FANDOM


En god husmor
Av Eva Seeberg

"Ömt må de oss bemöta, eller höra:
Av dem vi lärt det onda som vi göra."
   Shakespeare

Hon var, kan man tryggt säga, av den gamla skolan. Uppvuxen i en liten stad — fadern allenarådande provinsialläkare och modern officersdotter och hemmafru — hade hon fått lära sig alla genuint kvinnliga dygder, så som undergivenhet, tjänstvillighet och lydnad. Det föll henne naturligt att ständigt göra sitt yttersta för att leva upp till omgivningens krav och förväntningar, en dotters och framtida makas främsta uppgift i livet var att vara till lags.
   Det var självklart att hon följde sina föräldrars önskan och svarade ja när sonen till ortens bankdirektör friade, han var en synnerligen väluppfostrad och präktig ung man som tidigt kommit underfund med värdet av sparsamhet och ordning i tillvaron. Vad som inte var lika självklart var att hon dessutom tyckte om honom, att hon genom att lyda sin far och sin mor faktiskt fick den man hennes tjugotvååriga hjärta begärde.
   Att få flytta med honom till huvudstaden innebar att hon inte längre behövde foga sig efter föräldrarnas och familjens och småstadens alla lagar, bara efter honom. Lycka var att få lov att skapa ett hem efter hans riktlinjer, laga den mat han tyckte om, vara som han ville ha henne. Det var romantik och spänning och förhoppning — skulle hon infria hans förväntningar? Skulle han en morgon vakna och sätta sig vid frukostbordet och vända ett ansikte mot henne som sade att han fann allt till belåtenhet?
   Han såg hennes ansträngningar, han betygsatte dem. Ofta bara med någon liten gest, han kunde rätta till ett veck i de nystärkta gardinerna, flytta besticken några millimeter på matbordet, lägga åt sidan en skjorta som inte var välstruken, skrapa med nageln över en fläck på hallspegeln.
   Efterhand som hon började behärska ett hems vanligaste uppgifter satte han upp nya mål för henne. Det var inte vad man väntade av en god husmor att hon förslösade pengar på färdiga produkter. Hembakat bröd var både billigast och godast. Hemlagad mat — hemlagad från grunden — det nyttigaste för såväl hälsa som ekonomi.
   Hon hade gått på hushållsskola, hon visste hur man reder en sås och hur man dukar ett vackert bord, hur man gör frestande efterrätter. Men vad hade hon fått lära sig om verkliga livet? Om att vara gift med en visserligen rätt liten bankkamrer — men som på hösten blev en stor jägare? Inget om hur man river fjädrarna av en fågel, flår pälsen av en hare, styckar ett rådjur. Då hade hon mer nytta av vad hon som barn hade smygläst i sin fars anatomiböcker, skillnaden var inte så stor mellan människor och djur, hjärtan och tarmar och leder och senfästen var ungefär desamma. Det gällde bara att inte tänka på att det var någon liten harpalt, någon stackars Bambihon hade framför sig, utan kött som kött, rådjursstek, viltpaté, blodpudding, grytbitar. Hennes man hånade henne när han såg hur hon kämpade, en kvinna borde väl vara van att se blod, skulle djurblod vara mer kväljande än hennes eget? Uppskattade hon inte att han kom hem med billig mat, ville hon inte bidra med sitt lilla mått av ansträngning för att hålla hushållsutgifterna på en skälig nivå?
   Jo, hon ville, hon ville! Och visst kunde hon sköta hemmet och samtidigt utnyttja sin smula flickskoleutbildning för en enklare kontorssyssla. De bodde ju i en fullt modern lägenhet, hade hon inte både dammsugare och elektrisk spis och kylskåp och till och med egen tvättmaskin, vad behövde hon göra själv egentligen? Hon hade ju inte ens barn att ta hand om, han ville inte ha barn. Barn kostade pengar och var i vägen och skapade oordning.
   Efter sju års äktenskap kunde hon fortfarande känna hjärtat bulta — lika häftigt som hos en nyförälskad — när han kom hem från banken, en timme senare än hon kom från sitt arbete, och såg sig omkring i våningen: Hade hon använt timmen väl? Det var med bankande hjärta hon bar in maten till bordet, med bankande hjärta hon makade sig på plats under honom i sängen — skulle hon, om så bara en enda gång, få uppleva att det inte fanns något han kunde anmärka på?

Det var fredag efter kontorstid, han hade inte velat ha någon riktig middag, det hade han de senaste åren inte velat ha på fredagarna, endast en tallrik klar buljong — nykokad på krossade märgben och med en rå äggula i — innan han tog sig ett långt bad. Då skulle allt han behövde finnas omkring honom, nageltång, pimpsten, schampo, rakdon, ryggborste. Från badkaret ropade han sina order om vilka kläder han önskade framlagda och vad han ville ha nedpackat i sin weekendväska.
   Hon försökte stryka den smalrandiga grå skjortan han hade slängt smutsig ifrån sig för mindre än ett dygn sedan, hon hade lyckats tvätta den — han skulle inte behöva ödsla pengar på ett hav av skjortor bara för att han fått en fru som inte var i stånd att hålla dem rena — men den var fortfarande inte riktigt torr. Hur skulle hon hinna bli klar med den när han hela tiden ropade på henne: Var hans skor borstade? Hade hon sörjt för ren näsduk i kavajfickan? Var väskan färdigpackad nu, ville hon vara vänlig att lägga paketet som han hade haft med sig hem överst i den?
   Ett ganska stort, platt och mjukt paket i lila och grönt presentpapper, hon hade undrat vad det innehöll. Lärt sig att inte fråga.
   Att en röst kunde förändras så mycket! Den röst hon en gång hade tyckt var den mest tilltalande i hela världen — nu kändes den som en piska mot nerverna: Ville hon vara snäll och komma! Ville hon komma ögonblickligen!
   Rakkniven, såg hon inte att hon hade glömt att lägga fram rakkniven! Hade hon kanske tänkt att han skulle gå upp och hämta den själv? Visste hon inte, hade hon efter alla dessa år ännu inte uppfattat att han tyckte om att ligga i badkaret och raka sig?
   Jo, hon visste. I alla dessa år hade hon torkat upp skäggstubbsbemängt raklödder som han slängt över badkarskanten.
   Hon var också fullständigt på det klara med varför han på fredagskvällarna föredrog rakkniven framför morgnarnas vanliga hyvel. För att han ville vara extra välrakad inför de närmaste timmarnas väntande nöjen. Hon hade accepterat även det. Eftersom hon aldrig lyckats leva upp till hans förväntan såg han det som sin rätt att koppla av på annat och mer tillfredsställande håll.
  — Men så ta hit den då! För fan, kan du inte ta hit den! Hon kunde! Snabbt och grundligt. Hon tog dit några tjocka frottéhanddukar också. De behövdes.
   Med ryggen mot badkaret tvättade hon av händerna och armarna i handfatet. Tog av sig blusen och stoppade in den i tvättmaskinen. Lämnade badrummet, gick tillbaka till strykbrädan och strök färdigt skjortan, precis som han skulle ha förespråkat, man skall avsluta det man håller på med.
   Sedan hon ställt undan strykbrädan och vikt ihop skjortan återvände hon till badrummet. Släppte vattnet ur karet och spolade i nytt, det blev en aning ljusare i färgen. Hon vred ur handdukarna, sköljde upp dem i handfatet och lade även dem i tvättmaskinen. Drog fram badrumspallen, ställde sig på den och torkade först av taket och därnäst väggarna, en kakelplatta i taget, noggrant och metodiskt, det hade han lyckats lära henne, att man måste vara noggrann och metodisk om man skall få någonting gjort.
   Återstod badkaret.
   Det var inte första gången hon hade någonting svårhanterligt i badkaret, genom åren hade hon haft både resultaten av hans jaktutflykter och dessutom hela lamm och halva grisar där som han fått billigt genom bekanta på landet; en gång till och med en älgkalv som han kört på och slängt in i bakluckan, en kalv som var skadad och medvetslös, men inte död. Hon minns fortfarande hur förtvivlat synd hon tyckte om den lilla kalven när hon var tvungen att sätta kniven i den och tappa den på blod, öppna buken på den. Men hon visste ju, hon hade fått lära sig hur man gjorde.
   Först plockar man fram allt man kan få användning för. Knivarna, köttyxan och sågen — alltsamman julklappar från hennes man — en hammare, viltsaxen. Den stora syltgrytan, de två största kastrullerna, hon fyllde dem med vatten och ställde dem på spisen, nej, inget salt den här gången. Köttkvarnen, hushållsassistenten. Skåpluckan hennes man hade hakat av åt henne första julen de var gifta och visat att hon kunde använda som skärbräda, hon lade den tvärs över badkaret, kände efter att den låg stadigt ...

Lördag förmiddag var det mesta av grovgörat undanstökat, allt som var kvar låg ordnat i högar, portionsvis, på diskbänken, på skärbrädan och fortfarande några rester i badkaret, hon hade till och med hunnit sova litet. Under natten hade telefonen ringt några gånger och väckt upp henne, men när hon svarade fanns ingen där. Väskan som han skulle haft med sig var tömd och undanställd, det platta paketet låg på sängen bredvid hennes egen.
   Hon kunde unna sig att sitta ned och dricka kaffe och läsa tidningen medan femte omgången kokade på spisen. En smula träningsvärk molade i nacken och armarna, men inte värre än efter en halv gris, faktum var att hennes man hade haft rätt när han skröt med att han inte gick omkring med ett enda gram onödigt fett på kroppen, det var nästan synd att han inte själv kunnat få se hur effektiv hans diet hade varit.
   På eftermiddagen blev det, förargligt nog, stopp i toaletten. Totalstopp, vattnet bara steg och hotade svämma övernär hon spolade, hon försökte med en gammal sugklocka, med en bit ståltråd, det hjälpte inte. Hon var tvungen att ringa efter en rörmokare.
   Lyckligtvis hade hon kommit så långt att hon hann skura badkaret innan han kom; just när det ringde på dörren kände hon hur kvalmigt det luktade i våningen, i sista stund rättade hon till det genom att lägga allt vad hon hade av timjan och basilika och oregano och lagerblad i de sjudande köttgrytorna.
   Den unge rörmokaren sniffade förtjust medan han var där, det doftade underbart, sade han, hon var nog en riktig liten husmor, det var länge sedan han hade känt någonting dofta så mustigt och gott.
   Stoppet i avloppsröret var inte allvarligt, han kunde inte säga vad det berodde på, det kunde lika gärna vara grannensfel, folk slängde allt möjligt i toaletten, han ville helst slippa gå in på det. Fast allt prat om att det kan komma råttor upp ur toalettstolen, för att inte tala om babyalligatorer som spolats ned och sedan återvänder som fullvuxna, var rena båget, det ville han gärna påpeka, det som en gång är nedspolat försvinner ut genom reningsverken och kommer aldrig tillbaka. Hon betalade honom tjugo kronor mer än han begärde, det var ju lördag och hon var så tacksam, så oändligt tacksam, hon behövde sin toalett.
   Det återstående kokade hon ännu mjukare och skar ännu finare än förut, innan hon tömde ut det. Passade på att spola samtidigt med att någon annan i huset spolade, för att det inte skulle höras så mycket.
   Söndag kväll var hon klar, badrummets kakel och porslin lika vitt som det brukade vara, köket nyskurat, i diskstället låg noggrant rengjorda ben, prydligt ordnade efter storlek, de minsta stod i bestickkorgen. Allt var så perfekt, så ordentligt och systematiskt genomfört att hon önskade att hon hade kunnat visa honom det. Denna enda gång skulle han ha varit tvungen att medge att hon hade följt alla hans riktlinjer, han skulle äntligen ha kunnat vara nöjd med henne.
   Han skulle kanske ha velat visa det, hon tyckte själv att hon var värd en belöning. Med gott samvete öppnade hon det gröna och lila paketet, det innehöll en krämgul sidennegligé, hon kände sig som en ny människa när hon hade satt den på sig.

Måndag förmiddag ringde de från banken till kontoret där hon arbetade och frågade efter honom. Hon kunde bara bekräfta att han var borta, det var han ju, hon hade inte talat med honom sedan fredag kväll, han brukade lämna hemmet då och inte komma tillbaka förrän på söndagen. Visste hon vart han kunde ha tagit vägen? Det ville hon helst inte svara på.
   Fastän benen såg mycket prydliga, nästan dekorativa ut i diskstället, kunde hon ju inte ha dem där. Hon ville inte lägga dem i soporna heller, man vet aldrig vad som kan hända med sopor, hur väl man än slår in dem. Och om hon slängde ut dem från någon kaj eller bro — hur skulle hon kunna vara säker på att ingen råkade fiska upp dem igen?
   Hon vek in dem i flera lager plast, avslutade med det gröna och lila presentpapperet och ställde in dem i garderoben, ett avlångt paket som inte gjorde mycket väsen av sig bakom kappor och skor.
   Efter en tid blev polisen inkopplad, till en början ansågs det en aning misstänkt att hon vägrade ge några upplysningar om var den saknade brukade tillbringa veckosluten. Men sedan förfrågningar gjorts bland vänner och kolleger koncentrerades uppmärksamheten på älskarinnan han hade hållit sig med ett antal år. Det blev hon som fick de svåra frågorna.
   Hans hustru fortsatte att bo i våningen, det kändes inte svårt utan tvärtom lugnt och skönt. Ingen vass röst skrek åt henne, inga ben skramlade i garderoben.
   Så småningom gifte hon om sig, den här gången med en man som ständigt lovordade henne, inte minst för hennes förträfflighet som husmor. De levde lyckliga tillsammans i många år. En kväll kände hon en liten smärta i bröstet, inte värre än att hon somnade, nästa morgon var hon död, hon hade dött i sömnen, lugnt och fridfullt.
   Hennes nye man gjorde sitt bästa för att hålla lika fint i våningen som där alltid hade varit så länge hon hade hand om den. En dag tog han sig för att städa i garderoben.
   Längst in hittade han det avlånga paketet i bleknat presentpapper. Han skakade på det och undrade vad det var, till slut började han packa upp det.
   Redan när han hade rivit bort det yttersta lagret papper anade han svaret på en fråga som alltid hade förbryllat honom: Varför denna underbart goda och duktiga husmor inte en enda gång under hela deras äktenskap, inte ens när han hade födelsedag, hade låtit sig övertalas att laga hans älsklingsrätt, det enda han hade saknat under deras år tillsammans — köttsoppa med klimp.

Ur "Kvinnornas röda bok" 1996.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki