Fandom

Svenskanoveller Wiki

Eldballongerna

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Ray Bradbury

Eld exploderade över sommarkvällens gräsmattor. Man såg onklars och fastrars tindrande ansikten. Raketer rusade uppåt i de bruna blänkande ögonen på kusinerna som satt på verandan och de kalla förkolnade pinnarna dunade ner på den torra ängen långt borta.
   Högvördig fader Joseph Daniel Peregrine slog upp ögonen. En sådan dröm : han och hans kusiner med deras eldlekar i hans farfars gamla hem i Ohio för så många år sedan!
   Han låg och lyssnade till kyrkans väldiga grotta, till de andra cellerna där andra patrar låg. Hade också de, natten innan raketskeppet »Krucifixet» skulle avgå, legat och mints fjärdejulifester? Ja. Det här var precis som de andlösa gryningarna den fjärde juli då man väntade på den första smällen och sedan rusade ut på daggvåta trottoarer med händerna fulla av knallande mirakler.
   Här befann de sig nu, de episkopala fäderna, i den vaknande gryningen innan de slungades upp till Mars för att lämna efter sig sin rökelse under färden genom rymdens sammetsblå katedral.
   »Bör vi alls ge oss av?» viskade fader Peregrine. »Borde vi inte lösa problemet med våra synder på Jorden? Flyr vi inte från vårt liv här?»
   Han steg upp och hans feta kropp med sitt yppiga yttre, präglat av jordgubbar, mjölk och kotletter, rörde sig tungt.
   »Eller är det tröghet?» undrade han. »Är jag rädd för resan?» Han steg in under den nålvassa duschen.
   »Men jag ska föra dig till Mars, kropp.» Han talade till sig själv. »Och lämna kvar de gamla synderna här. Och vidare till Mars för att finna nya synder?» En tanke, som nästan var angenäm. Synder som ingen någonsin hade tänkt på. Ja, det vill säga, själv hade han skrivit en liten bok, »Syndens problem i andra världar», vilken dock hade ignorerats av hans episkopala bröder såsom av någon anledning inte nog allvarlig.
   Senast kvällen förut hade han och fader Stone talat om det vid en sista cigarr.
   »På Mars ter sig kanske synden som en dygd. Vi måste vara på vår vakt mot dygdiga handlingar där som senare kan befinnas vara synder!» sade fader Peregrine mysande. »Så spännande! Det är många sekler sen ett så stort äventyr har varit förbundet med utsikten att bli missionär!»
   »Jag kommer att känna igen synden», sade fader Stone burdust, »till och med på Mars.»
   »Å, vi präster sätter en stolthet i att vara som lackmuspapper och ändra färg i syndens närvaro», svarade fader Peregrine, »men antag att kemin uppe på Mars är sådan att vi inte får någon färg alls! Om det finns nya sinnen på Mars, måste du medge att det är möjligt att det existerar synder som man inte kan känna igen.»
   »Om det inte finns något uppsåt att skada, finns det ingen synd eller något straff för densamma — det försäkrar oss Gud», svarade fader Stone.
   »Ja visst, här på Jorden. Men kanske en synd på Mars kan upplysa det undermedvetna om sitt onda uppsåt, telepatiskt, medan människans medvetna själ förblir fri att handla, skenbart utan ondska! Hur blir det då?»
   »Vad skulle det kunna finnas i fråga om nya synder?»
   Fader Peregrine lutade sig tungt framåt. »När Adam var ensam syndade han inte. Lägg till Eva och man lägger till frestelsen. Lägg till en andra man och äktenskapsbrott blir möjligt. I och med att man lägger till sexualitet eller människor, lägger man till synden. Om människan saknade armar, skulle hon inte kunna strypa med sina händer. Man skulle inte ha just den speciella mordsynden. Lägg till armar och man lägger till möjligheten av nya våldshandlingar. Amöbor kan inte synda, för de förökar sig genom klyvning. De åtrår inte hustrur eller mördar varandra. Ge amöborna kön, ge dem armar och ben, och man skulle få äktenskapsbrott och mord. Lägg till en arm eller ett ben eller en människa, eller dra ifrån endera, och man lägger till eller drar ifrån ett tänkbart ont. Antag att det på Mars finns fem nya sinnen, organ, osynliga lemmar som vi inte kan föreställa oss — kan det inte då finnas fem nya synder?»
   Fader Stone kippade efter andan. »Ni måtte tycka om sånt där!»
   »Jag håller min hjärna vaken, fader, helt enkelt vaken.»
   »Er hjärna jonglerar visst alltid? — speglar, facklor, tallrikar.»
   »Ja. För ibland påminner Kyrkan om såna där cirkustablåer där ridån går upp och människor — vita zinkoxid, talkpuder.. statyer — står orörliga och föreställer den abstrakta Skönheten. Mycket vackert. Men jag hoppas att det alltid ska finnas plats så att man kan kila omkring mellan statyerna, eller hur, fader Stone?»
   Fader Stone hade tagit några steg bort. »Det är nog bäst att vi går till sängs. Om ett par timmar ska vi ta ett hopp uppåt för att titta på era nya synder, fader Peregrine.»

Raketen stod klar till start.
   Fäderna kom gående från sina andaktsstunder i den kyliga morgonen. Mången framstående präst från New York eller Chicago eller Los Angeles — Kyrkan sände sina bästa män — kom gående genom staden till det rimfrostklädda fältet. Under promenaden kom fader Peregrine ihåg biskopens ord :
   »Fader Peregrine, ni ska leda missionärerna med fader Stone vid er sida. Efter att ha valt er till detta allvarliga uppdrag finner jag mina skäl beklagligt dunkla, fader, men er lilla skrift om den planetariska synden har inte blivit oläst. Ni är en smidig man. Och Mars liknar ett ostädat skåp som vi har försummat i årtusenden. Synder har samlats där som en massa gammalt skräp. Mars är dubbelt så gammal som Jorden och har haft dubbla antalet lördagskvällar, spritfester och ögonfrosserier på kvinnor nakna som vita sälar. När vi öppnar den skåpdörren, kommer allt möjligt att ramla ut över oss. Vi behöver en snabb, smidig man — en man, vars hjärna kan hoppa åt sidan. Var och en som är lite för dogmatisk kan bli bruten itu. Jag tror att ni kommer att vara elastisk. Uppgiften är er, fader.»
   Biskopen och fäderna föll på knä.
   Välsignelsen lästes och raketen fick en liten dusch vigvatten. Biskopen steg upp och talade till dem :
   »Jag vet att ni färdas i Guds namn för att bereda Marsmänni skorna till att ta emot Hans sanning. Jag önskar er alla en tankediger resa.»
   De tågade förbi biskopen en och en, tjugo män i frasande klädnad, för att lägga sina händer i hans vänliga händer innan de trädde in i den renade projektilen.
   »Jag undrar», sade fader Peregrine i sista ögonblicket, »om Mars är helvetet? Och bara väntar på vår ankomst för att explodera i svavel och eld?»
   »Gud vare med oss», sade fader Stone.
   Raketen satte sig i rörelse.

Att komma ut ur rymden var som att komma ut ur den skönaste katedral som de någonsin hade sett. Att landa på Mars var som att stiga ner på den vardagliga trottoaren utanför kyrkan fem minuter efter det att man verkligen hade förnummit sin kärlek till Gud.
   Fäderna gick försiktigt ner från den ångande raketen och knäföll på Mars sand, medan fader Peregrine läste en bön och tacksägelse.
   »Fader, vi tackar Dig för resan genom Dina salar. Och Herre, vi har nått ett nytt land och måste nu ha nya ögon. Vi ska få höra nya ljud och måste därför ha nya öron. Och det kommer att finnas nya synder och därför ber vi om att få bättre och fastare och renare hjärtan. Amen.»
   De steg upp.
   Och här var Mars liksom ett hav, under vars yta de trampade fram i skepnad av submarina biologer på jakt efter liv. Här låg den fördolda syndens territorium. Hur försiktigt, som grå fjädrar, måste de inte allihop balansera i det här nya elementet, rädda för att det skulle kunna vara syndfullt bara att gå — eller att andas eller helt enkelt fasta!
   Och här kom borgmästaren i Första staden med utsträckta händer för att ta emot dem. »Vad kan jag stå till tjänst med, fader Peregrine?»
   »Vi skulle vilja veta en del om Marsmänniskorna. Ty endast om vi känner till dem, kan vi göra upp kloka planer för vår kyrka. Är de tre meter långa? Då ska vi bygga höga dörrar. Har de blå
   eller röd eller grön hud? Det måste vi veta när vi sätter in mänskliga gestalter i de färgade glasfönstren, så att vi använder den ta hudfärgen. Är de tunga? Vi ska bygga stabila bänkar åt dem.».`,
   »Fader», sade borgmästaren, »jag tycker inte ni ska oroa er för Marsmänniskorna. Det finns två raser. Den ena är så gott som utdöd. Några få gömmer sig här och var. Och den andra rasen — ja, den är inte riktigt mänsklig.»
   »Jaså?» Fader Peregrines hjärta bultade fortare.
   »Det är runda lysande eldklot, fader, som bor uppe bland de där bergen. Vem vet om de är människor eller djur? Men det påstås att de uppför sig intelligent.» Borgmästaren ryckte på axlarna. »De är förstås inte människor, så ni intresserar er väl inte
   »Tvärtom», sade fader Peregrine hastigt. »Intelligenta, sa ni?»
   »Det berättas en historia om en malmletare som bröt ett .ben uppe bland de där kullarna och skulle ha dött där. De blå ljussfärerna kom emot honom. När han vaknade, låg han nere vid, landsvägen och visste inte hur han hade kommit dit.»
   »Berusad», sade fader Stone.
   »Så berättas det», sade borgmästaren. »Fader Peregrine, eftersom de flesta Marsmänniskorna är döda och bara de där blå sfärerna finns kvar, tror jag uppriktigt sagt att ni skulle få det bäst i Första staden. Mars håller på att koloniseras. Det är en gränstrakt nu alldeles som Västern och Alaska var förr i världen nere på Jorden. Människor strömmar hit. Det finns ett par tusen okunniga irländska mekaniker och gruvarbetare och diversearbetare i Första staden som behöver frälsas, för alldeles för många syndfulla kvinnor har följt med dem och det finns för mycket tusenårigt Marsvin ...»
   Fader Peregrine stirrade bort mot de mjuka blå bergen.
   Fader Stone harsklade sig. »Nåå, fader?»
   Fader Peregrine hörde honom inte. »Sfärer av blå eld?»
   »Ja, fader.»
   »Ah», suckade fader Peregrine.
   »Blå ballonger.» Fader Stone skakade på huvudet. »Rena cirkusen!»
   Fader Peregrine kände hur det bultade i handlederna. Han såg den lilla gränsstaden med primitiv, nyskapad synd och han såg bergen, gamla och fyllda av den äldsta och likväl (för honom) kanske ännu nyare synden.
   »Säg mig, borgmästarn, skulle era förtappade irländska arbetare kunna stekas en dag till i helveteselden?»
   »Jag ska gärna stå till tjänst med att vända på dem och ösa dem, fader.»
   Fader Peregrine nickade mot bergen. »Då är det dit bort som vi ska bege oss.»
   Det kom ett mummel från alla.
   »Det skulle vara så enkelt», förklarade fader Peregrine, »att gå in i staden. Jag tror snarare att om Herren vandrade här och folket sa : 'Här går allfarvägen', så skulle Han svara : 'Visa mig till ogräset. Jag ska trampa upp en stig.'»
   »Men ...»
   »Fader Stone, betänk vilken börda det skulle bli för oss, om vi gick förbi syndarna utan att sträcka ut våra händer.»
   »Men glober av eld!»
   »Jag föreställer mig att människan tedde sig underlig för andra djur när hon först visade sig. Ändå har hon en själ trots all sin fulhet. Låt oss anta att de här brinnande sfärerna har själar, tills vi har bevisat motsatsen.»
   »All right», instämde borgmästaren, »men ni kommer nog tillbaka till staden.»
   »Vi får se. Först ska vi ha lite frukost. Sen ska ni och jag, fader Stone, vandra ensamma bland bergen. Jag vill inte skrämma de där brinnande Marsinvånarna med maskiner eller folkhopar. Ska vi äta frukost?»
   Fäderna åt under tystnad.

I skymningen befann sig fader Peregrine och fader Stone högt uppe bland bergen. De stannade och satte sig på en sten för att vila och vänta några ögonblick. Marsinvånarna hade inte visat sig ännu och de kände sig lite besvikna båda två.
   »Jag undrar ...» Fader Peregrine torkade sig i ansiktet. »Tror ni att de skulle svara om vi ropade : 'Hallå!'?»
   »Tänker ni aldrig bli allvarlig, fader Peregrine?»
   »Inte förrän Gud själv blir det. Å, se inte så kolossalt chockerad ut. Gud är inte allvarlig. Ja, det är lite svårt att veta vad Han egentligen är, utom kärleksfull. Och kärlek sammanhänger med humor, inte sant? För inte kan man väl älska någon, om man inte har fördrag med honom? Och man kan inte ständigt ha fördrag med någon, om man inte kan skratta åt honom. Är det inte sant? Och för visso är vi små löjliga djur som frossar i kakskåpet och Gud måste älska oss så mycket mer därför att vi vädjar till Hans humor.»
   »Jag har aldrig tänkt mig Gud som humoristisk», sade fader Stone.
   »Näbbdjurets, kamelens, strutsens och människans skapare? Å, seså!» Fader Peregrine skrattade.
   Men just då korn Marsinvånarna inifrån skymningsbergen som en rad av blå lampor, tända för att lysa vägen för dem.
   Fader Stone såg dem först. »Titta!»
   Fader Peregrine vände sig om och skrattet tystnade i hans mun. De runda blå eldgloberna svävade och dallrade långt borta mellan de tindrande stjärnorna.
   »Vidunder!» Fader Stone rusade upp. Men fader Peregrine grep tag i honom. »Vänta!»
   »Vi borde ha gått in i staden!»
   »Nej, lyssna, titta!» vädjade fader Peregrine.
   »Jag är rädd!»
   »Var inte det. Det här är Guds verk!»
   »Djävulens !»
   »Nej — stilla nu!» Fader Peregrine lugnade honom och de kröp ihop med det milda blå ljuset badande sina uppåtvända ansikten när de brinnande sfärerna närmade sig.
   Och återigen var det som på kvällen den fjärde juli, tänkte fader Peregrine darrande. Han kände sig som barnet en gång hade gjort de kvällarna, då himlen sprängdes isär och exploderade i krutstjärnor och fräsanden och knallarna fick husets fönster att klirra som is på tusen tunna dammar. Fastrarna, onklarna, kusinerna som ropade »Å!» liksom åt någon himmelsk fysiker. Färgerna på sommarhimlen. Och Eldballongerna, påtända av en snäll farfar, hållna stadigt i hans tungt ömma händer. Å, minnet av de vackra Eldballongerna, milt upplysta, varmt krusade bitar av silkepapper, som liknade insektsvingar och låg i askar som hopvikta getingar och som allra sist, efter dagens uppståndelse och spänning, togs upp ur sina askar och försiktigt vecklades upp, blå,
   röda, vita, patriotiska – Eldballongerna! Han skymtade ansiktena
   på kära släktingar, som för länge sedan var döda och överdragna med mossa, när farfar tände det lilla ljuset och lät den varma luften stiga uppåt och forma den runt lysande ballongen i hans händer, en skimrande vision som de höll kvar och ogärna ville släppa, för när den väl hade släppts, hade ännu ett år gått av livet, ännu en fjärde juli, ännu ett stycke av Skönheten var försvunnet. Och sedan hade Eldballongerna stigit uppåt, uppåt, ännu högre uppåt genom den varma sommarnattens stjärnbilder, medan rödvitblå ögon stumt följde dem från familjernas verandor. In i Illinois' djupa landskap, över nattliga floder och sovande gårdar hade Eldballongerna drivit och blivit allt mindre och mindre och försvunnit för alltid ...
   Fader Peregrine kände att han hade fått tårar i ögonen. Ovanför honom kretsade Marsinvånarna, inte en utan tusen viskande Eldballonger, tycktes det. I vilket ögonblick som helst kunde han finna sin länge sedan döde och salige farfar stå vid sin sida och stirra upp på Skönheten.
   Men det var fader Stone.
   »Låt oss gå, fader!»
   »Jag måste tala med dem.» Fader Peregrine frasade framåt utan att veta vad han skulle säga, för vad hade han någonsin sagt till Eldballongerna från flydda tider utom, i tankarna : Ni är vackra, ni är vackra, och det förslog inte nu. Han kunde bara lyfta sina tunga armar och ropa uppåt, som han ofta hade önskat ropa efter de förtrollade Eldballongerna : »Hallå!»
   Men eldkloten brann bara som bilder i en mörk spegel. De tycktes vara evigt fixerade, gasformiga, underbara.
   »Vi kommer med Gud», sade fader Peregrine till himlen. »Löjligt, löjligt, löjligt.» Fader Stone bet sig i handens översida. »Sluta nu, fader Peregrine, i Guds namn!»
   Men nu blåste de fosforescerande sfärerna bort in mellan höjderna. På ett ögonblick var de försvunna.
   Fader Peregrine ropade på nytt och ekot av hans sista rop skakade sluttningarna ovanför. Då han vände sig om såg han ett bergsskred riva upp damm, hejda sig och därpå med ett dån avstenhjul komma brakande mot dem nerför berget.
   »Titta vad ni har ställt till!» skrek fader Stone.
   Fader Peregrine blev nästan fascinerad och därpå skräckslagen. Han vände sig om och visste att de bara kunde hinna springa ett par meter innan klipporna gjorde mos av dem. Han hann viska : Å, Gud! och klippblocken störtade ner!
   »Fader!»
   De skildes åt som agnarna från vetet. De såg globernas blå , skimmer, såg kalla stjärnor vridas runt, hörde ett dån, och därpå stod de på en avsats hundra meter bort och betraktade stället där‘ deras kroppar borde ha legat begravda under tontals av sten.
   Det blå ljuset försvann.
   De två fäderna klamrade sig fast vid varandra. »Vad var det som hände?»
   »De blå eldarna lyfte oss!»
   »Vi sprang — var det!»
   »Nej, globerna räddade oss.»
   »Det är omöjligt.»
   »De gjorde det.»
   Himlen var tom. Det kändes som om en stor klocka nyss hade slutat ringa. Ekona dröjde kvar i tänder och märg.
   »Låt oss gå härifrån. Ni kommer att ställa till så att vi bli dödade.»
   »Jag har inte fruktat döden på många år, fader Stone.»
   »Vi har inte bevisat någonting. De där blå ljusen flydde vid' första ropet. Det är meningslöst.»
   »Nej.» Fader Peregrine var fylld av orubblig förundran. »På ett eller annat sätt räddade de oss. Det bevisar att de har själar.»
   »Det bevisar bara att de kanske räddade oss. Allt var så för; virrat. Vi kunde kanske ha klarat oss på egen hand.»
   »De är inte några djur, fader Stone. Djur räddar inga liv, synnerhet inte på främlingar. Här finns det barmhärtighet och medlidande. I morron kan vi kanske bevisa mera.»
   »Bevisa vad för något? Och hur?» Nu var fader Stone oändligt trött och övervåldet som hans kropp och själ hade utsatts för syntes tydligt i hans stela ansikte. »Följa efter dem i helikoptrar och läsa upp bibelstycken för dem? De är inte mänskliga. De har inte ögon eller öron eller kroppar som vi.»
   »Men de ger mig en alldeles särskild känsla», svarade fader Peregrine. »Jag vet att en stor uppenbarelse står för handen. De räddade oss. De tänker. De hade ett val — att låta oss leva eller dö. Det bevisar viljans frihet!»
   Fader Stone satte i gång med att göra upp en eld, han tittade på kvistarna i sina händer och hostade i den grå röken. »Själv ska jag öppna ett kloster för gässlingar och ett för heliga svin, och jag ska bygga en miniatyrabsid i ett mikroskop så att toffeldjuret kan gå i kyrkan och låta radbandet löpa mellan sina cilier.»
   »Fader Stone!»
   »Förlåt mig.» Fader Stone blinkade med röda ögon på andra sidan elden. »Men det här är som att välsigna en krokodil innan han äter upp en. Ni riskerar hela missionsexpeditionen. Vi hör hemma i Första staden, där vi ska skölja spriten ur karlarnas halsar och parfymen av deras händer!»
   »Kan ni inte känna igen det mänskliga i det omänskliga?» »Jag känner hellre igen det omänskliga i det mänskliga.»
   »Men om jag bevisar att de här föremålen syndar, känner till synden, känner till ett moraliskt liv, har fri vilja och förnuft, fader Stone?»
   »Det kommer att behövas mycket för att övertyga mig.»
   Natten blev snabbt kall och de stirrade in i elden efter sina vildaste tankar medan de åt kex och bär, och snart låg de hopkrupna för att sova under de klingande stjärnorna. Och fader Stone, som i flera minuter hade sökt efter något att irritera fader Peregrine med, stirrade in i den mjuka, röda träkolshögen och sade, innan han vände sig om en sista gång : »Ingen Adam och Eva på Mars. Ingen arvsynd. Kanske befinner sig Marsinvånarna i det gudomliga nådaståndet. Då kan vi gå tillbaka till staden och börja arbeta bland Jordmänniskorna igen.»
   Fader Peregrine tecknade sig till minnes att han måste be en kort bön för fader Stone, som hade blivit så uppretad och nu var hämndlysten, Gud hjälpe honom. »Ja, fader Stone, men Marsinvånarna dödade några av våra kolonister. Det var en synd. Det' måste ha funnits en arvsynd och en Adam och Eva på Mars. V' ska leta rätt på dem. Människor är dessvärre människor, hur de än är skapta, och fallna för att synda.»
   Men fader Stone låtsades sova.

Fader Peregrine slöt inte ögonen.
   Visst var det väl självklart att de inte kunde låta de här Marsinvånarna hamna i helvetet? Om de kompromissade med sina samveten, kunde de ju vända tillbaka till de nya kolonistäderna, dessa städer som var så fulla av syndiga strupar och kvinnor med gnistrande ögon och kroppar som vita ostron som vältrade sig i sängarna med ensamma arbetare? Var inte det rätta platsen för patrarna? Var inte den här vandringen uppåt höjderna bara ett personligt infall? Tänkte han verkligen på Guds kyrka eller släckte han en svampliknande nyfikenhets törst? De där blå runda globerna av Sankt Antonius' eld — hur brann de inte inne i hans huvud! Vilken utmaning att finna människan bakom masken, det mänskliga bakom det omänskliga. Skulle han inte bli stolt om han kunde säga, till och med bara till sitt hemligaste jag, att han hade omvänt ett rullande väldigt biljardbord fullt av brinnande klot! Vilken stolthetssynd! Värd att göra bot för! Men man begick många högmodiga handlingar av kärlek, och han älskade Gud så högt och var så lycklig över det att han ville att alla andra också skulle vara lyckliga.
   Det sista han såg innan han somnade var att de blå eldarna kom tillbaka likt en flock brinnande änglar som tyst sjöng honom till en orolig slummer.

De blå runda drömmarna fanns fortfarande kvar uppe på himlen när fader Peregrine vaknade tidigt på morgonen.
   Fader Stone sov lugnt som ett stelt bylte. Fader Peregrine såg Marsinvånarna sväva runt och iaktta honom. De var mänskliga — det visste han. Men han måste bevisa det eller ställas inför en torrmunnad, torrögd biskop som vänligt bad honom att dra sig tillbaka.
   Men hur skulle man bevisa deras mänsklighet, om de gömde sig i rymdens höga valv? Hur skulle man locka dem närmare och få svar på de många frågorna?
   »De räddade oss från bergsskredet.»
   Fader Peregrine steg upp, gick in mellan klipporna och började klättra uppför den närmaste höjden, tills han kom till en punkt där en klippa stupade brant ner till botten sextio meter nedanför. Han flämtade efter den snabba vandringen uppåt i den kyliga luften. Han stannade och hämtade andan.
   »Om jag ramlade ner här, skulle jag absolut bli dödad.»
   Han lät en sten falla ner. Några ögonblick senare knäppte den till mot klipporna därnere.
   »Gud skulle aldrig förlåta mig.»
   Han kastade ännu en sten.
   »Men inte skulle det väl vara självmord, om jag gjorde det av kärlek ...?»
   Han lyfte blicken upp mot de blå sfärerna. »Men först ännu ett försök.» Han ropade upp till dem : »Hallå!»
   Ekona tumlade om varandra men de blå eldarna blinkade inte eller rörde sig.
   Han talade till dem i fem minuter. När han tystnade, kikade han ner och såg fader Stone, alltjämt indignerat sovande, i det lilla lägret nedanför.
   »Jag måste bevisa allting.» Fader Peregrine steg fram till klippranden. »Jag är en gammal man. Jag är inte rädd. Visst kommer väl Gud att förstå att jag gör det här för Hans skull?»
   Han tog ett djupt andetag. Hela hans liv dansade framför hans ögon och han tänkte : Ska jag strax dö? Jag fruktar att jag älskar livet alldeles för mycket. Men jag älskar andra ting ännu mer.
   Och med den tanken steg han ut över klippranden.
   Han föll.
   »Dåre!» ropade han. Han tumlade runt. »Du hade fel!» Klipporna kom rusande upp mot honom och han såg sig själv krossad mot dem och förpassad till evigheten. »Varför gjorde jag det här?» Men han visste svaret och kände sig ögonblicket efteråt lugn medan han föll. Vinden ven runt honom och klipporna kom störtande för att möta honom.
   Och därpå vreds stjärnorna runt, det glimmade till av blått ljus och han kände sig omgivas av idel blått och hängde stilla i luften. I nästa sekund sattes han med en lätt duns ner på klipporna, där han blev sittande stilla en hel minut, livslevande, och kände på sig själv och tittade upp mot de blå ljusen som genast hade dragit sig undan.
   »Ni räddade mig!» viskade han. »Ni ville inte låta mig dö. Ni visste att det var orätt.»
   Han rusade bort till fader Stone som lugnt låg och sov. »Fader, fader, vakna!» Han skakade honom och väckte honom. »Fader, de räddade mig!»
   »Vilka räddade er?» Fader Stone blinkade och satte sig upp. Fader Peregrine berättade sin upplevelse.
   »En dröm, en mardröm, försök somna igen», sade fader Stone retligt. »Ni med era cirkusballonger.»
   »Men jag var vaken!»
   »Seså, fader, lugna er. Såja.»
   »Tror ni mig inte? Har ni ett vapen? Ja, där, räck hit det.»
   »Vad tänker ni göra?» Fader Stone räckte fram den lilla pistolen som de hade tagit med som skydd mot ormar eller andra liknande oförutsägbara djur.
   Fader Peregrine fattade pistolen. »Jag ska bevisa det!»
   Han riktade pistolen mot sin egen hand och sköt.
   »Nej!»
   Det syntes ett ljusskimmer och framför deras ögon stannade kulan i luften en centimeter från hans öppna handflata. Den hängde där ett ögonblick, omgiven av ett blått ljus. Därpå föll den väsande ner på marken.
   Fader Peregrine avlossade pistolen tre gånger mot sin hand, mot sitt ben, mot sin kropp. De tre kulorna hängde glittrande orörliga och föll sedan ner vid deras fötter som döda insekter.
   »Ser ni nu?» sade fader Peregrine, lät armen sjunka och lät pistolen följa efter kulorna. »De vet. De förstår. De är inga djur. De tänker och bedömer och lever i ett moraliskt andligt klimat. Vilket djur skulle rädda mig från mig själv på det här viset? Det finns inget djur som skulle göra det. Endast en annan människa, fader. Tror ni nu?»
   Fader Stone iakttog himlen och de blå ljusen och nu föll han tyst ner på ett knä och tog upp de varma kulorna och höll dem i handen. Han slöt handen hårt.
   Solen steg upp bakom dem.
   »Det är bäst att vi går ner till de andra och berättar om det här och tar dem med tillbaka hit», sade fader Peregrine.
   Då solen var helt uppe, hade de hunnit en bra bit på väg tillbaka till raketen.

Fader Peregrine ritade den runda cirkeln mitt på svarta tavlan. »Det här är Kristus, Faderns son.»
   Han låtsades inte höra de andra patrarnas Hämtningar.
   »Det här är Kristus i all hans härlighet», fortsatte han.
   »Det påminner om ett geometriproblem», anmärkte fader Stone.
   »En lyckad jämförelse, för här har vi att göra med symboler. Ni måste medge att Kristus är inte mindre Kristus därför att han, symboliseras av en cirkel eller en kvadrat. I århundraden har korset symboliserat hans kärlek och lidande. Den här cirkeln ska därför vara planeten Mars' Kristus. På det här viset ska vi föra Honom till Mars.»
   Patrarna skruvade otåligt på sig och betraktade varandra.
   »Ni, broder Mathias, ska i glas utföra en replik av den här cirkeln, en glob fylld av blå eld. Den ska stå på altaret.»
   »Ett billigt trolleriknep», muttrade fader Stone.
   Fader Peregrine fortsatte tåligt : »Tvärtom. Vi ger dem Gud i en begriplig form. Om Kristus hade kommit till Jorden i form av en bläckfisk, skulle vi villigt ha trott på honom då?» Han slog ut med händerna. »Var det då ett billigt trolleriknep av Gud att ge oss Kristus genom Jesus, i mänsklig gestalt? Sedan vi har välsignat kyrkan, som vi bygger här, och invigt dess altare och den här symbolen, tror ni då att Kristus ska vägra att helga skepnaden framför oss? Innerst inne vet ni att Han inte skulle vägra.»
   »Men kroppen av ett själlöst djur!» sade broder Mathias.
   »Den saken har vi redan diskuterat många gånger sen vi kom tillbaka i morse, broder Mathias. De här varelserna räddade oss från bergsskredet. De insåg att självmord var syndigt och hindra‑ de det gång på gång. Därför måste vi bygga en kyrka uppe i bergen och bo hos dem för att uppdaga deras eget särskilda sätt att synda, det främmande sättet, och hjälpa dem att upptäcka Gud.»
   Patrarna föreföll inte tilltalade av framtidsutsikten.
   »Beror det på att de är så underliga att se på?» undrade fader Peregrine. »Men vad är en form? Bara en behållare för den brinnande själ som Gud skänker oss alla. Om jag i morron fann att sjölejonen plötsligt ägde fri vilja och förnuft och visste när de inte skulle synda, visste vad livet var och mildrade rättvisan med barmhärtighet och livet med kärlek, så skulle jag bygga en katedral under havet. Och om sparvarna underbart nog och med Guds vilja förvärvade en odödlig själ i morron, så skulle jag fylla en kyrka med helium och följa efter dem, för alla själar i vilka former som helst kommer att, om de har fri vilja och är medvetna om sina synder, brinna i helvetet såvida de inte får sin rättmätiga andliga gemenskap. Jag skulle inte heller låta en glob från Mars brinna i helvetet, för den är en glob endast för mina ögon. När jag sluter mina ögon, avtecknar den sig framför mig som ett förnuft, en kärlek, en själ — och jag får inte förneka den.»
   »Men den här glasgloben som ni vill sätta på altaret», invände fader Stone.
   »Tänk på kineserna», svarade fader Peregrine orubblig. »Vad för slags Kristus dyrkar de kristna kineserna? Naturligtvis en orientalisk Kristus. Ni har sett alla de orientaliska framställningarna av födelsen. Hur är Kristus klädd? I orientalisk dräkt. Var vandrar Han? I en kinesisk omgivning med bambu och dimmiga berg och krokiga träd. Hans ögonlock smalnar, hans kindben flyttas upp. Varje land, varje ras lägger något nytt till Vår Herre. Jag påminns om Jungfrun av Guadalupe, som hela Mexico dyrkar. Hennes hy? Har ni lagt märke till målningarna av henne? En mörk hy, som hennes tillbedjares. Är det en hädelse? Inte alls. Det är inte logiskt att människor ska godtaga en Gud, hur verklig han än är, av annan färg. Jag undrar ofta över att våra missionärer lyckas så bra i Afrika med en snövit Kristus. Kanske därför att vitt är en helig färg hos en albino eller i varje annan form hos de afrikanska stammarna. Skulle inte Kristus kunna mörkna där också i sinom tid? Det yttre spelar ingen roll. Innehållet betyder allt. Vi kan inte vänta oss att de här Marsinvånarna ska godtaga en främmande form. Vi ska skänka dem en Kristus som är deras egen avbild.»
   »Det finns en lucka i ert resonemang, fader», sade fader Stone. »Kommer inte Marsinvånarna att misstänka oss för hyckleri? De kommer att inse att vi inte tillber en rund, klotformad Kristus utan en man med lemmar och huvud. Hur ska vi förklara skillnaden?»
   »Genom att visa att det inte finns någon. Kristus kommer att fylla varje kärl som erbjudes. Kroppar eller glober, han finns där, och var och en kommer att tillbedja samma sak i en annan skepnad. Vad mera är, vi måste tro på den här globen som vi ger Marsinvånarna. Vi måste tro på en skapnad som är meningslös för oss som form. Den här sfäroiden kommer att vara Kristus. Och vi måste komma ihåg att vi själva och skapnaden på vår jordiska Kristus skulle vara, något meningslöst, löjligt, ett slöseri med material för de här Marsinvånarna.»
   Fader Peregrine lade ifrån sig kritan. »Låt oss nu dra upp till bergen och bygga vår kyrka.»
   Patrarna började packa sin utrustning.

Kyrkan var inte någon kyrka utan ett område som var rensat från stenar, en platå på ett av de lägre bergen, där marken jämnats till och sopats och ett altare uppförts, på vilket broder Mathias placerade den brinnande glob som han hade konstruerat.
   Vid slutet av sex dagars arbete var »kyrkan» färdig.
   »Vad ska vi göra med den här?» Fader Stone knackade på en klocka av järn som de hade haft med sig. »Vad betyder en klocka för dem?»
   »Jag föreställer mig att jag tog den med till vår egen uppbyggelse», medgav fader Peregrine. »Vi måste ha några få välbekanta ting. Den här kyrkan är så föga lik en kyrka. Och vi känner oss lite löjliga här — till och med jag gör det, för att omvända varelser från en annan värld är någonting nytt. Ibland känner jag mig som en komiker. Och då ber jag Gud att han ska skänka mig styrka.»
   »Många av fäderna är olyckliga. Några av dem skämtar om allt det här, fader Peregrine.»
   »Jag vet det. Vi ska hänga upp den här klockan i ett litet torn för att åtminstone trösta dem.»
   »Orgeln då?»
   »Den ska vi spela på vid första gudstjänsten i morron.»
   »Men Marsinvånarna ...»
   »Ja, jag vet. Men återigen är det väl till vår egen tröst som vi spelar vår egen musik. Senare kommer vi kanske att upptäcka deras.»

De steg upp mycket tidigt på söndagsmorgonen och gick genom kylan som bleka vålnader med rimfrosten klirrande i sina klädnader, ja, de var övertäckta med klockor och skakade ner små skurar av silvervatten.
   »Jag undrar om det är söndag här på Mars?» sade fader Peregrine fundersamt men då han såg fader Stone spritta till fortsatte han hastigt : »Det skulle kunna vara tisdag eller torsdag — vem vet? Men det gör detsamma. Bara fantasier av mig. Det är söndag för oss. Kom.»
   Patrarna gick in på »kyrkans» plana, vida område och föll huttrande och med blå läppar på knä.
   Fader Peregrine läste en kort bön och lade sina kalla fingrar på orgelns tangenter. Tonerna steg uppåt som en flock vackra fåglar. Han rörde vid tangenterna likt en man som för sina händer runt bland ogräset i en förvildad trädgård och skrämde upp stora kaskader av skönhet bland höjderna.
   Musiken lugnade luften. Den hade en frisk lukt av morgon. Musiken drev in bland bergen och riste ner pulvriserade mineral i ett dammigt regn.
   Patrarna väntade.
   »Nåå, fader Peregrine.» Fader Stone mönstrade den tomma himlen där solen steg upp röd,som en ugn. »Jag ser inte till våra vänner.»
   »Låt mig försöka en gång till.» Fader Peregrine svettades.
   Han byggde ett tempel av Bach, sten fogad till utvald sten, och skapade en musikens katedral så mäktig att dess längst bort belägna kor låg i Nineve, dess längst bort belägna kupol på sankt Peters vänstra sida. Musiken dröjde kvar och föll inte i ruiner när den var till ända utan slöt sig om en rad vita moln och fördes bort till andra länder.
   Himlen var alltjämt tom.
   »De kommer!» Men fader Peregrine kände paniken inne i sitt bröst, mycket liten men växande. »Låt oss bedja. Låt oss be dem komma. De läser tankar; de vet.»
   Patrarna lade sig åter på knä under frasandes och viskningar. De bad.
   Och från öster, ut ur de isiga bergen klockan sju på söndagsmorgonen eller kanske torsdagsmorgonen eller kanske måndagsmorgonen på Mars, kom de milda, brinnande globerna.
   De svävade och sjönk och fyllde luften runt de darrande prästerna. »Tack, tack, Herre.» Fader Peregrine slöt ögonen hårt och spelade, och när det var färdigt vände han sig om och betraktade sin underbara församling.
   Och en stämma snuddade vid hans själ och stämman sade : »Vi har kommit hit en liten stund.»
   »Ni får stanna», sade fader Peregrine.
   »Bara en liten stund», sade stämman lugnt. »Vi har kommit för att berätta vissa ting för er. Vi borde ha talat förr. Men vi hoppades att ni skulle fortsätta er väg, om ni lämnades i fred.»
   Fader Peregrine började tala men rösten tystade ner honom.
   »Vi är De gamla», sade rösten och den trängde in i honom som en blå gaslåga och hettade inne i hans huvuds kamrar. »Vi är de gamla Marsmänniskorna, som lämnade våra marmorstäder och drog upp mot bergen och övergav det materiella liv vi hade levat. För mycket länge sedan blev vi de föremål som vi nu är. En gång var vi människor med kroppar och ben och armar alldeles som ni. Legenden berättar att en av oss, en god man, upptäckte ett sätt att frigöra människans själ och förnuft, och frigöra henne från kroppsliga sjukdomar och sorger, från död och omvandling, från dysterhet och ålderssvaghet, och därför antog vi skepnaden av blixtar och blå eld och har levat i vindarna och rymden och bergen ända sedan dess, varken stolta eller övermodiga, varken rika eller fattiga, lidelsefulla eller kalla. Vi har levat skilda från dem som vi lämnade efter oss, de andra människorna i den här världen, och hur vi skapades har blivit bortglömt, ingen känner till processen, men vi ska aldrig dö och aldrig göra något ont. Vi har lagt av kroppens synder och lever i Guds nåd. Vi eftersträvar ingen annan egendom; vi har ingen egendom. Vi stjäl inte eller dödar eller åtrår eller hatar. Vi lever lyckliga. Vi kan inte föröka oss; vi äter inte eller dricker eller för krig. All kroppens sinnlighet och barnsligheter och synder utplånades när vi avstod från våra kroppar. Vi har lämnat synden bakom oss, fader Peregrine, och den är uppbränd som löven om hösten och den är borta som den sölade snön efter en ond vinter och den är borta som en röd och gul vårs tvåkönade blommor och den är borta som de flämtande nätterna i hetaste sommaren och vår årstid är mild och vårt luftstreck är rikt på tankar.»
   Nu stod fader Peregrine upp, för rösten ljöd i honom med sådan kraft att den nästan skakade honom från hans sinnen. Det var en extas och en eld som forsade igenom honom.
   »Vi vill säga er att vi sätter värde på att ni har byggt den här platsen åt oss, men vi behöver den inte, ty var och en av oss är ett tempel för sig själv och behöver ingen plats för att rena sig. Förlåt oss att vi inte har kommit till er förr, men vi är skilda åt och på olika håll och har inte talat med någon på tiotusen år, inte heller har vi på något sätt ingripit i den här planetens liv. Nu har det slagit er att vi är som liljorna på marken; vi sår inte, ej heller spinner vi. Ni har rätt. Och därför föreslår vi att ni för ner delarna av det här templet till era egna nya städer och där renar andra. Ty var förvissade om att vi är lyckliga och har funnit frid.»
   Fäderna låg på knä i det väldiga blå ljuset och fader Peregrine låg också på knä, och de grät och det betydde ingenting att de hade kastat bort sin tid, det betydde inte det minsta för dem.
   De blå globerna mumlade och började åter höja sig på en ström av kall luft.
   »Får jag» — ropade fader Peregrine, utan att våga fråga högt, med slutna ögon — »får jag komma tillbaka en dag för att få undervisning av er?»
   De blå eldarna flammade. Luften skälvde. Ja. En dag fick han komma tillbaka. En dag.
   Och därpå blåste Eldballongerna bort och var försvunna och han låg på knä som ett barn med tårarna strömmande ur ögonen och ropade för sig själv : »Kom tillbaka, kom tillbaka!» Och när som helst kunde farfar lyfta upp honom och bära upp honom i sovrummet i en stad i Ohio för länge länge sen …

De vandrade ner från bergen i en lång rad i solnedgången. Då fader Peregrine tittade sig om såg han de blå eldarna brinna. Nej, tänkte han, vi kan inte bygga en kyrka åt sådana som ni. Ni är Skönheten själv. Vilken kyrka skulle kunna tävla med den rena själens eldfest?
   Fader Stone gick tyst bredvid honom. Och till slut tog han till orda :
   »Så som jag ser detta, finns det en Sanning på varje planet. Alla är delar av den Stora Sanningen. En viss dag kommer de alla att passa ihop som bitarna i ett pussel. Det här har varit en skakande upplevelse. Jag kommer aldrig mer att tvivla, fader Peregrine. Ty den här Sanningen är lika sann som Jordens Sanning, och de vilar sida vid sida. Och vi kommer att fortsätta till andra världar och lägga samman Sanningens delar, tills en dag hela Slutsumman avtecknar sig framför oss som ljuset av en ny dag.» »Det är mycket sagt för att vara sagt av er, fader Stone.»
   »På sätt och vis tycker jag det är synd att vi ska gå ner till staden och ta itu med vårt eget släkte. De där blå ljusen ... När de sjönk ner runt oss, och den där rösten . . .» Fader Stone ryste.
   Fader Peregrine sträckte ut handen och fattade honom i armen. De gick sida vid sida.
   »Och vet ni», sade fader Stone slutligen och fäste blicken på broder Mathias, som gick i spetsen med glasgloben försiktigt buren i armarna, glasgloben med det blå lysande skenet som ständigt lyste inne i den, »vet ni, fader Peregrine, globen där framme ...»
   »Ja?»
   »Den är Han. Den är Han, trots allt.»
   Fader Peregrine smålog, och de gick ner från bergen mot den nya staden.

Källa: Den illustrerade mannen 1986, ISBN 91-1-862081-7. Originalets titel: "The Fire Balloons" 1951.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki