Fandom

Svenskanoveller Wiki

Eldaren och stjärnorna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

av Algis Budrys (under pseudonymen John A. Sentry)
   
   När dina hundöron slokar till knäna har du ibland svårt att komma ihåg att intelligenta varelser inte respekterar en krossad fiende men respekterar en fiende de besegrat i rättvis kamp.
   
   Känner honom? Ja, jag känner – kände honom. Det var för tjugo år sedan.
   Alla känner honom nuförtiden. Alla som gått förbi honom på gatan känner honom. Alla som gick i samma skola, eller till och med i andra skolor i andra städer, känner honom nuförtiden. Fråga dem. Men jag kände honom. Jag har levt mindre än en meter ifrån honom i en och en halv månad. Vi tjänstgjorde på samma skepp och tilltalade varandra med förnamn.
   Hurdan var han? Vad tänkte han på när han satt på britskanten med hakan i handflatan och tittade på stjärnorna? Vad var han på jakt efter?
   Jag tror han– Vet du, jag tror inte jag kände honom egentligen. Inte väl i alla fall. Inte lika väl som en del av de människor som skriver böcker om honom tycks göra.
   Jag kan inte riktigt beskriva honom. Men han hade en sjömanssäck i handen och en vakuumdräkt packad i en ryggsäck. Huden i ansiktet var uttorkad av skeppsluften, bränd av ultraviolett strålning och grillad av den infraröda. Hans pupiller hade grumliga fläckar där kosmisk strålning träffat. Men hans blick var stadig och hans kropp var kraftig. Hur såg han ut? Han såg ut som en människa.

***


   Det var efter kriget och vi var besegrade. Förr fanns det en tankeriktning hos oss som beklagade vår stridslust. Innan vi ens hade träffat utomjordingar fanns det de som sa att vi var den tuffaste, grymmaste livsformen i universum och inte lämpade att beblanda oss med ädlare och visare raser från stjärnorna. De sa att vi skulle stjäla och fördärva galaxen för evigt. Varifrån de fick de här idéerna har jag ingen aning.
   Vi blev besegrade. När vi reste vidare från Centaurus och Sirius träffade vi på Jekerna, Nosurweyerna och Luderna. Vi provade jordiskt know-how, vi provade vansinniga produktionsökningar, vi provade patriotism, vi provade att skicka i väg svärmar av torpeder… och vi blev tillbakaslagna som dagsländor i storm. Vi dog i flockar och vi retirerade från ett dussin planeter som brändes till aska. Vi grävde ner oss och dog i det sista värnet, och vi dog på jorden, innan Baker gjorde myteri, sköt Cope och kapitulerade till de ädlare och visare raserna från stjärnorna. Så överlevde vi. Så fick vi lov att fortsätta med våra liv, om vi lovade att uppföra oss. Jekerna, Luderna och Nosurweyerna återvände till sitt och vi visste att de skulle lämna oss ifred om vi inte besvärade dem.
   Vi ville ha det så. Förstå mig rätt – vi accepterade det inte, vi föll inte till föga med ett ruvande hämndbegär i våra hjärtan – vi ville ha det så. Vi var tacksamma att bli lämnade ifred igen. Vi var glada att vi inte blivit utrotade som de uppkomlingar resten av universum måste betrakta oss som. När de lät oss behålla vårt solsystem och bedriva lite handel med andra världar tog vi tacksamt emot det som den generösa gåva det var. För många av våra bästa män hade dött för att vi skulle ha någon rätt begära mer. Jag vet hur det var. Jag var där för tjugo år sedan. Jag var en liten, knubbig man som andades med korta andetag och pratade med gäll röst. Jag var en typisk jordman.

***


   Vi befann oss på en gudsförgäten landningsbana på Mars. MacReidie och jag övervakade lastningen av Serenus. MacReidie var kaptenens sekond och jag var graden under. Främlingen kom gående mot oss.
   "Finns det något jobb?" frågade han och tittade på MacReidie.
   Mac mönstrade honom. Han såg samma saker som jag. Han skakade på huvudet. "Inte för dig. Det enda vi behöver är eldare."
   Det finns såklart inte eldare på fullt automatiserade skepp, men främlingen förstod vad Mac menade.
   Serenus hade en så kallad elektronmotor så inga människor kunde vistas i samma rum. Den elektromagnetiska strålningen skulle ha förvandlat syret i luften till ozon som äter sig igenom metall och får lungorna att ruttna. Därför pumpades luften ut och eldarna som skötte reglagen och katodinställningarna måste bära dräkter så att de bara kände lukten av sina egna kroppsvätskor under tolvtimmarspassen. De riskerade också att kokas levande där de satt om motorn kom ur fas. Serenus var en ful gammal skorv. Men det var ändå det bästa av de två interstellära lastskepp mänskligheten ägde.
   "Ni är på väg över gränsen, eller hur?"
   MacReidie nickade, "Det stämmer, men--"
   "Jag eldar."
   MacReidie tittade på mig och rynkade pannan. Jag ryckte uppgivet på axlarna. Jag var också lite rädd för främlingen.
   Det var hans utseende som oroade oss. Man kunde se sådana som han på jordbarer, där krigsveteraner satt och stirrade ner i sina glas och väntade på att mörkret skulle falla så att de kunde bege sig ut i gränderna och slåss med varandra. Han hade tagit med sig den uppsynen till Mars, till landningsbanan, och här ute var det illavarslande.
   Han hade lagt märke till Macs blick och vände sig mot mig. "Jag eldar," upprepade han.
   Jag visste inte vad jag skulle säga. MacReidie och jag – precis som de flesta i handelsflottan – hade aldrig tjänstgjort i de väpnade styrkorna. Vi hade skeppat förnödenheter och vi hade sett skepp dö under våra turer – vi hade också haft våra duster med fiendens plundringskepp och vi hade alla känt män som tagit värvning. Men väldigt få av dem kom någonsin tillbaka och det krig som denne man utkämpat var något helt annat än vårt. Han hade fört befäl över ett stridsskepp någonstans och konfronterats med saker vi inte ens kunde föreställa oss. Han var märkt. Jag kunde inte möta hans blick. "OK med mig," mumlade jag till sist.
   Jag såg hur MacReidies mungipor föll men han kunde inte heller säga nej. MacReidie var dock inte den som mumlade utan han sa vresigt: " OK tuffing, du får elda. Gå och skriv in dig."
   "Tack." Främlingen gick tyst därifrån. Han fångade elegant kabeln till en lastkrok och åkte sittande på en container upp i lastrummet. Mac spottade på marken återgick till att övervaka sin del av lastningen. Jag var fullt upptagen med min del, så det var inte förrän Serenus var fullastad och luckorna stängda som jag fick en chans att prata med Mac igen. Då pratade vi om resan. Vi pratade inte om främlingen.

***


   Daniels, vår komchef, hade anställt honom och anvisat honom den tomma britsen ovanför min egen. Vi sov alla tillsammans ombord på Serenus – officerare och manskap. Vi måste till och med sova i skift eftersom skeppets konstruktörer hade avsatt nittio procent till lastutrymme och åtta procent till motorer och styrning. Följaktligen återstod väldigt lite utrymme för människor som stuvades in så gott det gick. Jag sa den tomma britsen. Vad jag menade var att den var tom under mitt sovskift. Det betydde att vi skulle dela arbetsskift – jag själv uppe på bryggan i en skön fåtölj, och han nere i maskinrummet i en kokhet dräkt.
   Men jag åt med honom och använde muggen tillsammans med honom; man skulle kunna kalla det att gnugga armbågarna med storhet om man så vill.
   Han var en mycket tystlåten man. Tyst när han rörde sig och tyst under samtal. När vi båda kröp till kojs den första kvällen presenterade jag mig och han presenterade sig. Sedan hävde han sig upp i sängen, rullade över på sidan, fäste remmarna och somnade. Han var alltid mycket vänlig mot mig, men han måste ha varit väldigt trött den kvällen. Jag funderade ofta på vad slags liv han levt efter kriget – vad han hade gjort som skilde ut honom från hans gelikar som satt på barer och åldrades. Jag leker med tanken att han en dag bara tittade upp från sin drink med nyvunnen insikt i blicken, reste sig från barstolen, satte ifrån sig drinken och gick raka vägen till skyttelfältet för Marsresenärer.
   Han kunde ha kommit från vilken jordstad som helst. Tro inte för mycket på historikerna. Lägg inte för stor vikt vid plaketterna på Kommerskollegiet. När en mans namn blir allmän egendom börjar underliga saker att hända med faktauppgifterna.

***


   Det var MacReidie som först luskade ut vad han gjort under kriget.
   Jag måste förklara vissa saker om MacReidie. Han bildar sig en uppfattning snabbt och ändrar sig sällan. Det är en bra karl – är, eller var; jag har inte hört av honom på länge – men han föredrog att inte krångla till det i onödan.
   MacReidie sa att sjömanssäcken hade slitit sig lös och svävade mitt i logementet när vi accelererade. Han öppnade den för att se vems det var. När han listat ut det stängde han den och spände fast den vid eldarens brits.
   MacReidie avlöste mig på bryggan. När han kom upp avlöste han mig inte direkt. Han ställde sig bredvid min stol och tittade ut genom fönstergluggarna.
   "Har kaptenen gett oss några särskilda instruktioner i orderboken?" frågade han.
   "Bara det vanliga. Håll noggrann uppsikt och fortsätt försiktigt framåt."
   "Den nya eldaren," sa Mac.
   "Ja?"
   "Jag visste att det var något som inte stod rätt till. Han har en marinsoldatsuniform i sjömanssäcken."
   Jag sa ingenting. Mac sneglade på mig. "Nå?"
   "Jag vet inte." Jag visste verkligen inte.
   Jag kunde inte säga att jag var överraskad. Jag visste att det var något underligt med eldaren. Han var märkt.
   Det var marinsoldaterna som var bäst på att dö. Så måste det vara. De tränades för att bli bäst och de trodde på sin träning. Det var de som slog tillbaks hårdast när den andra sidan anföll. Det var de som seglade ut i den fördömda rymden mellan stjärnorna och flyttade kriget till motståndarnas planhalva, så gott en människostyrka nu kunde förväntas göra det. De var alltid de sista att lämna en övergiven ställning. Om jorden hade delat ut tapperhetsmedaljer hade varenda marinsoldat fått medalj minst två eller tre gånger. Postumt. Jag tror inte tio av dem fortfarande var i livet när Cope blev skjuten. Cope var en av dem. De var en sorts människor som varken MacReidie eller jag någonsin skulle kunna förstå.
   "Du vet inte," sa Mac. "Den ligger där. I hans säck. Vi ska för helvete åka och handla med hans svurna fiender. Varför tror du han mönstrade på? Varför tror du att han var så ivrig att åka?"
   "Tror du han tänker försöka starta någonting?"
   "Tror! Det är precis vad han kommer att göra. Ett sista stort slagsmål. En sista batalj. När de sänker honom – tror du att de kommer att nöja sig med det? De kommer att döda oss och sen kommer de att trycka till jorden. Du vet det lika väl som jag."
   "Jag vet inte, Mac," sa jag. "Ta det lugnt." Jag kände knutarna i magtrakten. Jag ville inte ha bråk. Inte med eldaren, inte med Mac. Ingen av oss ville ha bråk – inte ens Mac, men han skulle starta det för att få det ur världen. Det var sådan han var.
   Mac drämde till fönstergluggen med en knytnäve. "Lugnt! Lugnt – inget är lugnt. Jag hatar det här livet," sa han med mord i rösten. "Jag fattar inte varför jag envisas med att mönstra på. Mars till Centaurus och tillbaka, fram och tillbaka, i en gammal rostig skorv som kommer att explodera en dag—"

***


   Daniels ringde mig från kommunikationscentrat. "Skruva upp din interkom," sa han. "Eldaren blockerar den allmänna kanalen."
   Jag knäppte över väljaren och detta är vad jag hörde:
   "vi tog en sup för var slöfock, och luften börja’ snart bli tjock. Skepparn säger ’Upp och hoppa tappra pojkar, vi ska—’"
   Han sjöng. Han hade en gräslig röst men han var tonsäker, och han sjöng för full hals.
   "De var sista gången Venus kastat loss, vid gud du skulle sett oss! Rören var fulla av sprit, ingen risk att bli nekad kredit…"
   Besättningen skrockade i sina egna brösttelefoner. Jag kunde höra hur Daniels försökte få tyst på honom. Men han fortsatte. Jag började själv skratta. Det var egentligen förbjudet att blockera kanalen men det fick i alla fall mannarna på gott humör. När mannarna är på gott humör flyter skeppssysslorna på bättre, och det var länge sedan besättningen var på gott humör.
   Han fortsatte tjugo minuter till. Sedan hörde jag hur han tappade rösten och hostade lite. "Daniels," sa han, "skicka någon som kan avlösa mig. På momangen!" Han sa det sista med befälsröst. Daniels ställde inga frågor utan skickade ner en man.
   Eldaren hade sjungit, det hade han. Han hade sjungit medan han arbetade med en förlamad arm, en av dräktärmarna hade rivits upp och han hade inte lyckats täppa till den eftersom den var hal av blod. Det hade blivit ett överslag i en av motorerna. När avlösning kom ner hade han redan lyckats få ordning på motorn igen och den spann som en katt.
   Han gick ner till sjukstugan, fick armen omlagd och hade gått tillbaka till sitt skift om inte Daniels hade stoppat honom.
   De av oss som gick av våra skift fann honom i mässavdelningen där han lekte med thereminen. Han visste inte hur man spelade och det lät som en ylande hund.
   "Sjung en sång!" ropade någon. Han flinade och klämde i med "Skeppet Venus". Det var inte bra men det var kraftfullt. Han fortsatte med "Stjärnorna i baren" och "Fritt fall". Någon började på "Jag lämnade min älskade för er" och vi blev lite sentimentala som rymdmän ofta blir när de är ljusår hemifrån. Vi insåg plötsligt att vi inte hade sjungit den sången sedan kriget och vi tystnade. Vi tittade på varandra och började manövrera oss ut ur mässrummet.
   Och det kanske påverkade honom också. Det skulle kunna vara en förklaring. Han och jag var de sista som lämnade mässen. Vi tog oss till logementet och när han höll på att knäppa upp skjortan blev han plötsligt orörlig. Han stod där och tittade ut genom fönstergluggen och glömde att jag var där. Jag hörde honom recitera något med mjuk röst så jag tog ett steg närmare. Det lät ungefär så här:

   Raketer stiga mot himmelen,
   Stilla i solljus de glimma.
   Med silverglans i det mörka blå
   Allt är en dröm denna timma.
   För vi måste färdas dit eldvindar blåser,
   Där gasmolnen stilla tycks lida;
   Där stjärnor snurrar och världar blir till
   Och männ’skor sin tid måste bida.
   Sången som hörs i raketernas färd
   Är sången om stjärnornas flamma.
   Drömmen om männ’skans galaktiska värld
   Gör för rymden i stort sett detsamma.

   Vad tänkte han på? Välj själv. Jag tror nästan att jag lärde känna honom där och då, men inte förrän vi blir telepater lär vi kunna vara helt säkra på varandra.
   Han darrade till som en hund som försökte skaka av sig regnvatten och hoppade i säng. Jag gick också och la mig. Sömmen kom snabbare än jag trott.

***


   Jag vet inte vad MacReidie kan tänkas ha sagt till kapten om eldaren, eller om han berättat något överhuvudtaget. Kaptenen var högsta hönset i Handelsflottan och en bra karl på den tiden. Han höll sig mest i sin hytt. Och det fanns ingenting MacReidie kunde göra på eget bevåg – inte utan problem i alla fall. Eldaren hade trots allt räddat skeppet och…
   Jag tror att det enda som hindrade något från att hända mellan MacReidie och eldaren, eller eldaren och vem som helst, var att det kunde skapa konflikter ombord på skeppet. Att hålla bråk på avstånd i vår lilla procentandel av skeppsvolymen tedde sig viktigare för oss än hela mänsklighetens öde, Så länge ingen satte igång något var allt frid och fröjd och vi kunde alla få en lugn och skön resa.
   MacReidie oroade sig, det är jag säker på. Jag oroade mig, ibland. Men inget hände.
   När vi nådde Alpha Centaurus och landade på den andra planeten var det precis som de tidigare gångerna. En Ludvakt kom, efter att ha låtit oss vänta en stund, ut ur sin vaktkur och gav oss tillstånd att gå iland. I andra änden av fältet fanns det ett Jekskepp som bar på den last vi skulle få i utbyte mot det vi hade i våra fullproppade lastutrymmen. Vi hade med oss de vanliga handelsvarorna; vin, musikinspelningar, pälsar och liknande. Jekerna hade gett oss lätta maskiner på sistone – och vi skulle säkert få liknande varor ett par tre gånger till, och sedan skulle de börja ge oss något annat.
   Men det här besöket skulle inte bli som de tidigare. Jag kom på mig själv med att studera Ludförläggningen och konstaterade att Luderna inte hade byggt den. Det var en rest från den gamla mänskliga kolonin. Och staden vid horisonten – människor hade byggt den; det fanns spår av jordarkitektur i varenda byggnad. Jag undrade varför detta inte hade slagit mig tidigare. Det gjorde landkänningen annorlunda på något sätt. Det gav hela planeten ett nytt ansikte.

***


   Mac och jag och några av de andra besättningsmännen gick ner på fältet för att sköta urlastningen. Jeker på självgående varuliftar manövrerade mitt ibland oss och håvade upp last så fort vi hade lossat krokarna, och andra kom med maskindelar från deras skepp. De satt uppe på sina fordon, smala och högdragna. De rusade in, virvlade runt och sköt som pilar över fältet till deras skepp och tillbaka igen, som ryttare på en jordisk prärie. Oss la de knappt märke till.
   Vi var nästan klara när Mac plötsligt tog mig i armen. "Titta!"
   Eldaren var på väg ner på en av lastcontainrarna. Han stod rakryggad med fötterna brett isär och ena armen kring lastkabeln. Han hade sin bruna marinsoldatsuniform på sig. De scharlakansröda kragsnibbarna lyste blodröda kring hans hals, hans majorsbeteckning glittrade på hans axlar och på ärmarna syntes hans stridsbeteckningar tydligt.
   Jekerna stannade sina liftar. De kände igen uniformen. De satt i sina sadlar och såg honom åka ner. När lastbalen nådde marken hoppade han av under tystnad och gick bort mot den närmaste Jeken. Allas blickar följde honom.
   "Vi måste stoppa honom," sa Mac och vi satte båda två av i riktning mot honom. Hans båda händer var fullt synliga. I den ena höll han sin sjömanssäck som såg uppsvälld ut, troligen innehöll den hans vacuumdräkt. Den andra var tom. Han gick lugnt som om han hade all tid i världen.
   Mac och jag hade nästan nått fram till honom när en Jek med gradbeteckningar på sin overall plötsligt hoppade ner från sin lift och gick honom till mötes. Det var en märklig syn – eldaren och den något kortare Jeken. MacReidie och jag drog oss tillbaka.
   Jeken var kolsvart, hans fjäll gnistrade i det kalla solljuset och hans yxformade ansikte var gåtfullt. Han stannade när eldaren var ett par steg bort. Eldaren stannade också. Alla Jekerna betraktade honom och ingenting annat. Det var som om fältet var folktomt sånär som på eldaren och Jeken.
   "De kommer att döda honom. De kommer att döda honom på direkten," viskade MacReidie.
   Det borde de ha gjort. Om jag hade varit Jek hade jag betraktat eldarens uniform som en undertecknad dödsdom. Men Jeken tilltalade honom hövligt:
   "Har du rätt att bära den där?"
   "Jag var på den här planeten ’39. Jag var närmare din hemplanet året dessförinnan," sa eldaren. "Jag var kapten på en jagare. Om jag hade haft en kryssares räckvidd hade jag nått den." Han betraktade Jeken. "Var var du?"
   "Jag var här samtidigt som du."
   "Jag vill prata med kaptenen på ditt skepp."
   "Självklart. Jag kör dig."
   Eldaren nickade och de gick bort till ett fordon. De körde iväg mot Jekskeppet.
   "Nu återgår vi till arbetet," sa en annan Jek till MacReidie och mig och vi fortsatte att lasta ur.

***


   Eldaren kom tillbaka till vårt skepp senare på kvällen utan sin sjömanssäck. Han hittade mig och sa:
   "Jag mönstrar av. Ger mig av med Jekerna."
   MacReidie var också där och utbrast: "Vad menar du med det? Ger dig av med Jekerna?"
   "Jag har mönstrat på deras skepp," sa eldaren. "Som eldare. De har en mikroreaktormotor. Det var ett tag sedan jag arbetade med en sådan, men jag tror att det löser sig, även om de har installerat den på ett idiotiskt sätt."
   "Va?"
   Eldaren ryckte på axlarna. "Skepp är skepp och fysik är fysik. Jag klurar nog ut det."
   "Vad erbjöd du dem? Vad har du för dig egentligen?"
   Eldaren skakade på huvudet. "Inget speciellt. Jag mönstrar på som besättningsman, jag jobbar som besättningsman och får lön som en besättningsman. Jag tänkte resa runt lite. Tänkte det kunde vara intressant," sa han.
   "På ett Jekskepp?"
   "Vilket skepp som helst. När jag kommer till deras hemvärld mönstrar jag nog på ett annat skepp som tar mig längre bort. Varför inte? Det är ett hederligt jobb."
   MacReidie hade inget svar.
   "Men—" sa jag.
   "Vad?" Han såg på mig som om han inte kunde förstå vad som besvärade mig. Men jag tror han förstod.
   "Ingenting," sa jag. Och så var det med det, förutom att MacReidie blev en bittrare man och förblev bitter så länge jag kände honom. Vi lyfte nästa morgon. Eldaren hade redan lyft med Jekskeppet och det visade sig att han hade tränat upp en ung grabb som kunde ersätta honom.

***


   Det var märkligt hur saker började förändras efter det. Det var inget man direkt kunde sätta fingret på, men Jekerna började ta emot fler av våra handelsvaror och de började ge oss saker vi verkligen ville ha i utbyte. Efter en tid fick Serenus tillåtelse att bege sig längre in på Jekterritorium, och när hon tjänat ut fick de två ersättningsskeppen även tillstånd att handla med Lud. Sedan öppnades handelsvägar till Nosurweyerna och andra folkslag längre bort. På något sätt blev det bättre och bättre för oss.
   Ibland hörde vi talas om eldaren. Han tjänstgjorde med Luderna och Nosurweyerna och andra folkslag, och reste till planeter vi knappt hört talas om. Bry er inte om de röda linjerna ni ser på stjärnkartorna; ingen vet nämligen exakt vilken väg han följde. Han fortsatte att mönstra på nya skepp och färdades allt djupare in i galaxen. Han åt med gröna skeppskamrater, och blåa. Ett eller två eller tre huvuden, svansar, sex ben – när allt kommer omkring så är ett skepp ett skepp och de behöver alla något som driver dem framåt. Och han visste tydligen vad han gjorde. En människa kan äta många typer av mat om hon väl bestämmer sig för att vänja sig. Och alla giftfria atmosfärer duger så länge det finns tillräckligt med syre.
   Jag vet inte vad han gjorde för att förbättra människans situation. Jag vet inte om han gjorde något mer än att elda och laga deras skepp. Jag undrar om han sjöng oanständiga sånger med sin spruckna röst för varelser som inte rimligen kunde förstå vad de handlade om. Allt jag vet är att många folkslag långsamt började bemöta oss med respekt. Vi förändrades också, tror jag – jag är inte längre densamme… tror jag – inte fullt ut i alla fall. Jag är kapten nu men du lär inte hitta mig i kaptenshytten särskilt ofta… det finns en sorts glädje i stå på kommandobryggan och se stjärnorna rusa emot dig. Jag undrar om min gamle kapten inte hade uppskattat det också om han hade gett det en chans.
   Så jag vet inte. Ju äldre jag blir desto mindre vet jag. Det folk minns eldaren för – det som gjorde honom berömd – tror jag bara är en bråkdel av vad han gjorde. Om han hade några verkliga avsikter tror jag att han hittade dem i botten på det där sista glaset på baren innan han mönstrade på Serenus och satte igång det hela.
   Så jag vet inte vad han borde vara berömd för. Kanske räcker det med att han var den första varelsen som färdades runt hela vår galax.
   
Originalets titel: "The Stoker and the Stars", publicerad i "Astounding Science Fiction" februari 1959, översättning: Anders P. Nilsson (2012)

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki