Fandom

Svenskanoveller Wiki

Elden den röda

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Märta Tikkanen

Det är över.

Jag vet inte när det hände, bara att det har hänt och att det var drömmarna som räddade mej.

Den första drömmens eld var mäktig, flammorna steg högt mot den svarta himlen, vi var instängda och jag bad och besvor honom att ta sej ut, att sparka sönder dörren, att stjälpa väggarna, att hoppa tillsammans med mej. Han vägrade. Ju högre jag vrålade dess envetnare vägrade han.

Då vände jag honom ryggen, jag sprang därifrån, jag bultade och sparkade och slog, jag kröp och klöste, till slut stod jag allra högst uppe där vinden rev och slet i mej medan gnistorna yrde. I sista sekunden kastade jag mej ut.

Jag såg mej inte om men jag visste att huset störtade in över honom.

Medan jag satt bredvid honom i bilen tänkte jag på drömmen. Han pratade och pratade. Han sa precis hur jag skulle göra och hur lång tid allting skulle ta, på minuten. Han skulle sätta av mej på baksidan av kvarteret, strax före portgången, sen skulle jag bara gå in, snedda över gården och följa skyltarna, det stod klart och tydligt var ingången till affären låg. Jag skulle vinna flera minuter, inte bli våt i regnet, komma direkt upp till rätt avdelning, slippa både svängdörrar och rulltrappor och promenaden runt kvarteret.

Sen skulle jag handla och därefter bara gå tvärsöver gatan till salladsrestaurangen, där skulle jag ta mej en tallrik. Och en espresso. Och se på folk och vänta på honom.

Jag sa ingenting. Otaliga gånger hade jag talat om för honom att jag inte ville bestämma mej i förväg, att jag skulle ta allt i den ordning det råkade bli, strosa runt eller sitta stilla eller gå en sväng till biblioteket. Eller göra nånting helt annat. Eller ingenting. Besluta där och då. Precis som det kändes. Njuta av att bara vara, föras med strömmen.

Han hade tusen invändningar. Tusen goda råd. Räknade ut exakt vilka vägar som lönade sej bäst så jag skulle slippa bli uppehållen i onödan. Han var mycket vältalig.

Jag knep ihop läpparna, hjärtat dunkade. Jag hade sagt honom att jag inte brydde mej om genvägar och bakvägar, att jag ingenting har emot svängdörrar och rulltrappor, att det är ingenting jag har så gott om just nu som tid, bara sätt av mej, var som helst, jag promenerar. Jag vandrar runt, flera kvarter i regnet. Jag vill bara gå och gå. Jag älskar regnet Jag älskar asfalt som är våt av regn, löv som virvlar, granna paraplyer, gummistövlar, skinande regnvåta ansikten, det finns ingenting som är så skönt som stan i regn. Och inga färdiga planer.

Omöjligt. Bakvägen. Över gården. Han pratade på.

Medan irritationen växte i mej. Prata på du, övertyga och övertala. Mej rår du inte på. Jag går som jag går, gör som jag gör. Min tid är min, mitt regn är vått, min eld glöder som den vill, jag kan höra dånet av den var jag går —

Han bromsar in, stannar. Uppfylld av det han uppfattar som tjänstvillighet, som hjälpsamhet lutar han sej ut, gestikulerar och viftar, där! portgången! bara rakt in och över gården —

Det är knappt han får undan sin vevande hand innan jag dänger igen dörren, vandrar min väg utan att se mej om. In i portgången, jag går faktiskt in där. Men knappt har jag hört bilen starta förrän jag stannar, tvärnitar där jag står. Så vänder jag på klacken, smyger de få stegen tillbaka, sticker försiktigt ut huvudet: ja där står bilen vid nästa gathörn, väntar på grönt.

Jag står blickstilla. Ännu kan han få syn på mej i backspegeln. Håller andan. Hjärtat dunkar vilt. Ska det aldrig slå om?

När trafikljuset slutligen visar grönt och raden av bilar sätter sej i rörelse blir jag fullständigt matt. Knäna darrar, jag är torr i munnen och väggarna lutar sej över mej, paraplyet ramlar i gatan.

Sen tar jag ett djupt andetag och slappnar långsamt av. Han är borta. Luften jag andas är äntligen min.

Jag har två timmar på mej. En timme och femtiotre minuter om jag ska vara riktigt noga. Sen ska han plocka upp mej igen och vi ska ge oss av hemåt. Stänga in oss tillsammans bakom höga murar medan han noga förhör mej om minuternas gång.
Inte ett ögonblick ska han få del i det som verkligen var. Vad det än var. Det angår honom inte och han ska ingen insyn ha i det som är mitt.

Jag går mycket långsamt i regnet, låter bli att spänna upp paraplyet, håret blir alldeles vått, det smetar längs kinderna. Jag bryr mej inte om det. Jag går var jag vill. Runt kvarteret går jag, in genom svängdörrarna, uppför rulltrapporna, förbi konst och foto innan jag kommer fram till kontorsmateriel.

Jag köper en bok med röda pärmar, en tjock bok med många tomma sidor. Dem ska jag fylla med bara sånt som han inte har nånting att skaffa med. Jag vet exakt var jag ska gömma den så han aldrig får tag i den: i städskåpet. Bakom dammsugarn. Den har han inte rört på femton år...

Det är längre väg att gå runt. Naturligtvis har han rätt, det går säkert att snedda över gården och slippa rulltrappan. Jag bryr mej inte om det. Det angår ingen var jag går.

INGEN.

Han lägger sej i allt. Han ska bestämma allt. Vill veta allt om vem jag pratar med och vad jag svarar på och varför jag skrattar till i telefonen och vilken väg genom stan jag ska ta. Varje sekund vill han styra, ha kontroll över. Ju mer jag spjärnar emot desto ivrigare blir han, desto vältaligare. Till slut låter jag honom bara hållas.

Han kan gärna planera mina dagar och timmar bäst han vill. Det angår mej inte. Han rår inte över mej. På mej rår han inte.

Jag vet att han intalar sej att han är svartsjuk. Han vill tro att jag bedrar honom.

Det kanske jag gör.

Men det kommer han aldrig att få veta. Det skulle passa honom bara alltför bra. Och jag är mycket skickligare än han. Tusen gånger slugare. Jag vet hur han tänker att jag tänker, därför handlar jag alldeles annorlunda. Eller exakt just så, just som han tror att jag går stick i stäv.

Ju mer han planerar och domderar dess tystare blir jag, ju mer han tränger sej på mej dess oåtkomligare är jag.

Det värsta han vet är att inte veta. Han försöker lägga ut fällor, jag kommer på dem en efter en. För att få veta vägarna har jag släppt ut rökbomber. Jag vet småningom vilka av våra vänner han har dragit in i sina system, vilka av dem som inte längre är våra vänner utan bara hans, hans vänner som han alltså vill göra till mina fiender.

Det är obegripligt och länge vägrar jag tro på det. Men jag kan inte undgå att lägga märke till förändringen hos dem.

Jag försöker tala med nån av dem men de undviker samtalsämnet, snart märker jag att de undviker mej också. Tror de verkligen på det han säjer? De borde ju se, förstå att det är nånting som inte stämmer — ?

De får tro vad de tror. Det kan inte hjälpas också om det sårar mej mer än jag vill låtsas om. Till och med de som känner honom bättre än de känner mej borde börja undra, fundera över om allting verkligen kan vara som han säjer.
Jag vet hur övertygande han är, han har alltid fått vem som helst nästan vart som helst. Mej också, bara alltför länge. Medan jag ännu kunde tro att världen var emot honom och bara ville komma åt honom och göra honom illa och att vår enda möjlighet var att tillsammans hålla den ifrån oss.

Och visst, det fanns konstigheter och orättvisor och förbigåenden och slarviga tanklösheter, sånt förekommer naturligtvis hela tiden, överallt. Han såg system i det, konspirationer för att motarbeta honom, invecklade mönster med förgreningar åt alla håll där man minst väntade sej.

Många gånger var jag tveksam, ibland vägrade jag tro på hans teorier. Men nån gång föreföll det ligga nånting i det han sa. Det fanns egendomliga sammanträffanden, han var bortglömd och utesluten där han borde ha synts, kanske? Kanske låg det nånting i åtminstone en del av det han påstod.

Han hade många vänner, många som hjälpte och stödde honom, som lyssnade till honom och försökte tala honom tillrätta. Och det fanns de som alltid höll med, som strök honom medhårs hur galet det än föreföll. Givetvis var det dem han småningom alltmera tydde sej till.

Till min bestörtning var det några av dem som nu föreföll att betrakta mej med misstro. Till och med gemensamma gamla vänner som borde veta, genomskåda, förstå.

En del av dem kan jag strunta i, de angår mej inte. Men andra sörjer jag över, sådana som har betytt nånting också för mej. Framför allt en av dem, honom hade jag trott mera om. Honom hade jag velat få behålla. Efter en lång tvekan talade jag slutligen med honom.

Men nej, han hade ingenting hört, kunde omöjligt minnas, visste inte alls vad jag avsåg. Bytte snabbt samtalsämne.

Kanske trodde han att han måste välja mellan oss, att han gjorde honom en tjänst om han vände mej ryggen. Vilken enfald, jag vet att några av dem resonerade så. Men han, också han — ?

Kanske handlade det om makt och inflytande fast jag inte ville tro det. Kanske fanns det underliggande personliga skäl, kanske fick jag spela ställföreträdande i sammanhang som jag inte har den blekaste aning om. Kanske är det bara gammal vänskap, en urgammal lojalitet som feltolkar och vägrar se, av hänsyn, av barmhärtighet.

Hur som helst, jag kan ingenting göra. Gå emot honom inför hans — våra! — vänner vägrar jag göra. Då får det hellre vara. Nån gång ska det väl visa sej hur det verkligen var.

Det är viktigt att de inte vet att jag vet, jag aktar mej noga för det. Sen jag väl konstaterat var jag har dem ger jag dem utstuderade små förtroenden, följer sen vilka vägar mina upplysningar tar. Det slår aldrig slint, rökpuffarna stiger mot skyn, det är bara att räkna in dem.

En gång måste jag kolla om det var som jag kommit till, att han ögonblickligen skulle ringa upp en av dem och rapportera så fort han trodde att jag hade gett mej av hemifrån, att fältet var fritt. Jag passade på att nämna, sådär i förbigående, att jag skulle på en mottagning, måste ha en nystruken blus med mej för att byta om, hängde den mycket synligt och gav mej sen av utan den. Jag körde runt huset, ja där skymtade han som en skugga bakom gardinen för att förvissa sej om att jag var ur vägen. Jag parkerade på andra sidan hörnet, slank in över grannens tomt så jag inte syntes från fönstret, låste upp dörren och rusade in som om jag hade mycket bråttom.

Han satt i telefonen högljutt orerande, märkte mej mitt i en andfådd mening, bara gapade:

  — Va? Varför...? Varifrån kom du?

  — Glömde blusen, sa jag. Låt inte mej störa. Log sockersött och dängde igen porten med en ordentlig skräll.

Det var bara en bekräftelse av det jag redan visste, jag hade fått flera belägg för det. Men han blev osäker och samma osäkerhet flackade i blickarna hos dem som låtit sej lieras med honom.

Det roade mej att se det. Jag blev full i skratt när jag kom på dem.

Och ännu mer komiskt var det att genomskåda hans manövrer, både när han försökte få mej att avslöja vad jag visste och när han skuggade mej, dök upp på jobbet på konstiga tider, knyckte min telefonbok, öppnade mina brev.

Sen var det inte komiskt längre, det var tragiskt. Också om jag tyckte att jag kunde se orsakerna bakom blev det alltmera krampaktigt. Och allt tyngre att spjärna emot, att inte dras in och själv tappa greppet om verkligheten.

Det fanns ett sug, jag kände det tydligt. Bara alltför tydligt. Det blev allt svårare att orka inse att världen inte såg ut som han ville få mej att tro. Den är inte svart och ond och illvillig.

Jag är inte hans fiende.

Jag är bara så dödens trött, så trängd och snärjd och förtvivlad över att inte nå fram, inte kunna tala honom tillrätta som jag länge kunnat. Över att det finns en värld så svart som hans.

Till slut blev det totalt ohållbart. Han gick allt djupare in i sina snårskogar, trasslade in sej, använde hela sin tid på privatdetektiver och avlyssning och bandade meddelanden och osynlig tejp, han blev allt blekare, allt gråare. Allt tommare i ögonen när han såg på mej.

Leken hade för länge sen vuxit oss över huvudet. Om det nånsin varit en lek? Det var kanske bara jag som tog det så, som vägrade se.

Jag kände att jag måste ut innan också jag var ohjälpligt fast. Då sa jag det till honom:

  — Till sommaren går jag. Jag letar rätt på en bostad under vårens lopp, flyttar före hösten. Jag vill inte vara med längre. Jag tycker inte om mej tillsammans med dej.

Det var en stor lättnad att säja det. Jag hade aldrig hotat, aldrig sagt det förut. Om du inte... om det här inte ändrar sej ... om inte... var ord jag aldrig hade slungat mot honom, det hade ändå inte hjälpt och det visste vi båda. Det var bara att hugga av, med en gång.

Det var första gången jag sa det, det var allvar och han kände det omedelbart. Det var mycket skönt när det väl var sagt.

Som en dörr som öppnades på glänt.

Två dagar mindre än tre månader senare sa han det: att han var obotligt sjuk, att han nyss hade fått veta det. Att det inte fanns någon räddning. Och att ingen kunde säja hur långt han hade kvar.

Jag sa ingenting. Men det var dörren jag såg framför mej. Mycket långsamt och alldeles ljudlöst gled den igen.

En kort tid därefter kom den andra drömmen:

Det var en mängd soldater, de var klädda i harnesk och brynjor med lansar och spjut, de förföljde mej och jagade mej, allt tätare slöt sej deras ring runt mej. Obönhörligt drog de till nätet om mej medan skränande folkhopar omgav dem på alla sidor. Plötsligt visste jag: en eld skulle tändas, en jättelik hög med kvistar och ris, dit skulle de föra mej, kasta mej på bålet, tända på —

jag skriker och sparkar, jag vrålar av fasa, vrider och vänder mej i deras grepp. Då ser jag plötsligt att min hud är vass och stickig som kastanjernas, den är grön och full av vassa taggar, de skadar sej på mej men släpper mej inte, ju mer min kastanjehud sårar dem dess stadigare blir deras grepp om mej

tills de kastar mej på bålet, tänder elden, det sprakar och gnistrar av hatets allra blåaste lågor, det dånar runt mej, hjälp!

jag brinner! jag brinner upp!

i detsamma är det inte farligt längre och ingenting att vara rädd för, det är skönt, det är nödvändigt, en underbar känsla av lätthet och befrielse

min kastanjehud är det som brinner, det knastrar och smäller när taggarna går upp i lågor och falnar till aska

men själv är jag omgiven av varmaste rödaste glödande guld när jag reser mej, jag är ny och ren och befriad och min hud är slät och mjuk

barfota vandrar jag bort över gräset.

När jag vaknade tog jag fram den röda boken som låg gömd bakom dammsugarn sen flera månader. Jag öppnade den långsamt, strök med handen över de vita sidorna. Sen drog jag den svarta tuschpennan ur hylsan och skrev:

Det är över.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki