Fandom

Svenskanoveller Wiki

En bit på väg

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av: Gurli Hertzman-Ericson

Enbit 2.png



HON hade stuckit när pojken bara var två år. Gett sig iväg med en lodare som inte ägde mycket mer i världen än sina svarta tattarögon och en löskrage av celluloid. Vad han nu- skulle med den till, för han gick bar om halsen och hårkrullet stack upp ur skjortlinningen.
   Han gläntade på dörren, och hon befann sig i ett korsdrag av blåst och eld som oemotståndligt drog henne med. Hon förtärdes som ljungen av elden och som grenarna när de bryts av stormen.
   Hon borde ha tänkt på den nätta villan, på solskenet som föll in bland balsaminerna, på den rostfria diskbänken i köket och på duxmadrasserna i sängarna. Framför allt borde hon ha tänkt på pojken, men han var ett gnälligt och besvärligt barn, och hon slängde undan sitt forna liv och tryggheten i tillvaron som man slänger in ett till leda använt klädesplagg i garderobens mörker. Eftertanken låg inte för henne. Hon tog lodarens hand och såg den långa bruksgatan med arbetarbostäderna försvinna som det evigt enahanda man inte längre orkar med.
   Det var sol och sommar, blommor som växte upp på dikeskanterna, moln som pöste som ballonger och sprack för solstrålarna och det var långa, dammiga vägar, som ibland ledde in i skogsdungar, ibland ringlade sig uppför kullar, varifrån man såg ut över blåa vatten och växande fält. De var två som vandrade och två som sjöng och två som delade det hoptiggda brödet och den överblivna potatisen. De sov under himmelens stjärnor eller i ladornas mjuka hö, och i lodarens famn upplevde hon den heta lycka som aldrig varit hennes när hon låg vid snickarmästarens sida på duxmadrassen.
   Hon funderade inte, och tillvaron var för henne ett mättat ögonblick av sol och mognad.
   Men sommaren blev höst och då var det inte så roligt längre; Dimmorna steg sura ur myrmarkerna och stjärnorna blev suddiga i, konturerna. Bönderna slängde sina avgnagda fläskben åt dem som man slänger ett ben åt en hundracka och förödmjukelsens tårar stod henne i ögonen. Hon skulle återvänt till snickarmästaren om det funnits någon återväg, men för henne fanns ingen väg tillbaka. Hon kände honom för väl. Han hörde till dem som inte kan förlåta. Han malde på sina oförrätter som en gammal rostig kaffekvarn.

När ett år gått, hade hon en pojke till. Han hade ingen säng att ligga i, inget blommigt täcke att stoppa om sig, men han hade ett varmt bröst att luta huvudet mot.
   Det var mer än Anton hade. Han frös ofta under sitt täcke och när han vaknade om nätterna hörde han klockans slag och faderns snarkningar, men då var han redan såpass gammal att han visste vad saknad var. Något som sög i bröstet .och kom salta tårar att rinna ned i mungipan och som man ändå inte hade ord för. Det kunde komma mörkt och hotfullt som ett moln på himlen, det kunde kasta sin skugga över lekplatsen, och plötsligt blev man borta och stum. Det kunde sticka till i maggropen när han såg någon av arbetarhustrurna snyta sin unge och ge den en öm dask i stjärten.
   Han reflekterade inte över varför han inte hade någon mamma. Det bara var så. Och pappan var han rädd för. Han kom och han gick, han skyfflade i sig gröten med träsked och han snarkade på nätterna, långsamt och irriterande som när en trög hyvel går över trä.
  — Vet du var Elvira finns? undrade en av grannhustrurna.
  — Jag frågar inte efter den schanan, svarade fadern och viftade med sin stora snickarmästarhand som när man viftar bort en fluga.
   Elvira, tänkte Anton, det var hans mor. Han visste inte vem hon var. Det fanns inget porträtt av henne, knappast någon minnesbild i hans medvetande. Men hon var en schana. Det var ett fult ord. De andra barnen hade mammor, men han hade bara tant Johansson som sopade under möblerna och skällde på honom när han inte torkat sig om fötterna. Hon var stor och fet och slapp i hullet och när det inte fanns någon utsikt till att hon skulle bli snickarmästarfru, tröttnade hon på att sopa under möblerna. Efter henne kom tant Hjälm, som var lika benig som den andra varit tjock, men den vassa tungan hade de gemensamt.

Enbit 3.png



   En kväll vaknade pojken av bullrande röster. Det var fadern som tagit med sig en arbetskamrat upp. De satt vid köksbordet. Det började med pilsner och slutade med kaffekask och deras röster var som två bromsars som brummade och stack. De pratade och skroderade, de blev så helvetes viktiga och tuppkammarna svällde. De förbannade allt kvinnfolk som fanns, och i synnerhet den schanan Elvira, som drog land och rike omkring med en förlupen fästningsfånge.
   Nu lystrade pojken, för Elvira, det var hans mor. Och nu fick han veta vad hon gick för. Det yttrades ett ord som gjorde honom ömsom het och ömsom kall, och det rullade som en hal gråsten på hans tunga.
  — Och tänka sej att hon lämnade det oskyldiga barnet!
   Den stora snickarnäven föll i sin förkrossande tyngd mot bordet. — Det förbannade ludret.
   Där var ordet igen. Ett otäckt, klibbigt, ludet ord.
   Pojken var rädd att dragspelet, vilket om dagarna tjänstgjorde som förmaksstol, skulle knarra, så att de förstod att han var vaken. Men de var alltför upptagna av sina hädelser och svordomar. Han kröp in i sig själv som i ett skal där han inte längre fick plats. Där det ömtåliga och skyddslösa förgäves letade efter ett gömsle. Natten var full av trevande skuggor, onda ögon, vidriga röster. Och en ensamhetskänsla, som den vuxne kanske aldrig helt kan fatta, grep pojken och slängde honom handlöst ut i ett stort mörker. Han ville fram till något som han visste att han aldrig skulle nå, till värme och samhörighet. Hans magra kropp skakades av frossbrytningar.
   Från den stunden blev modern totempålen som han överöste med sitt hat och sin kärlek, som han piskade och smekte. Han blev lat och trotsig i skolan och ställde sig beredvilligt i täten när det gällde ofog och rackartyg. Han blev en förbytt, en hetsad varelse som ingen begrep sig på och som teg, teg även om de skulle pinat orden ur honom.
  — Akta er för Anton, sa arbetarhustrurna till sina barn, han leker med tändstickor i höet. Sätter ni eld på bruket kommer ni i fängelse hela bunten.
   Ordet fängelse skrämde dem, men Anton lockade dem med det ondas makt. Han tände sina brasor i skogen och på markerna, men det slutade med att han sparkade ut bränderna. Och så skrattade han åt dem där de stod med rädda och nyfikna ögon för att se hur långt han vågade gå.
  — Vi får inte göra eld i skogen för vår mamma, sa en av flickorna.
  — Jag skiter väl i din morsa. En morsa är väl inget att ha.
   Det var dit han ville drilla det. En morsa var ingenting. Något löjligt, föraktligt, en som gnällde och pep. En schana.
   Och han utlöste sitt hat mot mödrarna. Han stänkte smuts på deras nyhängda tvätt, han snattade deras äpplen, han stack hål på deras mjölpåsar och han lärde ungarna fula ord. Han betraktades som en plåga och som brukets mest genuina busfrö.
  — Snickarmästarn skulle hålla reda på sin pojke, sa arbetarhustrurna.
   De grälade och skvallrade och deras munnar gick som klappträn.
  — Nog ska jag kunna piska ondskan ur kroppen på dej, sa snickarmästaren och trodde att han utförde en gudi behaglig gärning.
   Och Anton gick omkring med sin randade stjärt och tänkte ut nya sattyg. Men han hade fått en rädd blick i ögonen. Nere vid älven satt han en dag och påtade i gyttjan och utan att han riktigt visste hur det gick till, formade han med sina händer en bild av en kvinna. Det var en mycket primitiv bild, smal om livet, men med onaturligt stora bröst som han sett dem på en arbetarhustru som gav sitt barn di.

Enbit 5.png


  — Vem ska det föreställa?, frågade pojkarna som kom ned till stranden med sina barkbåtar.
  — En schana.
  — Vad för en schana?
  — Min schana, sa han med ett elakt grin. Sedan spottade han på bilden och kramade sönder den så att leran sprutade mellan fingrarna.
   Nu fick man till råga på allt också veta att Anton gjorde otuktiga bilder.
  — Han går mot förtappelsen; sa arbetarhustrurna, äpplet faller inte långt från trädet.
   Anton såg deras menande blickar och log fräckt. Han struntade i dem och han kände sig på något sätt vilt triumferande när de bannade och skällde. Då blev han medveten om sin makt.
  — Om du inte bättrar dej, sätter jag. dej på uppfostringsanstalt, sa fadern.
   Då blev han försiktigare, gjorde saker och ting i smyg, lekte med det onda som han lekte med tändstickorna i skogen.

Sommaren var regnig och ruskig det året, men kompensationen kom när skolorna började. Rosorna slog ut, delphinium blommade och stormhattarna fick sina blå hjälmar. Barnen svettades och längtade bort från sina hårda bänkar. Anton var kvarsittare, och det minskade inte hans olustkänslor. Den ordinarie läraren var sjukskriven och vikarien var en äldre, pedantisk herre med glasögon, hög panna och glest hår. Han uppfattade snart att Anton var klassens svarta får och lade inte fingrarna emellan. En läxa var given för att läras och visas upp som ett snyggt resultat. Gärna en upprepning av bokens ord, men inga felsägningar, inget snubblande på subjekt och predikat.
   Anton satt sur och trilsk med historieboken uppslagen, medan barnen slog i pulpetlocken och eftersommarens värme stod glödhet i fönsteröppningen.
   Vikarien torkade sin panna med näsduken, men plikt är plikt och han släppte inte eleven förrän straffläxan var genomgången.
   Det var tomt i klassrummen och tomt i korridorerna när Anton ryckte till sig mössan och plirade mot ljuset på skolplanen. Han sneddade genom trädgården där det fanns ett led ut till landsvägen. .Äppleträden hade redan fått små runda bollar, gröna på ena sidan, men röda på den andra och i rabatten utanför lärarbostaden blommade en remonterande ros. Den var full av knoppar, men hade endast en utslagen blomma.
  — Jävla ros! sa Anton och slog till den med en käpp så att stjälken bröts och de ljusröda blombladen yrde i luften.
   Lärarfrun kom ut i detsamma. Hon behärskade sin spontana lust att ge pojken en örfil, men han hade sett den lyfta handen och ryggade tillbaka. Det var något i denna reflexrörelse som gjorde lärarfrun betänksam. Pojken såg ut som en strykrädd hund. Hon visste mycket väl vem han var.
  — Ett plågoris, hade hennes man sagt, en första klassens liten fähund.
   Men det var inte alltid hon delade sin mans åsikter. .
  — Jag tänker inte slå dej, sa hon. Anton svarade inte.

Enbit 1.png


  — Men nog var det bra dumt gjort. Att låta sin ilska gå ut över en stackars blomma.
   Hon var inte beskyddande. Nej, det skulle han aldrig tålt, men på något besynnerligt sätt fick hon honom att inse hur dumt han burit sig åt. Det gick inte att som i vanliga fall räcka lång näsa och gå sin väg. Han måste ha ett svar till hands. Helst ett fräckt, men han fann inget och i sitt bryderi grep han tag om rosen så. att en törntagg stack in i fingret.
  — Nu går vi in och tvättar med kloramin, sa lärarfrun.
   Det tyckte han var fjantigt, men han följde ändå med. — Jag kan ju alltid se hur de bor, tänkte han.
   Hon var lätt på handen. och hon bar sig inte fjantigt åt. Men han svarade kort och enstavigt. Han var som ett skyggt djur. När man ville att det skulle äta ur ens hand, reagerade det med en ilsnabb flykt. Man fick vara varsam, mycket varsam och ha ett oändligt tålamod. Hon visste egentligen inte varför hon intresserade sig för honom. Han var inte vacker där han stod med sitt sträva hår och den lurande blicken i ögonen. Men ändå var det något i den blicken som vädjade till henne. Och så hade hon alltid varit intresserad av att lösa knutar, korsord och problem.
  — Du har blivit svältfödd, min pojke, tänkte hon, både på kärlek och på godsaker.

Han fick gå med sin gastuta, utan några vidare kommentarer, men i det förgrenade nät, där själens trådar spinner sitt underfundiga mönster, uppstod en ömsesidig sympati som ingen av dem kunde förklara. Hon brukade ropa på honom när han inte gick i flock med de andra barnen, för hon ville inte utmärka honom på något särskilt sätt eller göra honom till skottavla för de andras elakheter. Än var det något hon ville visa honom: en fågelunge som ramlat ur boet och som hon måste hålla vid liv tills den blev flygfärdig, en bok om nordens växter, hon hade av sin man hört att det enda som intresserade honom var naturkunnighet, och när han satt fördjupad i boken lät hon honom vara i fred. Hon moraliserade inte och ansträngde sig inte att få honom annorlunda än han var, men med sin intuition försökte hon tränga in i det snåriga dunkel där så mycket växt bakvänt och snett. En sak trodde hon att hon fått honom att förstå och det var att hon stod på hans sida. Hon kunde se det på hans blick av motvilligt erkännande, på ett leende som inte alltid var elakt och fräckt. Men om modern yttrade hon aldrig ett ord. Hon visste att där var den sårbara punkten, antingen han själv var medveten om det eller ej. Kunde hon bara locka fram något som motverkade hatkänslorna och den djupa besvikelsen, så skulle hon ha nått en bit på väga Det skulle kunna bli en riktig människa av honom.
   Barn är klipska när det gäller att ta reda på saker och ting. Någon hade sett honom gå in i lärarbostaden. Någon hade sett honom sitta där och läsa i en bok. Deras ögon glittrade av nyfikenhet och skadelust.
  — Anton är lärarfruns kelgris, var det en som sa.
  — Kelgris, kelgris, sa de och pekade finger åt honom.
   Han blev ursinnig, slogs som en vilde och fick stå i skamvrån.
   När skolan var slut och de gick förbi lärarbostaden, stod lärarfruns cykel vid verandaräcket. Vanligen passerade inte Anton en sådan dyrgrip utan skadegörelse.
  — Men nu vågar han inte, sa barna, inte när det är lärarfruns cykel.
  — Tror ni inte jag vågar? sa han och försökte arbeta sig upp till sitt gamla renommé fast musklerna gjorde motstånd.
  — Nähä, du är feg, du vågar inte.
   De stod runt omkring och hetsade honom tills han gav den lackerade stänkskärmen en spark.
  — Den där skithojen, sa han. Sedan tog han en spik och drev in den i de väl uppumpade ringarna. Ingen hördes av och tysta och försagda gick de därifrån.
   Tidigt följande morgon knackade det på dörren till lärarbostaden.
Fru Herlenius öppnade. Där stod en mager liten krake som inte vågade se upp. Fingrarna tvinnades kring varandra som oroliga maskar.
  — Men Anton! sa hon bara och rösten var mera sorgsen än ond.
  — Jag ville inte göra't, sa han, men jag gjorde't ändå. Det darrade i munvinklarna.
  — Du förstår att detta är svårt för mej, Anton. Varannan dag cyklar jag in till min man på sjukhuset. Du får väl ta ned cykeln till reparationsverkstan.
   Utan ett ord tog han cykeln.
   Hon ,stod i fönstret och såg hur han lommade nedför backen. Hon kunde inte låta bli att le. Hon såg hur ångern satt in sina järnklor i den kantiga gestalten och det var inte bara cykelns skull att han vinglade på vägbanan.
  — Hur i helvete har hon burit sej åt för att få punktering på båda hjulen, sa cykelreparatörn.
  — Vet inte, sa Anton.
  — Ja, jag säjer då det.
   Han skakade på huvudet när han betraktade stänkskärmen.
  — Du kan höra efter om en vecka, sa han och mixtrade åter med sina smörjkannor och trasselsuddar.
  — Blir den inte färdig förr?
  — Nä. Men kanske senare. Begriper du inte att lackfärg måste torka.
   Anton betraktade cyklarna som stod i parad på cementgolvet, rostiga och skrangliga, aluminiumglänsande och nylackerade. Han böj de sig för sakkunskapen.
  — Adjö då, sa han och tog handen åt mössan.
  — Ajöss, sa cykelreparatörn, utan att vända på ryggtavlan.
  — Nu fick du allt, sa barna när han kom till lektionen.
  — Håll käften, svarade Anton och stack händerna i byxfickorna.
   Lärarfrun fick cykla till lasarettet på en lånad hoj. Det gick, det också.
   Veckan var inte gången, men en dag då hon ändå hade ärenden till byn, tittade hon in på cykelverkstan.
  — Ska se efter om lackeringen är torr sa reparatörn. Och det var den.
  — Hur mycket blir jag skyldig? frågade hon:
  — Skyldig? upprepade reparatörn, pojken som var nere med cykeln, kom ju in och betalade den.
  — Javisst, sa lärarfrun och låtsade att hon varit glömsk.
   Han gav henne i största välmening ett råd om hur cyklar skulle skötas.
   Ja, se fruntimmer. Disträa och konstiga på många sätt och vis.
   Hon cyklade bortåt vägen och hjulen studsade lätt mot den hårda marken. Hon tänkte på pojken och hon tänkte på en sparbössa som skramlat av glada förväntningar, men nu var ihålig och tom. Han hade tömt den för hennes skull. För att gottgöra en dumhet. Han hade kommit en bit på väg.
   Sommarvinden hade fått en frisk skärpa. Vetefälten var gula och havrenekarna liknade små gummor där de stod böjda över sina käppar. Vid vägkanterna blommade de vassa tistlarna som inte slår ut förrän det blir höst.
   Lärarfrun var så märkvärdigt lätt om hjärtat och hon smålog när hon kände vindens luftdrag kring tinningarna.

Ur All världens berättare nummer 11 1949, Ill.: Rita Rapp

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki