Fandom

Svenskanoveller Wiki

En ovanlig gengångare

754sidor på
denna wiki
Add New Page
Kommentarer0 Share

Av Edward Page Mitchell

I


   I det gamla slottet Weinstein vid norra Rhen bodde, som alla vet, på hösten 1352 den mäktige baron Kalbsbraten, som i trakten vanligen gick under öknamnet Tjugo Putäller, på grund av sin allmänt kända vana att dagligen inmundiga stora kvantiteter av vingårdens produkter. Baronen hade även många andra beundransvärda egenskaper. Det var en vänlig, storsint man som kände sitt sociala ansvar, och som stal, mördade, brände, plundrade och jagade grannarnas boskap, hustrur och systrar uppför det branta berget Weinstein på ett så fryntligt och godmodigt sätt att det förskaffade honom samtidens oförställda beundran.
   En kväll satt den gode baronen ensam i stora salen på Weinstein och var på ovanligt gott humör. Han hade intagit en förträfflig middag, som han plägade, och det stod tjugo tomma buteljer i en rad framför honom på bordet, som en påminnelse om inte alltför avlägsna njutningar. Men baronen hade ännu fler skäl att vara nöjd med sig själv och sin tillvaro. Det faktum att han samma dag hade blivit far, tände en ömsint glöd i hans anlete, som inte vinet enbart förmår åstadkomma.
   "Hallå, därute! Hör hit, seneschall!" ropade han i detsamma med en stämma som fick de tjugo tomma buteljerna att klinga som en glasorgel. Och förfädernas rustningar — tjoget fullt — som hängde runt väggarna svarade med en dov, metallisk bas. Seneschallen ilade till hans sida.
   "Seneschall", sa Tjugo Putäller, "det stod bra till med baronessan, om jag förstod dig rätt, eller hur?"
   "Enligt vad jag erfarit befinner sig hennes nåd så väl som omständigheterna medger", svarade seneschallen.
   Baronen satt tyst en stund och stirrade tankspritt på de urdruckna flaskorna.
   "Om jag förstod dig rätt", fortsatte han, "så blev det. . ." "Fyra", sa seneschallén högtidligt. "Enligt pålitliga källor blev det fyra barn, alla gossar."
   "Och det", utbrast baronen med ögonen lysande av stolthet, och drämde sin grova näve i bordet — "det vill jag i dessa dagar, när Malthus fördärvliga läror sprider sig bland överklassen, det vill jag kalla förtjänstfullt — förtjänstfullt, vid den helige Kristofer. Det står jag vid!" Han fäste blicken på tombuteljerna. "Seneschall", fortsatte han efter en kort paus, "jag tror att vi under förhandenvarande omständigheter skulle kunna. . ."
   "Intet vore mer passande", instämde seneschallen. "Jag ska strax gå efter ännu en butelj av bästa sorten. Vad säger ers excellens om årgång 1304, den stora kometens år?"
   "Men. . ." sa baronen tveksamt och tvinnade mustaschen, "sa du inte att det blev fyra stycken. . . fyra gossebarn?"
   "Alldeles riktigt, ers nåd", svarade seneschallen, och som den väluppfostrade tjänare han var, förstod han genast vinken. "Jag ska gå efter fyra buteljer till."
   Den förträfflige trotjänaren kom tillbaka med fyra buteljer till, som han ställde på bordet inom räckhåll för baronen, och sa i förbigående:
   "Det står en from gammal man, en långväga resenär, på borggården, herre. Han ber om mat och husrum. Han har färdats över Alperna och är på väg till Köln."
   "Jag förutsätter", sa baronen likgiltigt, "att det vederbörligen undersökts huruvida han har något av värde att stjäla."
   "I morse färdades han över ers nåds högvälborne kusins, greve Conrad von Schwinkenfels ägor", svarade den gamle trotjänaren. "Som ers nåd kanske förstår har han bara några ynka schweiziska kopparmynt kvar."
   "Kusin Conrad, den hedersknyffeln!" utbrast baronen tillgivet. "Det värsta öde som kan drabba en, det är att som jag bo på läsidan av von Schwinkenfels. Du har väl befriat vår fromme gäst från hans kopparmynt?"
   "Ers nåd", sa seneschallen med ett förläget leende, "det var väl inte värt besväret."
   "Nej, nu blir jag min själ förgrymmad på dig", röt baronen. "Mynt som inte är värda besväret! Om inte för penningvärdets skull, så för principens borde du ha skinnat honom inpå bara kroppen, din dummer!"
   Seneschallen slokade med huvudet och muttrade urskuldande. Samtidigt slog han upp den tjugoförsta buteljen.
   Baronen fortsatte lite lugnare, men alltjämt i lika sträng ton:
   "Om du sätter värde på min uppskattning och ditt eget lumpna skinn, så låt aldrig bytets ringa värde förleda dig att vika så mycket som en hårsmån från våra principer. Att vara plikttrogen in i minsta detalj, det är en av de viktigaste förutsättningarna för en framgångsrik karriär — ja, det är i själva verket grundvalen för en sund nationalekonomi."
   Ljudet av korken som drogs ur den tjugoandra buteljen gav eftertryck åt hans uttalande.
   "Emellertid", fortsatte baronen i något mildare ton, "ska vi inte slösa bort en dag som denna på att gräla om en struntsak. Fyra. . . och gossar alla! Detta är en stor dag för Weinstein. Slå upp de sista två buteljerna, seneschall, och låt den fromme främlingen stiga på. Jag har lust att roa mig med honom."

II


   Sedd genom de drygt tjugo flaskorna som stod framför baronen, föreföll främlingen gammal — minst åttio år. Han var klädd i en sliten grå kappa, bar en pilgrimsstav i handen och såg ut som en harmlös gammal gubbe, alldeles för alldaglig för att ens kunna duga till några minuters förströelse. Baronen ångrade att han hade skickat efter honom, men mönstergillt artig som han var, när han inte var på krigsstigen, bjöd han sin gäst att ta plats och hällde upp en bägare kometvin åt honom.
   Med en djup men alls inte servil bugning fattade främlingen glaset och smuttade eftertänksamt på vinet. Han höll upp bägaren mot ljuset med darrande hand och smakade på drycken än en gång. Den tycktes skänka honom stor tillfredsställelse, och han strök sig om skägget.
   "Är ni vinkännare? Det smeker gommen, inte sant?" sa baronen och blinkade åt ett porträtt i naturlig storlek av en av sina anfäder.
   "Ackurat", svarade pilgrimen, "men det är lite sliskigt av alltför lång lagring. Av bouqueten och färgen att döma skulle jag gissa på 1304 års årgång. Och det har vuxit på den branta sluttningen sydsydost om slottet, där stigarna mellan kullarna möts. Tack vare solen som speglas i tornet blir det en särdeles förträfflig skörd just där. Men era lymlar till pager har förvarat flaskan på fel sida av källaren. Den borde har legat på den torra sidan, där er sturske farfar Sigismund von Weinstein, Ludentass kallad, murade in sin tredje fru innan han tog sig en fjärde."
   Baronen tittade förvånat på sin gäst.
   "På min ära!" utbrast han. "Ni tycks känna det här huset utan och innan."
   "Det är inte så konstigt", svarade främlingen lugnt smuttande på vinet. "Jag har bott i mer än sextio år under det här taket. Jag kan varenda spricka i det. Jag är faktiskt en von Weinstein jag också."
   Baronen korsade sig och flyttade bort stolen en bit från flaskorna och främlingen.
   "Ni kan vara lugn", sa pilgrimen och skrattade. "Jag vet nog att i varje slott med självaktning spökar någon gammal anfader, men jag är av kött och blod. Jag var herre till Weinstein tills jag för tolv år sedan begav mig åstad för att studera metafysik vid de arabiska lärosätena, och de fördömda notarierna tog ifrån mig äganderätten. Den här salen är jag förtrogen med sen barnsben! Där borta är eldstaden, där jag som barn värmde mina späda tår. Där är den riddarrustning som jag kröp in och gömde mig i så att min dyra moder — Himlen bevare henne — sånär dog av skräck. Det är som om det var i går. På väggen där borta hänger vår förfader Franz den Enöra-des vassa tvåhandssvärd, varmed jag skar av mustascherna på min berusade far när han satt och hängde över sin tjugonde butelj. Där är hjälmen som. . . men alla dessa minnen tråkar säkert ut er. Ni får förlåta en pratsam gamling, som kommit för att återse det hem där han vuxit upp och levt under sin krafts dagar."
   Baronen tryckte handen mot pannan.
   "Jag har bott här i slottet i ett halvt sekel", sa han, "och jag känner tämligen väl till mina närmaste släktingars historia. Men jag kan inte påstå att jag har nöjet att vara bekant med er. Tillåt mig emellertid att fylla på glaset åt er."
   "Vinet är gott", sa pilgrimen och höll fram sitt glas. "Fast årgång 1392, när druvorna. . ."
   Baronen stirrade på sin gäst.
   "1392 års druvor?" sa han spydigt. "Det felas dem fyrtio års lagring. Ni är gammal, min vän. Ni yrar bestämt."
   "Ursäkta mig, min högt ärade värd", svarade pilgrimen stillsamt. "1392 års vinskörd har legat i källaren i fyrtio år. Ni har tappat minnet för årtal."
   "Vad tror ni det är för år i år?" frågade baronen.
   "Almanackan, stjärnorna och sunda förnuftet säger att vi skriver nådens år 1433."
   "Vid min odödliga själs frälsning", utstötte baronen, "det är nådens år 1352."
   "Det måste föreligga ett misstag här", anmärkte den vördnadsbjudande främlingen. "Jag föddes här år 1352, samma år som turkarna anföll Europa."
   "Några turkar har då gudskelov inte anfallit Europa", replikerade Tjugo Putäller, som åter sansat sig. "Ni är antingen trollkarl eller bedragare. I båda fallen ska jag se till att ni blir uppsprättad och styckad så snart vi har druckit ur den här flaskan. Berätta vidare, era minnen är högst intressanta, och spara inte på vinet."
   "Några trollkonster har jag aldrig utövat", svarade pilgrimen lugnt. "Och vad beträffar att jag skulle vara bedragare, så betrakta noga mitt ansikte. Känner ni inte igen den korta, breda släktnäsan med den höga färgen? Eller de tre vecken och de två sneda rynkorna i pannan? Jag ser att ni har dem också. Och munnen. . . har inte jag fått släkten Weinsteins mun? Titta noga. Jag ber er — granska mig."
   "Ni är fördömt lik oss", erkände baronen.
   "Jag var yngst av fyrlingarna", fortsatte främlingen. "Mina tre bröder var klena små stackare som inte levde länge efter födelsen. Som liten var jag min stackars fars ögonsten. Han saknade inte aktningsvärda egenskaper, trots att han var en omåttlig fyllhund och samvetslös rövare."
   Baronen hajade till.
   "Han kallades Tjugo Putäller. Uppriktigt sagt tror jag att Fyrti Putäller hade varit närmare sanningen."
   "Det är lögn!" utbrast baronen. "Jag dricker nästan aldrig mer än tjugo buteljer!"
   "Och vad beträffar hans rykte", fortsatte pilgrimen utan att ta notis om avbrottet, "så måste det erkännas att det inte kunde ha varit sämre. Alla hederliga människor inom flera kilometers omkrets levde i skräck för honom.
   Äganderätten var minst sagt osäker i grannskapet, emedan min salig fars rovgirighet inte kände några gränser. Men ingen vågade klaga högt, för de kunde förlora livhanken nästan lika lätt som fåren eller dukaterna. Ja, folk hatade till och med hans skugga, och de förbannade honom så fort han vände ryggen till. Jag minns så väl när jag var i fjortonårsåldern — det måste ha varit år -66 när Storturken belägrade Adrianopel — att mjölnaren Hugo ropade på mig och sa: 'Gosse, du har en väldigt stilig näsa." Ja, det är en stilig näsa, Hugo', sa jag och rätade stolt på mig. 'Sitter den fast ordentligt?' frågade Lång-Hugo hånfullt. 'Nog sitter den fast ordentligt', svarade jag. 'Men varför ställer du så dumma frågor?' Det säger jag dig, gosse', sa Hugo och vände sig bort, 'var noga med att hålla ett öga på din näsa, när far din inte är upptagen av annat, för han är fullt kapabel att stjäla näsan av sin son i brist på bättre byte'."
   "Vid den helige Kristofer!" vrålade baronen. "Detta ska stå Hugo mjölnare dyrt! Jag har alltid haft mina misstankar om honom. . . Vid den helige Kristofers börda svär jag att krossa vartenda ben i kroppen på honom!"
   "Det vore en tarvlig hämnd", genmälde pilgrimen. "Lång-Hugo har vilat i sin grav i sextio år vid det här laget."
   "Sant", sa baronen och tog sig åt huvudet med båda händerna. Han stirrade hjälplöst på sin gäst. "Jag glömde att det är nästa sekel nu — såvida ni inte är en vålnad vill säga."
   "Min vördade fader får ursäkta att jag prövar logiken i er hypotes", invände pilgrimen. "Den berör nämligen en öm punkt hos mig, då den ju ifrågasätter min fysiska existens och min status som faktiskt, individuellt jag. Hur förhåller det sig egentligen med oss? Ni tillstår att jag är född i nådens år 1352. I det fallet är det föga troligt att ert minne bedrar er. Å andra hand påstår ni ologiskt nog, i strid mot alla almanackor, tideräkningar och timade händelser, att det alltjämt är år 1352. Om ni vore en av sjusovarna, skulle era hallucinationer (för att begagna ett milt uttryck) vara förlåtliga, men ni är varken sjusovare eller helgon. Alla de åttio års erfarenheter som jag bär på protesterar mot ert märkliga misstag. Det är obestridligen jag som har rätt att ifrågasätta er fysiska existens, och inte ni min. Har ni någonsin hört talas om att spöken eller gengångare från framtiden visat sig för att plåga och skrämma människor i tidigare generationer?"
   Det måste baronen erkänna att han inte hade.
   "Har ni däremot hört talas om att vålnader, spöken och gengångare, eller vad ni vill kalla dem, har dykt upp i nuet ur det förgångnas mörker?"
   Baronen sneglade ängsligt på de mörka vrårna i den stora salen och korsade sig för andra gången.
   "Om ni är en äkta von Weinstein", viskade han, "så vet ni redan att det vimlar av gengångare här i slottet. Det är hart när omöjligt att gå runt efter mörkrets inbrott utan att snava över ett halvt dussin."
   "Då har ni redan givit er sak förlorad", konstaterade den andre lugnt. "Ni har begått, vad min högt värderade lärare i dialektik, den lärde araben Ben Dusty, skulle kalla ett syllogistiskt självmord. Ni erkänner ju att ehuru man aldrig hört talas om spöken från framtiden, så påträffar man inte sällan spöken från det förgångna. Följaktligen framlägger jag följande slutledning för er: Det är oändligt mycket troligare att ni är ett spöke, än att jag är det."
   Baronen blev högröd.
   "Får en god son verkligen förneka sin egen fars existens?" frågade han.
   "Får en god far låta påskina att den son han själv har avlat inte finns till?" genmälde pilgrimen med bibehållen fattning.
   "Vid alla helgon!" muttrade baronen och blev ännu rödare. "Denna tvist ska avgöras och det snabbt. Hallå där, seneschall!" Han ropade och ropade, men förgäves.
   "Spara på luften", sa pilgrimen stillsamt. "Den lydigaste tjänare stiger inte upp ur graven, hur man än skriker."
   Tjugo Putäller sjönk vanmäktigt ner i stolen. Han försökte säga något, men tungan och strupen vägrade att lyda. Han fick bara fram ett gurglande ljud.
   "Rätt", sa gästen gillande. "Uppför er som det anstår en välsedd och reputerlig vålnad från förra seklet. En väluppfostrad gengångare varken rodnar eller ställer till bråk. Ni kan gott kosta på er att vara lite stillsam, ni var bråkig nog före er död."
   "Min död?" flämtade baronen.
   "Ja, ursäkta att jag nämner denna obehagliga händelse", sa pilgrimen.
   "Min död!" stammade baronen med håret på ända. "Jag vill bra gärna få höra de närmare omständigheterna."
   "Jag var bara femton år vid det tillfället", sa pilgrimen eftertänksamt. "Men jag kommer aldrig att glömma en enda liten detalj från det stora folkupproret som satte punkt för min dyre faders levnadslopp. När era fruktansvärda illdåd gjort alla människor på flera mils avstånd till den grad förtvivlade att de inte längre stod ut, reste de sig till slut som en man, och ledda av min gamle vän mjölnaren Lång-Hugo samlades de på Schwinkenfels och bad er kusin, greve Conrad, om beskydd mot er, som borde ha varit deras beskyddare. Von Schwinkenfels lyssnade med stort allvar på deras klagomål. Han svarade att han häpen och bestört under en lång tid hade bevittnat era fruktansvärda illdåd, att han ofta förgäves hade försökt tala er till rätta, att han betraktade er som ett gissel för hela omgivningen, att ert slott var fyllt av blodsbesudlade skatter och orätt fånget byte, och att han, i sin egenskap av lagens och moralens försvarare, såg det som sin plikt att tåga mot Weinstein och röja er ur vägen för allas bästa."
   "Den skenhelige piraten!" utbrast Tjugo Putäller.
   "Vilket han också gjorde", fortsatte pilgrimen. "Han fick stöd inte bara av sina egna vasaller utan även av era. Erkännas måste att ni försvarade er duktigt. Om inte den skojaren till seneschall hade förrått er och släppt ner vindbryggan åt Schwinkenfels en kväll när ni som vanligt var omtöcknad av era tjugo buteljer, ja, då hade Conrad nog aldrig lyckats ta sig in, och mina unga ögon hade sluppit den fasansfulla synen, när min vördade fader dinglade i änden på ett rep högst upp i nordvästra tornet."
   Baronen slog händerna för ansiktet och började gråta som ett barn.
   "Hängde de mig?" stammade han.
   "Det kan tyvärr inte beskrivas på något annat sätt", sa pilgrimen. "Det var det oundvikliga slutet på det liv ni fört. De hängde er, de strypte er, de kvävde er till döds med ett rep, och samhällets enhälliga dom löd: dråp i nödvärn. Gråt ni! Ack, far, jag gråter också över den skam som vidlåder huset von Weinstein! Kom i min famn!"
   Far och son förenades i en lång och kärleksfull omfamning och blandade sina tårar över huset Weinsteins vanära. När baronen hade hämtat sig från sitt känsloutbrott, befann han sig åter ensam med sitt samvete och tjugofyra tombuteljer. Pilgrimen var försvunnen.

III


   I de rum som iordningställts åt moder och barn med anledning av nedkomsten, rådde under tiden förvirring, uppror och förtvivlan. I fyra jättelika länstolar satt fyra erfarna husmödrar, var och en med en svandunskudde i knät. På var kudde låg en liten obetydlig bråkdel av mänskligheten — det senaste tillskottet åstadkommet av von Weinstein. En av de erfarna husmödrarna hade slumrat till, och när hon vaknade var kudden i hennes knä tom. Vid en kontrollräkning som omedelbart företogs av den förskräckta uppvaktningen, visade det sig till allas häpnad att ehuru det alltjämt fanns fyra länstolar, fyra kloka gummor och fyra svandunskuddar, så fanns det bara tre spädbarn. Som expert på matematik och räkenskaper blev seneschallen genast ditkallad. Men hans kontrollräkning bekräftade bara de fruktansvärda misstankarna. En av fyrlingarna var försvunnen.
   I detta kritiska läge skred man omedelbart till handling. Rummets alla vrår undersöktes ingående — men förgäves. Travar med sängkläder och korgar fyllda med linne genomsöktes om och om igen. Jakten utsträcktes även till andra delar av slottet. Seneschallen skickade till och med ut pålitliga och diskreta trotjänare till häst för att leta igenom grannskapet. De återvände med moloken uppsyn — inga spår av den försvunne von Weinstein hade stått att finna.
   Under en fasans timme skrek de tre försummade spädbarnen i kapp med den hysteriska modern, eftersom de tre kloka gummorna ägnade henne hela sin uppmärksamhet. Efter en timme hade emellertid hennes nåd sansat sig något så när och bönföll enträget sin uppvaktning att räkna dem en sista gång trots att allt hopp var ute. På tre av kuddarna låg tre spädbarn och vrålade av hjärtans lust. På den fjärde låg det fjärde med ett gåtfullt leende på sina läppar, men med kinder som bar spår av nyss fällda tårar.

Originalets titel: "An Uncommon Sort of Spectre" först publicerad 1879. http://www.isfdb.org/cgi-bin/title.cgi?98085

Ad blocker interference detected!


Wikia is a free-to-use site that makes money from advertising. We have a modified experience for viewers using ad blockers

Wikia is not accessible if you’ve made further modifications. Remove the custom ad blocker rule(s) and the page will load as expected.

Runtomkring Wikias nätverk

Slumpartad wiki