FANDOM


Av Marie Louise Wallin

   Jag skulle berätta om kärlek. Skulle berätta om Sis. Men det är så svårt. Jag blir så nervös. Det är så svårt att prata om kärlek. Det är så svårt att älska. Därför smiter jag nu undan och berättar om sånt som är lätt att prata om först. Sånt som man kan säja till vem som helst, när som helst. Om Sis.
   Jag har till exempel ett skolkort där Sis är med, som du kunde få se på. Du ser först bara ett vimmel av trettonåringar, nästan bara pojkar. De är tjugo pojkar och åtta flickor i Sis klass. Bor du i Luleå så kanske du känner igen några av dem. Den långa högst upp är Kent och den mörklockiga bredvid honom är Mats. Han som vindar med ögonen och räcker ut tungan heter Kjell. Längst fram till höger sitter Marja och Inga, Sis och Ingun. Sis håller armen om Inguns axlar och skrattar så alla breda framtänderna syns. Det ger dej fel bild av Sis. Hon skrattar nästan aldrig, och annars brukar hon aldrig röra vid Ingun. Bara försöka vara bredvid henne, nära, och tyst.
   Du ser att Sis har tjocka bruna flätor med gummisnoddar i, och sneda bruna ögon och rak fin näsa. Hon är en vacker flicka fastän hon inte tror det själv, kraftig och välskapt. Brösten toppar sej som apelsinhalvor under den snäva, blårandiga tröjan, midjan är späd och benen som manchesterbyxorna döljer är långa och muskulösa.
   Jag vet inte om Sis är särskilt klipsk. Hon har bara etta i matte och en tvåa i engelska. I gymnastik och teckning har hon femmor. Jag vet inte om det är viktigt att veta, betyg säjer så lite om en människa. Ögon säjer mer, om man ger sej tid att titta efter. Tittar man slarvigt in i Sis ögon, tycker man att de ser fundersamma och allvarliga ut.
  — Dötrist tjej det där, kanske man tänker. Men om man ger sej tid att titta efter noga, kan man upptäcka andra saker bakom den ledsna, bruna ytan. Där finns ganska ofta blänk av trots och kraft, och nån gång ett hastigt glitter av odygdspåse, av rackarunge, av glad rebell. Men jag medger att det inte är lika ofta som förr, och ännu mer sällan ser man dem flamma av, ja det där som det är så svårt att prata om. Man måste känna en annan människa väldigt bra, innan man ser så mycket i hennes ögon.
   Sis familj har inte tittat så noga. Åtminstone verkar det så när man hör dem prata om henne och med henne. Ändå är det en bra familj som Sis har, snäll på sitt sätt. Vanlig. De bor i en trerummare i ett grönt hyreshus nere vid södra hamnen. Pappan heter Olle och är lagerarbetare. Mamman som heter Britta är hemsömmerska.
   Sis delar ett litet rum med utsikt över hamnen med Susanne som är femton år, men nu står Susannes smala säng längs väggen utan en skrynkla på överkastet, för Susanne ligger på sjukhus och nu har Sis rummet för sej själv. Sis hade länge drömt om att ha ett eget rum att vara ensam i, men nu när hon har fått det, är det bara tomt och hemskt och hon är inte där i onödan, utan hon håller mest till i vardagsrummet. Där är det trångt för rummet är litet och de måste få plats med soffgruppen framför TV:n och matbordet och porslinsskåpet. På väggarna är det fullpackat med tavlor. Sis tycker att de är fula. Gula solnedgångar speglar sej i tjockt blått vatten, knöliga älgar glor fram bakom brandgula tallar, och små röda stugor på ljusgrönt gräs varvas med blomstertavlor i guldramar. Ibland vill Sis kräkas när hon ser dem. Såna gånger sätter hon sej vid köksbordet och ritar som en galning. Då är det som om hon ville rita bort allt fult omkring sej, som hon ritade bort sin ensamhet, som hon ritade bort sin oro, tills hon blir så trött att hon går in i sitt ödsliga, Susannetomma rum, och blundar tills hon somnar. Men Sis kan inte alltid smita från de otäcka tavlorna och då försöker hon att inte se dem. Hon vill inte vara på sitt rum nu när inte Susanne är där, och hon måste varje dag äta i vardagsrummet och hon tittar ofta på TV:n när hon inte ritar eller är med kompisarna. Läxorna gör hon så gott som aldrig. Det är en av de saker som det tjatas om jämt hemma hos Sis. Av någon anledning tjatas det mest när de sitter till bords.
  — Du går ingenstans förrän du läst dina läxor, Cecilia, hör du det!
  — Måste du alltid slänga dina kläder överallt, jag har väl annat att göra än att springa och plocka efter dej!
  — Har du sett hur det ser ut i Cecilias rum?? Man kan ta mej fan inte komma in där längre ...
   Ja, det var så sant. Det glömde jag berätta. Sis heter inte Sis, utan Cecilia. Det är bara Ingun som kallar henne för Sis. Det är därför som jag också gör det, här i min berättelse till dej. Det gör jag, därför att Ingun är så viktig för Sis. Ja. Ingun är viktig för Sis, men jag tror inte att hon vet om det... Nä, men det var om tjatet jag höll på att berätta, så var det. Sis bryr sej inte så mycket om det, hon lyssnar knappt, ifall det bara handlar om läxor och slarv. Men det kan vara värre, kännas djupare:
  — Måste Cecilia spela tragisk jämt? Hon är så sur jämt att man tappar orken bara man ser henne ...
  — Vad ska hon hålla på och gå i kyrkan för och låtsas vara from, när hon inte ens försöker vara snäll och trevlig här hemma?
  — Om du nu tror på den där Jesus, så är det väl otacksamt att vara så där grinig när vi vet att Susanne blir frisk och allt är bra ...
   Såna gånger vill Sis bara resa sej från bordet, hålla för öronen och skrika rätt ut. Men hon gör det aldrig. Hon vill inte visa för andra att det känns svårt för henne, det där med Susanne. Och med Gud. Hon tycker inte att det angår någon människa i hela världen. Ändå måste jag nog berätta om det för dej, så du förstår henne. Min berättelse om Sis blir så konstig annars. Det där med Gud hände för ganska länge se'n, liksom det där med Susanne. Sis hade varit på Skogsvallen och tävlat i löpning 60 meter. Det hade gått fint. Hon hade vunnit som vanligt. Den här gången hade hon sprungit på åtta sekunder blankt. Det var personligt rekord och hon hade cyklat hem det fortaste hon kunde för att berätta det för pappa.
   Men hon berättade det aldrig.
   När hon kom hem stod pappa i dörren. Han var alldeles svullen runt ögonen och rösten var tjock och främmande.
  — Cecilia, lilla Cecilia, det har hänt något, sa han. Susanne hon är på sjukhuset. Nå't har gått sönder inuti henne, vi vet inte vad det är, hon bara kräktes blod nåt så hemskt ...
   Sis hade blivit alldeles iskall och stel och stirrat upp i pappas ansikte. Var Susanne död nu?
   Nej, Susanne var inte död. Men nästan. En tumör hade skadat magen, hon hade förlorat mängder av blod och var medvetslös.
   Det var alldeles ofattbart, hennes syster kunde dö vilken timme som helst, och hon fick inte ens följa med till sjukhuset och se henne. Mamma var där och väntade i en korridor. Pappa skulle också dit, själv skulle hon vara tvungen att vänta ensam på besked intill telefonen. Hon grät och frös. Hon svepte in sej i ett duntäcke, men frös ändå så hon skakade. Det som hänt var alltför svårt och ofattbart. Hon hade inte vetat att hon tyckte så mycket om Susanne, hon hade alltid funnits så självklart omkring henne som storasyster, hela livet hade de bråkat eller varit vänner växelvis. Hela livet hade de funnits bredvid varandra.
   Plötsligt kände Sis att hon inte orkade sitta på den hårda stolen intill telefonen längre. Hon gick in på sitt och Susannes rum och stängde dörren efter sej. Det var kväll. Tystnaden låg tung över Susannes saker. Hennes smutsiga jeans låg på skrivbordet och engelskboken låg på golvet. Sängkläderna knölade sej under det skrynkliga överkastet. Sis la sej på sin säng med ansiktet och knytnävarna mot kudden. Sakta förvandlades sorgen till skräck. Hon visste plötsligt att hon inte kunde leva kvar på jorden ensam om Susanne dog. Det var inte bara Susannes död hon väntade på utan också sin egen.
   Då började hon be. Det hade hon aldrig gjort förut. Ingen i hennes familj trodde på Gud. Nu skrek hon tyst med munnen mot kudden på hjälp. Det kom inte ett ljud ifrån henne. Det var tankarna som skrek.
   Hon var inget bra på att be.
  — Jag gör vad du vill, bara du gör Susanne frisk, ropade hennes tankar mot Gud. Jag ska läsa hela himla bibeln om du vill, och jag ska gå i kyrkan vareviga söndag, och jag ska sluta svära och bli snäll och lydig och va du vill ...
   Det var så konstigt.
   Hon slutade sakta att gråta och be och hon blev så mjuk och lugn. Rummet kändes med ens så varmt och ljust. Hon satte sej upp i sängen, stilla och häpen. Hon lyssnade efter något. Hon lyssnade med hela kroppen och blundade. Ljuset i rummet fanns kvar under hennes ögonlock. Fanns kvar i hela hennes kropp. Fanns som en röst inne i hennes huvud.
  — Var inte rädd, var inte ledsen, sa ljusrösten. Susanne blir frisk igen.
   Sis drog djupt efter andan och öppnade sakta, förvirrat ögonen mot rummet. Det var inte ljust längre. Det var skymningsmörkt och lugnt.
   Hon måste ha somnat sedan.
   Och dagarna gick. På sjukhuset opererade man bort den hemska tumören, och sakta sakta läkte såren. Veckorna gick, och månaderna. Susanne blev sakta allt friskare. Livet började bli som vanligt igen. Sorgen och skräcken hade försvunnit med ljusrösten. Sis grubblade ofta över den. Ibland trodde hon att den varit på riktigt, att Gud faktiskt kommit till henne och hjälpt. Ibland trodde hon att hon bara drömt den där rösten.
   Hon ångrade alla sina löften, men hon vågade inte bryta dem. Tjurigt malde hon sig igenom bibeln sida för sida, och den ville aldrig ta slut. Hon gäspade och stönade och läste och läste. Hon köpte ett märke med JESUS ÄLSKAR DIG på och satte det på jackan, och det kändes naket och otäckt att ha det. Varje söndag traskade hon till domkyrkan och satte sej långt fram. Prästen började känna igen henne och sa hej när de möttes. Främmande tanter kollade in att hon var där och de log och nickade mot henne för from samhörighet.
   Sis låtsades inte se dem. Hon kände sej konstig och utanför. Hon trodde inte på bibeln. Hon trodde inte på prästens Gud. Men ljusrösten som kanske var Gud hade hållit sitt löfte, och hon vågade inte bryta sitt.
   Kamraterna märkte att någonting hade hänt, och tystnade först generade omkring henne. Sedan vande de sej vid hennes tjuriga ansikte och Jesusmärket och började retas med henne.
   Sis tände fort och ville klippa till dem, men hon mindes snällhetslöftet och knöt nävarna i fickorna. Hon vände dem ryggen och gick för sej själv en stund. Ingun sprang i kapp henne, smög sin arm under hennes och sa: Bry dej inte om dom, Sis. Dom vill bara ha dej arg och som vanligt igen. Dom gillar dej. Förresten får du väl tro på Gud så mycket du vill. Han finns kanske. Min pappa har sett honom.
  — Va, sa Sis och tvärstannade. Vad har han sett för någe'? Har han sett Gud?
  — Han säjer det i alla fall. Han hade gått i kyrkan på skoj en gång och då såg han Jesus stå framme vid altaret, alldeles tydligt. Han blev så tagen så sen dess går han jämt i kyrkan.
   Kanske var det den rasten det hände, det där svåra med Ingun.
   Jag vet inte. Men jag vet att under nästa lektion som var matte, så vände sej Ingun då och då om och log mot Sis. Och Sis log tillbaka, brett och ovant och med en liten darrning i mungipan. Hon brydde sej inte om att räkna. Hon stödde händerna mot kinderna och bara tittade på Inguns ylletröjerygg medan små ilningar av glädje rös över hennes hud.
   Sis hade alltid tyckt om Ingun, men aldrig så mycket som då. Hon hade aldrig förr känt tyck-om som värme, som oro, som längtan. Och nu satt hon där och längtade efter Ingun, fastän hon bara satt några meter ifrån henne. Satt och längtade efter att Ingun skulle vända sej om och le igen och igen. Att Ingun skulle bry sej om henne,
   Och sedan fanns Gud och Susanne och Ingun inne i henne jämt som en längtan. Som en tre-enighet av kärlek. Men det var Ingun som kändes mest, och svårast och lyckligast. Och Sis satt i kyrkan och drömde om Ingun, och Sis läste bibeln och tänkte på Ingun och Sis bad till Gud: Låt Susanne komma hem snart, och låt Ingun komma till mej nu. O, snälla Gud, gör så Ingun kommer till mej. Och Sis lutade pannan mot fönsterglaset medan hon bad och såg ut mot kajen och längtade efter Ingun. Lyftkranarna sträckte sina armar mot himlen. Malmbåtarnas ljus speglade sej i fjärden. Människor, grå i skymningen, rörde sej fram och åter längs kajen.
  — Ingun, viskade Sis med munnen mot fönstrets kalla glas. Namnet blev kvar som en imma på rutan. Det var som att kyssa ett namn. Kallt och ensamt.
   Sis stirrade ut över hamnen tills mörkret kom och inget hopp mer fanns att Ingun skulle dyka upp bland människorna och bilarna där nere på gatan. Då tände hon lampan och började rita en flicka. Hon ritade Ingun. Hon gjorde en ansiktsrundel, en potatisnäsa, en stor fräck mun, glada ögon och tungt rakt hår ner mot tvära axlar. Hon tecknade, den ena bilden efter den andra, men ingen blev lik Ingun ändå. Hon suckade och slängde bilderna i papperskorgen som nästan var full av andra misslyckade Ingunbilder från andra kvällars väntan på en Ingun som så sällan kom.
   Var Sis inte riktigt klok? Jag vet inte, är någon förälskad människa någonsin riktigt klok?
   Kanske var Sis galen, och hon älskade Ingun. Det kunde hända att Sis satte ner foten precis på den plats där Ingun nyss stått, och hon kunde blunda och med en rysning tänka på att hon just då stod på den bit jord som burit hela Inguns kropp. Och ibland i skolan bad hon att få gå på toa, men i stället smög hon sej ut i korridoren och borrade in sej i Inguns jacka, kramade den, tryckte näsan mot fodret och smekte och kysste det sträva grå yllet medan hon darrade i benen av skräck för att någon skulle komma ut och få se vad hon gjorde.
   Ja. Sis var kanske galen. Försiktigt smekte hon Ingun med blicken från sin plats i klassrummet, och innan hon somnade smekte hon sej själv, sina bröst, sin mage, sina höfter, och låtsades att det var Inguns händer som gled över hennes kropp.
   Helst hade Sis velat skriva Inguns namn överallt, men hon vågade inte. Skrivna ord är farliga inför kalla ögon som ingenting förstår. Så hon skrev MinGunnar i stället, och tänkte mINGUNnar inne i sej. Hon kände ingen som hette Gunnar, så det namnet var inte så farligt. Men Marja kände till en som hette så. Prästen Gunnar Blom. Det var Marja som hittade ett papper i Sis bänk, där det stod Min Gunnar femtiotvå gånger. Hon tog lappen och skrek: Titta tjejer, titta killar! Cecilia har blivit kär i prästen! Så var det med det lilla helgonet. Hon går förstås till kyrkan för att få pussa prästen i sakristian efteråt. Oj, oj, nu förstår man varför hon fått så vita tänder på sista tiden, hon borstar dom förstås med prästens mustasch.
   Alla skrattade, alla retades, utom Ingun. Hon bara log lite, och tittade så underligt frågande på Sis.
   Jag är nästan säker på, att Ingun inte visste att Sis var kär i henne, men kanske att hon ändå anade något som hon inte förstod sej på. I alla fall så brukade Ingun komma till Sis någon gång då och då och sitta hopkrupen på hennes säng och prata och dricka te, fastän Ingun var Ingas bästis och lika ofta nästan, som Sis ställde sej eller satte sej bredvid Ingun, så ställde sej eller satte sej Ingun bredvid Sis.
   Det kom ett samtal från sjukhuset i Stockholm som sa att Susanne snart skulle få komma hem, och Sis log tyst och hastigt mot himlen och tänkte tack.
   Så kom dagen för årets sista skolungdomstävling. Sis ställde upp i längd och höjd och 60 meter. Gräset på Skogsvallen var frostvitt på morgonen och Sis frös om sina bara fötter. Men hon vann i alla sina grenar. 7,9 stannade stoppuret på, när hon sprängde målsnöret med sina spetsiga små bröst. Ingun sprang emot henne och hårdkramades och dunkade henne i ryggen.
  — Bravo Sis! ropade hon. Grattis! Du är bäst i hela Norrbotten.
   Pappa bjöd på grön marsipantårta och hans röst mullrade genom vardagsrummet: Vänta bara, om fem år får vi se Cecilia i TV från olympiaden. Hon brås på mej den flickan.
   Sis hörde honom knappt. Och hon kände inte hur tårtan smakade. Hon bara satt där med minnet av Inguns kram som en skör värme genom hud och muskler och ben. Som en ofattbar lycklig skälvning inne i mellangärdet.
   Galna Sis, med sina sorgsna ögon och sitt Jesus-märke. Inte blev hon mobbad, som hon trodde att hon skulle bli. Några dagar före mitterminslovet kom Marja och Brittis och Mia hem till henne. De gjorde det bekvämt för sej på Susannes säng, och tog fram godis och cigarretter som de haft med sej.
  — Vi tänkte ta oss över till Sandön på lovet och bo i Ingas sommarstuga, sa dom. Blir du med? Vore kul om alla tjejer i klassen kunde komma.
   Färgen steg i Sis ansikte. Det sällsynta breda leendet från skolkortet kom fram. Så slocknade det.
  — Klart jag vill. Men det vet i sjutton om jag får för morsan och farsan. Får ni?
  — Mja. Dom kommer nog att gnälla. Men vi har tänkt att alla skulle säja att alla andra fick, så då ger dom väl sej. Inga får i alla fall, och Ingun.
   Sis mamma och pappa blev tveksamma inför hennes iver att åka till Sandön. Det var så sällan Sis visade att det var något hon verkligen ville. Annars skulle de ha sagt nej direkt.
  — Jag tycker inte om det, sa Sis pappa. Åtta småflickor ensamma på en ö. Det måste vara fruktansvärt kallt i stugan så här års, och om nån blir sjuk eller drullar i vattnet...
  — Ja men, sa Sis mamma, Ingas pappa är ju ändå läkare, så om han låter sin unge resa så... Och han ser väl till att dom kommer oskadade dit och hem och att stugan är varm.
   Jo. Alla åtta kom iväg. De samlade sej på Sis gård med cyklar och packning. De var stimmiga och skräniga av förväntan och lättnad. Alla hade haft sina svårigheter med motsträviga föräldrar. Det hade varit på vippen att Brittis hade fått stanna hemma. Kanske var det därför som hon hojtade och gapade värst av alla. Med Inga i täten cyklade de iväg. Höstdimmorna rullade in över fjärden och svepte in tullpackhusen och lyftkranarna i ett grått dis. Pinblåsten mot deras ansikten luktade snö. De märkte det knappt. Storpratande och storskrattande trampade de sej genom staden, förbi Malmudden och bort mot Svartöstadens småbåtsbrygga. Där stod en ung pojke och väntade med en aktersnurra, för att skeppa dem över Tjuvholmssundet. Honom hade Inga fixat. Hon var tuff, Inga. Sis både beundrade henne och tyckte illa om henne. Kanske var hon svartsjuk. Nu tänkte hon inte på det. Nu tänkte hon just ingenting. Hon lät glädjen strömma omkring sej, varm i den kalla blåsten.
   Båten var nästan för liten för nio personer och åtta ryggsäckar. Sis satt längst bak med Marja mellan knäna. Framför dem satt Ingun. Hennes hår fladdrade över Ingas kind och axel.
  — Nu djävlar håller ni er lugna om ni inte vill simma till Sandön röt pojken, och drog i startsnöret.
   Och de höll sej stilla och tysta, mjukt tryckta intill varandra medan båten guppade fram genom de järngrå vågorna, liten och ynklig bredvid malmångarnas mammutskrov.
   Ingas sommarstuga låg på en strandtomt med båtbrygga. Pojken ströp motorn och hjälpte flickorna att lasta av ryggsäckarna från båten till bryggan. Sedan drog han ner kepsen över öronen, fällde upp rockkragen och puttrade ensam tillbaka över sundet.
   Flickorna började kånka upp sin packning mot stugan. Sand och fruset mjölonris krasade sprött under deras fötter.
   Inga fiskade upp en nyckel ur fickan och öppnade. En rå kyla slog emot dem. Det kändes som om det var kallare inne än ute. Andedräkterna rök vita ur deras munnar och de tog inte av sej ytterkläderna. Rummet var stort och mörkt med små, tillbommade fönster. Längs två av väggarna löpte breda träbritsar och längst fram fanns en stor öppen spis och framför den en ring med gamla korgstolar som kved och gnisslade när man satte sej i dem. I ett lill-rum intill fanns två extrasängar med frostiga madrasser, ett gasolkök och en vevgrammofon.
  — Vi måste hämta ved på direkten, sa nån. Här fryser man ju ihjäl.
   Alla traskade ut i vedboden. Där blev Sis betänksam. Veden var i stora sura klampar. Hon trodde inte att de skulle få fyr på dem. Hon började hugga i klamparna med en yxa, men fastän hon var stark och hade bra snärt i armarna vägrade vedträna att klyva sej.
  — Det här går inte, sa Marja. Får vi inte tag i bättre ved så fryser vi lunginflammation på oss hela bunten.
  — Vi har ingen annan.
  — Då måste vi låna från nån annans vedbod då.
  — Vi kan väl inte tjyva heller. Är du helsnurrig!
  — Olssons är miljonärer så det kan inte göra ett dugg om vi knycker lite.
   Sis kom i gungning. Att stjäla var synd. Hon tittade på Ingun som såg olycklig och rädd ut där hon stod och gned knytnävarna mot armarna. Katarina knuffade till Sis.
  — Vad säjer lilla helgonet?
  — Jag vet inte. Jo, vi måste nog låna lite från Olssons då, i värsta fall. Gå ni så försöker jag få fyr på våran ved under tiden. Hon blev ensam en lång stund. Papper flammade upp blått och hoppfullt men veden blev bara sotig och slocknade. Hon hostade och gned sej i ögonen, rummet var fullt av rök och sotflagor och hon måste springa ut för att andas ren luft. Från skogen hörde hon kamraterna komma, högröstade, flabbande. Så dök de upp, släpande på ett trädgårdsmöblemang och jättefång med fin björkved.
  — Det här var vad som fanns. Kruttorrt. Jättebra ved.
  — Ni är inte sluga i huvet, väste Sis, men tog ändå en stolskarm och satte näver och eld till. Den flammade ögonblickligen upp med varm stor låga. Flickorna tjöt och skuttade runt som i krigsdans, högg och bröt i möblerna och slängde in virke så det började dåna och sjunga om spisen. Snart kunde de ta av sej ytterkläderna och stapla madrasser runt mursidorna. De tände stearinljus i rader längs fönsterblecken och eldsflammorna från spisen kastade långa mjuka skuggor over golv och väggar. Inga och Marja lyfte ut extrasängarna och ställde dom mot britsarna.
  — Det finns fyra sängplatser så vi får ligga två och två. Det är bra det, så värmer vi varann, sa Inga nyktert.
   Flickorna hade av brist på grillpinnar tagit ner gardinstängerna och spetsat korvar på dem. Sedan satt de tätt hopkrupna intill elden, fyra på korgstolarna som gnällde vid minsta rörelse och fyra på hopvikta filtar mellan dem. De bröt stora stycken från en långfranska och de flesta drack mjölk till, men Marja hade plockat med sej några öl, och Ingun hade stulit en vinare av sin pappa. Efter en liten stund tystnade flickorna runt elden. De blev sömniga av värme och mättnad. Alla utom Sis rökte. Rökslingorna virvlade blå upp mot de mörka takbjälkarna. Vinden ylade och ven mot fönstren.
   Ingun satt hopkrupen mellan Sis och Inga med sin vinflaska mellan knäna. Då och då tog hon en klunk och låtsades att det var gott. Sis kände hennes värme mot sitt ben och andades stilla in hennes lukt av schampo och svett och vått ylle. Det var som att andas in sömnig frid och lugn lycka. Nu var Ingun nära henne i mörkret. Det var verkligt. Det var sant. Sis skulle bara behöva flytta handen en centimeter för att röra vid hennes kind. Så smög en tung längtan in i henne. Hon blundade och knäppte händerna liksom av en händelse runt ena knät.
   Gode Gud, kära, snälla gode Gud, låt mej få ligga bredvid Ingun i natt. Gör så hon ligger med mej. Amen.
   Marja la sej över Sis knä ett ögonblick för att nappa åt sej Inguns vinflaska. Sis kvävde en liten suck. Det var självklart att Inga och Ingun skulle dela säng. Det var ju de som var bästisar. Det skulle aldrig behöva diskuteras.
  — Nä fy tusan va trist, gapade Katarina rätt ut. Vi gör nåt. Vi skulle haft killar här så vi kunde dansa.
   Marja reste sej stånkande, slängde fimpen i elden och hämtade in grammofonen och en stenkaka. En mörk, len röst sjöng "red sails in the sunset".
  — Men vad är det där för nåt, sa hon och fnittrade, är det Bitterbug? Så började hon dansa för sej själv till den släpiga låten. Det såg inte klokt ut. Hon ålade och vred sej i slowmotion som en gammal film som hakat upp sej. Flickorna skrattade. Marja kastade av sej plagg efter plagg tills hon dansade naken i rummets eldskuggor.
   Alla tystnade. Det var något underligt sugande, hemskt och vackert över den tunna flickan som ålade i ljusskenet från elden med halvslutna ögon och vajande gröna höfter. Stämningen bröts av att Inga skrattade till.
  — Äsch, sa hon. Den där låten går väl inte att dansa efter. Den är från stenåldern då folk hångeldansade. Dom var helfräcka våra föräldrar när dom var unga, dom gnodde magarna mot varann i takt till sånt där.
  — Man ska alltid göra som sina föräldrar, flinade Marja och ryckte upp Ingun från golvet och pressade sej mot henne. Inga bjöd upp Katarina. Det välvde sej i Sis mage. Hon knöt händerna hårt om stolskarmarna. Det flammade för hennes ögon. Så skrek hon: Sluta! Ni är äckliga!
   Marja tryckte sin nakna kropp ännu hårdare mot Ingun och båda flabbade. Det märktes plötsligt att de var fulla. Deras ögon var fräcka och dimmiga.
   Inga släppte sitt tag om Katarina och vände sej mot Sis. Hennes ögon var elaka.
  — Hör du Helgonet, tänker du spela moraltant åt oss, du som är värst av oss alla med ditt prästpussande. Förresten undrar jag om du ens kan kyssas. Tjejer, om vi skulle ge Sis en lektion i kyssteknik så hon kan tills på söndag. Inga närmade sej Sis ansikte med smala ögon.
  — Du skulle våga! skrek Sis. Jag klipper till dej!
   Grammofonen hakade upp sej: I will marry tomorrow, tomorrow, tomorrow, tomorrow...
   Ingen märkte det, alla skockades runt Sis och Inga. I nästa ögonblick hade Sis Ingas hårda läppar över sin mun.
  — Du är urdålig på att pussas, arma präst! Anita, kom och visa hur man gör!
   Inga kopplade Sis armar bakom ryggen och Marja satte sej på hennes ben. Sis kämpade med tårarna. Hon var ursinnig och förvirrad. Den ena kamraten efter den andra tryckte sin mun mot hennes.
  — Ingun, det är din tur!
   Ingun tvekade. Sis kämpade för att komma loss ur flickornas grepp, hon skällde och skrek och ögonen stod fulla av tårar.
   Inga högg tag i Inguns nackhår och knuffade henne mot Sis. Stöten blev så häftig att flickorna tappade taget och Ingun föll mot Sis och hennes tänder högg in i Sis underläpp så den sprack. Ett ögonblick låg Sis blickstilla. Hon kände den häftiga smärtan i läppen och Inguns vinsura andedräkt. Blod började rinna ner över hakan. Så vräkte hon undan Ingun och rusade tårblind ut genom dörren och slog igen den med en skräll efter sej. Sedan sprang hon det fortaste hon kunde över den frusna sanden, längre och längre bort från huset. Längre och längre bort mot mörker och ensamhet. Så orkade hon inte mer. Flåsande slängde hon sej ner på marken. Under sina slutna ögonlock såg hon Marjas nakna kropp åla och jucka mot Ingun, och hårda torra snyftningar trängde upp ur hennes hals. Så mindes hon Inguns bett i läppen och tystnade. Hon satte sej upp och torkade blod och snor och tårar från sitt ansikte med tröjärmen.
   Långt borta på andra sidan fjärden glimmade stadens tusen små lampor. Hon ville inte gå tillbaka till Inga och Ingun och de andra. Aldrig mer. Hon ville sitta kvar där hon satt och sakta frysa ihjäl. Ville dö. Ville komma till Gud. Hon tittade upp mot himlen. Den var svart och stum. Gud var inte verklig. Det var mörkret och kölden och skammen som var verkliga. Och Inguns otäcka kyss. Ingun var verklig. Ingun, som hon aldrig kunde få. Ingun som var flabbig och full och äcklig och dansade hångeldans och var Ingas bästis.
   Kylan värkte i Sis händer. Hon satt stilla. Enstaka tårar rann över näsan. Vågorna fräste entonigt mot sanden. Det susade kallt i tallskogen bakom henne.
   Så hörde hon steg som kom snabba och lätta över markens frost. Sis blundade. Hon ville inte veta vem det var.
   Så hörde hon Inguns röst intill sej. Kände en liten tafatt smekning över armen.
  — Sis. Snälla, förlåt. Vi var taskiga. Kom nu, Sis!
   Sis böjde tyst pannan mot knäna.
   Ingun kröp ihop tätt intill henne: — Nä men kom nu, snälla Sis. Det är sent. Alla dom andra har gått och lagt sej.
  — Har dom?
  — Japp.
   Sis reste sej stelt och flinade lite skamset.
  — Jo. Dom har gått och lagt sej, så du får finna dej i att dela säng med mej.
   Sis sa inget men hon började gå sakta i riktning mot stugan. Ingun la armen om hennes axlar. Hon kände Inguns kropp röra sej mot hennes.
   Sis tittade upp mot svarthimlen.
   Tack, tänkte hon. Tack snälla goda ... Hon gned kinden försiktigt mot Inguns axel. Vågorna kluckade i mörkret. Träden susade. Stegen frasade.
  — Faen va kallt, sa Ingun. Kom så springer vi i kapp till stugan. Sis log och satte fart. Så saktade hon stegen en aning. Ingun flämtade bredvid henne. De kom samtidigt till dörren.

Ur Om livet och kärleken.... En bok för alla 2001.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki