Fandom

Svenskanoveller Wiki

En burk vakuum

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share


av L. Ron Hubbard
Carpdyke var ökänd för sina drastiska skämt, och den nye gröne fänriken tycktes vara ett idealiskt objekt för ett "practical joke". . .

BIGBY OWEN PETTIGREW anmälde sig en vacker augustidag vid Nittonde projektet, Universella experimentstyrkorna, Förenade galaxernas flotta, och tycktes inte vara fullt medveten om att en fänrik som nyligen har utexaminerats från UTI och är fullkomligt okunnig om militära förhållanden knappast bör vänta sig att han ska göra ett starkt intryck på överordnade officerare.
   Adjutanten hörde på med nonchalant min och hävde lika nonchalant ur sig den vanliga ramsan:
  — Rymdamiral Banning är upptagen, men det här betraktas som en visit om ni lämnar kvar ert kort, mr Pettigrew.
   Bigby Owen Pettigrew tuggade en stund på en tandpetare och sa sedan:
  — Jag kan vänta. Jag har ingen brådska.
   Underofficeren som satt i samma rum stirrade och undertryckte sedan nogsamt sin munterhet. Adjutanten tittade granskande på Pettigrew, vars ansikte lystes upp av ett oskuldsfullt och vänskapligt leende.
   Adjutanten lutade sig tillbaka. Universella teknologiska institutet var förvisso en förnäm utbildningsanstalt för att vara en civil sådan, och den kläckte ut mycketgoda rekryter till vetenskapliga kåren. Men det här var inte första gången som adjutanten hade önskat att en kurs i militär hövlighet och militära bestämmelser skulle tas upp på dess schema. Den här pojken skulle inte få det lätt när Nittonde satte i gång med sina practical jokes. Pettigrew trodde tydligen att en fänrik utan vidare kunde begära företräde hos en rymdamiral.
  —  Kanske ni har några viktiga påpekanden att göra beträffande hans sätt att sköta projektet, sa adjutanten.
   Pettigrew skakade allvarligt på huvudet — sarkasmen gick honom fullständigt förbi.
  — Nej. Jag vill bara liksom orientera mig.
  — Är ni säker på att ni inte har någon lysande ny teori som ni vill förklara för honom? frågade adjutanten. Kanske någen ny hypotes för testning av nebulosor?
   Pettigrew skakade åter på huvudet och sa helt oberört:
  — Nej, för tusan. När det gällde labb-arbete var jag inget vidare. Underofficeren började bli mörkröd i ansiktet av undertryckt munterhet och lyckades i sista ögonblicket förvandla skrattexplosionen till en rad häftiga nysningar.
  — Är ni förkyld? sa Pettigrew.
   Den stackars underofficeren vacklade ut, tog sig in i hangar nummer fyra och påträffades där tio minuter senare i ett tillstånd av fullkomlig utmattning av några oroliga kamrater som trodde att han hade fått något slags anfall. Han försökte en lång stund tala om för dem orsaken till allt detta. Men hans kamrater skrattade inte. De tittade medömkans-fullt på honom.
  — Asteroidfeber, sa en av dem.
  — Har antagligen fått columbar thrungustu, den stackaren.
  — Ser mer ut som halisiticosis, sa en tredje som förgäves försökte ta karlens puls.
  — Ni tror mig inte, sa den hårt drabbade underofficeren. Men han är faktiskt här. Och så där bar han sig åt. Och sanna mina ord — om den killen får stanna här tio dagar, så kommer ingen av er att nånsin bli sig riktigt lik.
   Carpdyke, den sorgsne spaningsskeppskaptenen, som kände sig naken om han infann sig till middagen utan ett par exploderande cigarrer och en bortdunstande griskotlett, stod nonchalant lutad mot hangardörren. De värvade underofficerarna hade inte sett honom, och nu hajade de till. Då de såg att det var Carpdyke, hajade de ännu mer.
  — Vad sa ni att den där unge mannen hette? frågade Carpdyke.
  —  Pettigrew.
   Hm-m-m, sa Carpdyke. Vad står ni här och hänger för? Har ni inte arbete att sköta?
   Han var dyster nu, såsom alltid strax innan han gav utlopp åt sin humor.
   Karlarna försvann. Carpdyke gick tillbaka till sitt arbetsrum och satt där en lång stund. Det verkade som om han studerade rymdkartan. Denna var fyra meter hög och sex meter bred och gav en tredimensionell bild av två miljoner ljusår av universum. Här och där satt knappnålar med röda huvuden som utmärkte senast kända position för spaningsskepp som var ute för att samla in vetenskapliga data.
   Carpdyke blev allt sorgsnare, så att han slutligen påminde om en blodhund. Hans adjutant råkade titta upp och sänkte genast nervöst blicken då han såg Carpdykes min. Adjutanten visste inte vad som skulle hända, men han hoppades att det inte skulle gå ut över honom. Carpdykes skämtsamhet kunde ta sig de underligaste uttryck. En gång hade han placerat limburgerost i ett rymdskepps luftförråd. Och en annan gång — adjutanten ryste när han bara tänkte på det.

DÖRREN öppnades plötsligt och in stegade Bigby Owen Pettigrew utstyrd i värmeisolerande rymddräkt minus mask.
   Adjutanten tittade på Carpdyke, på Pettigrew och sen på Carpdykeigen. Carpdyke hade blivit så sorgsen att en tår dallrade på ena ögonlocket.
  — Hallå, sa Pettigrew muntert.
  — Ni är ny här, eller hur? frågade Carpdyke i jämmerlig ton.
  — Jag är nyutexaminerad från UTI, sa Pettigrew. Jag heter Bigby. Vad heter ni?
  — Jag är spaningsskeppskapten Carpdyke, Bigby. Vi tycker alltid om att se att våra nya pojkar trivs. Tycker ni om hangarerna?
  — Javisst.
  — Och ni fann resan hit snabb och bekväm?
  — Visst, visst.
  — Och ert rum? Har det fin utsikt?
  — När jag tänker efter, sa Pettigrew fundersamt, så har jag nog inte lagt märke till det. Men var inte orolig, kapten. Jag är nöjd med det. Jag har inte så stora anspråk.
   Adjutanten började få sväljningsbesvär. Han gick bort till vattenkylaren.
  — Nå, det gläder •mig att höra, sa Carpdyke och såg mycket, mycket bedrövad ut. Men är ni säker på att ni inte vill byta rum med mig?
  — Byta rum? Det är faktiskt väldigt hyggligt av er, kapten — men nej tack. Jag tycker bra om mitt rum, och ni är säkert van vid ert.
   Adjutanten sprutade ut vatten över rymdkartan, dök ut genom dörren och fortsatte vidare i full fart.
  — Mådde han illa? frågade Pettigrew.
  — Lite rubbad, den stackaren, sa Carpdyke. Nio uppdrag till nebulosan M-1894.
  — Stackars karl, sa Pettigrew. Men från det ena till det andra, kapten — är det något ni vill att jag ska ordna? Eller något problem ni vill att jag ska lösa? Något ni har kört fast i? Jag har tio års utbildning bakom mig, och jag vill gärna göra nytta nu.
   Han polerade den ensamma blixt på bröstet som visade att han var fänrik i vetenskapliga kåren.
  — Hur var det på basen? Överamiral Collingsby mådde fint när ni for, antar jag?
  — Visst, visst, sa Pettigrew. Han förestavade själv eden för mig.
  — För dig och tio tusen andra per visograf, mumlade Carpdyke.
  — Förlåt?
  — Det var ingenting. Jag undrade bara var vi bäst skulle kunna utnyttja era tjänster, Pettigrew. Vi måste vara försiktiga. Vill inte slösa bort någon begåvning, förstår ni.
  — Nej, det är klart. Ni har väl ett förbaskat sjå med att ta itu med alla problem som dyker upp?
   En stark hänförelse präglade för första gången Pettigrews fula ansikte.
  — Just det ja, sa Carpdyke. Det är rysligt tröttsamt, Pettigrew. Ni har nog ingen riktig föreställning om vad vi har att brottas med här i Nittonde. Våra rapporter är av avgörande betydelse för hela människosläktet.
  — Det tror jag säkert, sa Pettigrew entusiastiskt.
  — Här sitter vi i universums själva centrum, sa Carpdyke, och vi är förlagda hit för att fylla en oerhört viktig uppgift. Varenda exploderande stjärna måste genast utforskas. Varenda ny nebulosa måste kartläggas. Vartenda mörkt moln måste vi undersöka för att ta reda på om det innehåller skadliga beståndsdelar. Hela universum är beroende av oss, Pettigrew. — Han suckade bedrövat. — Ack ja, det är sannerligen ett pressande arbete.
  — Seså, kapten. Ta det inte så hårt. Jag ska hjälpa till så mycket jag kan. Tala bara om för mig vad ni vill ha gjort ... Carpdyke reste sig och grep krampaktigt tag om fänrikens hand.
  — Menar ni det, Pettigrew? Ni menar verkligen allvar? Utmärkt! Utmärkt!
  — Säg bara till mig, så ska jag göra mitt allra bästa, sa Pettigrew.
   Carpdykes översvallande glädje försvann och han sjönk ner i stolen igen. Efter en liten stund skakade han på huvudet.
  — Nej, det skulle ni aldrig göra. Jag kan inte begära att ni ska göra det.
  — Säg vad det är, bad Pettigrew.
  — Pettigrew, sa Carpdyke till sist. Jag måste erkänna en sak. Det finns ett problem. Men jag vill ogärna be er om det. Det är så besvärligt
  — Tala om det bara, skrek Pettigrew.
   Carpdyke sa slutligen i mycket, mycket bedrövad ton:
  — Det gäller rudeystrålarna, Pettigrew.
  — Vilka strålar?
  — Rudeystrålar. Rudeystrålar! Ni har väl hört talas om dem?
  — Jag — hm — rudeystrålar?
  — Pettigrew, hur länge studerade ni vid UTI? sa Carpdyke med stark misstänksamhet i rösten.
  — Tio år, kapten. Men — rudeystrålar. Jag har faktiskt aldrig hört talas om dem.
  — Pettigrew, sa Carpdyke allvarligt, rudeystrålarna skulle kanske kunna utgöra grundvalen för en ny civilisation. De emanerar. De expanderar. De driver. Men man kan inte få tag i dem, Pettigrew. Man kan inte få tag i dem.
  — Men vad ...?
  — En rudeystråle, sa Carpdyke, är en oändlig källa till predynamisk energi och har något att göra med bildandet av nya solar. Det finns en teori enligt vilken hela universum skulle ha bildats genom en explosion av en enda atom bestående av rudeystrålar.
  — Och jag som trodde ...
  — Ni trodde, utbrast Carpdyke. Ack, dessa professorer! De proppar föråldrade uppgifter i huvudet på våra stackars försvarslösa ungdomar och skickar sedan ut dem ...
  — O, jag tror er, sa Pettigrew. Det är bara lite svårt att så med ens sätta sig in i en ny teori.
  — Javisst, sa Carpdyke vänligt men sorgset. Jag visste väl att ni skulle förstå. Den här saken är topphemlig. Pettigrew om vi bara hade ett stop rudeystrålar
  — Ett vad då?
  — Ett stop. Pettigrew nickade.
  — Jag tyckte väl att ni sa det.
  — Om vi hade ett stop rudeystrålar, Pettigrew, så skulle vi kunna köra hela förenade galaktiska flottan i miljoner år med full speed. Alla de fem miljoner skeppen. Vi skulle kunna driva generatorerna i alla våra system i tio tusen år. Och ... Pettigrew stirrade på honom med uppspärrade ögon.
  — Ja?
  — Pettigrew, med bara ett enda stop rudeystrålar skulle vi kunna skapa ett helt nytt universum. Pettigrew fläktade sitt ansikte med handen.
  — Nåväl, sa Carpdyke. Ni ska få en order. Han tog en orderblankett och skrev:

   TILL ALLA TJÄNSTEGRENAR.
   Fänrik Bigby O. Pettigrew, som denna dag fått muntlig order att lokalisera, isolera och på burk inlägga ett stop rudeystrålar, bemyndigas härmed att rekvirera nödig utrustning enligt förråds- och laboratorieavdelningens rekommendation.
   Carpdyke.

   Han överlämnade ordern, skakade hjärtligt hand med fänriken, dunkade honom i ryggen och styrde honom mot dörren. Pettigrew föstes ut och papperet som han hade fått fladdrade i vinden. Han tittade på det, rynkade pannan, rätade på ryggen och stegade i väg med målmedveten hållning.

CARPDYKE stod kvar en liten stund och följde honom med blicken, i vilken det fanns en djävulsk glimt. Så satte han sig ner igen.
  — Det första som förrådet kommer att skicka ut honom efter är en burk vakuum, mumlade Carpdyke. Sedan kommer labbet att vilja ha ...
   Men han gjorde sig kvitt dessa angenäma tankar och tittade dystert på sina papper på skrivbordet.
   Han måste hitta på något nytt om tre fyra dagar. Pettigrew borde kunna duga som driftkucku en hel månad innan han började dra öronen åt sig.
  — Sir, sa adjutanten. Telegram från basen. — Han tittade på dem.
  — Bara rutinsaker.
  — Jag är upptagen, sa Carpdyke och slängde dem i korgen. Han tog itu med att planera och beräkna den stackars Pettigrews nästa uppdrag.
  — Kapten, härmade han, är det något ni vill att jag ska ordna, något problem ni vill jag ska lösa? — Han närapå skrattade. — Ack, Pettigrew, Pettigrew
   Han blev allvarlig igen, och adjutanten blev mer och mer orolig allteftersom tiden gick.
  — Sir, sa han till sist, i det där översta telegrammet står det att en ny grupp officerare har beordrats hit. Ungefär femton fänrikar, ett par löjtnanter och en kapten, Congreve. Det är den Congreve som fick beröm för sitt arbete rörande nya bränslen. Han 'kommer antagligen att göra det hett för oss. Jag ...
  —  Tig, sa Carpdyke. Jag arbetar. Sedan mumlade han för sig själv:
  — Och när det är slut så försöker vi med röda beta-strålar och kanske en geigermätare för vänsterhänta. Sen ...
   Det hördes ett hackande dån ute i hangaren och marken skälvde kraftigt av en stor motor som värmdes upp. Adjutanten rynkade pannan och tittade på sina papper.
  — Inga flygningar planerade inom den närmaste veckan. Vad hittar de egentligen på?
   Han gick bort till dörren och stod där lite bländad av det ljusröda dagsljuset. Han såg hur en Starguide 30 drogs ut av en traktor för start.
   Det var inte rymdamiralens skepp, utan en vanlig kryssare. Och det underliga var att ingen labb-personal stod och väntade på att gå ombord.
   När skeppet var i rätt läge för start, kom en ensam figur utklivande, klättrade uppför stegen och försvann in i luftslussen. Traktorn kopplades från och från tornet signalerades klart.
   Det var något som inte stämde riktigt med den där mannen som hade klivit ombord, och just som adjutanten tänkte återvända till sitt bord, slog det honom.
  — Pettigrew! utbrast han och rusade ut på fältet.
   Men så kom han att tänka på att han inte hade några maktbefogenheter, och han rusade tillbaka.
   Carpdyke var fortfarande försjunken i tankar.
  — Sir, skrek adjutanten. Den där fänriken fick tag i ett skepp. tänker starta vilket ögonblick som helst.
   Carpdyke var nära att säga "Jag är upptagen", men plötsligt blev det liv i honom och han for upp.
  —  Vem?
  — Pettigrew har fått ett skepp. Där!
   Carpdyke rusade ut men slungades tillbaka in genom dörren av tryckvågen från Starguidens raketer. Ena ögonblicket fanns det ett skepp där, i nästa var det bara damm. Pettigrew hade gett sig i väg.
  — Är ni säker på att det var Pettigrew? skrek Carpdyke.
  — Jag såg honom.
   Carpdyke trotsade de yrande dammolnen och tog sig bort till flygledningen.
  — Vad menas med det här? skrek han. Vem var det som förde det där skeppet?
  — Fänrik Pettigrew, sa tjänstgörande underofficeren.
  — Vad nu då? skrek Carpdyke. Var är löjtnant Morgan?
  — På sjukhuset, svarade underofficeren.
   Han hade varit rädd ett ögonblick, men nu visste han att han hade rätt. Han var gammal i flottans tjänst. En order var en order.
  — Varför lät ni den karlen starta?
  — Jag såg er order för knappt tio minuter sen, sir. Vi skulle ge fänrik Pettigrew all den hjälp 'han kunde behöva. Och det gjorde vi.
   Carpdyke måste stödja sig mot bordet. Ett rymdskepp värt en miljon dollar och en ny officers liv ...
  — Men han — men det där var bara stammade han. Den där ordern var avsedd för Morgan. Karlen var ny.
  — Jag fick ordern, sa underofficeren, och jag lydde den.

NÄR CARPDYKE gick därifrån, såg han redan för sin inre syn de tolv männen i krigsrätten sitta och stirra fientligt på honom. Vad var det han 'hade skickat den där idioten efter? Rudeystrålar. En fänrik som väl visste mindre än ingenting om lysande massors värmeutstrålning skulle steka sig knaprig som bacon vid första bästa sol. Ingen fänrik, inget skepp, ingen framtida karriär för Carpdyke.
   Han hade inget annat val än att erkänna sin skuld. Han begav sig till amiralens expedition och sa i dyster ton till adjutanten:
  —  Är han inne?
  — Javisst, men ...
   Carpdyke gick förbi honom och steg in.
   Banning var en ganska fet och mycket försiktig man. Han hade klarat sig tjugoett år i flottans tjänst utan att begå någon tabbe, och om han kunde fortsätta med det ett år till så skulle han säkert bli utnämnd till galaktisk kommendör med sexton stjärnors rang. Just nu satt han och begrundade sin lyckliga framtid, samtidigt som han betraktade sin älsklingskatt som låg och dåsade i fönstret.
  — Sir, sa Carpdyke och kom i samma ögonblick ihåg att han hade glömt sin rock och mössa, en ny man vid namn Pettigrew anmälde sig nyss. En fänrik. Han var mycket grön och jag skickade i väg honom med en skämtsam order och Morgan är på sjukhuset i dag och hans underofficer lydde ordern och en Starguide 30 är på väg för att bli stekt av någon sol. Jag ska lämna in min avskedsansökan och jag tar skulden på mig ...
   Bannings blick irrade runt rummet medan han försökte smälta dessa fakta. Sedan bad han att få höra alltihop en gång till, och när han hade hört alltihop fyra fem gånger med alla detaljer, stod det plötsligt klart för honom att alla de sexton stjärnorna mycket väl skulle kunna förmörkas om det blev känt att sådana saker hände på hans bas.
  —  Sänd upp kryssarna! Sänd upp tio jagare! Bemanna varningsnätet! vrålade Banning.
   Och sedan högg han tag i sin mössa och rusade i våg till radiorummet.
   Carpdyke vidarebefordrade orderna, och inom tio minuter bröts lugnet på basen av motordån.
   Männen hade inte riktigt klart för sig vad de skulle göra eller vart de skulle styra kosan. Och det tog Banning flera minuter att övertyga fyra fem ilskna kaptener, som inte gillade detta brådstörtade uppbrott, om att det inte var frågan om att slå tillbaka ett anfall från rebellstyrkor.
   Under tiden hade, en liten mörkhyad radiomaningen framgång i sina försök att kontakta Pettigrew.
  — Sir, sa han till Banning, han har säkert inga kanaler påkopplade. Jag har försökt med allihop. Och antagligen är han redan så långt borta att inte ens jonstrålen kan hinna upp honom. Jag tror inte...
  — Tro inte, skrek Banning. Tro aldrig! Hejda det där skeppet.
   Men ingen hejdade det där skeppet. Under fem standarddagar kammade Bannings bevakningsflotta igenom den omgivande rymden, och sedan började skeppen återvända ett efter ett eftersom de hade startat utan tillräckliga förråd. Och alla lämnade negativa rapporter.
   Carpdyke vandrade omkring i 'hangarerna, eländig till mods men ännu inte under arrest på grund av att Banning inte kunde upphöra med att oroa sig tillräckligt länge för att tänka ut de lämpliga motiveringarna.
   Ingen visade Carpdyke någon medkänsla. Knappast någon på basen hade undgått hans något drastiska skämtlynne, och dessutom hade all kvarvarande personal varit i tjänst en hel vecka utan någon ledighet eller permission. Stämningen var mycket 'bister. Buren var full av folk som inte hade hälsat reglementsenligt eller på annat sätt visat ohövlighet i rymdamiral Bannings närvaro. Situationen var förvirrad.
   Minst tre gånger om dagen tog Banning upp sin penna för att skicka underrättelse om denna vanvettiga olyckshändelse till högkvarteret, men varje gång hejdade han sig när han för sin inre syn såg de sexton stjärnorna. Han kunde ställa Carpdyke inför krigsrätt, men då skulle det komma ut att Carpdyke var en notorisk skämtare och att Banning aldrig hade gjort något för att sätta stopp för dessa upptåg. Banning var förvirrad.
   Tio dagar gick utan några underrättelser från eller om Pettigrew, och en allmän trötthet lägrade sig over basen. Kaplanen lämnade bridgebordet en liten stund för att fråga om han skulle läsa begravningsritualen för den unge officeren i hans frånvaro, men blev utkörd. Spaningsskepp som återvände med vetenskapliga data ignorerades, och deras besättningar smittades snart av den förhärskande dysterheten.
   Ingen talade med Carpdyke.
   Pressofficeren började klottra ner utkast till ett telegram om ännu en ung martyr för vetenskapen. Alla började se slitna ut.

MEN KLOCKAN FYRA en septemberdag landade en Starguide 30 framför hangar sex, ganska svedd i kanterna och hostande på grund av utbrända bromsar, och ut klev en illa medfaren upplaga av Bigby Owen Pettigrew.
   Folk tvärstannade och stirrade.
  — Hallå, sa Pettigrew.
   Men folk bara stirrade.
   Amiral Banning hade genast underrättats och kom ut, röd och flåsande. Carpdyke slank ut ur sitt arbetsrum och försökte verka som om han inte var närvarande.
  — Hallå, mr Carpdyke, sa Pettigrew.
  — Unge man, sa Banning, var har ni varit?
  — Är ni amiral Banning? frågade Pettigrew.
  — Svara mig!
  — Jag har varit lite överallt, för det mesta. Jag tog en titt på tre nebulosor, och det var nära ögat att det hade barkat åt skogen för mig i den sista. Och jag blev ganska omskakad av strömmarna och de omvända fälten och...
  — Vad menade ni med att ge er i väg på det där sättet? skrek Banning.
  — Mr Carpdyke sa att jag skulle ge mig ut och hämta ett stop rudeystrålar, och jag ...
  — Ett stop! skrek Banning.
  — Ja, sir. Jag tyckte också att det lät lite underligt. Men han sa att de där rudeystrålarna var fröet till ett nytt universum, så jag ...
  — Rudeystrålar!
  — Jag hade aldrig hört talas om dem, jag heller. Men order är order, så därför gav jag mig i väg...
  — Idiot! Ni kunde lätt ha blivit dödad! Ni kunde ha förstört det där skeppet!
  — Amiral, sa Pettigrew, det var just vad jag tänkte också. Men när han sa vilken energi det fanns i de där rudeystrålarna, så kom jag att tänka på när jag flög rymdpost.
  — Rymdpost? Jag trodde ni kom direkt från UTI, sa Banning.
  — Visst, det gör jag också. Men innan jag började där, flög jag imperiepostraketer en fem sex år. När jag då kom på det där nya bränslet ni använder, så fick jag ett stipendium till UTI, vilket var mycket trevligt för hemma i Texas hade jag inte fått någon ordentlig utbildning. Och sen jag hade gjort en del arbete rörande stjärnhopar som de påstod var nytt, så fick jag lust att flyga igen och tänkte att det här var rätta stället...
   Denna häpnadsväckande utläggning avbröts helt plötsligt av en kryssares ankomst. Ut ur kryssaren klev en elegant ung kapten, som kom bort till den väntande gruppen och gjorde honnör för amiralen.
  — Kapten Congreve anmäler sig, amiral. Jag ... Nejmen, hej, Pettigrew! Det fanns en sådan värme i Congreves röst att Banning blev häpen.
  —  Känner ni den här karlen? skrek amiralen.
  — Ja, det gör jag verkligen. Och jag kan rekommendera honom på det varmaste, sa Congreve. Jag valde själv ut honom sedan överamiral Collingsby hade förestavat eden för honom. Det var han som uppfann biljonljusårsbränslekapsylen. Ni har väl hört talas om honom? Ja, det måste ni ha. Jag ser att ni redan har varit ute på ett uppdrag, Pettigrew.
  — Ja, sir, sa Pettigrew. Jag skickades ut för att hämta ett stop rudey strålar.
  — Ett — ett vad då för något?
  — Och jag fick tag i dem, sa Pettigrew och hivade fram en platt behållare ur sin innerficka. Det var rätt besvärligt och det var nära ögatatt jag blev stekt, men nu är de ofarliga. Jag mättade järnsvamp med dem, och här är filspånet. Lustigt sätt att förvara dem, men jag antar att flottans killar vet vad de gör.
  — Rudeystrålar? sa Banning.
  — Halveringstid tusen år, sa Pettigrew. Och fullkomligt ofarliga. Utmärkt bromsbränsle. Förstör inte gräs. Det var faktiskt mycket klipskt gjort av er, Carpdyke, att räkna ut de här sakerna. De nämns inte i några handböcker, och jag visste verkligen inte att de existerade.
   Behållaren vandrade ur hand i hand bland teknikerna, som hanteradeden med ytterlig försiktighet. Men mätarna på deras handleder registrerade energi som var oskadlig för människan — och de gjorde mycket kraftiga utslag.
  — Det var allt jag kunde få tag i på den här resan. I nebulosa 1, precis mitt i universum, sa Pettigrew. Och om ni ursäktar mig, så tror jag
det är bäst jag går och byter kläder. Jag ser inte precis ut som en officer i rymdflottan just nu.
   De stirrade efter honom när han avlägsnade sig med raska steg.

ETT UNDERLIGT, förvirrat uttryck präglade Carpdykes ansikte. Men Banning var eld och lågor. Han avfyrade i snabb följd några frågor till teknikerna, och när dessa hade undersökt bränslet i laboratoriet, gav de honom några ganska positiva svar.
   Banning stod och tittade på Carpdyke då, men utan att se honom. Han såg sexton stjärnor som blänkte på ett flaggskepps skrov och som när allt kom omkring kanske inte var ett helt år avlägsna.
  — Sir, stammade Carpdyke, jag ber om ursäkt för det här. Det fick ett lyckligt slut, men jag vet att jag i onödan utsatte ett skepp för risken att förstöras. Men han verkade så ung och grön, och jag tänkte att det skulle behövas en hel del härdning för att göra honom till en god officer. Det var aldrig min mening att han skulle få lämna basen ...
   Kapten Congreve tittade på Carpdyke med en munter glimt i ögat, för han förstod nu situationen.
  — Jag tycker inte att ni ska ta det här så hårt, sa Congreve. Ni förstår, anledningen till att amiral Collingsby utnämnde den där karlen till fänrik och inte till löjtnant var den att Pettigrew var lite ökänd på den tiden då han flög imperiepostraketer.
  — Lite ökänd? sa Carpdyke.
  — Ja, svarade Congreve stillsamt. Ökänd för sitt drastiska skämtlynne, och han hade blivit varnad för er.
  — Skämt — skämtlynne, stammade Carpdyke med en obehagligföraning om vad detta skulle ha för verkan på hans anseende överallt.
  — Carpdyke, sa Banning glädjestrålande och dunkade honom i ryggen på ett högst vänligt, sextonstjärnförblindat sätt, jag föreslår att vi allihop går bort till klubben och låter er bjuda oss på en drink.

Originalet först bublicerad som "Astounding Science Fiction 12/1949 "Can Of Vacuum"

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki