FANDOM



Av: Jonas Lie

   På Kvalholmen nere i Helgeland bodde en fattig fiskare som hette Elias och hans hustru Karen som tidigare hade tjänat hos prästen borta på Alstahaug.
   De hade byggt sig en stuga och han hade tagit tjänst i Lofotenflottan som daglönare.
   På den ensliga Kvalholmen var det nog inte utan att det spökade. När mannen var borta hörde hustrun allsköns otäcka ljud och skrik som inte kunde ha något gott med sig.
   Det kom ett barn varje år, men de var strävsamma bägge två. När sju år hade gått var det sex barn i stugan; men samma höst hade mannen också äntligen kunnat skrapa ihop så mycket att han ansåg sig ha råd med en sexårors båt och hädanefter kunna vara sin egen fiskare.
   En dag när han med en harpun i handen gick och grunnade över detta kom han upp på en stenknalle nere vid stranden och råkade oförhappandes på en vidunderligt stor säl som låg och solade sig där bakom stenen och som säkert var lika oförberedd på mannen som han på den.
   Elias var emellertid inte sen i vändningarna; uppifrån knallen där han stod stötte han ner den långa tunga harpunen rakt i ryggen på den, alldeles bakom nacken.
   Men då blev det ett liv! Sälen reste sig med en gång upp på bakdelen, rätt upp i vädret, hög som en båtmast, och såg på honom så elakt och giftigt med blodsprängda ögon, samtidigt som den visade alla tänderna, att Elias höll på att bli från vettet av förskräckelse. Sedan kastade den sig tvärt ner i havet så att skummet yrde högt och blodrött om den.
   Mer såg inte Elias av den; men in till landningsplatsen i Kvalviken, nedanför hans hus, drev samma eftermiddag det avbrutna harpunskaftet.
   Elias tänkte inte mer på detta. Han köpte samma höst sin sexårors båt, till vilken han redan under sommaren hade uppfört ett litet båtskjul.
   En natt då han låg och tänkte på sin nya båt slog det honom att för att riktigt skydda den borde han kanske sätta ytterligare en stötta under den på vardera sidan.
   Han var så omåttligt stolt över båten att det bara var ett nöje för honom att stiga upp och ta sin lykta och gå ner till den.
   Som han nu stod där och lyste på den skymtade han plötsligt i hörnet, där det låg en härva med fisknät, ett ansikte som på pricken liknade sälens; det grinade en stund elakt mot honom och ljuset.
   Gapet blev liksom större och större, och så for en stor skepnad ut genom skjulets dörr, men inte snabbare än att Elias i lyktskenet hann uppfatta att det stod ut en lång järnpigg ur ryggen på den.
   Och nu började han begripa ett och annat.
   Men ändå var han mera rädd om båten än om livet.
   Den morgon i januari då han gav sig ut på fiske med två man i båten förutom sig själv, hörde han i mörkret en röst från en kobbe alldeles i vikens mynning. Den skrattade hånfullt och sa:
   "När det blir femböring så akta dig, Elias!"
   Femböringen var ett stort fiskefartyg, och det skulle dröja många år innan det blev femböring av för Elias — inte förrän hans äldste son Bernt hade fyllt sjutton.
   Den höst detta inträffade tog Elias med sig hela familjen i båten in till Ranen för att byta bort sin sexårors båt mot en femböring. Kvar hemma var bara en nyss konfirmerad finnmarksflicka som de hade låtit komma och bo hos sig för några år sedan.
   Nu var det en speciell båt han hade i kikaren, en liten femböring som den bästa båtbyggaren därinne hade fått färdig och tjärat samma höst. Den bytte han till sig mot sin förra båt och mellanskillnaden i kontanter.
   Elias tänkte nu att han skulle segla hem men gick först till handelsboden och försåg sig och de sina med proviant för julen, däribland också en liten kagge brännvin.
   Glada som de var över nyförvärvet tog sig både han och hustrun en rejäl tår på tand, och även sonen Bernt fick smaka lite grand.
   Därmed seglade de nu hemåt i den nya båten.
   Annan ballast än han själv, käringen och barnen och så julprovianten fanns det inte i den.
   Sonen Bernt satt vid halsen, hustrun höll i fallet biträdd av näst äldste sonen, och själv satt Elias vid rorkulten medan de båda söner som kom därnäst i ålder, tolv och fjorton år gamla, skulle turas om vid öskaret.
   De hade bortåt femtio sjömils segling framför sig, och när de kom utomskärs blev det uppenbart att båten nog skulle få visa vad den gick för redan på sin första tur. Det blåste så småningom upp till storm och vågtopparna började brytas i den grova sjön.
   Nu fick Elias minsann se vilken båt han hade; den gled som en sjöfågel mellan vågorna utan så mycket som ett stänk ombord, och han kunde svära på att han inte skulle behöva ta in ett enda rev vilket varje annan vanlig femböring skulle ha varit tvungen till i detta väder.
   Längre fram på dagen såg han inte långt borta på havet en annan femböring med full besättning och fyra rev satta precis som han.
   Den låg på samma kurs och han tyckte det var lite lustigt att han inte hade sett den förr.
   Det verkade som om den ville kappsegla med honom, och då Elias begrep detta kunde han inte låta bli att sätta ännu ett rev.
   Nu gick det med svindlande fart förbi näs, holmar och skär så att Elias tyckte att han aldrig förr hade varit med om en så storartad seglats, och nu visade båten också vad den var, nämligen den bästa i Ranen.
   Under tiden hade sjögången blivit värre och de hade faktiskt fått ett par svåra brottsjöar över sig. De vräkte in över förstäven där Bernt satt och forsade bort mot läsidan vid aktern.
   Sedan skymningen fallit hade den andra båten lagt sig helt nära, och nu var de inte längre från varandra än att de hade kunnat kasta ett öskar mellan sig.
   De seglade vidare sida vid sida genom kvällen i allt hårdare sjö.
   Egentligen borde det sista revet ha tagits hem igen, men Elias ville ogärna ge kappseglingen förlorad och tänkte vänta med det i det längsta, tills de gjorde det i den andra båten där det kunde behövas väl så mycket.
   Då och då gjorde brännvinskaggen sina turer, för nu hade de både köld och väta att värja sig mot.
   Marelden som blänkte i det svarta vattnet vid Elias egen båt lyste sällsamt starkt i bogsvallet kring den andra, som liksom plöjde upp och välte omkull drivor av eld utmed sidorna.
   I det klara fosforskenet kunde han till och med urskilja tågvirket på den. Han kunde också tydligt se besättningsmännen med sina sydvästar på huvudet; men eftersom deras lovartssida låg närmast vände de alla ryggen till och skymdes som oftast av den högt krängande relingen.
   Plötsligt slog en förfärlig brottsjö, vars vita kam Elias länge hade skymtat genom mörkret, in över förstäven där Bernt satt.
   Den tycktes hejda hela båten ett ögonblick, det riste och skalv i trävirket av påfrestningen, och sedan, när båten som en stund legat halvt kantrad åter reste sig och sköt fart, forsade den ut över aktern på läsidan.
   Medan detta pågick tyckte han att det kom otäcka skrik från den andra båten.
   Men när det var över sa hustrun, som satt vid fallet, med en röst som skar honom in i själen: "Herregud, Elias, den sjön tog Marthe och Nils med sig!"
   Det var deras två yngsta barn, det första nio, det andra sju år, som hade suttit i fören nära Bernt. Härpå svarade Elias bara:
   "Släpp inte fallet, Karen, annars mister du fler!"
   Det gällde nu att ta in det fjärde revet, och när det var gjort fann Elias att han också borde göra det med det femte, för stormen ökade; men för att kunna segla fri för de allt högre vågorna tordes han å andra sidan inte heller minska mer på seglet än han absolut var tvungen till.
   Emellertid visade det sig att den segelyta båten tålde efter hand blev mindre och mindre. Skummet rök om sjön och piskade dem i ansiktet, och Bernt och den näst äldste brodern, Anton, som dittills hade hjälpt modern borta vid fallet, måste till slut hugga tag i rånocken, en utväg man tillgriper när båten inte ens klarar att segla med det sista revet hemtaget.
   Den andra båten, som ett tag hade varit ur sikte, dök nu plötsligt upp igen vid sidan med precis samma segelföring som Elias båt.
   Men nu började han tycka att det var något otäckt med manskapet därborta.
   De två som stod och höll i rånocken, och vilkas bleka ansikten han skymtade under sydvästarna, tycktes honom i det underliga skenet från bogsvallet se ut mer som dödingar än som människor, och inte heller yttrade de ett ord.
   Ett stycke åt lovart fick han så återigen se den vita höga ryggen på en ny brottsjö som kom genom mörkret, och han beredde sig i tid att möta den.
   Båten lades med förstäven snett emot den, och seglet brassades i möjligaste mån för att ge tillräcklig fart att klyva vågen och gå rakt igenom den.
   In vräkte brottsjön med ett dån som av en fors; åter låg de ett ögonblick halvt kantrade, men när det var över satt hustrun inte längre vid fallet och inte heller stod Anton längre och höll i rånocken — de hade båda gått överbord.
   Också denna gång tyckte Elias att han hörde samma otäcka rop i luften; men samtidigt hörde han tydligt sin hustru ångestfullt ropa hans namn.
   Då han förstod att hon hade spolats överbord sa han bara: "I Jesu namn!" och teg sedan.
   Han hade helst av allt haft lust att följa henne, men samtidigt kände han att nu gällde det att rädda återstoden av den last han hade ombord, nämligen Bernt och sina två andra söner, den ene tolv, den andre fjorton år, som ett tag hade stått för ösningen men som han sedan hade låtit ta plats i aktern bakom sig.
   Bernt fick nu klara rånocken ensam; han och Elias fick hjälpas åt så gott de kunde.
   Rorkulten tordes Elias inte släppa, han höll fast i den med en hand av järn som han av påfrestningen för länge sedan hade mist all känsel i.
   Efter en stund dök följebåten åter fram; den hade liksom förra gången varit borta ett tag.
   Nu såg han också mer av den kraftige mannen som satt i aktern på samma plats som han. Mannen vände sig bort, och ut från hans rygg under sydvästen stack mycket riktigt en lång järntagg som Elias tänkte att han nog kände igen.
   Men härmed var han också i sitt stilla sinne på det klara med två saker: den ena var att det var ingen annan än själva draugen* som styrde sin halva båt där tätt vid sidan av honom och hade lett honom i fördärvet, och den andra att det nog var så ställt att han den här natten seglade för sista gången.
   Ty den som ser draugen på havet är en dömd man.
   

  • Draugen är ett havsodjur som seglar i en halv båt med en besättning av drunknade som inte fått kristen begravning. Det anses att den som ser draugen snart kommer att dö. Ö. a.


   Han nämnde ingenting till de andra för att inte beröva dem modet, men inom sig anbefallde han sin själ åt Vår Herre.
   Under de sista timmarna hade han måst bära av från kursen för stormen. Nu blev det dessutom snötjocka och han förstod att han nog skulle få vänta på landkänning tills det dagades.
   Under tiden fortsatte seglatsen som förut.
   Då och då klagade pojkarna i aktern över att de frös, men så genomvåta som de var fanns ingenting att göra åt detta, och Elias satt dessutom i många andra tankar.
   Han hade fått en sådan förfärlig lust att hämnas och det han skulle ha gjort, om han inte hade haft sina tre återstående barns liv att värna, var att med en plötslig gir försöka segla i sank den fördömda båten som fortfarande hånfullt höll sig vid sidan av honom och vars enda syfte han endast alltför väl kände till.
   Hade harpunen tidigare kunnat träffa draugen så skulle väl nu också en kniv eller huggkrok kunna göra det, och han kände att han gladeligen skulle ge sitt liv om han kunde bita ifrån sig ordentligt mot den som så obarmhärtigt hade tagit ifrån honom hans käraste i denna världen och ändå krävde fler.
   Då klockan var tre, fyra på natten siktade de seglande åter en brytande sjö, så hög att Elias i förstone tänkte att de måste vara tätt under land nära bränningar.
   Han såg emellertid snart att det var en våg, ofattbart väldig. Då tyckte han sig tydligt höra ett skratt i den andra båten och ett rop:
   "Nu välter din femböring, Elias!"
   Och Elias, som förutsåg olyckan, sa nu högt: "I Jesu namn!" och bad så sina söner att hålla fast av alla krafter i vidjebanden i årtullarna när båten dränktes och att inte släppa taget förrän de var över vattnet igen.
   Han lät den äldre gå fram till Bernt; själv höll han den yngste tätt intill sig, strök honom väl också en gång förstulet över kinden och förvissade sig om att han höll sig fast ordentligt.
   Båten begravdes bokstavligen under den skummande störtvågen, lyftes sedan allt högre upp på aktern och försvann under ytan.
   När de åter steg upp ur vattnet med kölen i vädret låg Elias, Bernt och den tolvårige Martin och höll sig i vidjebanden. Den tredje av bröderna hade däremot blivit borta.
   Nu gällde det först att kapa vanten på ena sidan så att masten kunde flyta upp i stället för att gunga båten våldsamt underifrån, och därnäst att komma upp på det krängande skrovet och slå ut bottentappen för att släppa ut luften inuti som höll båten så högt uppe i vattnet att den inte kunde ligga stilla.
   Efter stora ansträngningar lyckades detta, och Elias som varit först upp på det uppochnedvända skrovet hjälpte nu också de andra två dit upp.
   Och där satt de den långa mörka vinternatten och höll sig med händer och knän krampaktigt fast vid skrovet som vågorna gång på gång spolade över.
   Redan efter ett par timmar dog Martin, som fadern hela tiden hade uppmuntrat så gott han kunde, av utmattning och gled ned i havet.
   De hade förvisso flera gånger försökt ropa på hjälp men gjorde det inte längre, eftersom de förstod att det var till ingen nytta.
   När de nu satt där ensamma med varandra på det kantrade skrovet sa Elias till Bernt att han inte trodde annat än att han själv också snart skulle "vara hos mor" men att han i alla fall kände sig fast övertygad om att Bernt trots allt skulle bli räddad, om han bara höll ut som en karl.
   Sedan berättade han för honom om draugen som han hade stuckit nedanför nacken med harpunen, och hur draugen nu hade hämnats på honom och säkert inte gav sig "förrän han var kvitt".
   Klockan var bortemot nio på morgonen då det började gry.
   Då räckte Elias över till Bernt, som satt bredvid, sin silverrova med mässingskedjan som han hade slitit itu för att få fram den under de tillknäppta västarna.
   Han satt kvar ännu en stund, men då det ljusnade såg Bernt att faderns ansikte var dödsblekt, håret hade dragits isär på flera ställen som så ofta händer nära döden och händerna var skinnflådda av att hålla fast vid kölen.
   Sonen förstod nu att det led mot slutet med fadern och ville så gott det gick i sjögången flytta sig intill och stödja honom; men då Elias märkte detta sa han:
   "Håll dig nu bara ordentligt fast, Bernt! I Jesu namn, nu går jag till mor", och därmed kastade han sig bakåt nerför skrovet.
   När havet hade fått sitt blev det, som alla vet som har suttit på en kapsejsad båt, lugnare efter ett tag.
   Det blev lättare för Bernt att hålla sig fast; och med dagsljuset kom också ökat hopp.
   Ovädret bedarrade, och då det blev riktigt ljust tyckte han att han kände igen sig, att det var utanför sitt eget hem, Kvalholmen, han låg och drev.
   Han började då åter ropa på hjälp men hoppades mest på ett strömdrag som han visste bar in mot land på ett ställe där ett näs på ön bröt vågorna så att det blev smult.
   Han drev också närmare och närmare och kom till slut så nära ett skär att masten som flöt vid sidan av båten strök upp och ned över klipphällen i sjögången.
   Hur styv han än var i lederna av att ha suttit och hållit sig fast lyckades han med stor ansträngning ta sig upp på skäret. Sedan halade han upp masten på land och förtöjde femböringen.
   Finnmarksflickan som var ensam hemma tyckte i ett par timmars tid att hon hörde nödrop, och då de fortsatte gick hon upp på kullen för att titta.
   Där såg hon Bernt på skäret och femböringen liggande upp och ner, huggande mot klippan. Hon rusade genast ner till båtskjulet, sköt ut den gamla ekan och rodde den runt ön längs stranden och ut till honom.
   Bernt låg sjuk hela vintern, medan hon vårdade honom, och var inte med på fisket det året.
   Folk tyckte också att han efter detta ibland var liksom lite underlig av sig.
   Till havs ville han aldrig mera, han hade fått sjöskräcken.
   Han gifte sig med finnmarksflickan och flyttade upp till Malangen, där han röjde sig mark och nu lever och klarar sig bra.

Novellen är är hämtad ur "Den fremsynte, Jonas Lies Samlede verker", Översatt till svenska av Lars Hansson.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki