon av ett regelrätt anfall av vanvett, vilket man sökte bortförklara som ett nervsammanbrott. Vid ett kafferep hos en väninna slog hon kakfatet ur värdinnans hand när denna vänligt leende bjöd på pepparkakor. Min kusin är vad man brukar kalla en temperamentsfull dam; hon slog alltså kakfatet ur väninnans hand, gick sedan fram till julgranen, ryckte upp den ur julgransfoten och trampade sönder glaskulor, konstgjorda svampar, stearinljus och stjärnor, medan ett ihållande vrål vällde fram ur hennes mun. De församlade damerna, inklusive värdinnan, tog till flykten, man lät Lucie rasa ut, väntade på läkaren i tamburen och hörde hur porslinet krossades därinne. Det bär mig emot, men jag måste här omtala att Lucie bortfördes i tvångströja.
   Oavbruten hypnotisk behandling hejdade sjukdomen, men det egentliga tillfrisknandet gick mycket långsamt. Framför allt gjorde det henne tydligen gott att hon på läkarens ordination befriades från det regelbundna julfirandet om kvällarna; redan efter några dagar började hon blomma upp, och efter tio dagar vågade läkaren åtminstone tala med henne om pepparkakor, ehuru hon enständigt vägrade att förtära någon. Läkaren kom då på den snillrika iden att utfodra henne med ättiksgurka, fresta henne med sallader och kraftiga kötträtter. Det blev verkligen räddningen för stackars Lucie. Hon kunde skratta igen, och hon började krydda läkarens ändlösa terapeutiska samtal med ironiska anmärkningar.
   Visserligen var det tomrum som uppstod genom hennes frånvaro ganska smärtsamt för faster, men man skyllde det på omständigheter som brukar gälla som fullgod ursäkt för alla kvinnor, nämligen havandeskap.
   Å andra sidan hade Lucie skapat vad man kallar ett prejudikat: hon hade bevisat att det visserligen bekom faster illa när någon saknades, men att hon ändå inte omedelbart började skrika, och kusin Johannes och hans svåger Karl försökte nu luckra upp den stränga disciplinen genom att förebära sjukdom, affärer eller andra ganska genomskinliga förhinder. Farbror Franz var emellertid förvånansvärt omedgörlig härvidlag: med järnhård stränghet genomdrev han att man endast i undantagsfall kunde lämna in intyg och anhålla om en kortare permission. Ty faster lade genast märke till alla nya luckor och brast då i stilla men ihållande gråt, något som gav anledning till bittraste samvetsagg.
   Efter fyra veckor kom också Lucie tillbaka och förklarade sig beredd att åter delta i den dagliga ceremonin, ehuru hennes läkare genomdrivit att en burk ättiksgurka och en tallrik rejäla smörgåsar alltid skulle hållas i beredskap för hennes räkning, eftersom pepparkakstraumat visat sig obotligt. Sålunda förebyggdes till en tid alla disciplinsvårigheter av min farbror, som här visade oväntad hårdhet.
VIII.
   Kort efter första årsdagen av det ständiga julfirandet spreds ett oroande rykte: kusin Johannes skulle av en läkarvän ha begärt ett utlåtande om hur länge faster kunde tänkas leva, ett i sanning fatalt rykte, som kastar ett betänkligt ljus över en varje afton i allsköns ro församlad familj. Utlåtandet lär ha varit förkrossande för Johannes. Samtliga organ hos faster, som i hela sitt liv varit mycket robust, är fullständigt felfria, hennes far uppnådde en ålder av sjuttioåtta år och modern blev åttiosex. Som faster själv bara är sextiotvå år finns det ingen anledning att räkna med hennes snara hädanfärd. Än mindre finns det enligt min mening någon orsak att önska henne en dylik. När faster insjuknade en gång i somras — den arma kvinnan plågades av kräkningar och diarré — glunkades det om att hon hade förgiftats, men jag förklarar här uttryckligen att detta rykte är en fri uppfinning av illvilliga släktingar. Det är en gång för alla bevisat att det rörde sig om en infektion, som ett av barnbarnen hade fört med sig. Företagna analyser av fasters avföring visade inte heller ringaste spår av gift.
   Samma sommar gjorde sig vissa osällskapliga tendenser gällande hos Johannes: han gick ur sin sångförening, förklarade till och med skriftligt att han inte längre ämnade stödja den tyska sången. Här måste jag emellertid inflicka att han alltid, trots sin akademiska grad, varit en obildad människa. För Virhymnia var det en stor förlust att nödgas avstå från hans bas.
   Hans svåger Karl började i hemlighet sätta sig i förbindelse med olika emigrantkontor. Hans drömmars land måste ha vissa egenskaper: det fick inte växa granar där, och importen måste vara förbjuden eller omöjliggjord genom höga tullar: dessutom måste — för hustruns skull — hemligheten med pepparkaksbakning vara okänd och avsjungande av julsånger förbjudet. Karl förklarade sig villig att åta sig hårt kroppsarbete.
   Med tiden har hans planer kunnat lösas från hemlighetsmakeriets bann, ty även farbror Franz har genomgått en fullständig och mycket plötslig förändring. Denna är av så obehaglig natur att vi verkligen haft orsak att bli uppskakade. Hedersmannen farbror Franz, om vilken jag endast kan säga att han är lika envis som hjärtegod, har blivit sedd på vägar som helt enkelt är osedliga och kommer att förbli det så länge världen äger bestånd. Det har kommit fram fakta om honom, bekräftade av vittnen, för vilka man svårligen finner något annat ord än äktenskapsbrott. Och det värsta är att han inte längre bestrider saken, utan hävdar att han lever under förhållanden och betingelser som gör moraliska speciallagar berättigade. Olyckligtvis blev denna plötsliga förändring uppenbar vid den tidpunkt då andra förhöret med de bägge prästmännen i hans församling skulle äga rum. Som vittne och förstucken kärande måste farbror Franz ha gjort ett så mindervärdigt intryck, att han ensam får ta på sig ansvaret för att också andra rättegångsdagen avlöpte gynnsamt för de båda prästmännen. Men allt detta fäster sig farbror numera så litet vid: hos honom är förfallet fullständigt, redan ohjälpligt.
   Det var också han som först kom på idén att låta sig ersättas av en skådespelare vid den dagliga högtidsstunden. Han hade fått tag i en arbetslös bonvivant, som i fjorton dagars tid imiterade honom så förträffligt att inte ens hans hustru märkte identitetsbytet. Inte heller barnen märkte något. Det var ett av barnbarnen som under en liten paus i sången plötsligt utropade: "Farfar har randiga strumpor!" och triumferande drog upp byxbenet på bonvivanten. För den stackars artisten måste denna scen ha varit fruktansvärd, även familjen var bestört, och för att avvärja en olycka stämde man — som så ofta i pinsamma situationer — raskt upp en julsång. Sedan faster hade gått till sängs fastställdes snart skådespelarens identitet. Det var signalen till det fullständiga sammanbrottet.
IX.
   Två saker måste man hålla i minnet: ett och ett halvt år är en lång tid, och det var åter högsommar, den årstid då det föll sig svårast för mina släktingar att spela med i komedin. Olustigt knaprar de i hettan på brända mandlar och pepparnötter, småler stelt rakt ut i luften medan de knäcker dammtorra nötter, lyssnar till de outtröttligt hamrande tomtarna och rycker till när den rödkindade ängeln viskar sitt "frid, frid" över deras huvuden. Men medan svetten, trots sommarklädseln, rinner nedför hals och kinder och underkläderna klibbar vid kroppen håller de i alla fall ut. Eller rättare sagt: de höll ut.
   Pengar spelar för närvarande ingen roll — snarare tvärtom. Det börjar viskas om att farbror Franz även i sin affärsverksamhet tillgripit metoder som knappast medger benämningen "kristlig affärsman". Han är fast besluten att inte tillåta någon väsentlig minskning av familjeförmögenheten, en försäkran som på samma gång lugnar och oroar oss.
   Avslöjandet av bonvivanten ledde till ett regelrätt myteri, som resulterade i en kompromiss: farbror Franz har förklarat sig villig att bestrida kostnaderna för en liten ensemble som rycker in i stället för honom själv, Johannes, svåger Karl och Lucie, och det har träffats en överenskommelse om att någon av dessa fyra alltid skall övervara julfirandet i original, så att barnen håller sig lugna. Prelaten har hittills inte märkt ett dyft av detta bedrägeri, som på intet sätt kan garneras med adjektivet "fromt". Bortsett från faster och barnen är han den enda originalfiguren i spelet.
   Man har gjort upp en noggrann plan, som i släkten går under namnet spelplan, och eftersom en av de fyra alltid är personligen närvarande har även skådespelarna tillförsäkrats en viss ledighet. Så småningom har man också kommit underfund med att dessa långtifrån motvilligt deltar i högtidsstunden, gärna tjänar en slant extra, och man har med gott resultat prutat på gaget, då det ju lyckligtvis inte råder någon brist på arbetslösa skådespelare. Karl har talat om för mig att man hoppas kunna pressa denna post ytterligare, allra helst som skådespelarna blir bjudna på ett mål mat och konsten som bekant blir billigare när den söker förtjäna sitt uppehälle.
X.
   Lucies ödesdigra utveckling har jag redan antytt: hon hänger nästan bara på nattklubbar, och i synnerhet de dagar då hon tvingas delta i hemmets lilla högtid är hon som förryckt. Hon klär sig i långbyxor och brokiga pullovrar, springer omkring i sandaler och har klippt av sig sitt praktfulla hår och i stället lagt sig till med en flärdfri kamning, som enligt vad jag har mig bekant redan varit modern flera gånger under namnet ponnyfrisyr. Även om jag hittills inte lagt märke till någon uppenbar osedlighet hos henne, bara en viss exaltation som hon själv kallar existentialism, kan jag inte finna denna utveckling glädjande; jag tycker mer om de veka kvinnorna, de som rör sig i sedesam valstakt, citerar vacker poesi och inte uteslutande lever på ättiksgurka och paprikakryddad gulasch. Svåger Karls emigrationsplaner tycks bli verklighet: han har upptäckt ett land i närheten av ekvatorn som lovar att motsvara hans önskemål, och Lucie är överförtjust: i detta land bär invånarna kläder som inte är olika hennes egna, de älskar starka kryddor och dansar efter rytmer som hon påstår sig inte kunna leva utan. Det är visserligen en smula chockerande att dessa båda inte tänker följa ordspråket "Bliv i ditt land och föd dig med heder", men å andra sidan förstår jag att de tar till flykten.
   Värre är det med Johannes. Tyvärr har det kusliga ryktet bekräftats: han har blivit kommunist. Han har klippt av alla förbindelser med familjen, struntar i allt och alla och existerar vid den dagliga högtidsstunden endast i gestalt av sin dubbelgångare. Han har fått ett fanatiskt uttryck i ögonen, dyker upp som en dervisch i offentliga partisammanhang, vårdslösar sin advokatpraktik och skriver ursinniga artiklar i obskyra organ. Egendomligt nog träffar han numera allt oftare Franz, som förgäves söker omvända honom och som han förgäves söker omvända. Trots alla ideella motsättningar har de personligen kommit varandra närmare.
   Franz själv har jag inte sett på länge, bara hört talas om honom. Han lär ha gripits av djupt svårmod, håller till i halvmörka kyrkor, jag tror att man tryggt kan beteckna hans fromhet som överdriven. Sedan olyckan drabbat hans familj började han försumma sitt yrke, och nyligen såg jag på muren efter ett raserat hus ert urblekt affisch med texten: "Gamle mästaren Lenz går sista matchen mot Lecoq. Lenz lägger handskarna på hyllan." Affischen var från mars månad, och nu är vi långt inne i augusti. Jag tror att Franz befinner sig i ett tillstånd som aldrig tidigare förekommit inom vår familj: han är fattig. Till all lycka har han förblivit ogift, de sociala följderna av hans oförsvarliga fromhet drabbar således endast honom själv. Med häpnadsväckande envishet har han försökt få in Lucies telningar på barnhem, eftersom de enligt hans mening tar skada av de dagliga högtidsstunderna. Men hans ansträngningar har inte krönts med framgång; tack och lov kan ju barn till välbärgade föräldrar inte utsättas för sociala myndigheters ingripande.
   Minst isolerad från den övriga släkten är trots många motbjudande drag — farbror Franz. Visserligen håller han sig, sin höga ålder till trots, med en älskarinna, och hans affärsverksamhet är av ett slag som vi möjligen beundrar men för ingen del gillar. För en tid sedan anställde han en arbetslös inspicient, som håller ett öga på julfirandet och ser till att allt går som smort. Allt går mycket riktigt som smort.
XI.
   Närmare två år har nu förflutit: en ansenlig tid. Och under en av mina kvällspromenader kunde jag inte låta bli att gå förbi farbror Franz' hus, där all naturlig gästfrihet bannlysts sedan främmande konstnärsfolk börjat springa där om kvällarna, medan familjemedlemmarna hänger sig åt egenartade nöjen. Det var en ljum sommarafton, och redan när jag svängde in i kastanjeallén hörde jag versraden "Skogen glittrar i juleskrud ..."
   En passerande lastbil gjorde det omöjligt att uppfatta resten, jag smög mig långsamt fram till huset och kikade genom en springa i gardinerna in i rummet: de närvarande skådespelarnas likhet med de släktingar de skulle föreställa var så förbluffande, att jag för ögonblicket inte kände igen vem som hade vakten — det heter så inom familjen. Tomtarna kunde jag inte se men väl höra. Deras gälla pinglande ligger på våglängder som genomtränger alla väggar. Ängelns viskningar var däremot ohörbara. Faster verkade mycket lycklig: hon underhöll sig med prelaten, och först efter en stund kände jag igen svåger Karl som den, om man så får säga, enda riktiga personen. Jag kände igen honom på hans sätt att truta med munnen när han blåste ut en tändsticka. Det tycks ändå finnas individuella drag som inte går att förväxla. Jag kom att tänka på att skådespelarna tydligen också trakteras med cigarrer, cigarretter och vin — därtill bjuds det ju varje kväll på sparris. Är de fräcka av sig — och vilken konstnär är inte det? — betyder det avsevärt ökade utgifter för farbror. Barnen lekte med dockor och bilar i ett hörn av rummet: de såg bleka och trötta ut. Man måste kanske tänka litet på dem också. Det slog mig att man måhända skulle kunna ersätta dem med sådana där vaxdockor som gör reklam för torrmjölk och hudkräm i kemikaliehandlarnas skyltfönster. Jag tycker de ser riktigt naturliga ut.
   Hur som helst skall jag vid tillfälle göra släkten uppmärksam på de tänkbara följder denna dagligen återkommande spänning kan få för barnsliga sinnen. Även om en viss disciplin ju ingalunda skadar, tycks man här ställa mer än lovliga krav på barnen.
   Jag lämnade min utkikspost då man började sjunga "Stilla natt" därinne. Jag stod faktiskt inte ut med sången. Luften var så ljum — och ett ögonblick hade jag ett intryck av att bevista en spöksammankomst. Plötsligt överväldigades jag av en häftig längtan efter ättiksgurka och anade svagt hur Lucie måste ha lidit.
XII.
   Under tiden har jag lyckats genomdriva att barnen skall ersättas med vaxdockor. Anskaffningen var dyrbar — farbror Franz drog sig i det längsta för kostnaderna — men till sist enades man om det oförsvarliga i att dagligen mata barnen med marsipan och låta dem sjunga sånger, som med tiden kunde förorsaka dem psykisk skada. Det visade sig dessutom välbetänkt att anskaffa dockorna, därför att Karl och Lucie verkligen emigrerat och även Johannes tagit sina telningar ur fadershuset. Mellan stora packlårar på oceankajen har jag sagt adjö åt Karl, Lucie och barnen, de verkade lyckliga om också en aning nervösa. Även Johannes har flyttat från staden. Han lär vara sysselsatt med att omorganisera ett partidistrikt någonstans.
   Farbror Franz är trött på livet. Med klagande röst talade han nyligen om för mig att man ständigt och jämt glömmer bort att damma dockorna. Over huvud taget har han besvär med tjänstefolket, och skådespelarna tycks vara fallna för disciplinlöshet. De dricker mer än de har rättighet till, och några har man dessutom ertappat med att stoppa på sig cigarrer och cigarretter. Jag rådde farbror att sätta fram färgat vatten åt dem och ta hem cigarrer av papp.
   De enda pålitliga är faster Milla och prelaten. De pratar med varandra om den gamla goda tiden, småskrattar och verkar belåtna och avbryter endast sitt samtal när man tar upp en sång.
   Hur som helst: julfirandet fortsätter.
   Kusin Franz har genomgått en egendomlig utveckling. Han har upptagits som lekmannabroder i ett kloster i trakten. När jag såg honom i munkkåpa första gången ryckte jag till: denne sannskyldige kraftkarl med den sönderslagna näsan, de tjocka läpparna och den svårmodiga blicken — han påminde snarare om en straffånge än om en munk. Det verkade nästan som om han hade gissat mina tankar. "Livet är vårt straff", sade han lågt. Jag följde med honom till besöksrummet. Samtalet gick på skruvar, och han föreföll uppenbart lättad då klockan kallade honom till bön i klosterkyrkan. Jag såg fundersamt efter honom då han gick: han hade mycket bråttom, och hans brådska tycktes vara uppriktig.

Källa: Ur "Doktor Murkes samlade tystnad och andra satirer" (Bonnier 1970), översättning Per Erik Wahlund.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki