Fandom

Svenskanoveller Wiki

Elsa får piano

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Fritiof Nilsson Piraten

PÅ FLERA ÅR hade jag inte råkat min gamle vän extraläraren, filosofie licentiaten Philip Strand, då vi förra sommaren oväntat stötte ihop i Göteborg. Vi stötte ihop i ett gathörn, stötte bokstavligen ihop, så bokstavligen att vi hunnit utväxla de formella ursäkterna innan vi kände igen varandra.
   Det visade sig att Philip var gräsänkling. Hustrun och barnen badade vid Skälderviken. Som sådant kostar pengar, måste Philip, vars lärdom är lika omätlig som hans materiella tillgångar är små, hålla ferieskola i staden. Till hans förtjänst måste jag säga att han gjorde detta med glädje.
   Vi förnekade ömsesidigt märkbarheten av de grå hår vi båda åsamkat oss sedan vi träffades sist. Därefter åt vi middag på en av de krogar som stod till buds.
   Efter kaffet föreslog Philip att vi skulle tillbringa aftonen hemma hos honom. Han hyrde en liten våning utåt Stigbergshållet med balkong med utsikt över älven. Vi tog spårvagnen ditut.
   Philip hade redan stuckit nyckeln i sin dörr då han hejdade sig med en blick på den skära nejlika jag förde i knapphålet.
  — Vill du göra mig den tjänsten att kasta bort nejlikan innan vi går in, bad han.
  — Den har kostat en krona och är alldeles fräsch, protesterade jag.
  — Jag betalar gärna kronan, försäkrade Philip.
  — Kommer aldrig på frågan!
  — Gott, sade Philip resolut och tog nyckeln ur låset, då går vi till Henriksberg i stället. Från taket där har vi lika vacker utsikt över älven som från min balkong.
  — Men varför i herrans namn? frågade jag.
  — Kanske skall jag förklara det för dig senare i kväll, kanske, svarade han.
   Motvilligt kastade jag ut min vackra nejlika genom trappfönstret. Det var min nyfikenhet som kom mig att ge vika för min väns nyck. Philip hade mig veterligen tidigare icke visat sjukliga symtom. Vad månde ligga bakom nejlikeskräcken?
   Så släpptes jag då in i den motbjudande ödslighet som överträffar all annan: sommarens övergivna stadsvåning. Nakna golv, hoprullade mattor längs väggarna, skrynkliga silkespappersballonger i stället för takkronor, tavlor vända bak fram, dammiga bordskivor utan dukar, en halvtömd vichyvattensflaska här, ett odiskat grogglas där. Och i luften en aning naftalin.
   Philip ursäktade sig:
  — Ja, här ser fasligt ut inne. Men se dig inte omkring! Vi ska ut på balkongen.
   Och balkongen försonade allt vad våningen bröt. Framför oss och under oss bredde sig älvens, hamnens panorama.
   Det var någon timme före solnedgången och aftonen var klar och stilla. Lätta rökar blandade sig med den stigande vattenångan från älven och drog ett silvergrått flor över vattnet, som blånade och svartnade under varven på Hisingssidan. De stora, röda mönjeflaken där borta mörknade som blod som levrar sig allteftersom solen sjönk.
   Kvällsron höll på att sänka sig över hamnen. Vinscharna hade tystnat. En skärgårdsångare gick uppför strömmen och angjorde sin pir. En kolpråm förtöjde längs sidan av en kamrat och dess bogserare kvävde sin motor med en hostning. På en liten lustjakt bärgades töcken och årorna lades ut. Där kom en tankångare, ett stort grått skrov, utför älven, släpad av en rykande bogserbåt. En vit stråle steg från ångarens siren, ett varnande tjut flög över vattnet. Det besvarades med tre korta skrik av Hisingsfärjan, som gick back och lämnade leden fri. Så småningom föll tystnaden med kvällsskuggorna över hamnen, tystnaden, som fick relief av Götaverkens knackande nithamrar.
   Vi hade länge suttit tysta på balkongen, beskådande hamnbilden mot kvällsljuset. Det var först när solen stor och orangeröd, med en mörkblå molnstrimma som ett band över skivan, började dala under synranden som Philip sade:
  — Kom med in ett slag, ska jag visa dig en sak!
   Philip gick före mig in i vardagsrummet och stannade framför pianot.
  — Hade du väntat dig att finna en sådan möbel hemma hos mig? frågade han.
   Jag måste erkänna att fyndet var överraskande ty jag kände sedan gammalt Philips aversion mot pianon.
  — Ett piano, fortsatte han, är en omöjlig tingest i ett möblerat rum. Det är ett ständigt blödande sår i hemtrevnaden. Även om man har låst över tangenterna. Och ändå har jag ett piano stående här i mitt vardagsrum som dessutom är mitt arbetsrum! Och jag har själv köpt det, håller ännu på att betala det med trettiofem kronor i månaden! Avbetalning, ser du. Hahaha!
   Hans korta skratt var bittert såsom dens som vet att han ej kan kasta skulden på någon annan.
   Liksom när det gällde nejlikan måste jag beträffande pianot fråga: varför?
  — Det ena kan inte förklaras utan det andra, svarade Philip. Kom så går vi ut på balkongen igen. Jag är tvungen att svalka mig och lugna mig ett tag.
   Så satte vi oss åter på balkongen. Philip lugnade sig med en pipa. Och medan ljusen tändes i hamnen, medan kvällen blev natt, berättade han detta:
  — Det är två år sedan nu. Jag arbetade i ferieskolan och Elsa och barnen låg vid Skälderviken. Precis som nu. Rätt mycket hade jag att göra, förutom ferieskolan gav jag privatlektioner. Så dagarna fick jag att gå rätt skapligt men värre var det med kvällarna. Inte kunde jag sitta hemma i den skövlade våningen och inte hade jag råd att hänga på krogarna. Jag brukade vanka omkring rolös och hemlös i stan, som verkade övergiven av alla bekanta, det vill säga bekanta som jag ville träffa. Så en kväll mötte jag Annie i allén, Annie Hansen du vet, violinisten. Du träffade henne samman med mig på den tiden jag var ungkarl, inte sant?
   Med en nick bekräftade jag riktigheten av denna Philips förmodan. Jag erinrade mig mycket väl hans väninna från den tiden, hennes vackra ögon och utsökta händer.
  — Jag blev riktigt glad, när jag träffade Annie den kvällen, och jag trodde att glädjen var ömsesidig. Hon var nämligen lika ensam som jag. Hon hade just kommit till stan och skulle stanna en tio, fjorton dagar. Och kände inte en katt i Göteborg, som hon uttryckte sig. Nåväl! Vi gick till Trädgården, drack kaffe och hörde musiken. God orkester för resten, efter vad Annie sade. När de stängde följde jag Annie till hennes hotell och innan vi skildes hade vi gjort upp att träffas nästa dag, efter middagen. Vilket vi också gjorde. Vi råkades på överenskommen tid och gick hem till mig. Vi...
  — Var det inte lite oförsiktigt? Att be henne hem till dig! vågade jag avbryta.
  — Oförsiktigt! Det var det dummaste jag gjort i mitt liv! Men inte på det sättet som du kanske tror. Jag påpekar för bror — här fick jag en sträng och värdig blick över Philips glasögon  — att jag är lyckligt gift och far till två barn.
  — Jag ville väl aldrig sätta i fråga! skyndade jag att inflicka.
  — Nej, för jag vill säga dig en sak: varken Annie eller jag hyste minsta tanke på att återuppliva vad som varit. Annie är ingen gås och hon begriper att vemod är vatten på elden. Och den där vemodskänslan kommer man inte ifrån vid ett möte som vårt, efter många år. Vi skildes som vänner en gång i tiden, Annie och jag, utan förebråelser, utan slitningar. Vi gled ifrån varandra som två resenärer som haft sällskap på en lång resa och som vid avskedet tackar varandra för gott sällskap. Men som inte ämnar vidtaga några åtgärder för att ses igen.  — Som sagt! Vi gick hem till mig. Jag bodde då i ett hus nere i stan, en halvtrappa upp. Jag hade ingen utsikt att bjuda på där men utanför mina fönster fanns det gröna träd. Annie lagade kaffe och serverade det på en bricka i en fönsterkarm. För var gång en vindpust kom rasslade löven mot de uppslagna fönstren och doften av grönska stod in i rummet. Där satt vi, vi två ensamma, läppjade kaffe och rökte. Vi pratade inte mycket. Jag minns att jag långa stunder kunde sitta tyst och njuta av att se Annies rasfingrar, när de hanterade cigarretten. Det låg väl ingenting ont i det?
   Jag skakade energiskt på huvudet.
  — När jag vid tiotiden eskorterade Annie till hotellet bad jag henne komma igen dagen efter och dricka eftermiddagskaffet hos mig. Det ville hon hellre än gärna, sade hon. Hon kom. Den dagen, nästa dag igen och alla följande dagar hon var kvar i stan. Varje kväll tillbragte vi hemma hos mig på samma sätt: drack vårt kaffe, rökte en hel del och talade lite.
   Det var en av de första dagarna i augusti jag träffade Annie i allén - den sjuttonde skulle hon resa till Oslo. Den sjuttonde skulle också Elsa och barnen komma hem. Jag hade att vänta dem med middagståget söderifrån och hade gjort mig ledig från lektioner den dagen. Det var en lördag.
   Vid halvtolvtiden på förmiddagen ringde tamburklockan. Det var Annie som kom för att säga adjö. Halvt om halvt hade jag väntat hennes avskedsvisit och hade därför skaffat hem en flaska mosel och kylt den. Jag visste att Annie satte värde på ett glas kall mosel och dagen var varm!... Vi satt vid det öppna fönstret, som vi brukat göra om kvällarna, och tömde avskedsbägaren. Annie talade lite om sina planer i Oslo. Så såg hon på sitt ur: hon måste gå. Hade inte sin packning riktigt klar. Vi stod ute i tamburen, Annie hade tagit på sig hatt och kappa och jag tryckte en kyss på hennes underbara hand. Det var den första kyssen... och den sista! Ty plötsligt hörde jag en nyckel sättas i tamburdörren, det tog i dörrhandtaget. Jag visste för väl vem som höll i nyckeln och handtaget: det var min svägerska Rut, Elsas syster, som kom för att vattna blommorna och som för det ändamålet hade egen nyckel till våningen. På bråkdelen av en sekund hann jag i mitt sinne förbanna dessa blommor och dessutom min oskyldiga svägerska. Vad som närmast följde gick mycket snabbt. Och tamburlåset krånglade ett litet slag!
   Hur borde jag ha handlat? Det är lätt att säga efteråt. Jag skulle naturligtvis lugnt ha föreställt de båda damerna för varandra. Jag hade ju ingenting att förebrå mig. I stället resonerade jag för mig själv så här: kombinationen skön kvinna och vin på förmiddagen! vad skall Rut tro? för att inte tala om Elsa!
   Här gjorde Philip en liten paus under det han stoppade en ny pipa och tände den. Varefter han fortsatte:
  — Har du någon gång drömt att du ligger bunden på järnvägsspåret och att snälltåget närmar sig? - Inte! Jag brukar drömma den drömmen ibland. Du hör dånet i rälsen växa sig allt starkare, du bländas av lokets strålkastare. Vad sker? Passerar ditt liv revy för din inre syn? Ingalunda! Du tänker på vilket som gör minst ont att vända ansiktet eller nacken mot de krossande hjulen. Och i det ögonblicket du vaknar har du vänt nacken till. Det är vad jag skulle vilja kalla feghet för ögonblickets smärta. Och lär nu av mitt öde: krumbukta inte för att undvika stundens obehag! Du kan bittert få ångra det. Var sann!
  — Eller ock: undvik blommor i din våning, inföll jag.
  — Riktigt! sade Philip bistert. Men jag handlade som i drömmen: jag vände nacken mot faran. Hastigt sköt jag Annie in i sängkammaren. Hon höjde ögonbrynen och rodnade lätt när jag viskande bad henne hålla sig tyst och stilla där inne några minuter. Jag hade just hunnit vrida om nyckeln i sängkammardörren och stoppat den på mig, då Rut steg in i tamburen. - Så roligt att Elsa kommer hem i dag, tyckte hon. Jag ville gärna vattna lite dessförinnan. - Sent påtänkt, anmärkte jag syrligt. Visst inte! Rut hade senast vattnat två dagar tidigare, påstod hon. Men varför då nu igen? Ack, kvinnliga beskäftighet! Rut fyllde vattenkannan i köket, började vattna och pyssla om blommorna. Naturligtvis observerade hon vinglasen. Jag förklarade dem med att en kollega tittat upp ett slag. Jag trodde just att vattnandet var undanstökat och drog en lättnadens suck då Rut utbrast: Det var sant! Jag höll på att glömma kaktusen i sängkammaren. - En ökenväxt behöver inget vatten, invände jag nervöst. - Men Rut var nitisk. - Jag förbjuder dig att gå in i sängkammaren, skrek jag. - Hon hade redan hunnit förvissa sig om att dörren ditin var låst - Var är nyckeln, undrade hon. - Jag har den och jag släpper inte in dig, hör du, svarade jag bestämt men med förtvivlan i hjärtat. Sedan kom Ruts röst - Philip! Det var bestämt någon som rörde sig där inne. Jag såg det. - (Det var mattslipade rutor i sängkammardörren.) -Ack, nu förstår jag. Stackars, stackars Elsa. Vinet! Jag borde ha anat det här med detsamma. Och samma dag hon skall komma hem! Hur kan du, Philip!
  — Kära Rut! försökte jag.
  — Försök inte försvara dig, usling! Och våga dig inte ner till tåget, det säger jag dig bara! För då avslöjar jag dig offentligt, på perrongen.
   Tamburdörren slog igen med en skräll efter Rut. Några minuter senare gick Annie. Jag inbillar mig att det låg en aning förakt i hennes blick när hon nickade farväl åt mig.
   När jag blivit ensam sjönk jag matt ihop i en länstol. Jag tänkte (så gott jag kunde tänka): nu är det kokta fläsket stekt och du har själv eldat under det. Det hela föreföll mig så tröstlöst och omöjligt att reda upp. Jag skisserade hastigt skilsmässans vedervärdigheter: mig själv boende i möblerad vindskupa, dömd från hem och hus som en brottsling; barnen som jag endast skulle få träffa några gånger om året; införsel i lönen för underhåll, all smäleken. Jag ämnade ett slag resa ifrån alltsammans. Då flöt med ens från mina tankars undermedvetna djup räddningsplankan upp till ytan: pianot. Jag var räddad. Elsa skulle få sitt piano. I åratal hade hon bett om ett piano, traggat om det. Alla andra hade piano, bara inte vi. Barnen var musikaliska men deras anlag försummades. Du känner kanske låten!
   Jag flög upp. Aldrig hade jag känt mig så handlingskraftig. Klockan visade att det ännu var en och en halv timme kvar tills Elsa skulle komma.
   En bil förde mig till pianomagasinet. Jag bestämde mig för ett piano ungefär lika hastigt som man bestämmer sig för en tändsticksask i en cigarrbod. Jag fäste mig bara vid att dess yttre inte var alltför anskrämligt. Min brådska väckte en lätt förvåning i affären. Pianot var ganska dyrt, sextonhundra på avbetalning. Och tvåhundra måste betalas kontant vid leveransen, det var ett oeftergivligt villkor. Tvåhundra! Och jag hade kanske tjugo kronor på mig!
   Den överhängande faran gav mig genast ett uppslag. Jag störtade ut ur affären och upp till en grosshandlare, som hade kontor vid samma gata. Jag läste privat med hans pojke. Grosshandlaren var älskvärdheten själv. Jag fick genast det förskott på tvåhundra jag begärde. Men jag såg på hans min att han tänkte: nu är pojkens flyttning garanterad. Det var fan så obehagligt.
  — I ett huj var jag tillbaka i affären och skrev under kontraktet och betalade. Jag uppställde endast det villkoret att pianot skulle vara hemma i min bostad inom en halvtimme. Det lovades mig bestämt.
   Min hektiska affärsverksamhet hade gjort mig torr i halsen och jag unnade mig en grogg innan jag for hem för att ta emot den nya möbeln. Jag satt väl högst en kvart på restaurangen men när jag kom hem hade ändå transportkarlarna redan varit där med pianot. De var väl angelägna att få sluta för dagen eftersom det var lördag. Pianot var snyggt emballerat i en lår. Men de hade ställt det i trapphallen, inte burit det uppför halvtrappan till min dörr. En ny olycka sålunda. Hur skulle jag få pianot uppför trappan?
  — Nå ja, Philip, avbröt jag, om du väl hade pianot i huset så kunde väl överraskningen för Elsa bli lika stor för det.
  — Avbryt mig inte, fnös Philip irriterad, när du ändå inte begriper det hela. Förstår du inte att jag måste ha upp pianot i våningen, in i sängkammaren, innan Elsa kom? Jag ringde till sex expressbyråer. Inget bud inne. Jag sprang ned i källaren för att få tag i gårdskarlen. Han hade gått och lämnat sex tomma ölflaskor efter sig. Men jag fann en järnstång i källaren. Den tog jag med mig.
  — Har du nånsin försökt att ensam forsla ett piano uppför en trappa? Jag grep mig an med det med förtvivlans raseri. Rock och väst kastade jag i trapphallen och lyckades med möda skjuta Låren över stengolvet bort till trappan. Där började det värsta. Med hjälp av järnstången fick jag dock slutligen upp ena änden av låren på första trappsteget. Och så började den tunga baxningen. Baxa och hålla emot på en gång, förstår du! Det gick långsamt men jag vann, tum för tum. Jag badade i svett.
   Då jag fått låren halvvägs upp hörde jag tramp som av många fötter uppe i trappan. Och snart kunde jag i halvtrappan ovanför min varsebliva svarta byxben som långsamt skred utför. Mellan byxbenen skymtade något vitt. Det var ett liktåg! Det var begravning hos hyresgästen två trappor upp som jag sedan fick veta, hans dotter var död. Likbärarna stannade när de fick sikte på pianolåren som spärrade nedersta halvtrappan. Jag hörde en dämpad viskning:
  — Få ner packlåren genast! Ni ser väl vad det här är. Jag viskade tillbaka:
  — Omöjligt! Vi är tvungna försöka få in den till mig. Jag nickade i riktning mot min dörr.
  — Det blir ändå inte plats där nere om vi får ner den.
  — (Det sista ljög jag tyvärr.) Det följde en mumlande överläggning, avbruten av en kvinnas gråt, mellan bärarna och personer bakom dem i trappan. Så trängde sig några svartklädda herrar förbi bärarna och hjälpte mig upp med låren. De till och med skuffade in den i min tambur. Men jag skall aldrig glömma de blickar de gav mig, fridstöraren, blickar fulla av sorg och förakt. Det var ohyggligt. Jag tror att de där herrarna var anhöriga till den döda.
   Det tog mig inte lång tid att bryta sönder låren med köksyxan och att få spillrorna ned i källaren. Och pianot rullade jag in i sängkammaren, det är hjul under fötterna på det. För andra gången den dagen låste jag sängkammardörren och stoppade nyckeln i fickan. När jag sedan duschat var klockan nära två. (Elsas tåg skulle kommit vid halvtvåtiden. Kanske var det något försenat den dagen.) Jag lutade mig på schäslongen och somnade genast.
   Jag väcktes av att det slog i tamburdörren och när jag kom dit ut stod Elsa och Rut där, båda rödgråtna.
  — Välkommen hem, älskling, sade jag glatt, var har du barnen?
  — Rut ställde sig liksom beskyddande framför Elsa och svarade:
  — Barnen är hemma hos mig och där stannar Elsa också tills vidare.
  — Det gör hon rätt i! Tills det blir lite uppsnyggat i våningen. Rut gav mig en tigerblick och återtog:
  — Elsa har bara kommit hit för att hämta det nödvändigaste så länge.
  — En näsduk tycks för ögonblicket vara det nödvändigaste, insköt jag, att torka tårarna med.
  — Din fräckhet överstiger alla gränser, sade Rut. Men kanske jag nu kan få komma in i sängkammaren ett slag? Elsa sätter inte sin fot där, förstår du!
  — Här fick stackars Elsa ett häftigt gråtanfall. Jag tog upp sängkammarnyckeln ur fickan och ironiskt bugande mig för Rut (som syntes märkbart förvånad över att dörren ännu var låst) öppnade jag dörren och sade:
  — Sängkammarens hemlighet, min nådiga!
  — Vid åsynen av pianot stannade Rut som förstenad på tröskeln. Då hon hämtat sig ropade hon: Elsa, Elsa! Kom ska du få se!
  — Elsa vacklade fram som en bruten kvinna. Och såg.
   Det återstår inte mycket att berätta: Elsa i mina armar, Rut vid mina fötter. Om jag kunde förlåta? Elsa hade ju egentligen aldrig trott det.
  — Jag hade endast att spela den storsinnades roll.
   Till middagen drack Elsa och jag ett glas mosel. Jag hade föreslagit att vi skulle be Rut stanna till middag. Men därav blev intet.
  — Den fjollan, sade Elsa, som ställt till med så mycket ledsamheter! Aldrig i livet!
   Och nu, slutade Philip, vet du varför vi har piano och du förstår, hoppas jag, att jag inte vill se blommor i huset.
   Jag förstod.
   Natten började bli kylig och jag reste mig för att säga farväl. I samma ögonblick förde nattbrisen en lindblomma till balkongen. Philip böjde sig ned, tog upp den och knäppte den med fingret långt ut över balkongräcket.

Ur Levande bilder, Bonniers 1980.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki