Fandom

Svenskanoveller Wiki

En blå soffa

753sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


Av Sara Fabricius (pseudonym för Cora Sandel )

Soffa 1.png



På tredje klass i ett tåg, som kommer långväga ifrån. Oordning, resgods slängt omkring på bänkarna, kvalmig luft med doft av wienerbröd, apelsiner, w. c...., tidningar som ligga på golvet. Över passagerarna den vårdslösa slapphet, den likgiltighet för alla bemödanden att se snygg ut, som är resultatet av en hel dag på en träbänk.
   Tåget slamrar in på en järnvägsbro över de lägre liggande delarna av en medelstor industristad. Det dunkar i väg över en ändlös rad av likadana skjul med tak av korrugerad plåt över en gata ... över nya plåttak ... över stora upplag av rostigt järn över en öppen plats med magra planteringar. Under utbreder sig på båda sidor den tröstlösa öken av sotiga murar och trista bakgårdar, som i alla städer äter sig ut kring järnvägen. Allt detta ligger i död skugga. Långt borta, i högre belägna stadsdelar, glöda fönster hektiskt i kvällssol.
   En blek och ljus kvinna småpratar slött och mekaniskt med det årsgamla barn, hon har i knät. Ga, säger barnet. Ga, säger modern, ga, ga, ga ...
   Så vaknar hon upp, ser sig bestört och frågande om. En av de resande nickar med plötsligt uppspärrade ögon åt henne: Jo då, det är här ...
   Hon sätter ifrån sig barnet, börjar febrilt gripa efter saker, som skola packas ihop, sträcka sig efter andra, som ligga i nätet. Opraktiskt och tafatt får hon det samlat, yllefiltar och kuddar, vaxduksunderlägg, en halvtömd diflaska, en gummihund … spänner med möda fast en uttöjd och sned plädrem, anstränger sig för att få en överfylld handväska stängd. Då och då ser hon, med ögon som förgäves söker hålla fast något, ut på staden, de åka över. Hennes ansikte är grått och tomt av trötthet. Barnet tar till att smågnälla. En snäll dam böjer sig fram och låter sin klockkedja klirra framför dess ansikte.
   Tåget saktar farten, stannar. Utschasad och orolig får kvinnan i sista ögonblicket barnet på armen, släpar ut det och bagaget i trängseln i korridoren, försvinner i den långsamma strömmen av människor där ute; klämd, knuffad, högt stönande, med hatten på sned blir hon åter synlig nere på perrongen. En ung, grovt byggd man får syn på henne långt bortifrån och kommer springande, tar barnet och bagaget.
   Ett blekt ljus, som ett ögonblick tändes i hennes ögon, slocknar i detsamma. Men hon småler, ett tappert litet leende.
  — Jaså, ni är här...
  — Ja, här är vi ...
  — Och resan har gått bra?
  — Å ja ... hon skjuter hatten till rätta, stryker sitt tilltufsade hår bakom öronen.
  — Jag har en bil ...
  — Å, har du det? ... Hennes ögon tindra till igen, rösten blir djup av glädje. Hon skrattar med god vilja, så förnöjt hon någonsin orkar.
  — Jag tänkte ni kanske var trötta.
  — Det ska bli härligt, säger hon tacksamt, av fullt hjärta. Och medan han går efter de större kollina, låter hon sig sjunka ned på bilens säte som man sjunker ned i en säng, definitivt, för en lång och grundlig vila.
Bilen surrar i väg.
  — Nå? frågar han.
  — Nå? frågar hon.
  — Ja, vi får alltså bo hos Karisens tills vidare ...
   Hennes ansikte mörknar till, i outsäglig trötthet och missräkning.
  — Nå ja, det är sannerligen inte det värsta. Vi har ett stort rum med två fönster och egen ingång och fru Karlsen är en ovanligt hygglig människa... Du är då aldrig nöjd heller. Hur man än ordnar det, så är det alltid något fel... Jag har haft så förbannat mycket att göra också. Bara att få verkstan i ordning ... och så ont om smålägenheter som det är nu ...
  — Varför skrev du ingenting?
  — Du hör ju, att jag haft mycket att tänka på ...
  — Nånstans måste vi ju bo ...
  — Naturligtvis. Det här är ju bara tillfälligt ... Hans ton är trött och uttråkad, börjar bli otålig: Bilen susar genom enformiga, grå, sollösa gator. Hon sitter och sjunker samman i sätet. Då och då ser hon bort på barnet, som somnat i faderns armar. Så gå hennes blickar åter slött från husrad till husrad.
  — Gud, så hungrig jag är, säger hon plötsligt.
  — Ja, död och pina, mat ja! Det dumma är att Karlsens är borta i kväll, annars hade säkert fru Karlsen hjälpt oss. Men jag ska springa ner efter något genast vi är framme. Jag hinner nog, innan de stänger...
   Hennes ansikte mörknar igen: — Börja laga till något. nu ... jag måste se till att få Tulla i säng ... Finns det ingenstans, där vi kan få oss litet till livs, säger hon sedan hastigt. Jag har inte fått något alls till middag ...
  — I den här stadsdelen? Han ser brydd och ledsen ut men tar i alla fall saken under övervägande: Jo vänta om jag inte tar fel, så är det en restaurang om hörnet. Den är visst inte något vidare, men ... jaja, där kan jag sätta av dig och Tulla så länge, så kör jag hem med bagaget först...
   Hon nickar lättad, ljusnar i blicken.
   En stund senare sitter hon med Tulla i famnen på, restaurangen. Och hon sjunker alldeles samman och hoppas intet mer.
   Det är ett av de ställen, som reklamera med mat, kaffe och gaffelbitar hela dagen. Luften är gammal och osund, tjock av kall tobaksrök, borden är överdragna med sliten och fläckad vaxduk. En rufsig, sur uppasserska kommer med en flottig matsedel, vars huvudsakliga innehåll är pannbiff och saftsoppa. Vid ett bord i ett hörn sitta ett par luggslitna figurer förtroligt meddelsamma över var sin halva öl. Annars är lokalen tom.
   Det står en aspedister på disken ...
   Mekaniskt tar hon upp skeden av opolerat aluminium, som uppasserskan lägger fram för henne, tittar på den och lägger den ifrån sig igen.
   Mannen kommer. Han ser sig omkring och säger: — Här är ju inte precis något trevligt, men ... Mat får vi i alla fall, tillägger han i en ljusare ton ... Han ser snabbt bort på henne.
   Tyst böjer hon sig över den skvalpande tallriken med ljum saftsoppa, som sättes på bordet. En tår rullar längs kinden och rätt ned i soppan.

Någon tid därefter.
   Den grå tröttheten har gått av henne. Nu är hon vit och mjuk i hyn, alltför vit ... en vithet som är en annan form av trötthet. Men det är förväntansfull ungdom i ögonen, som äro djupt blå, i leendet, i det ljusa, lätta håret som krusar sig vid tinningarna och i nacken. Något mjukt och smeksamt kommer glimtvis fram i hennes gång och hennes väsen. Hon är litet fräknig, hon är alldeles för fin i skinnet.
   Annars har hon det släpande och självuppgivna över sig, som unga, inte särskilt robusta kvinnor få av att traska omkring dagen lång med ett barn på armen eller i kjolarna och av att inte komma längre än till speceristen och mjölkmagasinet. Den stora hårknuten går lätt upp litet och hänger snett. Kjolen är längre bak än fram ... en ylleväst som mistat sin fason i tvätten skyler knappt en jumper som sett sina bästa dagar.
   Hon går och kommer, smågnolar för barnet som kravlar på golvet, tar upp det när det skriker. Eller hon skramlar med kastruller i fru Karlsens kök, som hon har tillgång till, står där ute över en balja med barnkläder, hejdar sig då och då och lägger baksidan av sin såpvåta hand mot pannan ett ögonblick, medan ögonen drömma till. Ibland, när fru Andersen en trappa ned, barnlös, fri och rangerad dam, för full pedal dundrar löst med den senaste jazzen på sitt piano, lägger hon från sig vad hon har för händer, sätter sig på sängen och lyssnar. Och en dold längtan flyger över hennes ansikte.
   Fru Karlsen är en präktig människa, en arbetsmänniska, en rivande människa. Hon håller en oklanderlig ordning i köket, och blir något stående framme efter hyresgästerna, sätter hon det på sin plats med en grymtning. Hon ser också ofta upp på barnkläderna, som hänga på tork, och tycker visst, att det är litet för mycket, antyder ibland att hennes Alfred höll sig torr från och med tredje månaden. Men när karlarna komma hem om kvällen, är hon blid och gemytlig och har sitt i ordning. Kvällsbordet står fullt färdigt hos Karlsens, något som inte alltid är fallet hos snickar Ludvigsens. Och snickaren och fru Karlsen växla muntra, jovialiska anmärkningar i farstun, medan fru Ludvigsen nervöst går ut och in och inte har fått tevattnet att koka.
   Men om natten klänger hon sig intill Ludvigsen i en outsäglig, fordrande längtan. Med de smala armarna om halsen på honom viskar hon små osammanhängande, tafatta, ömma ord, som strömma över hennes läppar om varandra, i en lång, obruten rad, medan hennes kropp gonar sig i värmen från hans.
  — Sch, ligg tyst, ler han överseende, tänk på fru Karlsen ...
   För de ha Karlsens vägg om vägg...
   Så händer det att han förlorar all sans och slår armarna om henne.
   Då drar hon sig rädd undan, blir tyst ,och avvisande.
   Hon tänker på fru Karlsen.

Ett år har gått.
   De bo där fortfarande.
   Snickaren och fru Karlsen äro ense om, att billigare än Ludvigsens bo nu, kan ingen bo i dessa tider. Det skulle vara vanvett att lägga sig till med våning, så länge priserna stå så här och verkstaden inte är bättre känd och inarbetad. Dessutom är det hopplöst. Man får vara glad, att man har tak över huvudet och bor ordentligt och rejält, inte på en vind eller i en källare eller trångt hopstuvad tillsammans med andra. Det finns familjer, som få bo tillsammans, åtta, tio personer i. ett rum. Fru Karlsen känner en, som känner en, som har det så. Ja, hon vet en som bor på härbärge. Så det gäller för var och en att slå av litet på fordringarna.
   Skulle de hellre ha väntat med att flytta till staden, tills det blivit bättre tider? Det kan inte fru Ludvigsen mena. Det var tvärtom förståndigt att de kommo nu, riktigt förståndigt, så äro de på platsen när konjunkturerna gå uppåt, och äro inte alldeles okända. Se, det har Ludvigsen kommit på det klara med. Nu gäller det att hålla ut, för en möbelsnickare som för alla andra. Sol? Är det för litet sol här? Nej, nu måste fru Karlsen skratta. Fru Ludvigsen är visst litet barnslig och bortskämd.
   Barnslig och bortskämd?
   Som ett fult ärr bär hon minnet av det första året i den stilla småstaden, där syrenbuskarna svalla som dyner över planken. Av det lilla gamla huset, där de bodde på övre botten i två små, obekväma rum med snett tak. Och hade verkstad där nere. Och voro ensamma.
   Det fanns inte vattenledning inne där. Hon måste gå med spannen till vattenposten _nere på gatan. Sedan Tulla kom på tapeten blev det ännu mer besvärligt. Det fanns inte elektriskt ljus heller. Och avträdet låg i bortersta hörnet av trädgården.
   Men där var som avstängt från världen. Det var bara de. Hon gick ut och in på verkstaden, och den goda lukten av färskt trä, det jämna ljudet av hyveln, Ludvigsens visslande under arbetet följde henne hela tiden, ingick alltsammans i tillvaron som självklara och goda och nödvändiga ingredienser, gav den en säregen och äkta arom. Hon tyckte om att sitta och falla i tankar och se på spånen, som krökte sig vackert i spiraler och var så bra att ha att tända med. Eller på alla de konstiga årsringarna i ett stycke virke och fundera på, att det hade stått i skogen och levat och upplevt på sitt sätt, medan tiden gick och gick.
   Tullas vagn stod i skuggan under lönnen, och på solen som långsamt flyttade sig över gräsmattan såg man, hur tiden led. Om natten kunde hon utan baktankar vara liten och dum och pratsam i armarna på Ludvigsen, och på morgonen var det fåglarna som väckte dem.
   Någonstans långt borta i bakgrunden av allt stod det faktum, att verkstaden inte bar sig, underligt overkligt.
   Men det ryckte fram i förgrunden. De gamla kunderna, som hade beställt fina, särskilt för dem avsedda arbeten hos Ludvigsens farfar och far och som höllo liv i en snickardynasti med traditioner, var döda och borta. Kriget hade vänt upp och ned på allting. De som nu, om allt gått efter mänsklig beräkning, skulle beställt särskilt välgjorda, verkligt konstnärliga möbler hos Ludvigsen, de bara suckade och ryckte på axlarna, talade om de dåliga tiderna, slog ut med handen och sade: — Omöjligt
   Fortsatte att göra det ...
   Och Ludvigsen hade till och med gift sig. Inte så att han ångrade det, men ...
   Byrån i Louis seize, hans mästerverk, den stod ju där med sina ciselerade beslag, sin marmorskiva och sina inläggningar av fyra sorters trä.
   Och den stod där inte ensam. Det var inte långtifrån, att allt han ägde och hade var placerat i mästerverk som stod där.
   Det var ingen framtid med det, det var kvävande. Han var konstnär på området och behövde luft under vingarna, gick under av stillastående.
   För fru Ludvigsen föll det så småningom som en fuktig skugga över tillvaron … känslan av att vara det sekundära i mannens liv, ett inventarium som i betydelse stod långt efter stolar och bord.
   Allt blev grått, blev bara slit och släp.
   Så flyttade de till den större staden.

Soffa 2.png


I, det lilla rummet bakom verkstaden står den gamla blå soffan från hans barndomshem. Den står där så länge, mellan två fönster ... tills de får sitt eget. Fönstren vetter ut mot resterna av en gammal trädgård, där fyra stora träd trotsa murarna runtomkring. Grönt och svalt faller ljuset från två håll in över soffan.
   Den är djup och vid, verkar öppen famn. Hon brukade kura ihop sig som ett nystan med benen under sig i ett av dess hörn, när hon läste Allers eller följetongen. Nu känns det som något slags orätt mot henne att Ludvigsen har den, medan hon bara bor hos Karlsens. En känsla av att ha blivit satt av på vägen kommer över henne, när hon ser den.
   I alla fall, blir hon ofta sittande i den, när hon är nere med kaffe till honom, medan Tulla stultar omkring och leker med träbitar...
   Ett slags ro faller trots allt över henne här, det blir en avspänning. Det är skönt att komma bort från världen ett tag.
   Längs väggarna stå Ludvigsens mästerverk, byrån i Louis seize med mera. Han gnider över dem varje dag, håller dem fria från damm och sågspån. Här hänger också empirespegeln, som han kom över billigt på en auktion och tänker göra en god affär med, när tiderna bli bättre.
   En eftermiddag, då hon kommer dit tidigare än vanligt, tändes plötsligt ett flackande mönster av mjukt gyllene ljus och skälvande skugga omkring henne. Hon känner det över sig och på ryggen, känner det flamma i det ljusa håret, värma i tinningen ...
   Överraskad ropar hon ut till Ludvig-sen i verkstaden: — Kära, har du sol här? Han stannar hyveln och svarar förnöjt:
  — Ja, den hälsar på mig ett ögonblick i förbifarten. Det är inte länge, men ... Jag passar på att ta mig en rök och vila där inne på soffan ett tag just då, när jag tycker jag har tid ...
   Han lyfter upp Tulla ur sågspånen där ute, skjuter henne in genom dörren: — Gå in till mamma du, så ja ...
   Och visslande hyvlar han vidare. Han håller på med ett hörnskåp av mahogny. När det är färdigt, skall han se till att han får ställa ut möblerna sina på ett eller annat ställe, slå ett slag ...
   Hon lutar sig tillbaka, lägger huvudet mot soffryggen. Det förefaller henne, som om hon aldrig förr känt i vilken grad hon är trött och led på allting och torr och hård i ansiktet ...
   Hon sluter ögonen till hälften, ser med plirande ögon kring det lilla rummet. Det luktar färskt trä, dammet dansar i solstrimman, Tulla går snällt och stultar omkring, bär träbitar från ett hörn, till ett annat ... Det jämna ljudet av arbetet är så rogivande...
   Med ens slår det henne, att här finns den stilla, bortgömda vrå av världen, de behöver, för att det som håller på att dö i dem åter skall veckla ut sig och blomstra ...
   Hon kunde hänga upp gardiner här, sätta krukväxter i fönsterkarmen... Den gamla blå skålen, som ligger nedpackad, kunde stå där borta på byrån med blommor i.
   Hon kunde smyga sig hit då och då, när Tulla sov, be fru Karlsen titta efter henne den lilla stunden ...
   Ofrivilligt slätar hon till håret. Hon kunde göra sig litet vacker ...
   Gå till rendevu...
   Hon småler plötsligt. En längtan, en underlig hetta stiger upp inom henne, något varmt och mjukt i själ och kropp och lemmar ...
   Gammal glöd som ligger dold kunde blossa upp på nytt här nere, små dumma vanliga ord kunde strömma från henne, allt det, hon längtar efter att ge och ta emot, komma till världen...
   Bli öm och älskande igen, full av leenden och lycka. Känna det strama till i själen och mjukna i anletsdragen...
   Om de bara kunde sätta sig tillsammans här och småprata förtroligt som en gång i tiden ... vänta litet...
  — Ludvigsen!
   Han visar sig i dörren.
   Hon sitter rak i soffan med benen uppdragna under sig, hon sträcker armarna mot honom.
  — Kom hit ett tag, säger hon lågt och ler varmt och hängivet.
   Men Ludvigsen är utanför det hela. Han är snickare, snickare med liv och själ.
  — Hurså? säger han förvånad, överseende. Jag har litet bråttom just nu. Isch, så du bär dej åt, ropar han till Tulla, som har tagit sig in genom dörren och fått fatt på snickarlimmet, kanske det är lika bra att ni kommer er i väg nu ... ungen grisar bara ner sig här...
   Hennes armar sjunka. Hennes ansikte vissnar. Och solen går sin väg

Hon har blivit ojämn till lynnet, svarar ibland häftigt, ibland inte alls. Då säger Ludvigsen oftast ingenting alls. Han är beundransvärd då. Det är inte alltid roligt för honom att komma hem, men han är en ovanligt snäll man, det måste både herr och fru Karlsen erkänna. Händer det att han blir litet otålig i rösten han också, så kan ingen förtänka honom det. Han är väl inte mer än människa han heller.
   Kommer han inte till och med hem med biobiljetter då och då? Och ber själv fru Karlsen se efter Tulla ett par timmar? Jo då, det är en snäll karl, det kan Karlsens intyga. Och vad har han för det? Missnöje och sura miner ...
   Men bio är inte bra för fru Ludvigsen.
   På den vita duken glider livet förbi till valsmusik. Till och med tragik och vardag höjs till ett glidande och berusande tempo med kyssar, salighet och lyx som final.
   Det verkar upplösande och försvagande. Hon kommer hem till Tulla och rummet med de två fönstren som under påverkan av en lömsk dryck, en dryck som kunde få henne att glömma åtskilligt, även fru Karlsens vaksamma öron...
   Sådan är inte Ludvigsen. Valsmusik är inte ett spår farlig för honom. Han uttalar sig kritiskt eller rosande om filmen, påminner henne om ett eller annat som skall kommas ihåg till i morgon, gäspar och somnar som vanligt, medan hon ännu är som genomböljad av bilder och rytmer och ett förunderligt lättsinne...
   Går det ibland därhän för Ludvigsen, att han vill se bort från fru Karlsens närhet, är det alltid efter en helt vanlig, grå och tröttande vardag. Då lyckas det henne inte att glömma någonting och hon känner sitt eget väsen förfrysa och förolämpas.
   När hon är nere på verkstan med kaffe, går hon sällan och ogärna in i det inre rummet.

Två år ha gått.
   Fru Ludvigsen är en svår kvinna att ha att göra med, aldrig nöjd. Hon har fått något gammalt och surt över anletsdragen. Munvinklarna äro neddragna.
   Hon kan vara spydig och elak.
   Ludvigsen däremot, han gnuggar händerna, han visslar och gnolar. Det börjar arta sig för honom. Inte så att byrån är såld eller att de kunna tänka på att flytta från Karlsens. Men han är inte alldeles okänd längre, man kommer för att se på hans möbler. Han väntar ständigt besök av köpstarkt folk som har lovat att titta upp, kan inte alltid infinna sig i vanlig tid till måltiderna därför att han måste vara nere på verkstan, drömmer om att lägga ned pengar `i nya mästerverk, är på gott humör.
   Mellan honom och hustrun råder det för det mesta en tryckande tystnad: När den har varat en stund, suckar han, rycker på axlarna och går in till Karlsens.

Soffa 3.png


   Förresten har han en lärling nu, en litet ovanlig lärling, en dam som vill bli snickare. Hon har hört talas om Ludvigsen, har sett hans möbler och beundrar dem, vill naturligtvis betala för sig. Hon tycker det är synd och skam att det inte går bättre än det gör för honom, en konstnär i sitt fack. Men tänk om hon kunde skaffa honom kunder! Hennes bekantskapskrets är stor. Hon känner den och den, som återigen känner den och den ...
   Till att börja med talte Ludvigsen litet ironiskt om saken: hon kunde gärna få stå där nere och hålla på ... Det blev väl ingenting vidare med det. men ... hon betalte en del av hyran, och det kunde hon ju alltid få lov till, när hon nu äntligen ville ...
   Så gick tiden och Ludvigsen blev mindre ironisk. Han blev för övrigt också mera förbehållsam. Fru Karlsen fick inte ur honom mycket numera. Man det kom så småningom fram, att dum var lärlingen inte. Hon hade något visst i fingrarna och förstånd om saker och ting, var inte utan instinkt, när det gällde virke till exempel. Det var minsann inte omöjligt att hon kunde komma någon vart.
   Hon var skild förresten, hade nog gått igenom åtskilligt, stackars liten. Mannen? Han hade varit något slags resande och förmodligen en, nå ja ... Ludvigsen visste inte så noga ... men hon talte då bara vackert om honom ...
  — Och nu vill hon bli möbelsnickare. Något måste hon ta sig till, säger hon, och hon har alltid älskat trä. Det är konstigt, men ända från barndomen har hon alltid svärmat för det ...
   »Jag älskar också trä», tänker fru Ludvigsen och känner sig distanserad. Att jag aldrig har tänkt på att tala om det ...
  — Och snickeri, säger Ludvigsen och citerar fortfarande den kvinnliga lärlingen, det är något att ta i, något rejält och handgripligt. Det är också ett nytt kvinnligt arbetsfält, inte så vidare vanligt. Kontorsarbete är svårt att få och husligt arbete ligger inte för henne...
  — Nänä, säger fru Karlsen, det ligger inte för alla ...
   Om den nya damen beundrar Ludvigsens arbete? Jo då, jo då, det förstår sig. Det är bara alltför mycket. Hon överskattar honom ... det är rent rörande
   Fru Ludvigsen har slutat att gå ned med kaffe. Det gjorde hon genast. Hon hinner inte med det, förklarar hon. Ludvigsen kan väl smita in på nykterhetskaféet
   Hon vill inte se vederbörande. På förhand vet hon att hon är utslagen i konkurrensen, som den gifta och bundna kvinnan oftast är gentemot den fria och obundna. Hon vill inte konkurrera en gång.
   De många frågorna som bränna inom henne ... hur damen ser ut ... hur gammal hon kan vara och så vidare, och så vidare ... de få ligga och bränna. Inte en enda av dem får hon över läpparna. Så en dag bära benen henne ned till verkstaden mot hennes vilja. Vissa ting gå i fullbordan vare sig vi vill eller inte. I själva verket har hon varit på väg länge.
   Hon har gjort sig så vacker hon kan ...
   Det första, hon får ögonen på, då hon öppnar dörren, är en hatt på en spik. En hatt som ger henne en stöt i hjärtat.
   Så svindlar det för ögonen. Ludvigsen står böjd över hyvelbänken, men på den ... den sitter fienden. Ledigt och otvunget, med det ena benet lagt över det andra och rökande en cigarrett, utan tvivel van vid att sitta där. Nu hoppar hon ned och han ser upp ... de komma båda två emot fru Ludvigsen, som känner sig vapenlös före drabbningen och önskar, att hon aldrig kommit ned. Att hennes värsta aningar äro riktiga, att fienden är farlig, uppfattar hon med ens, fastän hon fortfarande bara skymtar en obestämd yttre kontur, något mörkt, smärt och välklätt. Men en tumstock sticker upp ur en förklädesficka och är en fast och hypnotiserande punkt i det hela, ser dryg och utmanande ut.
   Darrande räcker hon fram handen, som ur fjärran hör hon Ludvigsen presentera och en stämma försäkra på högt och frejdigt östlandsmål, att »nej men o då, det var då förfärligt snällt».
   Det förhåller sig ganska riktigt så, att lärlingen älskar trä. — Jag älskar det, säger hon och står och låter fingrarna glida över ett stycke fanér, klappar det, ser drömmande på det: Jag vet inte något härligare att ta i. Och så lever det. Det dör liksom aldrig. Man måste räkna med dess natur och nycker i allt vad man vill göra av det. Det är helt enkelt underbart ...
   Hon kommer också in på sin skilsmässa, talar om den med milt och vackert vemod. — Han var i grund och botten en så fin människa, säger hon. Men det gick inte. Det var väl så att det inte skulle gå ...
   Hennes blickar gå långt bort, fulla av klädsam sorg.
  — Och nu ska jag bli möbelsnickare, avbryter hon plötsligt och ler. Vad tycker ni om det? Det är väl inte lite vågsamt av en stackars kvinna? Nej, nu måste jag vara flitig igen, annars får jag på huden av mäster. Han är så sträng, förstår ni ...
   Fru Ludvigsen försöker vara obesvärad, men det går dåligt. Hon har en pinsam känsla av att nu hänger hårknuten snett igen och har gått upp litet. Hon är stel och tyst. Ludvigsen ser brydd ut. Hon börjar antyda att hon måste gå sin väg igen ...
   Så får hon en ny stöt i hjärtat, så hon blir ännu stelare. Genom dörrspringan ser hon att det står friska blommor i en vas på byrån
   Som i en dröm hör hon den kvinnliga lärlingen försäkra att det har varit förfärligt roligt att göra hennes bekantskap...

Soffa 4.png


Tiden går. Verkstaden går visst också. I varje fall är Ludvigsen ständigt mer upptagen där. Det händer till och med att han måste gå dit ner ett slag efter kvällsmat och kommer sent hem. Lärlingen nämner han aldrig. Däremot låter han förstå att han umgås med stora arbetsplaner.
   På många sätt är han annorlunda än förr. Det har kommit något övermodigt och uppsluppet i hans väsen. Han kan fälla yttranden om att man inte får ta livet alltför allvarligt, ingenting varar, allt flyter och skiftar och är förgängligt ... men på frågan vad han menar, svarar han: — Nej, ingenting särskilt, jag talar bara i största allmänhet...
   Han är också mera noggrann med sin klädsel, köper sig en ny klädesborste, granskar kritiskt sina skor, innan han lämnar huset, håller på länge med slipsen och benan om morgnarna.
   Hans hustru ikläder sig däremot mer och mer den förolämpningens rustning, som så ofta är kvinnans lilla förfelade och dumma försvar vid sådana tillfällen. Hon vet intet men anar allt, förtärs av oro och vanmakt. Hon kommer nu bättre ihåg den andra, ser henne tydligare än hon såg henne i verkligheten. Nu efteråt går det upp för fru Ludvigsen, att något vidare vacker var hon i själva verket inte, ögonen voro små och hyn grå och oren, ett faktum som blir till ännu en förolämpning. Vad hon hade var sin säkra frejdighet, sina ogenerade ben, sin cigarrett, sin tumstock, sitt snickeri ...
   Stora, blå ögon, vit hy, massor av ljust, luftigt hår, hur långt kommer man med det? Det är inte det som behövs...
   Fru Ludvigsen suckar bittert framför sin spegel och känner sig omseglad och hjälplös i sin fläckiga kofta.
   Det händer att hon inte kan hålla styr på sin tunga, att hon till exempel i en spydig ton frågar, om lärlingen fortfarande har brått med att sitta och röka på hyvelbänken
  — Ja, svarar Ludvigsen lugnt med verklig överlägsenhet och småler litet. Det händer att hon sitter där än i dag.
   Det sviktar till i fru Ludvigsen. Nu förstörde hon återigen litet för sig . . Och ändå kan hon inte tro ... hon kan inte tro att ... det är inte möjligt, det är inte möjligt ...
   När fru Karlsen då och då antyder att man måste se till att hålla reda på en man, det är en konst det också, att man i nio fall av tio har sig själv att skylla, om det går galet, att hon långtifrån vill insinuera något om Ludvig-sen ... han tillhör det sällsynta slaget, men karlar är karlar, det gäller att hålla i dem ... blir fru Ludvigsen uppbragt och svarar kort och ilsket.

En höstdag ber snickar Ludvigsen sin hustru titta ned på verkstan, när hon får tid, utan Tulla. Han har något, han gärna vill tala med henne om mellan fyra ögon. Det är inte så förskräckligt bråttom, men ... någon dag i veckan kanske...
  — Jag ,kan komma i dag ...
  — Ja tack, säger han litet osäkert och liksom överrumplad. Så slår han till: Nå, jaja, kan du så ...
   På eftermiddagen går hon ned. Vimmelkantig som en skyldig som skall inför domstolen.
   Han ber henne sätta sig på soffan, röjer undan sina ytterkläder som ligga där, är artigare än vanligt och litet högtidlig. Hon kommer sig inte för med att säga, att hon hellre vill sitta ute på verkstan
   Själv står han stödd mot byrån. Med den ena foten sparkar han ett par gånger till ett hyvelspån, som förirrat sig dit in. Han harklar ... så börjar han tala. Efter en stund går det upp för henne att nu står han och säger det ... det hon anat och fruktat och känt skulle komma och ändå nu hör på med ett slags stigande förvåning som om hon inte trodde sina öron.
   Ludvigsen talar om kärlek. Om att han inte visste vad det var förrän nu. Och att det är smärtsamt och vemodigt, men ...
   På sätt och vis är hon ju inte utan skuld själv. Hon kan väl i alla fall inte neka till att hon varit ovanligt svår att ha att göra med, att de inte haft det vidare trevligt tillsammans. Hade hon varit litet mer resonlig, kunde kanske mycket ha varit annorlunda ... Han hoppas i alla fall att de ska skiljas som vänner...
   Hon upprepar orden, mekaniskt, som om det var ett främmande språk, ord utan klar mening: Skiljas
   Ludvigson harklar och spottar, han måste gå bort till spottlådan. Och han kommer tillbaka och börjar på nytt: — Saken är den, säger han, saken är den ...
   Nu talar han om plikt, om att han redan har förpliktelser. Det gäller ingenting mindre än att få det ordnat så snart som möjligt. Tja så är det, så kan det gå. Det är inte så lätt att vara människa, livet är invecklat. Han tycker det är bäst att säga henne det som det är, öppet och ärligt ... bespara henne pinan att höra det från andra först, det är han skyldig henne. Han räknar på hennes förnuft och goda vilja ... att hon vill sätta sig in litet i ... tänka litet på den andra, på den ställning hon nu befinner sig i, innan allt blir klappat och klart ...
   Och han kommer åter tillbaka till hur fru Ludvigsen själv har varit. Ständigt missnöjd. Han går ut från att detta närmast betyder en lättnad
   Med uppspärrade ögon har hon hört på honom. Det dröjer en stund, innan det klarnar till full förståelse inom henne. Så säger hon andlöst: — Här på soffan ... här var det kanske...
  — Var hör inte hit. Hans röst är avfärdande och otålig. Nu är hon inne på privatsaker, som hon inte har att göra med. Han ser förbi henne, gör tecken till att byta plats och sluta samtalet.
   Men hon känner för första gången i sitt liv, hur smärtsam vreden kan vara, hur ont det kan göra att förakta. En brännande tortyr, en borrande pina genom hela hennes väsen och ända in till själens botten
   Det bränner som is ...
   Hon är vit om läpparna. Och hon finner tre ord. Dem slungar hon honom i ansiktet.
  — Idiot! säger hon. Patentidiot! Drulle!
   Så går hon …

Soffa 5.png



Källa: All världens berättare november 1949. Ill.: Ulla Sundin

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki