Fandom

Svenskanoveller Wiki

El Bueyón

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Miguel Ángel Asturias

Tystnaden gjorde munnen hård, och bara genom att gnida tänderna mot varandra kände han att de fanns i detta rum där tungan var den enda och stumma gästen. Vässa naglar och tänder genom att gnissla med dem. Skärpa blicken, svart av raseri, genom att blinka. Med ögonlock tunga som kvarnstenar av sömnighet och utmattning. Det värsta kunde hända, och han strök sig över pannan med handryggen medan de stora ludna öronen fylldes av ett dämpat brus från vattnet som vispades upp av sockerkvarnens hjul, bottensatsen av det skum som kastade silverskimmer över tvärbjälkarna.
   Caiduna, hans hustru, väntade på att få höra honom säga något. Hon satt bredvid honom på ett av brons trappsteg, den stora bron som på somrarna var alltför överväldigande för en så liten flod och på vintrarna när vattenmassorna strömmade ned skälvde som en insekt fast den var av järn. Caiduna såg inte på honom. Hon hade honom bredvid sig, varför skulle hon då se på honom? Höra honom prata lite, det var vad hon saknade. Med de tårfyllda ögonen halvslutna tänkte hon på sina söner Anacleto och Serapito som i går när mörkret föll hade begett sig uppåt berget för att inte falla i händerna på dessa soldater som inte hörde hemma där utan kom, man visste aldrig varifrån. Om någon föll i händerna på dem sköt de ned honom utan att ens fråga efter hans namn. Bara hennes man, El Bueyón hade stannat hemma, halsstarrig som han var. Men alltsedan gryningen hade hon ansatt honom för att också han skulle ge sig i väg ju förr dess hellre. Hon trummade med fingrarna, bytte ställning bredvid honom, suckade. Hon stod inte ut längre.
  — Nu är allting klart ... började hon, och av hyddan fanns mycket riktigt ingenting kvar mer än väggarna, taket och golvet av tillstampad jord. Nu är allting klart, jag har packat in alltsammans och lagt det i korgen, och täckena kan få rum i den där halva säcken.
   El Bueyón, en fredlig natur, var som förbytt. Hans blick svepte över henne, en blick fylld av hatet hos ett djur som ger sig på en oförsvarad varelse bara för att det inte förstår henne, för att det inte kan gissa hennes tankar.
  — Du är far, tata, du har dina barn och det får inte gå så att ...
  — Vad är det du inbillar dej? Lägga näsan i blöt ...
  — Ingenting, tata, men mitt hjärta säger mej att du är i stor fara och att du måste ge dej av uppåt berget.
  — Jag är visst inte i fara ...
  — Och vad är det du ska sköta här?
   Han svarade inte. Han nöjde sig att med högra handen stödd mot en stor sten resa sig i ett språng, ställa sig på tå och spana mot horisonten, åt det håll där kullarna sänkte sig och avslöjade en liten dalgång.
  — 0, jag min dumsnut! utbrast Caiduna för att byta samtalsämne. Jag var så ivrig att komma ut att jag glömde tomaterna ...
   Och hon sprang tillbaka till hyddan. Mot baksidan hade hon anlagt en liten köksträdgård och planterat fruktträd.
   Gråten brände henne i ansiktet. Liksom tomaterna i hennes händer, tyngde de stora tårarna på hennes kinder. Hon förstod inte riktigt varför, men hon visste att de inte längre ägde den jord som regeringen hade gett dem. Deras egen regering hade skänkt dem denna jord men det var andra, soldater utan annan lag än styrkans, som tog den ifrån dem.
   En förfärlig kyla steg henne åt huvudet, från nacken till pannan som om någon hade slungat isvatten över henne, bara vid tanken på att en olycka kunde drabba hennes man eller hennes söner. Hon stökade raskt undan allt hon hade att göra, och med fingrar som smärtade av sorg letade hon fram djungelkniven som hennes son Anacleto hade gömt, för nu ville hon skära av rötterna på de ny-planterade fruktträden.
  — Måtte Gud förlåta mig! mumlade hon med darrande röst, men varför skulle vi lämna åt en rik man det som inte har kostat honom något? Det är tusen gånger bättre att de här små apelsinerna aldrig får läska den förbannades gom. Hade vi vetat att de skulle ta allting tillbaka skulle vi minsann ha strött gift ...
   El Bueyón såg inte hur hon förstörde träden, hur bladen föll i kapp med hennes tårar. Han stod vid bron försjunken i tankar, Gud vet vilka, vakande över något mysterium, något som skulle hända.
  — Gift vore just det rätta för en jord som har blivit så plågad, så vattnad av de fattigas svett för att ägarens börs skulle fyllas. Så plågad ... plågad ... plågad ...
   Och för varje "plågad" högg hon kniven i rötterna på de små träden, som delvis redan var ympade, och sårade dem till döds.
   "Efter att ha skyddat mig för frosten med sådan omsorg att de till och med svepte mig i tygstycken som en mänsklig varelse", säger sig en buske av kärnfri apelsin, "kommer de nu med djungelkniven och hugger mej i rötterna ..."
   Caiduna skrattade; alla hennes tänder glimmade i det mörka, solbrända, rödsvarta ansiktet. Men det var ett bittert skratt, utan bjällerklang, ett skratt av tänder som ville bita och slita sönder ...
   Hon oroades av ensamheten, av ensamheten och av allt, för allt var oroande. Med det förödande arbetets svett, nu när solen redan stod högt, blandade sig gråten, detta ofruktbara vatten som är så bedrövligt, lika bedrövligt som det är salt. Gråten är aldrig glad. Och ändå hade hon den där gången, när de kom för att överlämna jorden med papper på äganderätten och allt, gråtit av glädje, ja av glädje, av en lycka som svällde i bröstet och fick hennes händer att applådera, samtidigt som hon tackade Gud, jungfrun av Rosenkransen och den helige Matteus av hela sitt hjärta för att de hade skänkt dem en liten jordbit.
   Och El Bueyón?
   Han fanns där alltjämt, än sittande, än stående, och ibland hävde han sig på tå i väntan på något mystiskt, ingen visste vad.
   Solen började gassa. Kamödlorna blåste upp sig utmed trädstammarna, mellan sol och skugga, i träddungar där grenarna böjde sig av törst efter fuktig jord för att slicka flodens sandstränder.
   Plötsligt, gode Gud, hördes ett dunder mycket långt borta. Sedan blev det tyst. Caiduna tappade kniven av förskräckelse. Hon fick inte tid att ta upp den igen. Ännu ett ohyggligt brak, på närmare håll. Hon sprang och gömde sig i den tomma hyddan. Ett åskväder utan regn? En jordbävning i himlen?
   Inifrån hyddan tittade hon ut för att spana efter El Bueyón. Jo, han fanns där på samma plats, orörlig, som fastvuxen, han förmådde nätt och jämnt ta av sig hatten för varje ny skräll och klia sig i huvudet med knivskaftet, för inte ens när han kliade sig släppte han vapnet ifrån sig.
   Likgiltigt för vad som hände fortfor vattnet att dansa med skum och kristaller, glatt skvalpande mellan sockerkvarnens skovlar, ofta med långa nystan som upplöste sig i bubblor och briljanter för att sedan, efter hjulets hesa gnissel, framkalla bruset av nedströmmande vatten och detta vatten uppfångades av nya skovlar som avskar den ögonblickliga splittringen av strida regn och förvandlade den till en dånande krasch mellan ytor som rullade vidare med skum-flagor och regnbågsbitar.
   Ett ögonblick till och allt hade försvunnit. Caiduna såg det från hyddan. Hon gned ögonen för att förvissa sig om att hon hade dem i behåll, att hon verkligen hade ögon till att se detta som inte längre syntes. Ögonglober, ögonlock, ögonbryn
   Allt hade försvunnit, kvarnen, hjulet, bron och hennes man. Hon greps av förskräckelse, benen vek sig, munnen dreglade, magen drog ihop sig i kramp. Var fanns El Bueyón? Av den plats där hon nyss hade sett honom, före den sista stora skrällen, fanns nu ingenting kvar, den hade störtat, och floden med sitt flöde skylde spillrorna av bron som ville hejda dess framfart.
   Och däruppe, däruppe, däruppe, en ofantlig skugga med vingar och ett rytande från detta djur av järn som hon knappt hade sett glida förbi.
   Caiduna lämnade hyddan utom sig av skräck och ångest. Bland brända träd, nedrasade stenar och sammanstörtade bropelare banade hon sig väg utan att veta vart hon styrde stegen. Spanande, forskande med heta blickar och återhållen andedräkt efter något tecken, någon liten tygbit, något litet spår som visade var El Bueyón hade hamnat.
   Skymningen föll, natten kom och hon fann ingenting. I skuggornas tomrum, där hon så många gånger förr medan ljuset rymde hade sett sig omkring med ögon på skaft, vände hon nu tillbaka trevande i mörkret som en blind och kallade på honom:
  — Naiqué Bueyón Cuyqué Naiqué Bueyón Cuyqué ... Hela det långa namnet ropade hon.
   Paddor, grodor, gräshoppor, stenar och sand som hennes fötter snubblande av trötthet stötte ned i djupet tycktes upprepa orden som ekon förvandlade till kiselstenar. Naiqué Bueyón Cuyqué ... eller bara Naiqué Cuyqué ... Naiqué Cuyqué ... Hans rätta namn för El Bueyón var ett öknamn som han hade fått i kasernen då han gjorde sin militärtjänst, en anspelning på hans styrka och hans goda hjärta.
   Tårarna torkade på hennes kinder som rester av kalla inälvor. Morgondimman urholkade hennes ansikte. Hon hade inte längre sina söner Anacleto och Serapito som hade försvunnit uppåt berget, inte heller sin man, inte heller sina besådda åkerfält. Bara sig själv och den tomma hyddan. Ingen anade hur hon klarade sig igenom dessa dagar.
   Männen kommer tillbaka från bergen om de är flyktingar, kommer trötta, utmärglade, tankspridda, skäggiga och sönderrivna, men de kommer tillbaka. Bara från döden kommer ingen tillbaka. Prata ... Varför prata?...
   Från bergen kommer männen tillbaka. Och nu finns det barnbarn i huset. Folk säger att barn till sönerna som har dragit bort inte är några äkta barnbarn, men vad vet folk om det? Hennes barnbarn är de, och att de är äkta det vet hon, för de är sin farfar upp i dagen. Från bergen kommer männen tillbaka, det är bara från döden man inte återvänder. Hon hade inte ens funnit en klädtrasa kvar av El Bueyón, ingenting, det var som om han aldrig hade funnits.
  — Berätta, Nana Caida...
  — Å, det var en gång ... en gång var vi rika för de hade gjort oss rika, det var en regering som gjorde människorna rika genom att skänka dem jorden. Ni förstår? Och vi, vi hade inte ens bett om det ... Er farfar, Naiqué Cuyqué, som fick heta El Bueyón, blev kallad till torget i byn och där, under en trädkrona, stod jag med honom, jag kan se det som om det var i dag. Farfar var en kraftig karl, och god var han som majsbrödet. Det man kallar verkligt god ... På torget under trädkronorna var det mycket folk från stan och en av dem tog till orda. Han pratade länge och om många saker som vi inte förstod. Men det var inget prat i luften, så mycket är säkert, för till slut överlämnade han åt oss ett papper på en jordbit och gjorde oss till ägare, till herrar, ja, till herrar över egen jord ...
  — Det låter som en dröm, Nana Caida, förklarade en liten sondotter som redan gick i skolan.
  — En dröm ...
  — Det står väl i historieboken.
  — Nej, det här står inte i någon bok ...
  — Sen, min flicka, tog de den ifrån oss. De skänker bara det som passar dom. Men som jag berättar det, så gick det till.
  — Tacka för det, lilla farmor. Fröken i skolan säger att historien är som en gammal kvinna som har sett mycket i livet.
  — När hon talar sant, för de gamla kan också bli lögnaktiga liksom historien när man jämför den med en gammal kvinna. Inte för att jag ljuger när jag berättar det här, för det är sant, det hände verkligen, jorden delades ut till de fattiga.
  — Och det var här?
  — Ja, just här ... Å, ni skulle ha sett oss när vi kom hem från byn med papper på att vi ägde jorden. Jag ska säga er: vi kunde inte sova på tre nätter. Och jag för min del blev så uppskakad att bena vek sej under mej. Men gode Gud, när de sen började arbeta, när farfar vek upp skjortärmarna och tog itu med allt ...
  — Och de där jordbitarna, farmor, var finns de ...
  — Där de fanns, för de har blivit andras egendom, de tillhör en annan jord, de drabbades av en sådan förbannelse...
  — De rika tog den tillbaka?
   Efter en djup tystnad och ett långsamt blinkande svarade Caiduna, rynkig och vit i håret, med fasta läppar för att uttala orden bättre:
  — Den tillföll varken dom eller oss. Det var för att ge den åt amerikanerna, åt folk från annat håll. Det var därför de kastade bomber över oss från himlen.
  — Och det var då som lilla farfar försvann och man inte fick veta något om honom?
  — Då ... Mina söner drog i väg därbortåt. Man ser ingenting annat än taggar och snår åt alla håll. Jag kan inte tänka mej det. Jag bara ser det som det var, som jag själv såg det innan de främmande flygplanen gjorde slut på allt i en enda blink. Jag ser det, med kvarnen, med bron, med El Bueyón, med allt ... Kött ... mumlade hon för att göra det klart för sig själv. Jordbitarna var lite grönt kött ... Kött ... Kött av vårt eget, precis som ni, barn, jorden är just vårt eget kött, den är en mor som blir flicka igen när barnen växer upp.
  — Och varför tog de jorden, om de inte odlar den?
  — För att äga den, ingenting annat ... Det är just vad utlänningarna vill, att vi alla ska bli utfattiga med jorden som ligger obrukad, för att de själva ska fortsätta att vara herrar över vår fattigdom, vårt elände, vår förnedring ...
  — Det var en dröm, Nana Caida!
  — Ja, en dröm likt en eld som tänds på öppna fälten och snart slocknar.
  — Men den blossar upp igen ...
  — Barn, kraxa inte om olyckan ...
  — Det säger fröken i skolan. En brand som ödelägger allt, för gnistorna har fortsatt att flyga omkring och idéerna slocknar inte.
   Caiduna teg. Mot sitt bröst smekte hon den lilla sondottern Agustinas huvud, viskande i hennes öra:
  — Och du, du upprepar allt det där som en liten papegoja ...
   Andra tankar gnagde henne. Också från döden kommer männen tillbaka. En eldsvåda som ödelägger allt och lägger jorden i händerna på dess rättmätiga ägare, landets söner, skulle betyda återkomsten för alla dem som likt Naiqué Cuyqué hade dött och försvunnit, alla dessa offer för främmande flygplan som bombarderade dem från himlen, och då skulle man under folkets jubel få se symbolen, deras hjälmbuskar med de rykande plymerna.

Ur "Weekend i Guatemala", 1967 Översättning Karin Alin.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki