FANDOM


Av Ba Jin

Lis båt skulle strax gå till staden.
   Fullmånen rörde sig sakta över bergskammen och kastade sitt sken över stranden. Vattnet i den lilla floden som vilade i bergets skugga vaggade lätt när det nåddes av månskenet. Vattnet rann sakta framåt, och månskenet flöt på vattnet som om det ville följa med ända till den stora floden. Mörkret blev djupare för varje minut men bildade ännu bara ett nät över trakten. Berg, träd, flod, åkrar, hus, allt var insnärjt i mörkrets nät. Månskenet var alltför blekt för att slippa igenom maskorna.
   Lis båt låg och guppade invid en stenbeläggning som gick ner i floden. Den låg förtöjd omgiven av täta snår av lotusväxter. Åtskilliga purpurröda blommor hade slagit ut, och lotusbladen hade klibbat sig fast vid fören.
   På båten lyste en oljelampa med ett ömkligt svagt ljus. Utifrån föreföll båten sova, dold i de svarta skuggorna. Det var tyst som på en obebodd ö. Ändå fanns det människor på båten.
   I kajutan låg två människor utsträckta. Ett barn satt och dåsade i fören. Skepparen Li satt lugn och tyst i aktern och rökte. Det var tyst, som om alltför mycket redan hade sagts och det inte fanns något mer att säga. Passagerarna var gamla bekanta. Båten gick till staden vid kvällningen varje dag; på förmiddagen nästa dag gick den tillbaka. Denna fasta tidtabell ändrades mycket sällan, och passagerarna brukade alltid ta båten ett par gånger i veckan; de kom vid den bestämda tiden, sade inte mycket utan lade sig att sova i båten, och när de vaknade var de nästan i staden. Ibland gick de i land där i staden, ibland fortsatte de med den lilla ångbåten till provinshuvudstaden. Den yngre av passagerarna var folkskollärare där på landet men hade sin familj i staden och for därför dit varje lördag. Den andra stod i affär i staden men bodde där i byn. Han skickades ofta av sin chef till provinsstaden i affärsärenden.
   I fören kammade månskenet pojkens ostyriga hår, men han verkade inte märka det utan nickade bara sakta. Hans ögon slöt sig utmattade men spärrades ibland plötsligt upp för att titta på vägen på stranden och på vattnet. Ingenting rörde sig. Han mumlade någonting och tystnade sedan.
  — Underligt, varför har Gensheng inte kommit än? sade folkskolläraren lågt för sig själv medan han vände sig i båten.
   Han tittade framåt fören och öppnade sedan den lilla fönsterluckan i sidan och stack ut huvudet.
   Det var stilla överallt. Ingen lykta lyste, och förfäderstemplet på stranden sov också. Stigen låg tom i månens ljus. Vid båten, alldeles intill hans huvud, flöt en lotusplanta med flera röda blommor.
   Han drog in huvudet igen och stängde luckan. Wang Sheng, butiksbiträdet, ropade till skepparen:
  — Hallå, Li, hur mycket är klockan? Ska vi inte ge oss iväg snart?
  — Gensheng har inte kommit än. Klockan är inte så mycket, det är ingen fara! ropade Li till svar från aktern.
  — Gensheng kommer alltid klockan sju. I kväll...
   Folkskolläraren tog fram sin klocka, öppnade fönsterluckan och höll klockan i ljuset för att se efter.
  — Nu är hon redan tjugo i åtta. Han kommer säkert inte i kväll.
  — Visst kommer han. Han ska komma, han har varor att ta till stan, envisades skepparen. Var inte orolig, herr Jun. Och ni, herr Wang, ni är ju också gammal kund och vet att jag har passat ångbåten varenda dag och inte kommit för sent en enda gång.
  — Gensheng har aldrig varit försenad förr, sade herr Jun — folkskolläraren Tang Jun. Han brukar alltid komma tidigt, men nu låter han folk vänta på sig.
  — Antagligen har han blivit uppehållen av någonting. Butiksbiträdet Wang Sheng lade höger ben över vänster.
  — Jag känner honom, det är ingenting. Han röker inte opium och dricker inte heller, det finns ingenting som kan ha hindrat honom. Han kommer snart!
   Li kröp sakta från aktern över kajutataket till fören medan han talade. Så väckte han pojken som satt och slumrade där:
  — Lin!
   Pojken hoppade genast upp. Li såg ett ögonblick på honom men klev sedan över på stenläggningen. Han tog några steg på stranden och vände så tillbaka och knäppte upp byxorna för att pinka. Vattenytan glänste som silver. Fullmånen hängde mittemot honom på himlen, och dess silverstrålar föll på hans huvud. Skenet såg ut som friskt vatten som tvättade huvudet rent.
   En mörk skugga glänste till under banyanträdet vid förfäders-templet på stranden.
  — Nu kommer han, mumlade Li förnöjd för sig själv. Och han gav pojken order:
  — Lin! Gör allt i ordning. Gensheng kommer nu, så vi ska lägga ut.
   Pojken svarade något och tog en bambustav, med vilken han stötte till lätt mot botten så att båten svängde och kom att ligga med sidan mot stranden.
   Li stod kvar på stenläggningen. Skuggan närmade sig. Han såg nu tydligt att den kommande hade en liten låda av rotting i handen och var helt liten till växten. Det var inte Gensheng som kom. Det var Zhang som också skulle in till staden i dag — trots sin ungdom var han ägare till en liten diversehandel.
  — Ska vi iväg?
   Zhang kom skyndande med sin rottinglåda fram till stenläggningen och log när han fick se Li.
  — Strax, vi väntar bara på Gensheng.
  — Klockan är åtta! Gensheng kommer säkert inte, ropade folkskolläraren inifrån båten.
  — Underligt, är Gensheng inte här? Jag vet att han alltid brukar komma i god tid, sade Zhang medan han gick ombord.
   Han ställde rottinglådan utanför och satte sig själv på golvet i kaj utan, varefter han tog fram en cigarett ur en ask han hade i fickan och började lugnt röka vänd mot månen.
  — Hör du Li, har Gensheng kommit?
   Det var en medelålders kvinna med kortklippt hår, barfota och klädd i skjorta och byxor av siden, som anropade. Hon hade kommit skyndande längs stranden och stod nu på stenläggningen.
  — Gensheng? Vi väntar på honom allihop i kväll, men han håller sig undan. Du borde väl veta var han håller hus!
   Li hade blivit ilsken och lät förebrående. Men kvinnan blev orolig.
  — Har han inte alls kommit i kväll? — Jag har inte sett röken av honom!
  — Du skojar väl inte med mig? Nu blir jag orolig! Kvinnan blev ännu mer ängslig.
  — Gensheng sao, jag har inte tid att skoja med dig! Tala nu om för mig om Gensheng ska med båten i kväll eller inte! Li satte upp en sträng uppsyn.
  — Det måste ha hänt nåt!
   Genshengs hustru sade ingenting mer utan vände på klacken och sprang iväg.
  — Hallå, Gensheng sao, Gensheng sao! Kom tillbaka! ropade Li bakom henne utan att förstå vad som var på färde.
   Kvinnan svarade inte. Hon var redan på väg springande längs stranden. Plötsligt ropade hon Genshengs namn — det lät som ett tjut.
   Ljudet skar i öronen på Li och gjorde honom illa till mods. Han blev stående som förstenad på stenläggningen.
  — Vad är det? undrade de tre passagerarna förvånade.
   Zhang hade bevittnat ordväxlingen. Butiksbiträdet kom nu fram till kajutaöppningen och tittade ut. Folkskolläraren öppnade fönsterluckan och stack ut huvudet.
  — Fan vet! svarade Li ilsket i det han vände sig om.
  — De har säkert grälat, och Gensheng har blivit arg och stuckit, så är det säkert! avgjorde Zhang. Och så säger folk att lyckan är att vara gift, haha!
   Han kastade fimpen i vattnet, skickade en tjock spottloska efter den och skrattade. Men Li var allvarlig.
  — Gensheng grälar aldrig med sin fru! Jag är säker på att det är någonting annat! Det är säkert någonting annat.
   Li såg bekymrad ut. Han förstod inte vad det kunde vara för någonting annat.
  — Gensheng, Gensheng!
   Kvinnans gälla skri genljöd vida omkring i den stilla nattluften. Ett andra skrik följde, ännu mer hjärtskärande och förtvivlat än det första, och jagade detta framför sig tillsammans med det ut över nejden.
  — Vad är det som händer, Li? ropade folkskolläraren.
   Så stängde han fönsterluckan. Ingen svarade honom.
  — Låt oss ge oss iväg nu! ropade butiksbiträdet otåligt.
   Han började bli orolig att han inte skulle hinna med ångbåten till provinsstaden.
   Li lyssnade oavvänt på kvinnans skrik. Hans oro blev allt större. Han svarade inte de bägge passagerarna utan stod där bara som förstenad och lyssnade till kvinnans rop på sin man. Plötsligt sade han:
  — Det här går inte, hon måste ha blivit galen! Och han rusade upp på stranden och sprang efter henne.
  — Pappa, ropade pojken som hade suttit och dåsat i fören. Han rusade upp och följde efter. Vart ska du ta vägen?
   Li svarade inte utan sprang bara vidare. Pojkens rop dog genast bort utan att lämna ett spår efter sig i luften. Det var kvinnans klagorop som fyllde atmosfären. Ett skri, ett till, ännu ett — det var som om månljusets silver helt bestod av dessa klagorop. De skälvde oavbrutet, dessa skrin som skar i ens hjärta. Det var som om ett levande liv förstördes och slets sönder — slets i strimlor och bitar.
   Tre människor sprang på den leriga vägen: kvinnan, skepparen och pojken. Men pojken stannade ganska snart.
   Båten låg fortfarande kvar vid stenläggningen, och de tre passagerarna kom ut och satte sig i fören för att nyfiket diskutera vad som hänt Gensheng. De gissade vilt. Var och en försökte föreställa sig eller räkna ut vad det var fråga om. Det blev helt livligt på båten.
   Kvinnans ångestfyllda skrin blev så småningom lägre, och så tystnade de. Li fann henne under ett träd, sittande liksom utmattad, med ryggen mot trädets stam, med håret i oordning och tårar på kinderna. Ögonen stirrade tomt på skogen på andra sidan floden. Hon grät tyst.
  — Gensheng sao, vad är det du gör? Har du blivit galen? Tala om vad det är!
   Li hade nu hunnit dit, grep henne i axeln och skakade henne hårt, medan han skrek åt henne.
   Gensheng sao gjorde ett kast med huvudet och slutade gråta. Hon såg på honom med sina uppspärrade svarta ögon, som om hon inte kände igen honom. Efter ett ögonblick snyftade hon:
  — Gensheng, Gensheng...
  — Vad är det med Gensheng? Säg något då! pressade Li på.
  — Jag vet inte, svarade kvinnan tomt.
  — Äh, om du inte vet, varför börjar du gråta då? Du har blivit tokig! skällde Li och spottade på marken.
  — De har säkert tagit honom! De har säkert tagit honom! jämrade kvinnan.
  — Tagit? Vem har tagit honom? Menar du att någon har rövat bort Gensheng?
   Li blev rädd, och hans hjärta började bulta våldsamt. Gensheng var hans vän. Han var också en rättskaffens människa, menade han — varför skulle någon vilja röva bort honom?
  — Det är säkert Tang Xifan som har gjort det, det är säkert han! utropade Gensheng sao gråtande. I går sade Gensheng till mig att Tang Xifan hade anmält honom till myndigheterna för att ha samröre med banditerna. Jag trodde inte på det då. I eftermiddags, när Gensheng gick ut, var det någon som såg Tang Xifans folk följa efter honom. Flera stycken, och ett par agenter också. Sedan har han inte kommit tillbaka hem. Det är säkert de som har tagit honom.
   Hon började gråta igen.
  — Tang Xifan, den girige gamle jäveln! Men varför skulle han vilja skada Gensheng? Det är väl inte säkert, Gensheng sao, du har ju inte med egna ögon sett Gensheng bli bortförd!
   Li försökte tafatt trösta henne. Hans röst var inte alls så brysk som nyss.
  — Inte säkert? Det är nog bara du som inte tror det är säkert! Tänk så han huserade innan han blev häradschef. Han lät lönnmörda herr Yi, och hade han inte gjort det så hade han väl aldrig kunnat bli häradschefl De senaste dagarna har Gensheng arbetat tillsammans med herr Yis bror, herr Jing, för att bilda en bondeförening, och det var ju riktat mot honom. Jag försökte hela tiden få honom att inte gå emot den skurken. Han lyssnade inte på mig utan talade jämt om att tyrannerna och de elaka herrskapen skulle störtas. Nu är det slut. Den som blir tagen kommer inte levande hem igen. Att ha samröre med banditerna, det är allvarligt det!
   Genshengs hustru grät och förbannade om vartannat.
  — Tang Xifan — jag kan inte tro att han kan vara så grym! mumlade Li.
  — Han har pengar, han! Och är till och med god vän med häradshövdingen! Och häradshövdingen gör som han säger!
   Hennes röst blev högre igen, och ögonen blixtrade — sorgen överskuggades av vrede.
  — En så fin man som herr Yi, till och med honom skulle han ge sig på ... Har du glömt det där med Liu? Det är samma sak som har hänt Gensheng nu.
   En skugga av fruktan kom över hennes ansikte.
   Li kunde inte säga någonting. Det var sant, han mindes klart vad som hade hänt med Liu. Denne hade varit en bra och rättskaffens karl, som hade arbetat som daglejare vid sådd och skörd och dessemellan gått som bärare. En gång hade han inte velat betala bärstångsskatten utan gått hem till Tang Xifan, som var skatteindrivare, tillsammans med ytterligare några bärare för att protestera. Två dagar senare hade häradspolisen sänt folk för att gripa honom. De påstod att han var misstänkt för kontakt med banditerna och döm de honom till femton års fängelse. När polisen hade gripit Liu, hade denne just klivit ombord på Lis båt med en last. Li hade sett allt tydligt. Han var en hederlig karl som aldrig hade gjort något ont, men myndigheterna påstod att han hade samröre med banditerna. En sådan värld det här var! Li trodde nu på vad Genshengs hustru hade sagt.
   Lis ansikte blev dystert, och han kände det som om en tung sten tyngde på hans hjärta. Han knäppte ihop händerna medan han tänkte. Ingenting kunde han hitta på. Hjärnan brände, och olika skuggor jagade genom huvudet, förvandlades och bytte gestalt. Så grep han Gensheng sao i armen och sade:
  — Kom upp nu. Även om de verkligen har tagit Gensheng, så måste vi kunna hitta på ett sätt att rädda honom! Att sitta här och gråta tjänar ingenting till!
   Han drog upp henne på fötter. Tillsammans skyndade de iväg längs stranden.
   Inte ens halvvägs tillbaka mötte de pojken som kom springande mot dem.
  — Pappa, ropade han högt med förtvivlan i ansiktet. Gensheng... Han hakade sig fast i sin fars arm utan att kunna avsluta meningen.
  — Gensheng? Var är han? insköt hustrun.
   Rösten darrade häftigt. Hon ställde sig framför pojken och skakade honom häftigt.
  — Tala om det, Lin! Var är han?
   Li märkte också förebudet om onda nyheter och blev mycket illa berörd.
   Lin svettades kraftigt, och skräck tecknade sig i det lilla ansiktet medan han stammade fram:
  — Gensheng ... han är...
   Han drog de andra med sig, och började springa. På en gräsbevuxen vall vid floden syntes de tre passagerarna sittande på huk. Platsen låg lägre än stigen de kom på. Pojken var där först.
  — Titta, pappa! ropade han med ångest i rösten.
   Genshengs hustru skrek till gällt och sprang dit. Li skyndade efter.
   Flodkanten var fylld av lotusplantor, och de purpurröda blommorna lyste. Folkskolläraren satt hukad och drog växterna åt sidan för att frilägga en uppsvälld människokropp, som låg stilla i vattnet med huvudet neråt. Kvinnans ena byxben fastnade i en uppstickande trädrot, och en gren rev ett hål i skjortan.
  — Gensheng! skrek kvinnan, kastade sig ner och började dra i kroppen, förtvivlat gråtande.
  — Det är lönlöst! viskade läraren till Li, bedrövad och med hängande huvud.
  — Han blev säkert skjuten först, tillade butiksbiträdet. Se så mycket blod!
  — Låt oss lyfta upp honom, sade den unge mannen med diversehandeln.
   Li suckade djupt. Han stod bara och stirrade ner i vattnet, allt medan han höll hårt om pojkens darrande axlar.
   Hustruns gråt slog mot natthimlen. Det var som om flera hjärtan krossades, som om de slets sönder i strimlor och småstycken. Gråten uppfyllde hela denna månskenskväll. Allt i luften, på jorden och i vattnet verkade gråta — varje träd, varje gräs, varje blomma, varje lotusblad.
   Fridfullt vilade landskapet under månskenet, fridfullt vilade också den lilla floden. I denna sorg tycktes hela landskapet gråta. Och alla människor där fällde tårar.
   Det var en mycket vacker månskenskväll. Det varken blåste eller regnade. Men Lis båt, som annars alltid var punktlig, blev denna natt för första gången försenad.

   Ur "5 kineser", 1986. Översättning Lennart Lundberg.

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki