Fandom

Svenskanoveller Wiki

En berättelse om två länder

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Wole Soyinka

—James? Pastorn såg förbryllad ut. Är du säker på att du inte misstar dig?
  — Jag ljuger inte, svarade hovnarren, rund som en boll, med ögon som lyste i mörkret under kyrkans halmtak och tänder som klapprade i takt med de dunkande trummorna utanför.
  — Ta det lugnt, käre vän. Jag har inte antytt något sådant. Jag bara tycker att James är ett högst ovanligt namn på en kungason i den här delen av Afrika. Men, låt det ske.
   Han doppade ett finger i skålen med det heliga vattnet och gjorde korstecknet över pannan på den sovande babyn.
  — I Faderns, Sonens och Den Helige Andens namn döper jag detta barn, prins James Ademola Olumuyiwa Akinjagunla Madojutimi Kupamiti, arvinge till Abeolumos berömda tron.
   Omedelbart efter att dessa ord uttalats gjorde hovnarren obesvärat två kullerbyttor och landade utanför kyrkan.
  — Länge leve prins James! Ropade han till den väntande folkmassan.
   Och efter att detta överenskomna tecken getts avlossades i snabb följd 101 skott med musköter. Om det blivit en flicka hade det bara varit 21 skott, vilket alla visste mycket väl. Men människorna bekymrade sig inte över om det var en pojke eller en flicka. Det viktigaste var att en arvinge hade fötts och att kungadömet inte återgick till att lyda under Storbritannien, vilket skulle medföra att människorna i Abeolumo beskattades enligt brittiska lagar. Utanför palatset såldes ensamrätten till de första bilderna av barnet till högstbjudande bland hovmålarna. Under tiden hade hovmusikanterna börjat komponera sånger och ballader om den stora händelsen. De underlät inte att påpeka att prinsen hela tiden sov djupt medan de 101 skotten avlossades, något som gjorde att han också kallades Hans Fridfulla Höghet. Men det var en vacker baby. Hans hy var chokladbrun, ögonen glimmade som två svarta diamanter i sina mjölkfärgade sjöar. Och på näsan hade han ett skönhetsmärke som lovprisades i minst fyra strofer av varje sång och beskrevs av varje trumslagare vars uppgift var att föra nyheten vidare genom landet. En avsigkommen figur som vågade begära att få titta närmare "bara för att vara säker på att det var ett skönhetsmärke och inte en vårta!" dömdes till landsförvisning i ett illa beryktat land som var känt för att samla världens mest ökända spelare.
   Men den verkliga betydelsen av denna historiska händelse förbigick balladskrivarna. Genom händelsen, som ägde rum tidigt på 1800-talet, knöts de engelska och afrikanska kungafamiljerna samman. Men vi måste gå minst tolv månar tillbaka i tiden för att teckna händelsernas verkliga förlopp som ledde till att en afrikansk prins fick ett namn som James.
   Det var förstås Oddy Summer som föreslog kungen detta namn. När missionärerna kom till den här delen av Afrika omvände de inte bara det lilla kungadömet utan lämnade kvar ett team experter för att vara säkra på att människorna förblev kristna. Och vidare demonstrerade de sin politiska slughet genom att som hedersgåva till kungen ställa en informator åt kommande prinsar och prinsessor till förfogande för undervisning i Västerlandets underbara seder, ett precedensfall som långt senare ledde till Hans Skallighet Yul Brun-ner av Siams ankomst. Oddy Summers var den lyckosamme mannen bakom detta, och inom kort hade han gjort hovet medvetet om västerländska värderingar. Han var en mycket märklig man, den här Summers. Han var en missionär i så måtto att han hade en livsuppgift, men han var ingen äkta kristen. Summers var den listigaste diplomat som någonsin funnits i missionärsled. Han hade inga skrupler, utan menade att ändamålen alltid rättfärdigade medlen. På honom föll därför alltid lotten att tämja hedningarna i kungafamiljen och få dem att se ljuset. Men den historiska sanningen — detta sagt utan att på något sätt vilja förringa missionärernas insatser var förstås den att deras uppgift i Abeolumo var mycket lätt. Kupamiti var en revolutionär ung man, och långt före deras ankomst hade han läst bibeln baklänges och framlänges sju gånger om. (Denna förbjudna fiendepropaganda hade medan han ännu var prins i hemlighet överlämnats till honom av en vandrande nomad.) Missionärerna inväntade förstås likt en invasionsarmé det rätta ögonblicket. Den gamle kungen, en brutal och konservativ hårding, hade just dött på samma sätt som han levt, och Kupamiti hade varit på tronen så kort tid att han endast hunnit skaffa sig fem fruar. Och bland dessa kastade han bara sina blickar på en. Eftersom han aldrig riktigt fått smak på polygamins fröjder lät han sig lätt övertalas att bli kristen (försvarandet av polygamin var i många länder det största hindret för missionens utbredning). Sålunda mottog Kung Kupamiti sina fiender med afrikansk gästfrihet.
  — Jag hälsar er, heliga män, sade han. Var inte överraskade över att jag talar ert språk, ty jag har lärt mig det genom att läsa er bibel. Jag har blivit förvarnad om er ankomst och välkomnar er därför som de hedersmän ni är.
  — Vi kommer med hälsningar och gåvor till dig från vår högvördiga drottning Victoria. Och vi själva
  —  Kom till saken. I själva verket har ni kommit hit för att omvända mig och mitt folk, eller hur? Var inte rädda. Mina spioner har berättat allt för mig om er, och om er underbara vita gud. Det är en modern religion, och det gillar jag. Dessutom skär det mig i hjärtat att se god mat fördärvad på våra offeraltare, och jag har hört att er gud inte äter. Det är bra. Och så vill jag att mitt folk ska få många fler helgdagar. Jag har förstått att ni har lite fler högtider.
  — Visst, Ers Majestät. Det finns påsk, och jul ...
  — Bra. Då behåller jag högtiderna i vår religion och lägger till era. Nu kan ni omvända mig. Jag är redo.
  — Ers Majestät, innan vi kan döpa er är det en eller ett par saker vi måste reda ut. Är det sant att ni är gift med fem hustrur?
  — Jag förstår att ert underrättelseväsen är nästan lika bra som mitt. Ja, jag har fem fruar. Jag tror på en försiktig start.
  — Men, Ers Majestät, innan ni kan bli kristen måste ni göra er av med fyra av dem.
   Kupamiti stelnade till. Han tassade runt sina gäster som en irriterad tiger medan han granskade dem från alla håll. Han körde fram sin ebenholtshaka mot dem, knäppte med fingrarna och gick och åt lunch.
   Två timmar senare var han tillbaka.
  — Jag har beslutat mig, sade han. Ni ska ge mig en vecka att bestämma vilken av dem jag tycker mest om. Sedan ska jag skicka iväg de andra.
   Ledaren för delegationen tog ett steg framåt.
  — Ers Majestät, sade han. Jag hoppas att ni bara anlägger kristna synpunkter när ni fattar ert val. Se efter karaktär, anpassningsförmåga, förnöjsamhet och ett vänligt och känsligt sinnelag.
  — Tack för det, sade Kupamiti, men ni glömmer att jag är en man och inte en missionär. Det finns andra saker jag måste fundera på.
  — Som till exempel, Ers Majestät? Kupamiti log.
  — Käre vän, nätterna kan även i Afrika vara mycket kalla. Ledaren sträckte på sig.
  — Ers Majestät, det vore otukt.
  — Vad! dundrade Hans Bestörta Majestät.
   Efter en kort vistelse i fängelset fördes missionärerna sju dagar senare till kungen. Kupamiti hade fattat sitt beslut. Han blev således döpt. Detta innebar att på några få dagar kristnades hela kungadömet, med undantag av de överallt förekommande fascistiska elementen.
   När Oddy Summers tolv månader senare föreslog att kungens son skulle döpas till James blev Kupamiti mycket misstänksam. Men Summers försäkrade honom att det var ett vanligt namn bland brittiska monarker, och hans enda motiv var att knyta samman de båda nationernas kungafamiljer. Han ljög. Denna förbindelse var redan etablerad. Den sanna historien om hur prinsen kom att få detta namn hänger samman med en av de hovintriger som spunnits av Summers. Det var en expedition med sköld och machete som i fråga om djärvhet och genomförande kunde mäta sig med Kardinal Mazzinis mest omfattande sammansvärjningar.
   Kupamitis drottning var nämligen ofruktsam. Besviken konstaterade hon detta sex månar efter sin bröllopsnatt. Hon grät bittert vid den glittrande bäcken, som sakta flöt fram mellan sockerrören och glänste kolsvart efter allt avfall som kastats i den vid kungens palats. Men så en dag när hon diskuterade hovmodet i London med Summers slog det henne att här fanns just den person som skulle kunna hjälpa henne.
  — Mister Summers, sade hon. Tyvärr, jag är rädd att jag är ofruktsam. Du måste hjälpa mig, för sannerligen säger jag dig, om jag inte föder kungen ett barn kommer vårt kungarike återigen att lyda under britterna, och vi blir tvungna att betala hemska skatter. Och eftersom kungen inte kan skilja sig från mig kommer mitt folk att hata mig för evigt. Min vän, hjälp mig.
   Summers rusade till missionsstationen. Han insåg omedelbart att detta kunde sluta med katastrof för den kristna missionen, inte bara i Abeolumo utan i varje område som kunde nås av röksignaler och djungeltelegrafen. Skyndsamt hölls ett krigsråd. Detta gav uppenbarligen resultat, för Summers återvände till palatset för att lugna drottningen.
   Ytterligare tre månar passerade. De motades bort av snabbt för-bidragande moln, och den ängsliga drottningen såg dem försvinna en efter en. Till sist stod hon inte ut längre. Hon gick till Summers och föll i gråt.
  — Tre månar har passerat sedan jag bekände mitt hjärtas sorg för dig. Men fortfarande varken känner jag ett barns rörelser i mitt sköte eller ser att min mage blir större. Till och med min kung börjar hysa misstankar ...
  — Ers Höghet, svarade Summers, ni måste ha mer tro. Vad är tre månar mot min Mäktige Vite Gud som på ett ögonblick utför mirakler? Läste jag inte själv för dig berättelsen om hans son som föddes av en kvinna som aldrig känt en man? Berättade jag inte för dig om Sara, den gamla kvinnan på sjuttionio år eller där omkring som födde ett starkt och friskt barn. Varför tvivlar ni då, Ers Höghet med Liten Tro? Upp med hakan, sötnos. När en engelsman ger ett löfte, håller han alltid sitt ord.
   Han hade alla skäl att vara lugn. Den dag det var fullmåne för elfte gången anlände ett paket från England, vilket visade att missionärerna inte legat på latsidan. Det innehöll ett föremål som tycktes bestå av två ihopsatta stekpannor. Det var splitter nytt och uppenbarligen gjort av mässing, koppar eller av någon liknande metall. Missionärerna turades om att vakta detta föremål, beredda att försvara det med sina liv.
   Från och med nu talade de bara viskande, som sammansvurna. Allting försiggick i smyg. Palatset vaktades dag och natt tills vakternas och kungafamiljens rörelser kartlagts sekund för sekund. Under tiden begav sig deras mest erfarne djungeltämjare ut på en egendomlig resa, beväpnad med den underligaste utrustning: lindor, nappflaska, säkerhetsnålar och dylikt. Hans destination var endast känd för expeditionens ledare, men vägen denne tog ledde till Tarewayo-folket, en ökänd stam som alltid gjorde sig av med det ena barnet när tvillingar föddes. När detta hände gick de in med barnen i skogen, och kastade upp dem i luften. Det som först föll till marken blev kvar där, medan det andra bars hem igen med brutna ben och alltihop. Så genom att vänta länge nog i skogen kunde man möjligen få tag på ett av de där naturbarnen.
   Tio dagar senare återvände missionären från sin mystiska resa, men fortfarande var det ingen som visste någonting om hans uppdrag.
   Under de närmast följande nätterna lade kungen märke till att sången på missionsstationen var mer kraftfull än någonsin tidigare. Han skickade dit sin budbärare för att fråga om anledningen till den ökade hängivenheten, och blev upplyst om att det under några dagar var nödvändigt att "dölja miraklets ljus under en skäppa av psalmer.
   Till slut valdes en lämplig natt. Rykten om ett förestående underverk hade diskret spridits ut. Summers övertygade drottningen om att hon såg lite färglös ut — en synnerligen slarvig metafor — och gav henne en medicin som skulle ta bort hennes blekhet. Drottningen sov djupare än hon gjort i hela sitt liv. På morgonen väcktes hela palatset av de kraftiga skriken från den blivande kungen James av Abeolumo, och drottningen var helt ifrån sig av glädje. Och bredvid henne i sängen låg också något annat, skinande blankt. Det gjorde henne ännu mer förtjust. Summers var först med att gratulera kungen och dubbades på fläcken till riddare för de tjänster han gjort Abeolumos kungarike.
   Först när allihop samlats i drottningens sängkammare, upptäckte kungen sängvärmaren. Han öppnade den, och fann ett kort med guldsnitt och det kungliga vapnet. Texten löd:
   "Med Hälsningar från det Engelska Folket till Abeolumos Lysande Nation. Låt oss med denna sängvärmare knyta ett oupplösligt band mellan våra länders kungaätter, och låt den bli evig symbol för alla sanna monarkier över hela världen."

Ur Pytonormens dilemma, 1986. Översättning från engelskan Mikael Dolfe.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki